Här har vi skapat utrymme för eftertanke, reflektion och personliga texter.
Får du tankar som du vill eller behöver tala vidare om? Vill du veta vilka bibeltexter som predikan behandlar?
Om du vill prata med någon, kontakta våra pastorer: Elisabet Ravelojaona eller Stefan Albinsson.
Stefan Albinsson
Dagens bibeltexter är Romarbrevet 16:1-2 och Markusevangeliet 9:35-37, läs dem här.
I Romarbrevet kapitel 16 kan vi läsa om en kvinna som hette Foibe. Vem var hon? Och kan vi lära oss något av henne idag? Aposteln Paulus befann sig i staden Korinth i nuvarande Turkiet. Och därifrån skrev han sitt långt brev till de kristna i Rom. En sådär sju kilometer sydväst om Korinth låg staden Kenchreai – en av Korinths hamnstäder. Där fanns det även en kristen församling. Det var väl inte någon särskilt stor församling – antagligen inte fler än att alla kunde rymmas till gudstjänst hemma hos någon församlingsmedlem som hade ett någorlunda stort hus. Och kanske – vem vet – var det just hemma hos Foibe som man möttes – hon som hade varit ett stöd för många, också för Paulus.
Översättning och fördomar
Nu kan det vara lite lurigt när man ska översätta gamla texter. Många gånger finns det ju möjlighet att översätta ord och uttryck på ganska olika sätt, eftersom de kan ha olika betydelser – och då är det en god utgångspunkt att försöka översätta så att det stämmer med vad man vet om den tidens förhållanden och tankesätt i övrigt. Men samtidigt innebär det alltid en risk att göra så: nämligen risken att man läser in en och annan fördom, om man bara tar för givet att författaren måste ha tänkt eller agerat på ett visst sätt. Och jag undrar om inte Foibe har drabbats en aning av översättarnas fördomar. Jag tror nämligen att om Foibe hade varit man hade man översatt de här raderna om henne på ett lite annorlunda sätt. Jag tänkte faktiskt nu att vi en liten stund skulle ägna oss åt att pilla lite med den här texten.
Foibe - en ”diakon”
Det står så här: ”Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai.” Det där ordet som översätts ”tjänar” är i originalet egentligen ett substantiv. Det är det grekiska ordet diákonos. Vi känner igen det i det svenska ordet ”diakon”. Och då skulle man ju kunna översätta det med ”Foibe som är en diakon”. Men då kommer ju nästa fråga: Vad menar i så fall Paulus med ”diakon”? I ett av Nya testamentets brev (Första Timotheosbrevet) som är skrivet betydligt senare än Romarbrevet står det lite grann om diakoner. I brevet står det att det är skrivet av Paulus – men det är möjligt att det skrevs efter Paulus livstid. I vår egen tid skulle det väl närapå anses vara urkundsförfalskning att skriva ett brev i någon annans namn, men så uppfattades det antagligen inte på den tiden. Hur som helst, när Paulus satt i Korinth och skrev sitt brev till de kristna i Rom hade antagligen de kristna församlingarna ännu inte utvecklat något tydligt formellt ledarskap. Men vid tiden för det där senare skrivna brevet har man börjat göra det, och i det brevet står det om en grupp män och kvinnor som kallas diakoner – eller som de kallas i vår svenska översättning: ”medhjälpare”. Däremot står det tyvärr inte exakt vad de där diakonerna hade för uppgifter.
Att göra Kristus känd och trodd i världen
I en annan bok i Nya testamentet – Apostlagärningarna – finns en berättelse som av tradition har tolkats som historien om de första diakonerna – utan att det egentligen i själva texten står att de kallades så. Deras uppgift verkar ha varit att medla i en konflikt som hade uppstått mellan olika etniska grupper och att ordna så att även de invandrade grupperna i församlingen fick sin beskärda del av maten. Men när väl den där konflikten inte längre var aktuell ägnade sig de åt helt andra saker som att predika, missionera och döpa. Men vad innebar det för just Foibe att vara diakon? I de bibeltexter som med säkerhet är skrivna av Paulus kan man få en hint om vad han själv lade i det där ordet ”diakon”. Flera gånger kallar han sig nämligen själv ”diakon”. Och varje gång han använder detta ord om sig själv handlar det om hans arbete med att göra Kristus känd och trodd i världen. Men lite off the record kan jag ju nämna att Paulus i en passage i Romarbrevet till och med kallar de statliga myndigheterna – den så kallade ”överheten” – för en ”Guds diakon” Men det skulle man behöva ägna en helt egen predikan åt, och nu kan det ju kännas som att vi har kommit ganska långt ifrån hon den där Foibe.
En ”diakonissa”...
”Vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai.” Det finns en del bibelöversättningar där man faktiskt har valt att behålla det grekiska ordet diakonos om Foibe. Fast bara nästan. Man har nämligen valt att översätta det med en feminin variant: ”diakonissa”. Kanske har man gjort så för att understryka att såväl kvinnor som män kunde ha särskilda uppdrag i den tidiga kyrkan. Men samtidigt skapar det i alla fall hos mig en mycket bestämd bild av vad för slags uppgifter som en kvinna kunde ägna sig åt i en församling vid den här tiden. För om du nu får några bilder över huvud taget, vilka bilder får du när du hör ordet ”diakonissa”? Själv tänker jag på en kvinna med särskild inriktning på omsorg och som ägnar sig åt de så kallade mjuka frågorna. Det är ju verkligen inte fy skam, men är det säkert att det var just Foibes särskilda tjänst? På vilket sätt tjänade hon? Genom att ha en särskild uppgift inriktad på omvårdnad och mjuka frågor? Kanske, men det är inget vi bara kan ta för givet.
...eller en ledare?
Nu fortsätter vi pillandet med texten. ”Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig.” Det finns ett problem med det grekiska ord som här översätts med ”stöd”. Vi vet egentligen inte exakt hur det ska översättas. Det förekommer nämligen bara en enda gång i den antika grekiska litteraturen, och det råkar vara just här. Och då blir det liksom lite svårt att lista ut exakt vad ordet betyder. Då får man gå bakvägen! Det grekiska substantivet som här översätts ”stöd” är besläktat med ett grekiskt verb, och det verbet förekommer flera gånger i Bibeln. Och i alla de sammanhang där det där närbesläktade verbet används handlar det om att styra eller leda eller stå i spetsen för något. Och då kan man ju fråga sig varför man inte har översatt raderna om Foibe just så: ”Hon har själv varit en ledare, också för mig.” En förklaring kan ju vara att det inte är säkert att detta substantiv har en liknande betydelse som verbet det är besläktat med. Men en liten elak tanke som poppar upp i min hjärna är att kanske har en och annan fördom tillåtits att smyga sig in i översättningsarbetet. Man kan helt enkelt inte tänka sig att en kvinna skulle ha kunnat haft ett framträdande ledaruppdrag som innebar att hon faktiskt styrde kyrkan.
Att använda sina förmågor och kunskaper i evangeliets tjänst
Paulus hade just skrivit ett hiskeligt långt brev till de kristna i Rom. Varför skriver han nu i brevets avslutning att de kristna i Rom ska ta väl hand om Foibe från Kenchreai? Det kan vi inte veta, men en möjlig förklaring skulle kunna vara att det var hon som var kuriren som skulle resa till Rom för att överlämna brevet där. Och i så fall, varför just hon? För att hon var kvinna? Nej, men för att hon antagligen var van att resa, och van att ta sig fram. Kanske var hon en driven affärskvinna – precis som en annan kvinna i Bibeln, Lydia från Thyatira; en entreprenör, van att ordna, styra och ställa. Paulus var vid detta tillfälle fördomsfri nog att se vad hon faktiskt hade för kunskaper och förmågor och hur hon kunde använda detta i tjänst för evangeliet om försoning och befrielse.
Vad styr översättningen av våra liv?
Så långt Foibe och vårt pillande med översättningen av de få, korta rader i Bibeln där hon finns omnämnd. Det finns en översättningstradition som får hennes diakonat – hennes tjänst – att framstå som särskilt inriktat på att utöva barmhärtighet, att vårda och visa omsorg. Det är naturligtvis en stor och viktig uppgift – det är rentav en grundbult i allas kristnas kallelse – men frågan är om Foibe skulle ha känt igen sig i den beskrivningen av det som var hennes särskilda uppgift. Vid en närmare granskning, och om vi tillåter oss att inte låta oss styras av våra fördomar om vad vi anser att en kvinna rimligen kunde få hålla på med – eller inte hålla på med – i en församling på den här tiden, ser vi att hon kanske hade helt andra gåvor än att vårda sjuka. Hur är det med oss, hur är det med dig och med mig? Vad eller vilka styr översättningen av våra liv? Har du någonsin upplevt den där känslan av att vara på fel plats, eller tvingats hålla på med saker som inte riktigt är din grej, och att den främsta anledningen till att du befinner dig där eller att du gör de där sakerna mest är att andra tror att det är din grej, att det är vad du passar bäst för? Vad eller vilka styr översättningen av våra liv, våra egenskaper och våra gåvor?
Tjänsterna är olika
Det finns naturligtvis tillfällen då man får göra ett jobb av den anledningen att man åtminstone har den egenskapen att man är tillgänglig. Men om man ständigt tvingas göra saker som man faktiskt inte har fallenhet för kan det ju ta död på lusten att göra något över huvud taget. Foibe verkar däremot ha varit en kvinna som fick använda det som verkligen var hennes gåvor och förmågor och egenskaper i tjänst för Guds rike. Just med de gåvor, förmågor och förutsättningar som hon hade kunde hon tjäna andra. Och Paulus hade uppmärksammat detta. Hur hjälper vi varandra att komma till vår rätt? I den bibeltext som ligger till grund för den här gudstjänstserien om Guds gåvor skriver Paulus att vi har fått olika gåvor, t.ex. profetisk gåva i förhållande till vår tro eller tjänandets gåva hos den som tjänar. När jag för någon söndag sedan predikade om den profetiska gåvan sa jag att det i mångt och mycket handlar om ett tal som står i samklang med tron på Kristus som levt, dött och uppstått till försoning för världen. Och kanske kan vi säga samma sak om tjänandets eller tjänstens gåva, nämligen att det handlar om att det vi gör kan få stå i samklang med tron på denna befrielse och försoning och till gemenskapens uppbyggelse. Och då kan ett sådant tjänande ta sig en väldigt mängd olika uttryck, vilket också är vad Paulus skriver på ett annat ställe i Bibeln: ”Tjänsterna är olika, men Herren densamme.”
Ingen gräns
För någon kan tjänandets gåva handla om en särskild inriktning mot vård eller karitativ verksamhet. För någon annan kan det mer handla om ledarskap… eller ekonomiskt ansvar… eller media... eller kulturella uttryck… eller tekniskt kunnande... eller.... Det går nog egentligen inte att sätta någon gräns för vad tjänandets gåva kan vara. Det går nog egentligen inte att sätta någon gräns för hur vi kan stå till tjänst för upprättelse, försoning och det gemensammas bästa. Tjänandets gåva är snarare ett förhållningssätt: Att det vi gör – vad det nu än är – får stå i samklang med tron på befrielse och försoning.
En fråga att återkomma till
Jag tror att en fråga som det kan vara värt för oss att återkomma till med jämna mellanrum – i vilket sammanhang vi nu än befinner oss till vardags eller söndags – är den här: Vad skulle hända – om jag med den barnsliga förtröstan som Jesus talade om när han lärde sina lärjungar att bli varandras tjänare... Vad skulle hända om jag vågade tro att jag med de gåvor jag har fått, med de egenskaper som är mina, och med de förmågor jag har – oavsett vilka de gåvor eller egenskaper eller förmågor de nu är... Kort och gott: Vad skulle hända om jag i barnslig förtröstan vågade tro att allt det som är jag kan användas som resurser i befrielsens och försoningens tjänst? Jag gissar att faktiskt en hel del skulle kunna hända!
Stefan Albinsson
Det kan låta så kolossalt stort och märkvärdigt, det här med profeter. Som några slags ouppnåeliga andliga superhjältar. Men bläddrar man igenom Gamla testamentet och läser om de Guds profeter som det berättas om där märker man att de var sinsemellan ganska olika. De kom från olika sam-hällsklasser och de agerade på olika sätt.
Där finns tempelprästen Jesaja som ropar till Gud: ”Här är jag, sänd mig!”. Där finns Jeremia som anser att han är alldeles för ung, och som med samma frenesi som han för fram Guds budskap klagar och skäller på Gud för att Gud kallat honom att vara profet. Där finns Debora som många gärna sökte upp för att få goda råd och hjälp att lösa juridiska tvister. Där finns Amos som betraktades som en simpel amatörprofet och ifrågasattes av många.
En del av dessa profeter som vi läser om i Gamla testamentet fick sina budskap under extas och hänryckning och hade märkliga drömsyner, medan någon annan tog helt vanliga, triviala vardags¬ting som utgångspunkt för sitt budskap – som en liten kvist på ett mandelträd eller en kokande gryta på spisen. Några uttalade spontana ord i stunden; andra författade konstnärliga dikter eller spelade upp draman eller sjöng sånger eller spelade instrument. En del av dem var statsanställda; andra an¬sågs snarare utgöra en fara för rikets säkerhet. En del profeter talade om framtida händelser, men ofta – för att inte säga oftast och framför allt – handlade deras budskap om samtiden.
Vad är ”det profetiska”?
Så bland alla dessa olika profeter och deras mångahanda uttryckssätt, finns det då någon gemensam nämnare? Vad är egentligen profetians gåva? Vad menas med att något är profetiskt? Jag skulle vilja påstå att det profetiska är att låta Guds röst bli hörd i världen; att låta Guds röst höras mitt ibland människors alla göranden och låtanden. Och det innebär alltsomoftast att komma med ett alternativt sätt att se på livet och tillvaron; ett alternativ till det gängse, allmänna synsättet; ett alternativ till det invanda eller slentrian¬mäs¬siga synsättet.
Vem hade profeterat för Martin?
