Krig eller fred med Gud

Krig eller fred med Gud

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 17 juni 2018
Tredje söndagen efter trefaldighet: Förlorad och återfunnen

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.
(Romarbrevet 5:6-11)

När man ordineras till pastor får man i ordinationsgudstjänsten svara på ett antal frågor som kyrkoledaren ställer till en. När jag för 24 år sedan skulle ordineras till pastor i dåvarande Svenska baptistsamfundets allmänna konferens var det en fråga jag bävade inför. Och jag visste ju att den skulle komma.

Det var inte frågan om jag var viss om att Gud kallat mig till tjänst som herde och lärare i hans församling, eller om jag genom Guds nåd och i Andens kraft ville predika Ordet och undervisa, döpa och dela ut nattvardens gåvor, utöva själavård och på allt sätt tjäna församlingen och mina medmänniskor.

Det var inte frågan om jag kunde lova att inte för någon röja vad människor under bikt eller i själavårdande samtal skulle komma att anförtro mig.

Nej, det var inte ens frågan om jag ville förtjänstfullt samarbeta med Svenska baptistsamfundet.

De frågorna kände jag ingen tvekan att besvara jakande. Men det fanns en annan fråga (jag tror inte att den längre är formulerad på det sättet i Equmeniakyrkans nya ordning som den var då när jag avskiljdes till pastor i Svenska baptistsamfundet). Den fråga som jag bävade för och som jag visste att missionsföreståndaren skulle ställa innan han ställde de övriga frågorna var:

Är du viss om ditt barnaskap hos Gud?

Problemet var att när jag såg på mitt liv kunde jag hitta ganska mycket som jag inte tyckte stämde med ett kristet liv, och som gjorde att jag verkligen inte var Guds bästa barn. Var jag överhuvudtaget ett Guds barn?

Nu minns jag inte riktigt hur jag löste det här för mig riktigt svåra dilemmat. Å ena sidan var jag ju inte säker på att jag var värdig att kallas Guds barn. Men å andra sidan – om jag skulle svara nej på den frågan… Det ingick ju liksom inte att man skulle kunna svara nej när man väl stod där på den högtidliga ordinationsgudstjänsten, Men jag kunde ju inte gärna stå och ljuga missionsföreståndaren rätt upp i ansiktet. Och frågan skulle ju komma – jag visste ju det:

Tror du på Jesus Kristus som din Herre och Frälsare,  är du viss om ditt barnaskap hos Gud?

Och som sagt nu minns jag inte exakt hur jag löste det här. Men jag tror att jag gjorde den dealen med mig själv och med Gud att, OK Gud, jag kommer att svara ja på den frågan – och sedan får det faktiskt vara så, att jag är viss om mitt barnaskap hos dig, Gud.

Idag skulle jag nog säga att idag är jag betydligt mer viss om mitt barnaskap hos Gud än vad den där lille bävande pastorsordinanden var. Inte för att jag skulle ha blivit en så otroligt mycket bättre kristen under årens lopp, men för att Guds nåd och Guds kärlek har blivit större. Det har den förstås inte. Guds nåd och Guds kärlek är och har varit och kommer alltid att vara lika gränslöst oändlig, men det är väl just det som livet möjligen har lärt mig att börja ana: hur gränslöst oändlig Guds nåd och Guds kärlek är.

Paulus skrev så här i Romarbrevet 5:10:

Om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.

Det hör väl inte till vanligheterna att vi talar om relationen till Gud på det sättet (eller snarare om avsaknaden av relation till Gud) som att det skulle handla om att vara ”Guds fiende”. Det är ju ett väldigt starkt uttryck: Guds fiender. Möjligen kanske man skulle säga att någon inte direkt är kompis med Gud, eller att Gud kanske inte är ens bästis, men ren och skär fiendskap…

Men i det här avsnittet i Romarbrevet beskriver Paulus en dålig eller ickeexisterande Gudsrelation som att man är Guds fiende.

Först ska jag väl ändå säga att i det här lilla avsnittet i Romarbrevet som vi läste ett litet utdrag från, så utgår Paulus från att för deras del som han skriver till – de kristna i Rom – har fiendskapen upphört och övergått i fred, shalom. För det här avsnittet i Romarbrevet börjar med en försäkran om fred:

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid – eller snarare fred – med Gud genom vår herre Jesus Kristus.
(Romarbrevet 5:1)

Men – vem vet – det är kanske egentligen bra att vara en Gudsfiende? Det är kanske bra att ta avstånd från Gud och att hålla Gud så långt ifrån en som man bara kan?

Det beror förstås på vad vi menar med Gud, eller menar att Gud är.

Det finns ju många olika uppfattningar om Gud; många olika Gudsbilder – t.o.m. i bibeln. Den rättfärdige Job, t.ex., i en av Gamla testamentets poetiska böcker – kallade ju Gud för en brottsling: ”Världen är utlämnad åt en brottsling”, säger Job om Gud och Guds sätt att sköta världen (Job 9:24).

Och med tanke på att Gud lite längre fram i Jobsboken säger att Job (till skillnad från Jobs vänner) har talat rätt och sant om Gud, så får vi väl ha med det som en option att Gud kanske är en brottsling. Och då är väl fiendskap och avståndstagande det mest korrekta förhållningssättet man bör ha till Gud.

