Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 december 2017
Första söndagen i advent: ”Ett nådens år”

För ganska precis ett år sedan satt jag i kvällningen på min kammare i aftonlampans sken och försökte summera dagen. Jag skrev några rader på ett socialt forum i cyberrymden som jag hänger på ibland. Så här skrev jag:

Lite lagom melankoliska pastorstankar på söndagskvällskvisten:

Idag var det, just som sig bör på första söndagen i advent, pampigt och högtidligt värre i kyrkan – med Bereden väg och Otto Olsson och kaftanklädd pastor och Nicenska trosbekännelsen och med orgelns cymbelstjärna på högvarv och… Med andra ord: Extra allt av allt! Om det finns krut att tillgå, varför då spara på det?

Men visst – det finns stunder (ganska många faktiskt) då jag frågar mig: Vad är det egentligen värt att hålla på och fira gudstjänst och ha sig? Men så kommer de där ögonblicken som drabbar en med insikten att det här är ju på allvar och på riktigt och livsviktigt.

Idag slog ett sådant ögonblick till mot mig – likt ett välriktat knytnävsslag i solarplexus – mitt under allmänna förbönen, när vi bad för de böneämnen som folk, som besökt kyrkan på någon aktivitet under veckan, hade klottrat ner på lappar och lämnat till församlingen för att få hjälp att bli burna i förbön – böneämnen som rörde de mest skiftande behov: stort och smått, högt och lågt.

Och precis där – mitt under allmänna förbönen – for den tanken igenom min lilla kristna skalle att det vi just där och då höll på med som gudstjänstfirande församling i gemensam förbön kanske rentav hörde till något av det viktigaste någon av oss gjort på hela veckan.

Och kokar man ner alltsammans till själva essensen är ju Guds bedjande kyrka ”bara” några kämpande människor som har kommit överens om att träffas för att dela bröd och vin och Guds ord med varandra och för att be, och som genom detta – vilket på ett sätt alltså varken är särskilt märkvärdigt eller svårt – kanske rentav är med och bidrar till att själva världen genomsyras av himmelriket.

Jag tänker mig att det är det som är det viktiga. Kaftaner och cymbelstjärnor har vi mest för att det är roligt. Och att ha roligt är ju inte helt oviktigt det heller.

Nej, det är inte oviktigt att ha roligt – sedan kan vi förstås ha olika uppfattningar om vad som är roligt – och så kommer det förstås alltid vara i vår Herres hage – åtminstone ända fram till den dag då vi i total förening ska få skåda Glädjens Herre i evigheten.

Ibland skiljer vi på olika sorters glädje. Vi har å ena sidan de där glädjeyttringarna som uppstår vid ett skämt, eller något vi tycker om att göra, eller någon form av festlighet. Sedan har vi å andra sidan det som vi kanske kan kalla för en djupare glädje; ett slags grundglädje som kan finnas där inom en – nästan helt oavsett hur de yttre omständigheterna ser ut.

Det är väl framför allt den grundglädjen som vi i adventstidens bibeltexter, psalmer och sånger gång på gång uppmanas att söka och få fatt på:

Dotter Sion, fröjda dig!

Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud!

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Herren är nära.

Och det är väl för övrigt den sortens glädje som också Jesus talar om när han vänder sig till de förföljda lärjungarna, till de lidande Jesusefterföljarna och martyrerna och säger till dem:

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.
(Matteusevangeliet 5:11–12)

Det kan nämligen finnas en glädje i att veta att vi ännu har det bästa kvar att vänta!

Men kanske ska vi inte göra alltför stor skillnad mellan dessa olika sorters glädje (den djupare grundglädjen till skillnad från sådan glädje som t.ex. kan handla om att bli glad över ett skämt). Även grundglädjen kan gärna – i alla fall enligt bibelns texter – få ta sig uttryck i skratt och jubel och dans.

Och bara för att vi möjligen kallar den där grundglädjen (dvs. den glädje som vi uppmanas att söka och få fatt på) för en ”djupare” glädje, måste ju den andra sortens glädje (dvs. den som kan uppstå när någon drar ett roligt skämt, eller om vi är på en rolig fest, eller om vi har nöjet att få uppleva så fantastiskt sex så att det sjunger i väggarna, eller vad vi nu kan tänkas erfara som får oss att känna oss muntra) inte nödvändigtvis vara ytlig.

”Skämtglädjen” (eller som vi kanske också skulle kunna kalla den: glädjen för stunden) kan förstås vara ytlig och påklistrad och fåfäng, men å andra sidan kan spelad fromhet vara nog så ytlig den med.

I slutändan gäller väl för hur man ska värdera glädjen samma måttstock som för allt annat som kan behöva värderas, nämligen det som Jesus sade i det textsammanhang i Matteusevangeliet där han tar upp frågan om hädelse mot den helige Ande. Jesus konstaterade:

På frukten känner man trädet.
(Matteusevangeliet 12:33)

Det vill säga: Det får värderas utifrån vad som blir det bestående resultatet och hurdan eftersmak det lämnar efter sig.

Men visst kan det finnas ett värde i att ändå någotsånär skilja mellan det som jag nu kallat för skämtglädjen, eller glädjen för stunden, och det som jag kallat för grundglädjen – även om det kanske mer handlar om gradskillnad än artskillnad. Ja, kanske kan det vara värt att vara uppmärksam på en viss skillnad mellan de båda – inte minst den här tiden på året, då vi i gudstjänsterna dundrar på med den ständiga uppmaningen att vara glad, vara glad, vara glad, och då även vi som församling kanske är med och bidrar till att skapa skyhöga förväntningar på julen om några veckor:

”Inte nog med att en över huvud taget ska fixa att vara människa och få vardagen att gå ihop – en förväntas vara så himla glad också!”

”Inte nog med att det är tillräckligt stressigt nere på stan, för att inte tala om jobbet innan det eventuella juluppehållet – när väl julen kommer förväntas en dessutom tindra med ögonen och känna frid och fröjd!”

Men för alla av oss här är det inte så. För en del av oss – ja, kanske för ganska många av oss som är här idag – hör såväl adventstiden som julen mer samman med krossade förhoppningar och en lycka som aldrig verkar komma utan som bara går – längre och längre bort.

Men adventets evangelium är – just till dig – att Kristi ankomst gäller även dig. Kristus ankommer också dig. Kristus angår också dig. Aposteln Paulus inbjudan i dagens epistel från Romarbrevet att ikläda sig Kristus, kan – om du vill – också vara riktad till dig.

Kristus får vara din glädje på så sätt att Kristus bär dig också när du inte orkar bära glädjen.

Kristus är ljuset som har lyst för dig redan före världens skapelse.

Kristus är ljuset som gick upp också över dig i ditt torftiga stall, eller vid din perfekta jullunch, eller på din helt vedervärdiga julafton. Ja, Kristus är ljuset som gick upp också över dig, när Gud blev sann människa.

Och Kristus är ljuset som väntar på att helt få omfamna dig vid tidens slut.

Och den ljusglädjen kan, i Jesu namn, inget mörker i världen ta ifrån dig.