Men nog är det lätt att tänka att profeter är några särdeles enastående giganter. Som t.ex. Martin Luther King som mer eller mindre lyckades påverka en hel nation till ett nytt synsätt. I det av-seendet framstår han som något av en profet – till och med i sina tal och predikningar använder han ett språkbruk från den gammaltestamentliga profettraditionen. Jo, han kan verka som en enastående gigant – även om det väl fanns andra aspekter i hans liv som lär ha varit mindre smickrande. Men var fanns egentligen fröet till hans profetgärning? Vem hade först profeterat för honom? För några söndagar sedan återberättade pastor Elisabet en episod från Martin Luther Kings barndom. När han var liten hade han haft en lekkamrat. Men när han var sex år sa lekkamraten till honom: ”Pappa har sagt att vi inte kan leka längre.” Anledningen var att denna lekkamrat var vit medan Martin var svart. När Martin kom hem och upprört berättade vad lekkamraten hade sagt försökte Martins föräldrar för¬klara för sin son hur relationerna mellan svarta och vita såg ut i sydstaterna. De försökte förklara för honom vad som var det allmänna, gängse förhållningssättet mellan människor med olika hudfärg. Chockad bestämde sig den sexårige Martin att hädanefter hata alla vita. Men då gav hans föräldrar honom uppmaningen att se och handla utifrån den kristna kärlekstanken – att älska alla, även ens fiender. Jag gissar att Martins föräldrar inte framförde denna uppmaning utifrån några mäktiga syner eller något annat häpnadsväckande. Men det de gjorde var att ge honom ett alternativ till det som för stunden verkade vara den mest naturliga och självklara och enkla rekationen för honom: att hata. De sa till honom att det fanns ett alternativ till hatets väg, nämligen kärlekens. Martin Luther King tänkte nog inte så mycket på det där och då. Men det var ändå där och då som fröet till hans egna profetiska gärning såddes.
Olika gåvor
Förra söndagen påbörjade vi en serie predikningar här i kyrkan om olika gåvor som Gud har gett till församlingen. Vi som har förberett den här serien har utgått från tolfte kapitlet i Paulus brev till de kristna i Rom. Där står det så här:
”Liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtig-het.” (Rom 12:3-8)
Förra söndagen predikade Arne Josefsson om att Gud har gett församlingen många olika gåvor. Och idag har vi alltså stannat till vid den profetiska gåvan: ”Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro.”
När man läser det här – åtminstone i vår svenska översättningen – kan man börja undra om Paulus verkligen menar att det är framför allt är vissa personer i kyrkan som har fått särskilt fina gåvor eftersom de har fått mycket nåd. Och man kan även undra om det är storleken på ens tro som avgör hur mycket profet man kan vara, så att den som har liten tro bara kan bli ”lite” profet”, medan den som har stor tro, minsann kan bli ”stor” profet.
I samklang med trons innehåll
Jag tänker att Paulus resonerar så här: Nåden har getts av Gud, och denna nåd är en och densamma till oss alla: nämligen att vi genom Jesus Kristus får leva försonade med Gud och tillhöra Guds förbund. Och till detta nådens förbund hör också att Gud har gett kyrkan en mångfald av gåvor. Och när det sedan kommer till de specifika gåvorna – som till exempel den profetiska gåvan – tror jag inte Paulus menar att beroende på hur stor eller liten tro den enskilda personen har kan den personen profetera bara lite grann eller väldigt mycket, utan att när Gud ger någon ett profetiskt ord så står det i samklang med den kristna trons proportioner. Alltså: det profetiska ordet som Gud ger står i samklang med innehållet i den kristna tron om att Kristus har levt, dött och uppstått till försoning för världen. Så är det väl för övrigt med alla de andra gåvorna också som Gud har gett. De ska användas på ett sådant sätt så att de står i samklang med tron på honom som har levt, dött och uppstått till försoning för världen. Jag tror alltså att Paulus menar att trons innehåll avgör det profetiska ordets giltighet, och trons innehåll avgör hur det profetiska ordet ska användas till uppbyggelse och stöd för hela gemenskapen. Och att det är på liknande sätt med alla andra gåvor också som tjänandets gåva eller tröstens eller ledarskapet eller vad det nu kan vara fråga om.
Under ytan
Den engelske teologen Paul S. Fiddes förstår profetians gåva som Paulus skriver om i sina brev som en händelse då någon kan se ”un¬der ytan”, dvs. en intuition hos någon som leder till en formulering där hon eller han ”slår huvudet på spiken”. Kanske skulle vi kunna säga att det handlar om spon¬tana yttringar som lyckas ge ge¬men¬skapen en ”aha-upplevelse”; spontana formulerinar som hjälper oss andra att se saker och ting i ett nytt ljus; se en ny väg när vi hamnat i en återvändsgränd. Man behöver alltså inte vara någon andlig expert för detta, och det krävs inte fyra år av teologiska högskolestudier; däremot inte sagt att man inte kan växa med uppgiften. Jag gissar att nästan alla har varit med om sådana där tillfällen då man får anledning att säga ”Men att vi inte har tänkt på det!” Och så får något som under lång tid har sett ut som ett gigantiskt och helt olösligt problem en chans att få en kanske barnsligt enkel lösning. Vi hade liksom bara inte tittat åt rätt håll, utan varit alltför fokuserad på fel sak i det som såg ut att vara ett olösligt problem.
Att pröva
Det är klart att det inte bara är att tuta och köra efter ett sådant spontant, intuitivt uttalande, utan att det behöver prövas av gemenskapen där många får komma till tals. Paulus skriver i 1 Thessa¬lo¬ni-ker¬brevet: ”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” Och i 1 Korinthierbrevet skriver han att det är hela församlingens uppgift att pröva det profetiska ordet. Och prövostenen är Guds kärlek som har visat sig i honom som har levt, dött och uppstått till försoning för världen. Kanske vi rentav kan sammanfatta det med att prövostenen helt enkelt är befrielse och försoning. Frågan vi alltså får ställa oss är: Står detta mer eller mindre spontana förslag på lösning av problemet i samklang med Guds kärlek som har visat sig i honom som levde, dog och uppstod till försoning för världen? Står denna lösning i samklang med befrielse och försoning? Och skulle vi komma fram till att det faktiskt är så – ja, i så fall är det nog bara att tuta och köra!
Nådegåva
Paulus kallar detta med att profetera för en nådegåva. Det är en gåva som vi får ta emot av nåd, men också en gåva som i sig är ett bevis på Guds nåd. Det är en gåva att använda i kyrkans gemenskap, men det är också en gåva till hela Guds värld att Guds röst inte har tystnat; att kärlekens och livets Gud inte vill vara stum utan vill tala genom oss – hur förmätet det än kan låta – vill tala genom oss om befrielse och försoning och om ett annat sätt att se på oss själva och våra medmänniskor. För att den rösten ska kunna höras krävs inte i första hand några ståtliga talarstolar eller några stora arenor. Det räcker långt med en förälder som tar sig tid att berätta för en arg liten sexårig pojke att det finns ett alternativ till att hata dem som inte tänker eller ser ut som han.
Predikan av Elisabet Ravelojaona, med inspiration av Martin Luther King dagen måndag 16 januari.
Dagens texter är Matteusevangeliet 12:9-21, Johannes evangelium 7:37-38.
Identitet
Jag har ofta funderat över vad som formar oss till dem vi är. En del människor får möta svåra saker och kan ändå bevara kärleken och lusten till livet. Andra blir bittra och avundsjuka. En del möter det mörka med insikten att det i mörkret alltid finns ett ljus som brinner, ett hoppets låga. Andra ser inte ljuset för allt mörker. De ser bara svårigheterna. Hur kan det vara så olika? Och hur kan vi ta de steg som gör oss till de människor vi vill vara?
Jag tror att vi kan möta livets olika sidor på ett helt annat sätt om vi bär på en inre trygghet. Om där finns en övertygelse om att vi är älskade för dem i är och att vi har en given plats, en tillhörighet. När vi möter berättelserna om Jesus, så återkommer han gång på gång till sin identitet. Han är sänd av Gud. Allt han vet, allt han gör har först kommit från Gud. Jesus bär på en inre kraftkälla, som gör att han vågar gå sin egen väg och göra det han tror på. Det är inte förvånande att hans omgivning antingen tog det han sa till sig, eller blev provocerade. Dessutom ställer han sig gång på gång på de svagas sida. Bryter inte det knäckta strået eller släcker den tynande veken. Nej han vill ge människor hopp, hjälpa dem att räta på ryggen och låta lågan brinna klart igen. Och Jesus uppmanar oss att leva på samma sätt. Han vill ge oss samma grundtrygghet som han själv äger: Vetskapen att vara älskad, sedd och att ha en plats och tillhörighet.
Att välja kärlek eller hat
Martin Luther King var en man som hade förmågan att se igenom orättvisorna och tro på en förändring. Han kunde tala så att människor omkring honom lyssnade. Vi är många, som än idag fascineras av honom och som ser honom som en förebild. En profet i sin tid. En tydlig kristen. En helt vanlig människa. Vem var han och vad hade format honom?
Det berättas att Martin Luther King som treåring fick en kompis som han ofta, ofta lekte med. En dag när pojkarna är sex år säger kompisen att de inte får leka mer. Hans pappa har sagt ifrån. De ska inte ses mer. Martin springer hem till föräldrarna, ledsen och oförstående inför det som hänt. De förklarar för honom: den andra familjen är vit och vår familj är svart. Det är därför du inte få leka med din kamrat. Martin blir chockad, fruktansvärt arg och så besviken att han bestämmer sig för att hata alla vita. Men föräldrarna får honom att förstå att hat inte är någon lösning. Föräldrarnas kristna tro har lärt dem att älska alla, också de som orättvisa. Kärleken är viktigare än allt annat! Hur mycket Martin förstod av detta som sexåring är svårt att veta. När vi möter honom som ung pastorsstuderande, har i alla fall talet om kärleken landat. Under studietiden blir han alltmer övertygad om att tro och politik hör ihop: ”Som pastor kommer jag att ha två uppgifter. Å ena sidan måste jag försöka förändra själen hos individer så att deras samhällen kan förändras. Å andra sidan måste jag försöka att ändra samhällena så att individen får en förändring. Därför måste jag bry mig om arbetslöshet, slum och ekonomisk osäkerhet. Jag är en varm förespråkare av det sociala evangeliet.”
De har inga rättigheter…
När Socialstyrelsens senaste räkning av hemlösa presenterades i veckan ekar den unge pastorskandidatens ord i mitt huvud. Siffrorna som redovisas visar inte hela bilden. De organisationer som arbetar med hemlösa, som Stadsmissionen, konstaterar krasst att den största gruppen, EU-medborgarna, inte räknas. Inte heller de papperslösa syns i statistiken. Orsaken till att de inte räknas är att de inte har rätt till någonting. Ingen ekonomisk hjälp. Ingen social hjälp. De har inte ens rätt att sova på de härbärgen som kommunen driver. Enligt Stockholms socialtjänst och frivilligorganisationer sover ca 200 personer, som är EU-medborgare, ute varje natt. Problemet växer inte bara i Stockholm, utan i hela Europa.
… berör det mig?
Politik är inte enkelt och har aldrig varit det. Det gäller också frågan om människors lika värde. När Jesus valde att äta och umgås med samhällets utstötta, fick han höra det. Han kallades för frossare och drinkare. När han i texten vi hörde tidigare sträcker ut sin hand för att hjälpa en man med en förtvinad hand på en sabbat – tas det som en provokation av fariséerna som finns i närheten. Vi kan tycka att det han gör är självklart och att fariséerna handlar fruktansvärt. Men om vi ser på oss själva och våra egna handlingar, vem står vi egentligen närmast? Jesus sätt att agera, eller fariséernas? Sträcker vi ut handen, eller agerar vi snarare politiskt korrekt? Personligen tycker jag att detta är jättesvårt! Jag tror på evangeliets budskap om befrielse för de fångna, syn för de blinda, de förtrycktas frihet… Men när jag ser mig omkring känns det övermäktigt, allt som inte är som det borde. Var finns det profeter idag som ställer sig upp och ropar ut det som vi alla borde se hur tydligt som helst – att orättvisor och orättfärdighet får allt för stort utrymme? Någon som, likt Martin Luther King, kunde samla folk och se en väg igenom den kompakta muren av ovilja till förändring. Någon, som likt det lilla barnet i H C Andersens saga om Kejsarens nya kläder, vågar ropa högt det som ingen törs säga: ”Kejsaren är naken.” Våga se livet som det är!
Någon annan… kan det vara jag… och du?
Det är så lätt att vänta på att någon annan ska agera, att någon annan ska ta initiativet. Men Jesus visar oss hela tiden på varandra. ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall se att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” En kärlek som öppnar upp och bjuder in. Kärlek är en mäktig kraft. Det var den kraften som Martin Luther Kings föräldrar förmådde förmedla till sin son, den där dagen när han blivit så djupt kränkt av sin kompis familj. Istället för att låta hatet slå rot, fick kärleken fäste. Jag tror inte att det var enkelt alla gånger. Jag föreställer mig att han många gånger fick gå tillbaka till källan för att föra en dialog kring det liv han valt och som också kom att djupgående påverka hela hans familj och närmsta omgivning. Kanske ställde också han frågan om det inte fanns någon annan som kunde ställa sig upp och gå i täten. Någon annan som kunde agera. Men han såg den uppgift som blev hans och han antog utmaningen.
En källa till kraft
För att orka stå i en utsatt position tror jag att vi både behöver en inre källa att hämta kraft ur, en övertygelse, en tro som bär. Jesus använde bilden av en inre källa. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre ska det flyta strömmar av levande vatten.” Vi behöver en trygg punkt i vårt inre att återkomma till och hämta kraft ur. Men det räcker inte. Jag tror att vi också behöver bära varandra. Det finns dagar då vår egen kraft inte räcker. Det finns dagar då vi inte kan uppfatta Guds kraft. Då känns det som att den inre källan sinar. Jag tror Jesus förstod det. Att han själv upplevde det vid några av sina svåraste stunder.
En tro som ger mod och bygger broar
Om honom profeterade Jesaja: ”Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken.” Den tro Jesus räcker oss, är inte till för att stängas inne. Det är inte någon privat snuttetrasa. Det är en tro som vill påverka, trösta och stärka. Den vill ge mod att hoppas och glädjas, att kämpa för det som är rätt. Den vill ge mod att bygga broar och att släppa in andra i gemenskapen. Det var utifrån den tron som Martin Luther King konstaterade: Å ena sidan måste jag försöka förändra själen hos individer så att deras samhällen kan förändras. Å andra sidan måste jag försöka att ändra samhällena så att individen får en förändring.
Stefan Albinsson, Tredje söndagen i advent
Dagens bibeltexter är Jesaja 29:17-21; Första Korinthierbrevet 4:1-5; Matteusevangeliet 11:2-11.
Du hittar bibeltexterna här.
Tänk dig att du skulle göra en lista med namn på ”världsförbättrare” – en lista med namn på människor som du anser har gjort eller gör den här världen bättre. Jag skulle gissa att om du och jag skulle göra en lista var, skulle våra listor antagligen inte bli exakt likadana. Men jag skulle också gissa att flera av namnen på våra olika listor skulle vara personer som många känner till eller åtminstone har hört talas om: Vetenskapsmän och politiker; konstnärer, musiker och författare; kanske någon nobel¬pristagare; kanske en och annan revolutionär, och kanske en och annan religionsstiftare – personer som vi av olika anledningar skulle hävda har gjort världen lite bättre.
Ingen människa är en ö...
