Öster om Eden – en predikan om rotlöshet

Öster om Eden – en predikan om rotlöshet

Predikan i Norrmalmskyrkan av Stefan Albinsson den 30 augusti 2015
Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan

 

Första Moseboken 4:8–12
Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”

 

”Din brors blod ropar till mig från marken”, säger Gud till Kain. ”Förbannad skall du vara. … Rastlös och rotlös skall du vara på jorden”. Men ganska snart slår sig Kain faktiskt ner i ett land och bygger där en stad där han kan bo. Ett land kan i regel definieras som ett territorium med fastslagna, bestämda gränser; en stad kan avskärmas från den övriga omgivningen med murar. Så därmed borde ju rastlösheten och rotlösheten vara över för Kains del.

Men varken landets gränslinjer eller stadens befästa murar är tillräckliga för att hålla förbannelsen borta från Kain. Den vilar alltjämt över honom. Kain är och förblir rotlös. Varken de gränser som avskiljer Kains land från andra länder, eller de murar som avskiljer hans stad från områdena där utanför… inget av detta är tillräckligt för att skydda Kain från rotlöshetsförbannelsen.

I berättelsen om Kain finns det en ironisk ordlek som ytterligare stryker under hur rotlösheten aldrig lämnar honom: Det land öster om Eden som Kain bosätter sig i heter Nod. Det namnet anspelar just på det hebreiska ordet för ”rotlös”. Kains vid första påseende fasta punkt i tillvaron är i grunden ändå inget annat än ytterligare rotlöshet.

Det finns nämligen bara en sak som kan häva rotlöshetens förbannelse; nämligen att Kain tar hand om sin bror. Det vill säga: att Kain erkänner Abel som sin like, som sitt eget kött och blod, och tar konsekvenserna av att erkänna detta syskonskap. Så länge Kain håller sin famn och sitt hjärta stängt för Abel är och förblir Kain rastlös och rotlös. Varför då? Jo, för en del av Kains sanna hem finns i Abel.

Så länge Kain inte erkänner att Abel är ett människobarn i precis lika stor utsträckning som han själv är kommer Kain fortsätta vara rastlös, rotlös, vilsen. Han kommer att, som klockan, gå och gå utan att någonsin komma fram till dörren.

Men Kain erkänner alltså inte Abels människovärdighet – eller erkänner åtminstone inte att Abel har exakt samma rätt till liv och frihet som Kain själv anser sig ha. Kain utför det ultimata tecknet på sitt förnekande av syskonskapet med denna andra människa; sin förnekelse av att han skulle höra samman med denna andra människa; sin förnekelse av att en del av Kains eget hem finns i denna andra människa. Kain dödar Abel. Så Abels blod ropar från marken och Kain är för evigt rotlös.

Här skulle berättelsen om Kain kunna sluta – eller kanske snarare fortsätta och fortsätta på samma sätt i all oändlighet: Människan fasthållen i evig vilsenhet, eftersom hon gång på gång förnekar och avvisar sin medmänniska.

I sin råaste, mest utstuderade form upprepas Kainsmyten i ultranationalismen. Där frodas nämligen en hädisk övertro på helgandet av just min nations gränser, som om dessa gränser närapå vore sakrament; tron på min etnicitets överlägsenhet; mitt eget blods renhet… Där förnekas rent ut tanken på att varje människa i världen är just en med-människa.

Kaininsmyten återupprepas i sin råaste och mest utstuderade form alltså i ultranationalismen. Men Kainsmyten ekar också i oändligt många andra variationer – om än inte lika osminkat eller avpixlat som i ultranationalismen, men kanske därför just än så mer bedrägligt och förföriskt.

Berättelsen om den förblivande förbannelsen över Kain skulle kunna fortsätta om och om igen i generation efter generation. Men vi – kyrkan, den kristna församlingen – förvaltar även en annan berättelse. Och jag tror att det i vår tid är av yttersta vikt att vi som kallar oss Jesu lärjungar benhårt håller fast vid denna andra berättelse som om det gällde vårt eget liv.

Den berättelsen handlar om en stad som är stadigare och fastare än Kains stad i landet Nod eller några andra gräns- eller muromgärdade territorier någonsin kan vara. Det är en stad stark nog att upplösa rotlöshetens förbannelse; en stad grundad i Jesu självutgivande kärlek.

I Hebreerbrevet uttrycks den här andra berättelsen så här:

Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem; ni står […] inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels. Se till att ni inte avvisar honom som talar.
(Hebreerbrevet 12:22–25)

Denna andra berättelse, denna andra chans, är alltså berättelsen om Guds rike.

Jag skulle jag gissa att de flesta som är här i gudstjänsten idag är svenska medborgare eller medborgare i någon annan stat. Om vi dessutom är kristna har vi alltså dubbelt medborgarskap: Vi är medborgare i Sverige (eller någon annan stat) och vi är medborgare i Guds rike.

Ofta innebär väl detta inga större problem. Aposteln Paulus till exempel hade också dubbelt medborgarskap: av födsel var han romersk medborgare, och genom tro och dop var han medborgare i Guds rike. Han visade kejsaren respekt och omslöt denne i sina förböner. Han betalade lydigt sin skatt, men såg också skickligt till att använda sitt romerska medborgarskap i Gudsrikets tjänst.

Men det skadar nog inte om vi är medvetna om att det kan uppstå lojalitetskonflikter. Det kan finnas tider då frågan ”Är jag i första hand svensk eller i första hand kristen?” inte bara blir en rent teoretisk fråga, utan att det svar jag ger på frågan faktiskt även får praktiska följder.

Tillsammans med medborgarskapet i en jordisk stat kommer väl en mer eller mindre uttalad förväntan om att det finns vissa människor som jag bör känna större samhörighet med än med andra människor. Med medborgarskapet i en jordisk stat kommer en förväntan att det finns vissa människor som jag bör känna ett större släktskap med, nämligen för att just vi råkar ha likadana pass, eller råkar vara födda inom samma artificiella gränser som av ena eller andra tillfälligheten någon gång i historien ritats upp på en karta, eller för att vi råkar ha likadan etnicitet, eller vad det nu kan vara.

Vad gäller medborgarskapet i Guds rike är sådana gränsdragningar ointressanta. De strider rentav mot Gudsrikets lag eftersom Gudsrikets medborgare i dopets vatten och genom Jesu blod, som talar starkare än till och med Abels, är för evigt förenade i ett syskonskap med varje Jesu lärjunge oavsett var i världen denna lärjunge än är född eller bor. Och dessutom är precis varenda människa en potentiell Gudsrikesmedborgare, skapad till Guds likhet och kallad av denna ende Gud till gemenskap med sig och med allt Guds folk.

Det kan uppstå tider och sammanhang då frågan ”Är jag i första hand svensk eller i första hand kristen” inte bara blir en rent teoretisk fråga.

By the way: En partiledare för ett svenskt riksdagsparti har i dagarna krävt en folkomröstning om invandringen.

Kain, var är din bror Abel? – Det vet jag inte, ska jag ta hand om min bror?