Om Gud är en brottsling – som vill oss och hela världen illa – ja, då bör väl Gud och allt det Gud representerar och står för bekrigas.

Men den mer samlade bilden som tecknas av Gud i bibeln är nog ändå den som uttrycks i Första Johannesbrevet kapitel 4, nämligen att Gud är kärlek – även om det så tydligt och klart bara står på ett enda ställe i hela bibeln att Gud är kärlek (Första Johannesbrevet) 4:8, 16).

Däremot står det upprepade gånger i bibeln att Gud är nådefull och barmhärtig och att Gud älskar (som t.ex. just i Romarbrevet 5 där det både står att Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, och – någon mening tidigare – att Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden).

Så även om det aldrig någon annanstans i Bibeln sägs så uttryckligt och så svart på vitt som i Första Johannesbrevet att Gud inte bara har kärlek, eller att Gud är kärleksfull eller att Gud älskar, utan att Gud faktiskt rentav är kärlek – att Gud är kärleken – drar ju den hela samlade vittnesbördet i bibeln ju ändå åt det hållet.

Så vad vi tänker om Gud, eller hur vi tänker att Gud är – eller rentav vad vi tänker att Gud är för någonting – kan ju även ha betydelse för hur vi förstår och förhåller oss till det där begreppet: ”Guds fiender.” För om Gud verkligen är den brottsling som världen har utlämnats till som Job påstår, då ska man väl tacka Gud (eller kanske helst inte just Gud) för varje dag i livet då man får fortsätta att vara i fiendskap med Gud – allt annat vore ju faktiskt omoraliskt.

Men om det istället är så att Gud representerar kärlek, ja att Gud rentav är kärlek; evig och gränslös kärlek – ja, att Gud är kärleken – då är ju fiendskapen med Gud faktiskt ett problem. För i så fall är vi också våra egna fiender. För vad annat ska hålla ihop oss – hålla ihop oss som individer, och hålla ihop oss i gemenskap – om kärleken fattas oss?

Jag tar det där igen: Om Gud verkligen representerar allt vad kärlek är och heter, kärlek i sin allra renaste form, ja, om Gud rentav är kärleken. Då innebär det att vi har ett rejält problem om vår relation till Gud also known as kärleken, är så frostig så att den rentav kan sägas vara rent fientlig.

Men vem har det så? Här skulle man ju kunna tänka sig att Paulus menar att det är ateisterna som har det så. Men Paulus skriver i Romarbrevet att till och med de mest religiösa, och de som verkar stå närmast Gud, faktiskt kan vara Guds (och alltså kärlekens), fiender.

Hur då? Jo, verkar Paulus mena i Romarbrevet, för att de inte vågar hoppas på Guds oändliga nåd och barmhärtighet som flödar över oss genom Jesus Kristus.

Så istället får de ta till och försöka förlita sig på en massa andra grejer. Och det är väl i och för sig inga dåliga grejer som de tar till – så länge dessa grejer inte tar den plats som bara Guds oändliga nåd och barmhärtighet kan fylla. Som t.ex. att följa bibeln till punkt och pricka Det är ju inte något dåligt. Jesus själv säger ju i Bergspredikan att skriften ska hållas till punkt och pricka.

Men om man gör det utan att man tror att själva kärleken räcker; om man gör det utan att man i detta följande av bibeln till punkt och pricka kan se och återspegla Guds oändliga nåd och barmhärtighet som i Jesu namn flödar över oss (och över alla – ja, också över dem som inte förmår hålla vare sig skriften eller något annat till punkt och pricka), då missar man ju ganska mycket. För att inte säga: då missar man ju alltihop.

Då missar man allt, för då missar man ju detta att den enda grund som håller att bygga på är kärleken. Den villkorslösa, oändliga kärlek som vi i kyrkan kallar ”Gud”. För det är faktiskt inte så att det är vi som har varit så duktiga att vi har funnit Gud, utan det är Gud som har funnit oss.

Gud (alltså kärleken) har sökt oss, funnit oss och slutit fred med oss. Ja, också dig har Gud/kärleken sökt, funnit och slutit fred med. Och det finns ingenting vi kan göra för att bättra på det fredskontraktet. Vi får bara ta emot det i vår hand, påskrivet och klart, helt gratis. Guds kärlek lagd i våra händer. Kärleken lagd i våra händer.

Och hur mycket du än ger vidare av kärleken – hur mycket du än ger den vidare till dig själv (vilket kanske är det svåraste att allt; detta att erkänna och säga till sig själv: ”jag är älskad, oändligt älskad”…),  och hur mycket du än slösar av denna gudskärlek på andra människor (vilket ju både Mose och Jesus befaller oss att göra),  finns ändå kärleken lika ny och oförminskad kvar där hos dig – i evighet.

Ett evigt fredsförbund undertecknad med Guds sons dyrbara blod.

Ett fredskontrakt.

Ett kärleksbevis för alla dina dagar och för all evighet har lagts i din hand.

Därför behöver du inte vara rädd.

För det är väl det som är Guds evangelium om Jesus Kristus, som vi kommer hit till kyrkan söndag efter söndag för att fira, upptäcka, påminna oss om och fördjupa oss i.

Ja det är väl det som är Guds evangelium om Kristus: detta att i den öppna, oändliga kärleksrymden som är Gud, får du – om du vill –möta dig själv, din omgivning och din Gud – den här dagen liksom din morgondag. Ja, också din morgondag.