Men om vi funderar lite närmare på saken: Egentligen är det omöjligt att ställa upp en sådan där namnlista. Att ingen människa är en ö, konstaterade den engelska poeten och prästen John Donne redan på 1600-talet: ”Ingen människa är en ö; hel och full¬ständig i sig själv.” Vi ingår alla i ett större mänskligt sammanhang; i ett större mänskligt nätverk som skapar våra förutsättningar; våra begränsningar och möjligheter. Bakom – och tillsammans med – varje sådan där människa som vi har satt upp på våra världsförbättrarnamnlistor, finns det ett oändligt antal andra människor som bidragit – på vitt skilda sätt – till att just den där personen har kunnat få rykte om sig om att ha gjort världen bättre.
...inte ens ett helgon.
Biståndsorganisationen Diakonia har en devis eller slogan: ”Människor som förändrar världen.” Det är en ganska smart slogan eftersom den är tillräckligt öppen för att i alla fall få mig att fundera på vilka de där människorna är. ”Människor som förändrar världen.” Är det de faktiska bistånds-arbetarna på fältet? Ja, helt klart – men inte utan den administrativa personalen på kansliet; och inte utan gåvogivare; och inte utan samarbets¬part¬ners; och inte utan politiker som är beredda att fatta beslut som möjliggör världsförbättring. Och så där skulle vi kunna fortsätta. Helt klart finns det enskilda hjältar. Och några av oss kanske rentav skulle vilja påstå att det även finns de som är värda att kallas helgon. Men inte ens ett helgon är en isolerad ö, lika lite som första¬violinsten kan göra hela symfoniorkesterns jobb själv.
Tjänare och förvaltare
”Vi bör betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.” Så skrev aposteln Paulus till den kristna församlingen i Korinth. En konflikt hade brutit ut i församlingen. Det man bråkade om var ledarskapet: Vem av ledarna var bäst? Vem var den lysande stjärnan värd att få ära och beröm? De flesta verkade hålla på Apollos. Ett mindre antal på Kefas. Endast några enstaka på Paulus. Men det var alltså Apollos som framstod som den stora stjärnan. Apollos var aposteln som ansågs överglänsa alla de andra. Apollos verkade ha vad Paulus saknade. Nämligen det där lilla extra. Det här med ledarskap är inte oviktigt, ett dåligt ledarskap kan få en hel grupp att sjabbla bort sina allra godaste föresatser. Men Paulus delar nu med sig av sin uppfattning om vad anser att en församlingsledare är: Ingen självlysande stjärna, utan en tjänare. Ingen världsmästare, utan en förvaltare.
Redskap
”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter.” Och på den punkten skiljer sig inte ledarnas kallelse från alla övriga troendes kallelse. Vi är kallade att vara Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter – på olika sätt. För uppgifterna kan se olika ut. Predikanterna har fått till uppgift att hjälpa församlingen att hitta ingångar in i Skriften och teologin. Musikerna att leda församlingen in i lovsång och tillbedjan av den levande Guden. För att nu bara ta några exempel på tjänster i för¬sam¬lingen. Men kyrkans ledarskap är ju bara några av de redskap som kan behövas för att bana väg för Gud i världen; för att bana väg för Guds rike – som handlar om en transformering av hela världen. Det är ju bara några av de verktyg som kan behövas för att bana väg för Herren in i vår tid och för att göra världen uppmärksam på Guds rike – det rike som vi talar om så mycket i kyrkan under adventstiden; och som beskrivs på ett ställe i Nya testamentet som ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”.
Guds rike – Guds kärlekstransfomering av hela världen
Vi kan ibland invaggas i den falska föreställningen att det här att bana väg för Herren, eller att göra tjänst i Guds rike, är begränsat till den religiösa sfären. Och tänker vi så är det lätt att även tänka att det där mest är något för pastorer eller missionärer eller andra kyrkliga experter. Men Guds rike är inte samma sak som kyrkan. Guds rike handlar om en transformering av hela världen i alla dess aspekter. Guds rike handlar inte bara om det som är ”religiöst”. I dagens gammaltestamentliga läsning från Jesaja kan vi läsa vi om en framtid som är de för¬trycktas glädje; de fattigas jubel; tyrannernas slut och de hänsynslösas utplåning. Gudsriket handlar om en transformering av hela världen i alla dess aspekter. I Lukas¬evangeliet står det om vad Johannes döparen sa till dem som hade hört hans kallelserop om att bana väg för Herren. Han sa till dem: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Till tullindrivarna sa han: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och till soldaterna sa han: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” Alltså: Just i det vardagsliv som var deras vardagsliv hade de möjlighet att återspegla Guds kärlekstransformering av världen. Just i de sysslor och verksamheter som var deras vardags¬sysslor kunde de göra tjänst för Guds rike.
Gudsrikesfrön
Vilka människor har gjort den här världen bättre? Och vilka människor har möjlighet att göra den här världen bättre? Vad skulle hända om du lade till ditt eget namn på den där listan med världs¬för-bättrare? I dagens evangelietxt står det om hur Johannes döparen nu satt i fängelse; hur han satt där inlåst i fängelsehålan och hade börjat misströsta. Vad hade han egentligen bidragit med? Han hade en gång varit en stor predikant, men vad hade det blivit av det hela? När han nu läste sitt liv såg han bara en massa tomma ord. Nej, förresten, han hade rentav ”tappat sitt ord och sin papperslapp”. Men Jesu svar, Jesu evangelium, Jesu goda budskap till Johannes som nu misströstade i fängelsehålan, var att det Johannes hade gjort hade varit av oerhört stor vikt. De hade inte bara varit tomma ord. Redan kunde man se frukterna: ”Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” Hade Johannes åstadkommit allt detta? Hade Johannes fått blinda att se och lama att gå? Hade Johannes uppväckt någon från de döda? Nej, men han hade banat väg för den som skulle göra detta. Vad Johannes hade fått göra var att så frön till Gudsriket – frön som någon annan sedan hade vattnat; frön som Gud hade låtit ge växt och frukt och skörd genom Guds Messias – Jesus från Nasaret. Det Johannes hade gjort var viktigt och värdefullt, mer viktigt än han själv kunde föreställa sig. Och Jesus lovprisar honom för det han hade gjort.
Vi kan spela roll
Hur är det med mig och dig då? Jag får ta mina erfarenheter av att vara människa och ställa dem i himmelrikets tjänst. Och du får ta dina erfarenheter av att vara människa, dina erfarenheter att vara människa, och ställa dem till förfogande åt Gudsriket, dvs. åt rättfärdigheten och friden; åt freden och glädjen, och på så vis bana väg för Herren här i vår egen tid. Så sträck på dig! Du kan betrakta dig som en Kristi tjänare Och det på ett sätt som bara du kan vara det på, eftersom ingen annan har exakt samma uppsättning av egenskaper som du. Sträck på dig! Du kan betrakta dig själv som en förvaltare av Guds hemligheter. Och det på ett sätt som bara du kan vara det på, eftersom ingen annan har exakt samma uppsättning av erfarenheter som du har. Jesus sade: ”Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.” Och om Jesus hade rätt i detta, då kan både jag och du ha en roll att spela i byggandet av det riket; i Guds kärleksformering av hela världen. På vårt sätt. Det handlar kanske bara om att upptäcka det.
Elisabet Ravelojaona
Dagens bibeltext är Uppenbarelseboken 22:17.
Se med barnets perspektiv
Kom! Barnet sträcker sig efter min hand och drar ivrigt. Hon vill att jag ska komma nu och se vad hon har upptäckt. Det är viktigt. Tillsammans går vi fram till daggmasken på grusgången. Den är död. Barnet vänder blicken mot mig och säger självklart att vi måste begrava den. Tillsammans gräver vi en grav och lägger ner masken där. Ett kors tillverkas av ett par små pinnar och vi sjunger en liten sång. Det hela sker på ett självklart sätt. En del av livet.
När Jesus vid ett tillfälle kommer på sina lärjungar om att tvista om vem av dem som är den störste, så tycker de att det är pinsamt. Jesus bryter pinsamhetens tystnad med att kalla på ett barn, lägga sin arm kring det och säga: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig. Jesus tycks vilja öppna deras ögon för att se på sig själva och det som sker med distans och perspektiv. Men det säger också något om människans relation till Gud.
Barnets nyfikenhet på livet, tillit och sökande efter att förstå det som sker är en utmaning för oss som kommit en bit på väg genom livet. Det är så lätt att låta våra erfarenheter och vårt kunnande styra i vårt handlande och bemötandet av våra medmänniskor. Vi vet så väl hur allt är och hur allt ska vara! eller? Om vi möter livet och människor utan förutfattade meningar får vi möjlighet att se mycket mer än vi kunde ana.
Barnets nyfikenhet innefattar även döden. Vad händer när någon dör och vart tar den vi saknar vägen? Frågorna är många och samtalet djupt om vi tillåter det att föras. Ibland säger vi att barns sorg är randig. Mitt i leken kan de stanna upp, drabbat av vad som hänt, för att en stund senare leka för fullt igen. Livet är här och nu, samma sak gäller döden. När den drabbar oss går det inte att fly. Den utmanar oss att trycka på pausknappen. Ta oss tid att minnas, längta, känna saknad och tacksamhet – men också att se framåt och fundera över vad vi gör med våra liv och vad vi lämnar efter oss.
Kärleken är innerlighetens innerlighet
Paulus skriver i brevet till församlingen i Rom: ”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Jag tänker mig att kärleken är en bro som binder samman livets olika delar. Där finns kärleken som bottnar i vårt eget behov att bli sedda och älskade, liksom förmågan att älska för någon annans skull, villkorslöst. Guds kärlek skapar liv och den sträcker sig genom döden till livet. I boken ”Konsten att leva innerligt” gör teologen Ted Harris och journalisten Ann Lagerström en resa med den danske filosofen Sören Kierkegaard som guide. Innerlighet är enligt Kierkegaard att vara närvarande i sig själv. Bokens resa är ett sökande efter livets mening. När människan ställer frågan hur allting hänger ihop får hon svaret: ” Kärleken är inte svaret på meningen med livet, den är länken, processen, vägen dit. Det är genom att uppleva den som du har en chans att förstå. Kärleken är innerlighetens innerlighet.” Mina tankar gick till Kierkegaard, när jag läste versen ur Uppenbarelseboken, där Anden och bruden säger ”Kom!” Bruden är en symbol för de troende, den kristna församlingen och Anden står för Guds närvaro. Uttrycket ”Att leva är att våga ta språnget ut mot det okända” återkom Kierkegaard ofta till. Han uppmanade sina läsare att våga lyssna till sin inre vägledare, den heliga Anden som ropar ”Kom!”. Det är våra handlingar, långt mer än våra ord, som visar vilka vi är och vad som är centrum i våra liv.
Släppa taget
Kom! I mitt möte med dem som finns i dödens väntrum och med anhöriga, har det ofta slagit mig att det sista steget handlar om att släppa taget. Både för den som ska dö och för de anhöriga. Att släppa kontrollen. Att våga språnget ut i det okända. Det är märkligt hur mycket döden kan lära oss om livet och vad det innebär att leva. Kanske för att livet självt innehåller så många små dödar. Tillfällen då vi måste lära oss att släppa taget och gå vidare. Det kan vara förluster av olika slag som ett jobb, en nära vän, flytt till en ny ort. Vi får sörja det som varit, men också känna tacksamhet. Att ta till sig Jesus uppmaning om att bli som ett barn kan också vara ett språng. Låta sig bli buren, vaggad i Guds famn, ledd av den heliga Ande. Det kan på en gång upplevas som skrämmande och som en lättnad.
Levande vatten, ett flöde av liv
Profeten Jesaja ropade; ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar. Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala. Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, lön på det som inte mättar? … Lyssna, så får ni liv. Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära.”
Vid en av de religiösa högtiderna, då Jesus befinner sig i Jerusalem, ställer han sig upp och ropar: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre ska det flyta strömmar av levande vatten.”
Och texten i Uppenbarelseboken fortsätter: "Kom!" Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Vattnet står för liv. Men för att vattnet ska vara friskt behövs en källa, med ett tillflöde och ett utflöde. Ett givande och ett tagande. Bara så kan kärlek levas, genom att tas emot och ges vidare, i ett ständigt flöde. Människor emellan, genom generationer, från Gud till människa och från människa till Gud.
Stefan Albinsson, gudstjänst för alla åldrar
Dagens bibeltext är Matteusevangeliet 13:44-46, läs den här.
En dag sa Jesus: ”Nu ska jag berätta om himmeriket!” Jag vet inte riktigt hur du tänker, men när man hör ordet ”himmelriket” är det ju lätt att tänka att det är väl någonstans långt borta med harpor och änglar. Det kan ju förstås vara det också, men när Jesus sa ”himmelriket” så menade han att det är överallt, på varje plats och i varje tid, där Gud får råda. Himmelriket är överallt, och på varje plats och i varje tid där saker och ting får ske på Guds sätt. ”Himmelriket” betyder alltså ungefär ”På Guds sätt”.
I alla fall... En dag sa Jesus: ”Nu ska jag berätta om Guds sätt, nu ska jag berätta om himmelriket; nu ska jag berätta om Guds sätt.” Och så berättade han om en man som var ute och gick på en åker och så – Boink! – stötte han på något hårt. Kanske trodde han först att det var en stenbumling, men när han tittade efter såg han att det inte var någon stenbumling. Det var en skatt – en enormt värdefull skatt. Och mannen förstod att han bara måste få tag på den där skatten, så han sålde allt han ägde och hade så att han fick tillräckligt mycket pengar att köpa den där åkern där skatten var gömd – och så var åkern med skatten hans. Så får man förstås egentligen inte göra, om man hittar en skatt, vare sig det är i ens egens åker eller någon annans, måste man ju lämna den till statens historiska museum. Men så var det nu i Jesu berättelse: Mannen som upptäckte den där skatten hade bara en enda sak i skallen: Han måste bara få den där skatten – kosta vad det kosta vill.
Ja, och så berättade Jesus en sak till. Han berättade om en köpman som åkte runt i hela världen och köpte upp fina pärlor. Och så en dag... Kanske gick köpmannen förbi en marknad eller en affär och där – Tada! – såg han den: den mest värdefulla pärla han någonsin hade sett under hela sitt pärlletarliv. Och han förstå att han bara måste få tag på den där pärlan – kosta vad det kosta vill. Så han säljer allt han äger och har – alla andra pärlor som han köpt på sig under livet säljer han – så att han får tillräckligt med pengar att köpa den där mest fantastiska pärlan – och så blir den äntligen hans.
Men nu måste vi fundera! Vad har nu de där berättelserna som Jesus berättade... vad har de egentligen med himmelriket att göra? Kommer ni ihåg vad himmelriket är för något. Det är inte ett land, utan det är när saker och ting får vara på Guds sätt. Ibland säger man att himmelriket är som en skatt eller som en dyrbar pärla och att vi människor måste göra allt för att få tag på den där skatten eller den där pärlan, för himmelriket är värt mer än allt annat vi kan tänka. Så kan det förstås vara, och det finns många andra ställen i Bibeln som handlar om just det: Hur värdefullt och viktigt det är att få tag på himmelriket. Men jag tror inte att det var det Jesus ville berätta om just den här gången.
För vet ni vem jag tror att Jesus menade att den där mannen på åkern eller den där köpmannen var? Jo, Gud.
Och vet ni vad jag tror att Jesus menade att den där pärlan och den där skatten är? Du och jag!
Jag tror att Jesus menade att Guds sätt är att när Gud ser på dig och mig och oss människor så tänker Gud att vi är mer värdefulla än den mest värdefulla skatt, och mer dyrbara än den dyrbaraste pärla, och att Gud är beredd att göra allt för att få vara tillsammans med oss. Nu och för alltid.
Gång på gång under livet kommer vi att få höra av andra: ”Du duger inte!” ”Du är inte lika bra som andra.” ”Du är inte lika snygg som andra.” Men det är inte Guds sätt. Det är inte himmelriket. Guds sätt är att Gud är beredd att göra allt för att få vara tillsammans med dig och mig. Vi människor är förstås fria att säga: ”Nej, tack Gud!” Varför man nu skulle vilja göra det. Men när Gud ser på dig och på mig så ser Gud det mest vackra och dyrbara som finns. Och Gud vill vara tillsammans med dig och med mig – kosta vad det kosta vill.
Och då – när vi börjar ana vilka dyrbara skatter och pärlor vi är i Guds ögon. Då kanske vi även kan börja våga att se på andra människor runtomkring oss, våga börja se på dem som dyrbara skatter och pärlor.
Elisabet Ravelojaona
Texten är hämtad från 1 Johannes brev kapitel 4, vers 16-21
Kärlek, källan till allt liv
Finns det något vackrare – eller svårare än kärlek? Detta tillstånd som både kan ”drabba oss” och som kan vara ett sätt att leva. Något att vila i, hämta kraft ur och dela med sig av. När någon ska beskriva Gud används ofta kärleken som en bild. En bild som på många sätt är talande, både för att kärleken är något vi alla kan ana, har någon form av erfarenhet av och som ändå ingen av oss kan säga att vi vet allt om, eller att vi äger. Kärleken har alltid fler bottnar än vi kan se. Kärlek är källan till allt liv. När jag ser vår fantastiska jord med allt den bär på, så kan jag inte låta bli att förundras över den skapelse vi fått att leva i och bruka. Och jag kan inte tro att det är en slump att jorden finns till. När jag håller ett litet barn i min famn, känner doften och värmen från den lilla kroppen, så kan jag inte tro att det är en slump att människan finns till. Det måste finnas en kärlekstanke bakom allt. Det är kärlek som håller allt samman och där kärleken saknas faller tillvaron sönder.
Jesus talade ofta om kärleken. Han lyfter fram kärleken mellan lärjungarna som en viktig kraft, en ömsesidig kärlek. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Den kärlek Jesus talar om är mycket djupare än förälskelsens hetta och den sexuella åtrån. Båda har sin plats och kan ge oss fantastiska upplevelser. Men både förälskelse och det sexuella mötet är ändå bara en liten del av vad kärlek står för. Kärlek är så mycket mer än känsla. Jesus talar om det som ett förhållningssätt och han visar det genom handling. Han rör vid människor, som ingen annan vill röra vid. Han talar med kvinnor och barn, i en kultur där en man ska hålla sig på sin kant. Hela tiden återkommer Jesus till att vi får kraft att älska därför att vi först har blivit älskade precis för dem vi är. ”Så som jag har älskat er, skall också ni älska varandra.”
Vem är min bror och min syster
Så vad betyder då budet att vi skall älska vår broder och syster? Ja Jesus gör det knappast enkelt för oss. Han säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Då följer ni Guds exempel. Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt?
Nej. Det är inte så märkvärdigt och ändå tappas det lätt bort. Det är som att vi glömmer att uttrycka vår uppskattning, vår vänskap och vår kärlek. Eller tar vi det alltför givet? Ett varmt leende och några uppmuntrande ord betyder så mycket. Stanna upp en stund i nuet och bara se varandra. Istället för att vara alltför snabb med kritik och ifrågasättanden. Snabba att döma, både dem som står oss nära och andra. Och ännu svårare är det med dem vi ännu inte känner och dem vi har svårt för… Mina bröder och mina systrar är människorna runt omkring mig. De jag möter i min vardag.
Kärlek som norm
Vid ett antal tillfällen diskuterar Jesus samhällets regler och normer med människor. Han menar att lagarna måste vara till för människan och inte människan för lagarna. ”Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull?” Jag kan inte låta bli att tänka på det när våra lagar ibland tycks sättas före medmänsklighet. Eller när vi skapar oskrivna lagar för hur man ska vara och hur man ska bete sig för att ”göra rätt” och ”vara rätt”. Något som sker både inom subkulturer, men också i större skala i vårt samhälle. Vid ett tillfälle när det diskuterades vilken mat man kunde äta så sa Jesus:
”Lyssna och försök att förstå. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.”
Tänk om vi kunde inse hur sant det är! Hur ofta har vi inte sårat varandra genom hårda ord? Hur ofta binder vi inte varandra genom det vi säger och gör? Ord och handlingar som ibland sker helt utan reflektion. Ord och handlingar som drivs in i vår medmänniska som taggar. De sitter sedan där och skaver och gör ont. Länge. Men om våra ord och handlingar istället får präglas av kärlek, så kan också det omvända ske: att människor blir befriade. Ett äkta ord om förlåtelse. En hand som sträcks ut till försoning, en gest av omtanke, kan förändra allt.
Se mina möjligheter att älska
”Älska mig mest då jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.”
Det går inte att förändra en annan människa. Men vi kan förändra oss själva, agera annorlunda och därmed påverkar vår omgivning. Jag glömmer aldrig läraren som berättade om en elev som kom ny i hennes klass, flyttad för sin stökighet och tidigare problematik. Stämpeln fanns där och eleven kom med taggarna utåt. Hela klassen påverkades. Läraren kände att hon inte nådde fram och att hennes egna känslor gentemot eleven blev allt mer negativa. Då började hon be för sin elev, varje dag. Långsamt började något hända. Det som hände var inte att eleven förändrades, men lärarens attityd till sin elev. Det tog tid, men förändringen gjorde att de hittade varandra och en relation växte fram.
Margareta Melin skriver i förordet till sin diktbok Kärleken en bro: ”Den kärlek vi finner hos oss själva och varandra är uppblandad med rädsla. Den är ofärdig och bristfull. Denna bristfullhet ser jag inte som en tragedi utan som en utmaning, en kallelse till att befria vår kärlek från fruktan och steg för steg föra den till mognad och bärkraft.”
Tänk om vi kan lära oss att först söka möjligheterna inom en människa, istället för problemen. Söka språket som når fram. Inte för min skull, men av kärlek till den andre.
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”(Joh 14:27)
Stefan Albinsson, tacksägelsedagen
I tacksägelsedagens evangelieberättelse från Lukasevangeliet 19:37-40 står det om lovsången som ekade mot stadsmurarna när Jesus vandrade upp till Jerusalem i glädjetåget med sina lärjungar: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära på jorden.” Men jag tänkte faktiskt att vi skulle leta oss tillbaka till en annan episod i Bibeln då helt andra skaror var på väg mot den heliga staden. Dessa skaror kom varken med fred eller lovsång, utan med vapenskrammel och hot om förödelse och död. Det är en märklig berättelse som finns i Andra Krönikeboken kapitel 20. Där berättas det om ett tillfälle då det verkligen såg nattsvart ut. Kungen i Jerusalem hade nåtts av ett rykte att arméer från flera olika nationer hade dragit ut för att inta staden. Tiden var knapp. Ödestimman var egentligen redan slagen. De hotande arméerna var inte långt borta från stadens murar.
”Vi vet inte vad vi skall göra”
Då kallar kungen samman invånarna i Jerusalem och folket från byarna runtomkring till en samling i templet för att de tillsammans ska söka Guds vägledning. Och där i templet ber kungen en gripande bön som han avslutar med ord som jag själv i en del stunder i livet mycket väl skulle kunna göra till mina egna ord: ”Vi står maktlösa mot denna skara som kommit emot oss. Vi vet inte vad vi skall göra, vi riktar våra blickar mot dig.” Då stiger en profet fram och talar till folket. Och profeten säger: ”Ni skall inte vara rädda och förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds.” Och så fortsätter profeten med att säga att de nästa morgon ska dra ut för att möta de fientliga skarorna. ”Men det är inte er sak att strida,” säger profeten, ”ställ upp er och stå stilla; ni skall bli vittnen till den seger som Herren ger er.”
Lovsångsdalen
Så efter en natt av oro och vånda gryr dagen då det avgörande slaget skall stå. Kungen rådgör med folket och de kommer fram till en särskild tågordning. Jo, soldaterna ska gå med i ledet, men de skall inte gå främst. Framför soldaterna ställer man istället upp ”sångare i helig skrud som skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga” lovsång. Så händer det märkliga att när hären tågar ut ur staden och sångarna stämmer upp lovsången så uppstår det förvirring och kalabalik bland de fientliga skarorna så att dessa börjar ge sig på varandra, och rentav gör slut på varandra. Och platsen för detta märkliga slag som Israel vann utan att behöva utdela ett enda svärdshugg; utan att behöva skjuta en enda pil; utan att behöva kasta ett enda spjut... Platsen för detta märkliga slag fick namnet ”Lovsångsdalen”.
Den strid vi har att kämpa
Vad gör man av en sådan här berättelse? Visst, till en början kan man ju konstatera att den passar som hand i handske i Krönikerböckernas övergripande historieuppfattning. I Krönikerböckerna förhärligas liturgin i Jerusalems tempel och Krönikerböckerna lägger mycket stor vikt på prästernas roll och funktion. För det andra kan man även konstatera att berättelsen är en variant på ett tema som vi alltför väl känner igen i historien – ett tema som har upprepats och ständigt upprepas med olika variationer – nämligen att en nation påstår sig ha Gud på just sin sida i kriget. Men vad händer om vi ser på den här idealiserande och nationalistiska berättelse i ljuset av något som står i Nya testamentet (Efesierbrevet 6:12), nämligen att det inte är mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot själva mörkret? Vad händer om vi tänker på den strid vi har att kämpa mot de skaror av hot och mörker som hotar att ödelägga oss och våra liv? Inte varelser av kött och blod, utan de hot som vi som individer och som mänsklighet och som planet står inför. ”Vi står maktlösa. … Vi vet inte vad vi skall göra”, konstaterade kungen i sin bön kvällen före drabbningen.
Ett förslag
Jag skulle vilja komma med ett förslag på vad vi kan göra med den här berättelsen, så att den rentav kanske kan vara en hjälp och vägledning i våra liv. En tanke som vi kanske kan fundera vidare på. Nämligen att den här berättelsen – trots sin nationalism och trots sitt idealiserande – kan säga något till oss om prioriteringar, och om attityder till livet. Jerusalems kung ordnade ledet som skulle möta hotet. Men främst i ledet ställde han inte soldaterna. Främst i tåget ställde han lovsångarna.
Hur möter jag livet?
Hur möter jag livet? Möter jag det i första hand med garden uppe? Ja, många gånger gör jag just det. På den punkten utmanar den här märkliga bibelepisoden mig. Den frågar mig: Vad skulle hända om jag tillät mig att det i denna värld där jag är satt att leva, vad skulle hända om jag tillät mig att trots allt hålla fast vid att det ännu finns saker och ting att glädjas över och vara tacksam för? Vad skulle hända om jag lät det i tillvaron som ännu är värt att glädjas över och vara tacksam för få ta större plats i mitt medvetande? Vad skulle hända om jag i större utsträckning sökte ta vara på det som är vackert i livet? Vad skulle hända om jag innan jag börjar stånga mig mot problemen som jag i och för sig behöver ta itu med, först söker efter något att förundras över, något som är värt att tacka för – om det så bara är ett vackert löv som skimrar i höstsolen?
Tacka Herren, evigt varar hans nåd
Sången som lovsångarna i Krönikebokens berättelse skulle sjunga var: ”Tacka Herren, evigt varar hans nåd.” I sin sång lyfte lovsångarna fram något som hade evighetsvärde, något som de ansåg vara hållbart och fast, nämligen Guds nåd, dvs. att Gud alltid står vid sina löften. Med detta eviga löfte mötte de den aktuella situationen. Med sången om det som är evigt varaktigt stod de rustade mot stundens händelser och hot.
Gift och motgift
Samma lovsångston som hörs i Krönikebokens berättelse dyker upp till och med i Gamla testamentets klagovisor. Där står det så här:
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte, och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
(Klagovisorna 3:19-24)
Nöden var en påtaglig verklighet för Klagovisornas författare. De fasor som beskrivs i denna samling psalmer är outhärdliga. Nöden kunde inte trollas bort. Men nu höll tanken på denna nöd bli ett gift för författaren, ett gift som hotade att förtära honom het och hållet. Då söker han ett motgift. Kanske inte i första hand mot nöden – den finns där – men mot den evigt malande tanken på denna nöd. Den evigt malande tanken som blir ett gift i honom. Och författaren finner sitt motgift i Guds eviga barmhärtighet.
Något som är värt att leva för
Viktor E. Frankl, som var professor i neurologi och psykiatri, har berättat om de iakttagelser han gjorde när han satt fånge i de tyska koncentrationslägren, nämligen att de av fångarna som höll fast vid något som var värt att leva för hade större chanser att överleva än de som inte höll fast vid något sådant. Det går naturligtvis att ha invändningar mot Frankls slutsatser – och många har haft det också. De fångar som nazisterna förde in i gaskamrarna gasades naturligtvis ihjäl, vare sig dessa fångar höll fast vid att livet måste ha en mening eller inte. Ingen vettig människa i världen kan på fullaste allvar påstå att om man bara ser till att hitta något att vara glad och tacksam för så försvinner alla problem. Så fungerar inte livet – inte ens för en lovsångare, vilket inte heller Frankl skulle påstå. Bara under den korta stund som vi denna söndagsförmiddag firar tacksägelsegudstjänst här i kyrkan och lovprisar Gud för höstens rika skörd så vet vi att tusentals barn i världen dukar under av undernäring och bristsjukdomar. Bara under den korta stund som vi denna söndagsförmiddag lovsjunger fredskonungen vet vi att tusentals människor i världen skadas och dödas i väpnade konflikter.
Ett politiskt ställningstagande – i ord och handling
Är det då ändå värt att hålla på med detta lovsjungande? Ja, jag tror det. Jag tror rentav att lovsång är ett viktigt politiskt ställningstagande. Att lova Gud för hans underverk i skapelsen och mitt eget liv är att hålla fast vid att det ännu finns gott i världen – och att sätta sitt hopp till detta goda. Men vårt lovsjungande ska förhoppningsvis inte bara stanna vid ord. Vårt lovsjungande ska förhoppningsvis inte bara stanna vid psaltarpsalmer, härliga hymner eller spontan sång i Anden, utan få kropp och liv. I tacksägelsedagens episteltext från Kolosserbrevet kapitel 3 står det: ”Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” Kyrkofadern Augustinus sa något liknande: ”Sjung med rösten, sjung med hjärtat, sjung med munnen, sjung med beteendet!” Och han fortsätter ”Vill ni sjunga lovsånger åt Gud? Bli det som ni sjunger. Ni är lovsången till Gud, om ni lever väl.” (Sermo 34). Det är stora och uppfordrande ord. Men det är inte något enmansprojekt, och det handlar inte heller om att försöka lyfta sig själv i håret till högre höjder. För vi läser en viktig sak till i episteltexten från Kolosserbrevet: ”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra.” Tillsam¬mans får vi hjälpa varandra att söka rösten som har tagit boning inom oss och mitt ibland oss, den rösten som i ord och handling ärligt och uppriktigt kan säga: ”Tacka Herren, evigt varar hans nåd.”
Elisabet Ravelojaona
Texten är hämtad ur 1 Mosebok kapitel 25 vers 27-34, 27 vers 1-45, 28 vers 10-17
Familjeliv
Det här är berättelsen om två bröder. De är tvillingar, men för den skull inte särskilt lika. De är snarare varandras motsats. Esau är äldst, gillar att vara ute i skog och mark, en jägare och sin pappa Isaks favorit. Jakob i sin tur trivs bäst på hemmaplan, gillar att chilla, ett lugnt liv. Han har blivit sin mamma Rebeckas favorit. En dag när Esau kommer hem helt utsvulten så står Jakob och kokar soppa.
- Ös upp av det röda åt mig, det där… Jag är alldeles utsvulten.
Men Jakob dröjer. Ser på sin bror och säger:
- Bara om du ger mig förstfödslorätten i utbyte.
- Jag håller på att dö, vad har jag för glädje av förstfödslorätten?
Han ger sin ed på att Jakob verkligen ska få arvsrätten. Då gav Jakob honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så litet brydde Esau om sin förstfödslorätt.
Åren går. Pojkarna blir vuxna män. Deras far Isak är nu gammal och är snart blind. Han känner att livet håller på att rinna ifrån honom. Det är dags att lämna över till nästa generation. Isak kallar till sig den äldste sonen Esau och ber honom att skjuta ett villebråd och laga till en måltid åt sin far. Hans fru Rebecka hör detta och kallar i sin tur till sig Jakob. Han får hämta ett par killingar och hon lagar till sin mans älsklingsrätt. När Jakob kommer med maten blir pappan förvånad över att det går så fort. Men Jakob säger att Gud lät viltet komma i hans väg.
- Kom fram hit min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau. Isak tar på Jakob, känner en luden arm, eftersom Jakob lagt ett skinn över armen som hans mamma sagt åt honom.
– Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus. … Är du verkligen min son Esau?
–Ja, svarade Jakob.
Efter att Isak ätit kallade han på sonen igen:
- Kom fram min son och kyss mig. När han gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom.
När Esau strax därefter kommer hem, inser både han och pappan vad som hänt. Gjort är gjort. Nu har Jakob fått både förstfödslorätten och faderns välsignelse. Esau rasar. Han är så fruktansärt arg att han vill döda sin bror. Rebecka ser detta och säger till Jakob att han ska ge sig av. - Fly genast till min bror Laban i Harran och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. Och Jakob ger sig av för att skapa sig ett nytt liv hos sin morbror.
Så formas en människa
Två bröder av helt olika karaktär. Två föräldrar som i sina barn får var sin favorit. Familjeliv kan vara komplicerat. Det finns många böcker och filmer kring temat. Vi har alla våra egna berättelser om hur våra familjer ser ut och vilken relation vi har till varandra. Redan när föräldrarna väntar barnet vävs drömmar och förväntningar kring det. Där finns längtan och glädje, men också oro och ibland sorg. Alla de drömmar som våra föräldrar vävt kring oss, våra personligheter och det vi möter i livet av erfarenheter, människor som blir våra förebilder – alla delar formar oss till dem vi är. Där finns också en historia som går ännu längre tillbaka. Även tidigare generationer påverkar oss. Brödernas pappa Isak var barn till Abraham. Abraham som fått Guds välsignelse och blivit lovad att han skulle få många barn. Både judar, kristna och muslimer ser Abraham som sin stamfar. Välsignelsen som Gud gav Abraham finns där i bakgrunden också för Esau och Jakob. Vad händer när Jakob roffat den åt sig med list genom att lura sin pappa?
Dröm som ruskar om
Nu är Jakob på resa bort från föräldrahemmet. Inser han vad han gjort? Är han nöjd, glad, ledsen eller rädd? Är detta vad han ville, eller ångrar han sig? På resan är han ensam med sig själv och med det han har gjort. Ensam på väg till sin mammas släkt. När det blir natt, stannar han till vid en plats för att sova. Solen har redan gått ner. Han tar en sten som huvudkudde och somnar snabbt, uttröttad. Så börjar han drömma. I drömmen ser han en trappa, eller om det är en stege, som går från jorden ända upp till himlen. På trappan går Guds änglar upp och ned. Fram och tillbaka. Så står plötsligt Gud själv framför honom och säger: ”Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig."
Jakob vaknar upp. Hjärtat klappar. -"Sannerligen", säger han, "Herren är på denna plats, och jag visste det inte!" Så blir han plötsligt fruktansvärt rädd och säger: "Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port."
…och ändå inte
Det finns stunder i livet då vi möter något som skakar om vår tillvaro. Vi tvingas tänka efter och reflektera. Fundera över vad som är viktigt och vad vi vill med våra liv. Det som vi inte alltid ser och förstår om oss själva kan pocka på i våra drömmar. Drömmen kan vilja säga något om oss själva. Jakob verkar ana att drömmen är viktig. Just där och då upplever han att Gud faktiskt möter honom, precis som han är, just i en stund då han är ensam och utsatt. Mötet tycks förvåna honom: Herren är på denna plats, och jag visste det inte. När han vaknar tycks upplevelsen också ha skrämt honom. Han reser en sten och gör platsen till en minnesplats. För det är något viktigt som hände.
Ändå fortsätter han sin resa och som om ingenting har hänt. Hans upplevelse den där natten verkar ha runnit av honom, tar liksom inte tag. Hans personlighet har inte ändrats. När Jakob kommer till son morbror Laban möter han sin like. Båda är kluriga och gör allt för att dra nytta av varandra. Där tycks finnas en rivalitet, som ökar ju längre tiden går och Jakob blir allt skickligare i sitt arbete med att föda upp djur och på det sättet skapa sig en förmögenhet. Jakob blir förälskad i Labans dotter Rakel och arbetar i sju år för att få henne, bara för att på bröllopsnatten inse att Laban lurat honom. Kvinnan under slöjan är inte Rakel, utan hennes syster Lea. Han får också Lea till hustru, men tvingas arbeta sju är till för henne.
Brottningskamp med livet …och Gud?
När Jakob så småningom återvänder hem med sina hustrur sker något som till slut ändå ruskar om honom. Sällskapet ger sig av på natten och tar sig över ett vadställe vid Jabbok. Jakob låter det övriga sällskapet gå över först och står ensam kvar när en man dyker upp och tvingar honom in i en brottningskamp. De brottas ända tills dagen gryr. Mannen kunde inte besegra Jakob så han slår till honom på höftbenet. Men Jakob håller honom kvar i ett fast grepp. – Släpp mig! säger mannen. Dagen gryr! Men Jakob svarar: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig. Vad är ditt namn? Jakob. Då svarar mannen: Ditt namn ska inte längre vara Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat. Jakob frågar efter mannens namn, men får inget svar. Däremot en välsignelse.
Den här gången är han inte oberörd. Jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv. När Jakob lämnar platsen så haltar han.
När tillvaron öppnar sig – mitt i vardagen
Kanske är det här framförallt en berättelse om helt vanliga människor och om Gud som inte vill ge upp om någon människa. Gud som tar oss för dem vi är och som inte sviker sina löften till oss. Jakob klättrar på samhällsstegen, han utnyttjar de möjligheter han ser och i samhällets ögon lyckas han bra med sitt liv. Han är framgångsrik. Låt vara att han inte alltid använt sig av schyssta metoder. Han är beredd att trampa på andra för att nå dit han vill. Han har sin personlighet, som nog ibland är påfrestande för omgivningen, men som också har goda sidor. Kärleken till Rakel är äkta och mot henne är han trofast. Han försonas med sin bror Esau och även om de aldrig blir nära vänner så kommer de till en punkt där de kan respektera varandra.
Våra livsresor ser olika ut. De flesta av oss kanske inte får uppleva samma dramatik som Jakob. Men att livet går upp och ner, det får vi alla uppleva. Ibland ler livet emot oss och andra gånger känns det motigt. Nu och då finns där också tillfällen då vi får uppleva att tillvaron öppnar sig och vi blir del av något större. Då vi kan ana att livet är så mycket mer än bara mig och mitt. Ibland gör vi som Jakob, då han drömde om trappan där Guds änglar vandrade upp och ner. Vi gör upplevelsen, reflekterar kanske över den just där och då. Kanske till och med markerar händelsen som en minnessten inom oss, men låter ändå inte upplevelsen påverka oss mer än så. Livet går vidare och vi också. Men där finns också situationer som verkligen drabbar oss. Händelser som tvingar oss att gå in i brottningskamp med livet och med oss själva, kanske också med Gud. Händelser som tvingar oss att brottas med vår identitet, för att förstå vem vi är och vad som verkligen är viktigt. Vad som är min livsuppgift och vad som är meningen med livet. En sådan brottningskamp ger oss ärr för livet, men kan också bli till välsignelse. Efter ett sådant möte är det svårt att förbli oberörd.
Älskad och välsignad
Tänk om det finns Någon därute som älskar så mycket att brottningskampen är en väg att gå får att nå kontakt? Tänk om det faktiskt är sant att det finns Någon där som säger: Jag älskar dig, just som du är! Gud söker människor på olika sätt, vill möta oss med ett språk som vi förstår. Därför blev Gud människa och kom som Jesus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Jesus som säger: ”Jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går. Jag kommer inte att överge dig.”
Stefan Albinsson.
Dagens bibeltext är Filipperbrevet 2:1-4, läs den här.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Bibeln kan användas till mycket. Den kan användas till att lyfta upp människor och ge dem kraft, eller den kan användas till att trycka ner människor, begränsa dem och förminska dem. Så är det ju för övrigt med det mesta som har med tro och Gud och religion att göra. Det kan användas till att sätta människor fria så att de vågar ta språnget att att våga upptäcka nya saker, att växa och utvecklas; men det kan även användas till att trycka ner människor. Ja, frågan är om det inte är så med det mesta som vi människor håller på med: Kunskap, naturvetenskap, psykologi, kultur, politik, ekonomi... Det kan användas till att göra livet gott för människor, eller att göra livet surt eller ännu värre.
Vår skyldighet att välja
Man behöver alltså välja vad man ska ha den där kunskapen till, hur man ska använda den. Det är rentav vår skyldighet att välja vad man ska ha den till. Och så verkar det även vara med tron, och till och med Gud. Den här texten av Paulus, t.ex. som vi just har lyssnat till, där Paulus skriver om enheten i kyrkan, den kan verkligen användas både till att trycka ner människor, eller till att lyfta upp: ”Var eniga och sätt andra högre än er själva” Snacka om att lägga locket på! ”Du ska inte komma och röra till. Rättning i ledet! Ifrågasätt inte!” Som om det vore hämtat från någon diktatorisk enhetsstat där bara en uppfattning får komma till tals och alla andra tvingas att nicka med. Och om det är den enda tolkningen man kan ha av den här bibeltexten, då föreslår jag att vi aldrig mer läser den.
Textens frågor till mig
Men vänta här nu... Paulus skriver till människor som har fått uppleva att de faktiskt är något! Han skriver till människor som själva har upplevt tröst, uppmuntran, kärlek, gemenskap, ömhet och medkänsla; som har fått uppleva att de är älskade och trodda på av ingen mindre än Gud själv. Så tolkar i alla fall jag den här texten. ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla...” Det jag då hör i den texten är de här frågorna till mig – frågor som inte trycker ner mig, men som likväl utmanar:
Om jag någon gång har funnit tröst på djupet, vad skulle hända om jag öste ur den trösten jag fått; om jag öste upp av den också åt andra som finns runtomkring mig?
Om jag någon gång har blivit uppmuntrad, vad skulle hända om jag använde det självförtroende som kommer av en sådan uppmuntran till att uppmuntra andra?
Om jag någon gång har fått vara med om den sköna känslan att få vara med och att vara en i gänget, kan jag då föreställa mig att det antagligen finns andra som också skulle vilja det, och vad skulle hända om jag bjöd in dem?
Om jag någon gång skulle ha blivit berörd av Jesu kärleksfulla ödmjukhet, skulle jag då kunna tänka mig att låta någon annan får uppleva något liknande?
Om jag någon gång har fått uppleva att jag är sedd, älskad, bekräftad, vad skulle hända om jag med kraften av den bekräftelsen bekräftade andra?
Är det faktiskt så att jag har något att komma med, att jag har fått något att bidra med? Inte bara de andra, men även jag. Men inte bara jag, utan även de andra?
Det kanske rentav skulle vara värt att testa!
Stefan Albinsson
Fjärde predikan i en serie om fyra kring temat försoning
Den 11 september... Många av oss minns ganska väl var vi befann oss för exakt tio år sedan när vi nåddes av nyheterna om planen som styrdes in i Pentagon och World Trade Center. Om inte förr förstod vi den dagen vilken massiv och förödande drivkraft som ligger i oförsonligheten och hatet. Om inte förr började vi då också förstå hur komplex och sammanvävd vår värld är; att livet hos människor låt säga i avlägsna byar i Afghanistan eller Pakistan kan både påverka och påverkas av låt säga affärsfolket på Manhattan. Det skulle i och för sig kunna vara en vacker tanke, och det är egentligen en vacker tanke: Tänk vilken kraft och vilka möjligheter som kan uppstå ur den samlade erfarenheter av människor från vitt skilda bakgrund, kulturer och tankes¬ätt! Och genom den nya tekniken har ju mänskligheten fått helt nya redskap för att uppnå det. Men om inte förr så lär väl attentaten den 11 september även gjort oss medvetna om vilka fruktans¬värda konsekvenser det kan få när hat och oförsonlighet och hämnd vävs in i globaliserings¬väven.
”Vi tillhör den som gett oss livet”
Under fyra söndagar nu under sensommaren håller Elisabet och jag en predikoserie om försoning. Elisabet började serien i det som är gott. Hon talade om att se det som trots allt är vackert och helt, och om att upptäcka och få kraft av det som är gott i våra liv. ”Vi tillhör den som gett oss livet”, sa hon. Vi är en del av Guds goda skapelse tillsammans med himlens många fåglar som flyger i Guds famn, och med blommorna och träden som växer ur Guds jord. Men söndagen därpå handlade min predikan om att livet ju inte alltid blir som vi har tänkt oss. Kan jag då finna mod att leva trots att livet inte är perfekt? Och jag sa att i nattvarden påminns vi om att Kristus själv kommer till oss i brustenhet. Kristus kommer till oss som ett brutet men ändå liv¬givande bröd, och jag sa att det ger mig hopp och mod att just den som kallar sig uppståndelsen och livet lägger sina sår vid mina sår. Förra söndagen talade Elisabet om Guds vilja för oss – att Gud vill välsigna, beskydda och ge oss sin fred. Elisabet berättade om den välgångsönskan, eller väl¬signelse, som tempelprästerna enligt 4 Moseboken skulle förmedla till folket om beskydd, gudomlig närvaro och fred. Och Gamla testamentets ord för fred, shalom, betyder ”fred i motsats till krig”, men även hälsa, hela relationer, inre frid och helhet.
Håll fred...
Idag när vi har kommit fram till den avslutande delen av den här predikoserien om försoning kan det vara hög tid att vända blicken utåt. Kan jag, en människa som lever i den värld som Gud skapat med godhet, samtidigt som jag både är medveten om att det finns områden i mitt liv som är trasiga och oförsonade, kan jag vara en försonare? Jag tänkte att vi skulle stanna vid två bibelverser. Den första versen är från Paulus brev till de kristna i Rom. Där skriver aposteln i Romarbrevet 12:18:”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.” Den här versen ingår i ett längre avsnitt där Paulus berättar vad det innebär att fira kristen guds-tjänst. För Paulus är varje kristen en Guds tempelpräst kallad att fira gudstjänst. Men templet han tänker på där gudstjänsten ska firas är inte någon bestämd byggnad, utan varje plats där vi möter våra medmänniskor. Gudstjänsten firas inte heller endast på några bestämda dagar eller tider, utan pågår hela tiden. Och när Paulus ska ge anvisningar om gudstjänstens innehåll och utförande skriver han inte ett dyft om när man ska stå upp eller sitta ner, eller vilka psalmer och hymner som ska sjungas, utan om relationer och om förhållningssätt till andra människor – både inom den kristna församlingen, och i det omgivande samhället. Och bland annat skriver han, alltså: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.” Det romerska samhällsklimatet var allt annat än lätt – särskilt inte för de kristna som bemöttes med misstänksamhet och skepsis. Och förhållandena inom den multikulturella kristna gruppen i Rom var ibland ganska ansträngda – man förstod helt enkelt inte alltid varandra. Och för många av medlem¬marna hade livet knappast blivit som man tänkt sig: En del var flyktingar. Andra var slavar. Och där fanns också de som hade förts bort från hem och familj och satts i denna enorma stad. Inte hade livet alltid blivit som de tänkt sig eller hoppats på. Inte hade de alltid fått sina liv att gå ihop i alla delar! Ändå har Paulus tro på dem och uppmanar dem med orden: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”
Inga överord
Det är inga överord han kommer med. Vi behöver inte tro att hela världens öde vilar på våra ömma axlar, men vi får ändå vara med att dra vårt strå till freds-stacken. Kanske handlar det oftare om en attityd än om att utföra stordåd. En varm och vänlig blick, istället för en bortvänd. Som en åter-spegling av hur vi hoppas att Gud möter oss; att Gud låter sitt ansikte lysa mot oss; att Gud vänder sitt ansikte mot oss. En varm och vänlig blick... Låter det banalt? Ja, det gör det! Men tänk om det i detta finns en skapande kraft! Tänk om det rentav är sant som det står i den gamla psalmen, att ”ett vänligt ord kan göra under” (Psalmer & Sånger 98). Jesus sade att det är den som har varit trogen i det lilla också ska anförtros mycket. (Matt 25:21). Så tänk om det är där freden börjar: I en varm och vänlig blick, istället för en kall och bortvänd; i ett gott och vänligt ord.
Frön av fred och försonlighet
Jag säger förstås inte att 11 september-attentaten hade kunnat förhindrats om man bara hade varit lite vänligare mot anstiftarna och gärningsmännen. Jag säger inte heller att man ska överseende med precis allt. En sådan inställning skulle ju vara för¬ödande! Det är knappast heller det Paulus säger med orden ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt.” Men däremot kanske det finns fler sammanhang, fler tillfällen, att så frön av fred och försonlighet, fler tillfällen än vad i alla fall jag vanligtvis tänker på, att så frön av fred och försonlighet som kan slå rot och växa och ge upphov till nya frön av fred.
Saliga är fredsmakarna
Nu kan man ju tänka att man bäst svarar på den här fredsuppmaningen i Romarbrevet genom att helt enkelt dra sig undan, helt enkelt låta andra ”vara i fred”; att låta var och en sköta sig själv. Men den bibliska kallelsen till fredsskapande är allt annat än passivitet. Det handlar det andra bibelordet som jag tänkte vi skulle stanna vid. Det är hämtat från Jesu saligprisningar, Matteusevangeliet 5:9. Där säger Jesus: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” I bibeln är ”Guds son” en hederstitel som kan användas om både killar och tjejer, kvinnor och män. ”Guds son” är ett viktigt begrepp i bibeln, och man skulle kunna prata mycket om det, men jag släpper det just nu, och koncentrerar mig på versens första del: ”Saliga de som håller fred,” säger Jesus. Vi skulle få en mer bokstavlig översättning av den grekiska grundtexten om vi översatte Jesu ord: ”Saliga är fredsmakarna.” Alltså: ”Saliga är de som gör fred.” Jesus talar om ett aktivt val som får praktiska konsekvenser för ens handlande, och han säger att det också för fredsarbetarna finns en salighet, en välsignelse i detta. Det kan förstås finnas tider i våra liv då vi inte ens orkar öppna våra ögon för att skänka någon en varm blick. Det kan finnas tider i våra liv då smärtan inom oss helt enkelt är för stor och tar all vår kraft. Men kanske det – trots allt – även finns fler tider och tillfällen än vad vi vanligtvis reflekterar över då du och jag har möjlighet att inte bara hålla fred, utan även forma fred så långt det är möjligt och kommer an på oss.
Elisabet Ravelojaona
Tredje predikan i en serie om fyra kring temat Försoning. Bibeltexterna är bland annat hämtade ur Hoseas bok kapitel 11, vers 1-4, 4 Mosebok kapitel 6, vers 23-27 och Johannes evangelium kapitel 1, vers 1-5, 14, 16-18.
Guds välsignelse, ett löfte och en möjlighet
Guds välsignelse går som en röd tråd genom Bibelns berättelser. Vi möter den redan då allting tar sin början. Gud skapar människan till sin avbild, som man och kvinna och Gud välsignade dem. Redan då skapas ett band mellan Gud och människan. Ett trofasthetens band, ett kärlekens rep – som profeten Hosea skriver, när han använder bilden av barnet och föräldern för att beskriva relationen mellan Gud och människan. En ständig spänning mellan närhet och distans, tillhörighet och avståndstagande. Barnet som uttrycker sitt ”kan själv” och i nästa stund längtar efter att få krypa upp i den trygga famnen. Gud som söker och längtar. Välsignelsen finns där som en botten, ett löfte. Men Gud tvingar sig inte på. Gud väntar och hoppas.
Tacksam, likgiltig eller självklar
När Gud talar sker något. Ett ord i rätt tid och kosmos skapas ur kaos. I en explosion av energi skapas allting av ingenting. Jorden ska ge grönska… och livskraften finns i fröets kapsel. Som kronan på verket skapas människan och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Hela processen är ett uttryck för tanken att allt ska höra ihop och relatera till vartannat.
Genom generationer av släkten och kulturer har naturen varit så viktig för människan att hon på olika sätt har visat den sin vördnad. Vid vattendrag och berg, vid träd och stenar med konstiga formationer har människan stannat till för att ge något tillbaka till den natur som gett henne så mycket. Vid jakt och skörd var det självklart att visa sin tacksamhet. Vi möter detta i Bibelns texter och vi hittar det i alla kulturer världen över. Någonstans på vägen genom industrialisering och vetenskapens framgångar tycks vi ha tappat bort vördnaden. Även om Naturen fortfarande har en särskild plats i nordbornas hjärtan. Det är som att vi tar allt för självklart. Vi tar det vi anser oss behöva och lite till. Ändå inser vi, någonstans att detta är fel. Det är lätt att glömma tacksamheten. I vårt inre finns två krafter som gärna vill göra sig gällande: likgiltigheten och självklarheten. Båda gör oss blinda. Skaparen själv finns i sin skapelse och ropar efter försoning. Genom sin välsignelse visar Gud oss på ett sätt att leva – i harmoni. När vi vänder oss bort från det skapande, blir kaoset allt större. Naturen löper amok och människor vänder sig mot varandra.
Meningen med livet
Men så händer något som får oss att stanna upp. En förändring i livet, i samhället, i arbetet eller i familjen. Någon föds. Någon dör. Något som får oss att reflektera över livet och skärpa blicken. Vad är egentligen viktigt och omistligt? Våra svar kan se olika ut, men jag tror att relationen till andra människor finns där för många av oss. Vi vill bli sedda och älskade. Men vi vill också få betyda något för någon. Kanske är just det meningen med livet - att få finnas till för någon annan? Vid ett tillfälle, när en grupp fariséer skulle sätta Jesus på prov så frågar de vilket bud som är störst i judarnas lag. Då svarar Jesus: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Sedan kommer ett till av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv.
Älska din nästa som dig själv. Vi är som Guds avbild skapade till relation. Det är i mötet med varandra som vi formas. I Walt Disneys film Lejonkungen säger Simba till sin son: ”Du är mer än du vet om.” Det skulle vi behöva uttrycka mer till varandra. Men alltför ofta går vi förbi varandra, utan att riktigt mötas. Ibland blir det också möten som skaver och gör ont.
För att kunna dela den smärtan och ofullkomligheten med oss väljer Gud att bli människa. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så knyts historien samman. Ordet som skapade allt, Ordet som blir Människa. Och allt bottnar fortfarande i Guds välsignelse.
Guds ansikte
Våra gudstjänster avslutas ofta av den aronitiska välsignelsen. Gud gav Mose i uppdrag att be sin bror Aron och hans söner, som var präster att förmedla Guds hälsning om välsignelse.
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
I orden finns både löfte om närhet och sammanhang. Uppdraget att förmedla Guds välsignelse är också ett uttryck för hur Gud vill använda oss som sina händer och fötter, ögon, öron och mun. Gud använder sig av ett språk och ett tilltal som vi kan förstå. I välsignelsen är ansiktet viktigt. Gud låter sitt ansikte lysa mot dig och vänder sitt ansikte till dig. Det handlar om vårt mest grundläggande behov av att bli sedd, accepterad och älskad precis som jag är. Men det står också för ett löfte. Du är inte utelämnad till dina egna möjligheter. Det finns en kraft utanför dig själv, som vill dig gott. Se dig omkring. Ljuset, solen, kraften, energin kommer från Gud själv. När jag förmedlar den här välsignelsen i våra gudstjänster säger jag ofta ”Herren låter sitt ansikte Jesus Kristus lysa mot dig.” för att lyfta fram Guds vilja att göra sig synlig för oss. Jesus visar genom sin kropp och sitt liv, vem Gud är.
Försoning, en livslång process
Välsignelsen är ett oerhört starkt och tydligt uttryck för Guds längtan efter försoning som omfamnar både skapelsen och människor. Välsignelsen gäller alla och ges till den som behöver den och vill ta emot den. Det är inte något som ska förtjänas. Jesus säger att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Välsignelsen handlar om våra relationer till Gud och till varandra. Varenda en som sitter härinne är ett avtryck av Gud. Det är hissnande tanke. Välsignelsen inbjuder oss också att i vår tur bli försonare. Om det kommer Stefan att tala nästa vecka.
Jag tänker att försoning berör vår identitet, vårt ursprung och vårt mål. Owe Wikström skriver i sin bok ”Ikonen i fickan”: ”För att anträda en resa måste hon veta vem hon är, var hon befinner sig och vart hon ämnar ta vägen.” Livet är en resa och försoning är en livslång process som erbjuds oss som en möjlighet.
Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig., jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. (Jesaja bok kapitel 43, v23s 1-2)
Gud söker dig och mig, ständigt. Inte för att tvinga sig på oss, men för att erbjuda oss en tillhörighet och en närvaro. Och till var och en av oss säger Gud: jag har gett dig ditt namn, du är min. Amen.
Stefan Albinsson
Detta är den andra predikan i en serie om fyra kring temat försoning.
”Det finns så många vägar man gärna ville gå, så många filifjonkor man borde hälsa på.” Så sjunger Mumintrollet; att det finns så mycket i världen att upptäcka, att komma underfund med, att göra, att ...bli! Men Mumintrollet väljer att lägga sig i det mjuka, solvarma gräset en sommardag när ”man är fri till trolleri till vad man vill, men låter bli” och njuter istället av att tro ”att världen det är där jag bor … just nu.” Det är en skön livsinställning. I Psaltaren står det:
”Jag ägnar mig inte åt stora ting, åt det som övergår mitt förstånd. Nej, jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn.” (Psaltaren 131)
Likväl finns det kanske hos flera av oss – åtminstone är det så för mig – en smak av saknad efter de där vägarna jag aldrig gick – eller aldrig fick möjligheten att gå. Vägarna jag valde att inte beträda, men också vägarna som inte visade sig för mig så jag inte ens fick chansen till ”trolleri till vad man vill”.
Grusade drömmar
”Rockstjärnedrömmar” säger vi ibland lite skämtsamt. Men det är kanske inte bara är ett skämt – bakom uttrycket kan det ju även finnas en sorg eller en besvikelse över att livet inte blev som man hade tänkt sig. Och det ju handla om väldigt olika saker. För någon av oss kanske det är just det att man aldrig blev rockstjärna, eller aldrig fick möjligheten att få utveckla sin konstnärliga eller skapande förmåga. För någon annan att man aldrig fick eller tog möjligheten att studera, eller att se mer av världen. Eller att man aldrig hittade någon livspartner, eller inte fick möjlighet att bilda familj eller... Vilka av våra förhoppningar och drömmar som är våra grusade drömmar är individuellt, och det som verkar vara litet för någon annan kan vara stort för en själv, och jag tror att vi ska vara väldigt försiktiga med att med att förringa vad för någonting det är som någon annan upplever vara en stor saknad. ”I-landsproblem” kanske någon fnyser åt det här. Vad är detta att prata om när många människor inte ens har mat för dagen och lever under svält och krig? Men om vi aldrig ens får nämna detta, hur ska vi då någonsin kunna lugna och stilla vår själ?
Livet är inte på låtsas
Att livet aldrig blir helt och hållet så som man en gång hade hoppats är ett faktum. Men det är skillnad på att ha förlika sig med sitt liv och att bara lägga locket på. Det är skillnad på att ha ”lugnat och stillat sin själ”, och att sopa allt under mattan eller låtsas som att de där sorgerna och besvikelserna över att livet inte blev som man tänkt sig inte finns eller inte spelar någon roll. Har man inte en lugnad och stillad själ så har man ju helt enkelt inte en lugnad och stillad själ. Och jag tror att bara låtsas att allt är bra är ett hinder för försoningsprocessen; försoningen med livet. Och livet är ju inte på låtsas – utan på riktigt! Det skällsord som Jesu kanske använde flest gånger var: ”Hycklare!” Det grekiska ordet som förekommer i Nya testamentet betyder ”skådespelare”. Skådespelarna i den antika dramatiken bar groteska masker för ansiktet. Jesus anklagade människor för att bära masker som visade att allt var gott och väl när allt inte var gott och väl. Och tyvärr, om vi inte är på vår vakt, riskerar även den kristna församlingen att bli en farlig och livsförnekande plats – församlingen som Gud i sin nåd har utvalt till att vara försoningens redskap i världen riskerar att bli allt annat än förlösande om vi bara måste låtsas och aldrig tillåter oss att få benämna och sörja de förhoppningar som aldrig slog in.
”Dit du inte vill”
Jag stannar till vid en vers i evangelierna. Textens sammanhang är att Jesus hade uppstått från döden, och vid ett morgonmöte vid Gennesarets strand hade han gett Petrus uppdraget att bli pastor för kyrkan. Sedan säger Jesus så här till Petrus:
”Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Johannesevangeliet 21:18)
Evangeliets författare förklarar att Jesus med dessa ord antydde att Petrus en gång skulle lida martyrdöden – och får vi tro den kyrkliga traditionen innebar det att Petrus skulle bli korsfäst. Petrus valde att hörsamma Jesu kallelse: ”Du skall följa mig.” Och det valet och det beslutet bar Petrus så att han till och med var beredd att föras till en plats han inte själv skulle ha valt, och till och med var beredd att lida martyrdöden för sin tros och sin Mästares skull.” Han valde förstås inte att bindas och dödas. Men han valde den väg där detta skulle kunna hända med honom. Jesu ord handlar om lärjungaskapets och efterföljelsens radikala villkor och möjliga konsekvenser. Att ha Jesus som Herre i sitt liv innebär att jag ibland får gå vägar som jag kanske själv inte skulle ha valt att gå, och att jag kanske får avstå från vägar som jag kanske gärna skulle ha prövat.
Allmänmänsklig erfarenhet
Men visst uttrycker dessa ord dessutom något som är en ganska allmänmänsklig erfarenhet – något som inte bara är kopplat till Jesusefterföljelsen, utan som varje människa kan känna igen sig i, oavsett om hon är en bekännande kristen eller inte:
”Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
Där är ungdomstiden när alla möjligheter verkar stå öppna. ”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.” Men så, allteftersom och kanske obemärkt, stängs den ena och den andra dörren; den ena eller andra möjligheten upphör och försvinner som möjligt alternativ. Och kanske berodde det inte bara på mig att det jag hade hoppats på om mitt liv inte kunde uppfyllas, utan att det är en blandning av livets förutsättningar, egna val och diverse yttre omständigheter och tillfälligheter.
Att våga benämna
Jag tror att en viktig del för att nå försoning med livet och att kunna se och upptäcka de möjligheter som livet ännu ger, är att våga benämna också det som inte blev som man ville; eller det som helt enkelt aldrig blev. Jag menar inte att vi ska prata om det vitt och brett. Jag menar inte att vi ska gräva ner oss i grämelse och självömkan. Men jag menar att vi måste tillåta oss att se att också de grusade drömmarna är en del av vem jag är och vad jag har blivit. Och att de ännu formar mig som människa.
Som ett brutet bröd
Kyrkan samlas vid nattvarden kring ett bröd. Men det är ett brutet bröd. I kyrkans mitt, i gudstjänstens centrum, finns ett bröd. Men det är ett sönderbrutet bröd. Kristus själv kommer till oss som ett brutet bröd. Det ger mig mod att fortsätta, att tro och hoppas och leva; att den som är uppståndelsen och livet själv kommer till oss som ett brutet bröd. Det ger mig hopp och mod att han som lägger sina sår vid mina sår är just denne som kallar sig uppståndelsen och livet. Det ger mig hopp och mod, och kanske jag en gång också ska kunna sjunga som psalmisten: ”Jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn.”
Elisabet Ravelojaona
En serie predikningar kring temat försoning
Denna predikan är den första i en serie om fyra kring temat försoning. Då jag och min kollega Stefan valde underrubriker i våras ville vi lyfta fram och beröra tankar kring försoning både på individnivå och i ett större perspektiv. Vad betyder det för oss som människor och vad betyder det i relation till Gud och vår tro? Med sommarens händelser i Norge finns där ytterligare en dimension i samtalet. Både händelserna i sig och hur det norska folket har hanterat dem har väckt många tankar och frågor hos mig personligen. Dagen innan dåden i Norge besökte jag och min familj, tillsammans med goda vänner, ett före detta koncentrationsläger i Litauen. Det var en stark upplevelse och samtidigt fanns där en distans i min egen känsla. Trots det jag såg av bilder, berättelser, celler, sängar, tortyrkammare – så var det svårt att ta in. Ta in att detta inte är en teaterkuliss. Det är en verklighet.
Ett par veckor senare läste jag en artikel av Hédi Fried, författare och psykolog som kom till Sverige i juli 1945 efter att ha överlevt koncentrationsläger i Auschwitz och Bergen- Belsen. Hon skriver med anledning av händelserna i Norge och säger att bara den som själv upplevt en tragedi förstår att det kan hända igen. Det kan hända mig. Det är som en naturkatastrof som bara händer. Den stora frågan är vad som sker sedan? Hur handskas vi med våra och andras upplevelser? Vad gör vi med våra berättelser?
Bli sedd och våga se
I Nya testamentet möter vi Jesus genom både hans berättelser och andras. Gång på gång ser vi hur Jesus möter människor och bekräftar dem. Han blundar inte för skavanker, sjukdom eller ett felaktigt beteende. Han ser rakt igenom allt in i människans inre och det befriar. När kvinnan, som Jesus mötte vid Sykars brunn, berättar för sina grannar om mötet säger hon: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias? Mötet med Jesus rakhet har gett henne både styrka och hopp.
Ni skall lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria. Orden är Jesus och är en del av en lång argumentation kring hans identitet och med vilken rätt han undervisar folket omkring sig. Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria? När Jesus här talar om sanningen är det honom själv det handlar om. Han kommer med ett erbjudande om tillhörighet. Tro på Gud och tro på mig. När Jesus säger att ”Sanningen ska göra er fria” är det ett löfte och en utmaning till dem som tror på honom. I mötet med Jesus kan vi bli befriade att vara dem vi är i ett sammanhang där vi är sedda och älskade.
Finnas i ett sammanhang
Jag har många gånger funderat över varför vi människor hanterar händelser så olika. Vad är det som gör att en del kan tala om sitt liv och sina erfarenheter som fantastiska, trots att både jag och personen vet att livet i fråga har varit långt ifrån enkelt? Andra människor blir bittra och ser sig som offer. Inom vården talar man ibland om KASAM och syftar på en människas möjlighet att tolka, förstå och sätta in sitt liv i ett sammanhang. Ju mer meningsfullt en människa upplever sitt liv, desto lättare har hon att hantera de svårigheter hon möter.
När Jesus närmar sig en människa gör han det på hennes egna villkor. Vad vill du att jag ska göra för dig? I hans fråga finns ett bemyndigande. Gud vill genom Jesus möta oss på djupet, men lever inte livet åt oss, är inte den som ”fixar till det”. Ibland får jag en känsla av att alltför många vill vara som barn. Barn som ropar efter att få sina behov tillfredsställda av föräldern. Det finns en egoism och självcentrering, som jag undrar var den kommer ifrån. I ett sådant liv kommer aldrig någon mognad ske och där har kärleken svårt att djupna. För att kunna älska måste jag kunna sätta någon annans liv före mitt. Jesus spetsar till det. Han säger …den som mister sitt liv för min skull skall finna det. I psalmen vi sjöng nyss talas det om hur människan knyter handen hårt kring sitt jag. Hon vill förfoga över livet, jagar efter vind och vinst. Känns det igen? Vi är nog alla där nu och då för att jaga och bevaka…
Ett flöde av att ta emot och ge
Men när något händer som gör att allt ställs på ända, när tragedin skär rakt igenom mitt eget liv, eller när vårt samhälle drabbas – då inser vi att vi inte klarar oss på egen hand. Vår naturliga reaktion är att söka tröst och stöd hos varandra. Tänk om den reaktionen och det sättet att se på livet fick vara tydligare också när vardagen rullar på. Om vi också då hade förmågan att se vad som verkligen är viktigt i livet och vad som har ett bestående värde! Kanske skulle vi oftare upptäcka de människor som själva har svårt att ta kontakt och som inte upplever sig passa in i någon gemenskap.
Jesus håller inte krampaktigt på sitt eget, utan lever i ett ständigt flöde av att ta emot liv och ge ut liv. Ta emot kärlek och ge ut kärlek. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Och han utmanar oss att våga leva lika öppet och livsbejakande. Ett livsbejakande liv är ett på en gång starkt och sårbart liv. Något som korset är ett uttryck för. Korset – berättar om en nåd som är större och starkare än våra liv. Jesus dör för vår oförmåga och ovilja att se bortanför våra egna behov. När vi vågar möta och ta emot den korsmärkta kärleken ger det oss modet att släppa taget om vårt eget och något nytt kan födas. I detta nya är vi befriade till att leva i relation med Gud och med våra medmänniskor. Som jag uppfattar den kristna tron hör hela livet ihop. Det andliga och det materiella står inte mot vartannat. Allt är gåvor som vi ska förvalta på ett klokt sätt. Vi tillhör inte oss själva, vi tillhör varandra. Och vi tillhör den som gett oss livet! Hemligheten med den frihet Jesus inbjuder till är tillhörighet. Ingen är så fri som den som avstår från allt för kärlekens skull. Att ständigt ge sig av är inte frihet. Fri är den som har djupa rötter och en fast förankring i den Andre.
Växa genom berättande
Vi får be om att kunna se på oss själva och på varandra med samma blick som Jesus ser på oss. Be om hjälp att se vad som är viktigt i våra liv och hämta kraft ur det som är kärna, innehåll och helhet. Livet pågår här och nu, en ständigt växande berättelse. Hédi Fried uppmanar sina läsare att berätta. Låt oss följa den uppmaningen! Berätta om vad du är och har varit med om och gör berättelsen till en del av ditt och våra liv. När våra livsberättelser hakar i varandra så händer något. Också ur smärtsamma upplevelser och minnen kan en kraft födas som befriar till engagemang. Styrkan i det vi sett av vad som hänt i Norge är förmågan att mötas och stå upp för de värden som känns viktiga. Värden som medmänsklighet, kärlek, omsorg och demokrati. Det som har skett i Norge, det som sker på Afrikas horn och på många andra håll i vår värld är meningslöst, det är fruktansvärt och det är ont. Vi måste våga sätta ord på det. Precis som kvinnan vid brunnen fick göra kring sitt liv i mötet med Jesus. När erfarenheten kläs i ord blir den trots allt mindre farlig och vi kan hantera det som sker. Då kan vi också räta på ryggen och se det som är gott, kärleksfullt och livskraftigt i våra liv. Det är ett steg på försonings väg.
Stefan Albinsson
Bibeltexterna är Apostlagärningarna 4:5-12 och Johannesevangeliet 11:18-27, läs dem här.
”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Varje gång jag läser den här berättelsen griper Martas ord tag i mig: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Kanske för att jag känner igen mig i hennes besvikelse. För visst finns det en besvikelse i hennes ord? Besvikelse över att livet tagit en annan vändning än vad hon hade hoppats och trott. Besvikelse över Herrens alltför outgrundliga vägar. Besvikelse över att den som hon hade hoppats skulle ta kontrollen verkar ha varit någon helt annanstans när när det nu verkligen gällde.
En tid att tiga
Men Jesus försvarar sig inte. Han försöker inte förklara för Marta varför han hade dröjt. Predikaren i Gamla testamentet skriver att det finns en tid för allt som sker under himlen. ”Det finns en tid att tiga och en tid att tala.” Den bottenlösa sorgens tid är nog oftast just en tid att tiga; en tid att vara sparsam med orden; inte en tid att förklara eller försvara eller försöka lägga till rätta. Lite tidigare i berättelsen hade Jesus gett sina lärjungar en kryptisk förklaring som möjligen gav en hint om varför han inte genast gav sig iväg till den sjuke Lasaros i Betania; varför han inte skyndade iväg till Betania medan det ännu fanns tid att bota Martas bror från den dödshotande sjukdomen. Men till den sörjande Marta säger han inget om det. Den bottenlösa sorgens tid är nog oftast en tid att tiga, och en tid att nöja sig med att bara vara där.
Ett samtal börjar
Kanske förväntade sig inte Marta heller något svar eller någon förklaring. Vad hjälper svar och förklaringar när hela tillvaron har rasat samman? Men så säger hon till Jesus: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Och där börjar ett samtal mellan Marta och Jesus. Men det är inte ett samtal om vad som hade hänt, och hur det hade varit om bara omständigheterna hade sett annorlunda ut. Det är inte ett samtal om varför det blev som det blev, och vems fel det egentligen var. Istället handlar samtalet om det ännu finns skäl att hoppas; om det ännu finns anledning till tro, hopp och liv.
I vems namn?
I dagens epistel från Apostlagärningarna läser vi om apostlarna Petrus och Johannes som hade blivit arresterade för att ha botat en lam tiggare. Nu var de satta i förhör av Stora rådet som frågade dem ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” När Petrus ska svara på förhörsledarnas fråga tar han tillfället i akt att berätta om Jesus. Lukas berättar i Apostlagärningarna att Petrus fylldes av helig Ande. Och den heliga Anden inspirerar Petrus till att berätta om Jesus från Nasaret som Gud hade uppväckt från de döda och gett makten att frälsa; att befria och upprätta. Det låter storslaget när Petrus fylld av Guds Ande berättar för Rådet om Guds stora gärningar i Jesus Kristus. Men allt hade börjat i en brist. Petrus och Johannes hade varit på väg upp till templet för att delta i eftermiddagsbönen, och när de kom till tempelporten hade en lam tiggare ropat på dem om förbarmande ...och om pengar. Men de hade inga pengar. Petrus hade sagt till tiggaren som det var: ”Silver och guld har jag inte.”
En gåva
Det hade börjat i en brist. Petrus hade inte det som den lame tiggaren hade bett honom om. Där hade det också kunnat slutaa: i bristen, i otillräckligheten; i tillkortakommandet. Bristen och otillräckligheten hade kunnat få sista ordet. Men Petrus hade trots allt något att ge, en gåva som han själv hade fått ta emot som gåva. Han säger till den lame tiggaren: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep Petrus honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Och även i Petrus till synes kraftfulla försvarstal inför Stora rådet gör sig bristen och otillräckligheten påmind. Petrus sade: ”Ingenstans bland människor under himlen finns något namn som kan rädda oss.” Men bristen och otillräckligheten behöver inte få sista ordet, för Petrus tillägger: ”...inget namn, utom Jesu namn.”
Erfarenheter av mysteriet
Idag firar vi heliga trefaldighets dag. Den kristna läran om treenigheten – att den enda Guden är Fader, Son och Ande är ett mysterium som inte passar in i några andra färdiga kategorier. Å ena sidan verkar den inte rymmas helt och hållet inom den judiska eller muslimska strikta monoteismen. Å andra sidan passar den inte in i vad som kan synas vara det enda alternativet: polyteismen. Den är något eget. Det är sant att ordet ”treenighet” inte förekommer någonstans i Bibeln, men däremot vittnar Bibeln om människors erfarenheter av den treeniga Guden. Den systematiska treenighetsläran fick sin utformning först efter Bibelns tid. I Nya testamentet möter vi den ännu inte som ett fullt utvecklat lärosystem, men däremot vi möter den i människors erfarenheter av den levande Guden; i deras erfarenheter av den uppståndne Kristus; och i deras erfarenheter av Andens kraft. För de första kristna är det inte i första hand en vacker lära att diskutera i de fina salongerna, utan en praktisk erfarenhet i deras liv. De kan inte låta bli att tala om vad de har sett och hört. Och de har sett att det som sägs om Gud i Gamla testamentets heliga skrifter nu kan sägas om nasarén Jesus Kristus, nämligen att det finns ett namn bland människor som kan rädda oss, nämligen Jesu namn.”
Gud med oss
Det var även det Marta från Betania fick erfara. ”Jag är uppståndelsen och livet,” säger Jesus till henne med ord som påminner om hur Gud en gång avslöjade sitt heliga namn för Mose. ”Jag är den jag är”, hade Gud sagt till Mose. ”Säg israeliterna att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”. Och jag tror Gud framför allt menade ”Jag är med dig”. Guds heliga namn är en försäkran och ett löfte om gudomlig närvaro i våra liv. Och till sina lärjungar, vare sig de är tvivlande eller har en bergfast tro, säger Jesus: ”Åt mig har getts all makt i himmel och på jord. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Gud med oss – i verkligheten. Gud med mig i min så ofta bristtfälliga vardagliga verklighet. Gud med oss mitt i vår brist och mitt i alla otillräckligheter.
Elisabet Ravelojaona
Dagens bibeltext är Apostlägärningarna 2:1-12 och Johannes evangelium 7:37-39.
Berörd
När lärjungarna kommer ut ur huset, fyllda av helig ande och talande världens alla språk, skapar det stor uppståndelse: I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Det de hör och ser är människor som är uppfyllda av något de varit med om. De berättar vad Gud gjort i deras liv. Gud – som både stör och berör. Ett surr av röster och språk blandas för att ge uttryck åt något som gett avtryck i många människors liv.
I ett inre rum
Vi påverkas av det vi möter, ibland mer än vi tror. Ändå finns det skikt inom oss där vi sällan släpper in någon. Hur många kontakter vi än har, nära vänner och djupa relationer – så finns det en punkt djupt inom mig som knappt jag själv ens känner till. Ett inre rum, som en del kallar för ensamhetens rum eller avskildhetens rum.
För en del människor är det rummet som ett stort svart hål, som suger åt sig kraft och energi. Ett tomrum som människan försöker fylla med innehåll. Andra vill istället fly ifrån tomheten. Både suget och flykten kan leda till olika former av missbruk. För mig symboliserar rummet mitt djup och min längtan efter helhet och närhet. Ingen vän, ingen kärleksrelation, inget engagemang i arbete eller samhälle – kan fylla den där allra djupaste längtan efter kärlek, helhet och frid. Jag tänker att det där rummet är Guds rum i mitt liv. Ett rum där Gud vill finnas för att göra mig tydlig för mig själv. All andlig växt, mognad och fördjupning kräver ett möte med min egen ensamhet och utsatthet. Ett möte med mitt jag.
Som av ett vattenfall
I naturen kan vi ana Guds avtryck. Förra sommaren besökte jag och familjen Idrefjällen. Vid Fulufjället finns en liten by som heter Mörkret. Jag vet inte vad byns namn kommer ifrån, men namnet ger associationer till de djupa skogarna och den trolska naturen, med porlande bäckar, lavar på träden, ormbunkar och mjuk mossa på marken. Inte långt därifrån finns Sveriges högsta vattenfall, Njupeskärsfallet, med en total fallhöljd på 125 meter och ett fritt fall på hela 70 meter. Det är mäktigt! När vattnet far fram är det svårt att föra ett vanligt samtal i närheten. De väldiga vattenmassorna har genom årens lopp skärt ut en djup skreva i berget. Vattnet formar den hårdaste natur och ger liv på sin väg.
Kanske kan det tjäna som en bild för Andens kraft i våra liv. En kraft som kan tränga igenom det hårdaste skal, tränga bort mörker och skapa nytt liv. Vattnet pockar på uppmärksamhet. Men vi måste söka oss in mot vårt eget inre för att kunna möta det. Om vi vågar möta mörkret och ensamheten kan vi finna en källa av skönhet, kraft, skapande kreativitet och andlig fördjupning – ett möte med Guds kärlek. Ett vattenfall i vårt inre. Eller som Jesus själv sa när han talade om Anden: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.”
Att vara kristen är inte något skydd mot vare sig sorg, smärta eller ensamhet. Men Jesus erbjuder oss nya perspektiv på både ensamhet och smärta. Ensamheten är inte farlig och inte heller smärtan. I Bibeln möter vi många människor, både i Gamla och Nya Testamentet, som söker ensamheten under perioder för att få stanna upp i livet, reflektera och förbereda sig för det som väntar. I ensamheten möter de Gud. Jesus gjorde själv samma sak. Istället för att fly från vårt inre rum, vår smärta och ensamhet – vill Jesus ge oss modet att vistas där. I det vi upplever som mörker, tomhet, övergivenhet och vilsenhet finns Jesus själv. Han som genom sitt liv och sin död visade oss vägen till och genom korset.
Försoning, förlåtelse och upprättelse
Påskdagen kallas ibland för ”Skapelsens åttonde dag”. Jesus uppståndelse omfamnar och påverkar hela mänskligheten och hela skapelsen. När Jesus efter sin uppståndelse söker upp lärjungarna har de låst in sig i ett rum, fruktansvärt rädda. Luften i rummet dallrar och doftar av den utsatthet de känner. Trots att de är tillsammans slår ensamheten sina klor i dem. Men så står Jesus plötsligt mitt ibland dem och säger ”Frid åt er alla.” Rädslan byts i glädje när de ser honom. Och han säger till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andas han på dem och säger: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."
Något nytt har kommit. Tiden mellan påskdagen och pingsten är en intensiv tid av förberedelse för lärjungarna. Redan i mötet med dem i det låsta rummet ger Jesus dem nya verktyg. En av de viktigaste konfliktfrågorna kring Jesus handlade om möjlighet att ge syndernas förlåtelse. När Jesus envisades med att förmedla förlåtelse och upprättelse till människor, sågs det som ett hån mot Gud själv. Men Jesus visar gång på gång att han är Guds son och därför har rätt att upprätta och försona. I mötet med lärjungarna i det låsta rummet ger han dem samma befogenhet. Han sänder dem till människor runt om i världen för att förmedla försoning, förlåtelse och upprättelse. ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
”Kärt barn har många namn”
När pingsten kommer förstärks uppdraget och bekräftelsen, genom gåvan Jesus lovat sina lärjungar: Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Evangelisten Johannes använder det grekiska ordet Parakletos, när han talar om Anden. I det svenska språket behöver vi flera ord för att återge det ordets innehåll. Översättarna skriver ”hjälparen”, men det betyder också försvarare, tröstare, rådgivare, medlare, vägvisare och uppmuntrare. Allt detta är Andens egenskaper.
Människor har både försökt styra Andens gåvor och klassera dem. Redan Paulus såg behovet att undervisa kring gåvornas funktion och betydelse. Han underströk att alla nådegåvor kommer från samma Ande och är lika viktiga. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” säger Paulus. Han understryker också att alla har någon gåva att bidra med när de troende möts. Det kan vara ”sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt ska syfta till att bygga upp.” Jag är övertygad om att var och en har fått olika förmågor att använda för sina medmänniskor. Somliga är självklara för oss och tydliga i vår personlighet. Andra gåvor kanske vi får upptäcka genom att andra visar oss på dem. Ibland är det helt enkelt en viss situation som kräver ett handlande och vi gör vad vi bör – utan att ha tränats i det. Jesus sa: ”Sanningens ande ska vägleda er”. Mycket av det Anden gett oss tar vi nog för självklart. Men jag tror att vi också har mycket mer att upptäcka. Våra hjärnor, våra kroppar - hela vårt jag - har så mycket större potential än vi utnyttjar. De gåvor som Anden ger, skapar liv. De känns igen genom att det blir frukt. Något gott kommer ur det som sker. Det skapas en gemenskap av kärlek och värme.
Bli hel
Den helige Andes vind blåser och det är inte farligt. För när Guds Andes vind blåser talar och möter Gud oss på det språk som var och en av oss förstår och kan ta till oss. Gud vill inte skrämma, inte hota, men vill möta oss för att störa, röra och göra oss hela. Att bli hel inför Gud är att kunna älska den människa som Gud har skapat mig till, med allt vad det innebär. Att bli hel inför Gud innebär att kunna omfamna både mina styrkor och mina svagheter. Och när jag kan se på mig själv med kärleksfulla ögon, så som Gud ser på mig, då kan jag också se på min nästa med samma ögon.
Berörd och älskad av Gud, smekt av den helige Ande. Sänd av Jesus Kristus själv att leva i denna värld med upprättelse och försoning som uppdrag.
Stefan Albinsson
Dagens bibeltext är Lukasevangeliet 24:49-53, läs den här.
Evangelisten Lukas berättar att när Jesus hade återuppstått till livet umgicks han med sina lärjungar i fyrtio dagar. När denna period var till ända skriver evangelisten Lukas att ”medan Jesus välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen”. Välsignelse är ett löfte och en försäkran om gudomlig närvaro i våra liv. Därför kan det låta som en motsägelse att Jesus välsignade lärjungarna samtidigt som han lämnade dem. Men jag tror att den himmel Jesus ”lyftes upp” till inte är någon annan plats än här. Himlen är inte i första hand en särskild plats, utan snarare varje plats där Gud är. Jesus lämnade lärjungarna endast i det avseendet att han inte längre – som vi – skulle vara begränsad av tid och rum, utan istället kunna genomsyra varje tid och varje plats.
Ett mänskligt ansikte
Det finns ett ställe på Olivberget utanför Jerusalem där klippgrunden har en märklig formation. Med lite fantasi kan formationen uppfattas som ett fotavtryck. Idag står det ett litet kapell på platsen som brukar pekas ut som det ställe där Kristi himmelsfärd ägde rum. ”Det är som om Jesus skulle ha varit en raket ivägskjuten från en avfyrningsramp”, sammanfattade en vän till mig sitt besök vid himmelsfärdskapellet. Men himlen är inte långt borta ”somewhere over the rainbow”. Nej, himlen är gudomlig närvaro överallt. Och berättelsen om Kristi himmelsfärd säger att denna gränslösa gudomliga närvaro har fått ett mänskligt ansikte och en mänsklig blick i Jesus Kristus som ständigt välsignar.
Att upptäcka Jesus
Av Nya testamentets evangelister är det bara Lukas som berättar om Kristi himmelsfärd. Matteus avslutar istället sitt evangelium med att Jesus säger så här: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Tidigare i sitt evangelium hade Matteus redan berättat om denna närvaro när han skrev att Jesus sade: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Jesu lärjungar behövde inte ställa sig på tå för att söka Jesus någonstans högt uppe i det blå. Istället fick de upptäcka Jesus i varandra!
Avstamp
I och med Kristi himmelsfärd nådde historien om Jesus och hans lärjungar på sätt och vis fram till ett slut. Men i än högre grad är Kristi himmelsfärd berättelsen om ett avstamp och en ny början: inte Jesu avstamp som ”en raket ivägskjuten från en avfyrningsramp”, utan lärjungarnas avstamp mot världen med en ny blick för varandra och den värld de är satta att leva i. På många olika sätt, med många olika språk och med många olika uttryckssätt skulle de vandra ut i världen för att ge synlig gestalt åt Kristi välsignande närvaro i hela världen. Det är djärvt, för det finns så mycket som säger att världen är en tämligen gudsförgäten plats. Därför behöver färden fortsätta också i vår egen tid. Du och jag får också vara med att förkroppsliga Guds närvaro i världen – vi får upptäcka Jesus i varandra. Det är att vara kyrka.
P.S.
Behöver du – som jag – träna blicken för att bättre kunna se Gud i vardagen? I Norrmalmskyrkan finns det möjlighet till regelbunden träning varje söndag klockan 11. Välkommen med!
Stefan Albinsson
Dagens bibeltext är Första Kungaboken 3:5-14; Romarbrevet 8:24-27 och Matteusevangeliet 6:5-8, läs dem här.
Tre olika bibeltexter om bön: Den första texten är från Gamla testamentet om kung Salomos dröm då han bad till Gud om vishet. Den andra texten är ett stycke ur ett brev av Paulus där han skriver till de kristna i Rom att den heliga Anden ber i dem. Och den tredje texten är en bit ur Jesu bergspredikan där Jesus undervisar om bön.
Jag vet inte om du tänkte på det, men alla de här tre bibeltexterna innehöll ordet ”inte”:
Salomo blev bönhörd för att han inte bad om ett långt liv eller om rikedom eller om sina fienders död.
Paulus skrev att vi inte vet hur vår bön egentligen ska vara.
Och Jesus sa att vi inte ska göra som hycklarna när vi ber.
Nya perspektiv
Det kan ju förstås verka lite snävt och begränsande att stanna till vid bönens ”inte”, men kanske kan det också bli tvärtom, att det i stället för att begränsa kan öppna för nya perspektiv. Som t.ex. när Jesus undervisar om bönen och han säger att vi inte ska göra som hycklarna när vi ber... En första reaktion kan ju då vara: Då är det nog bäst att inte be alls. Men man kan ju också tillåta sig att fundera på det då finns något a n n a t sätt att be på? Eller när Paulus skriver att vi inte vet hur vår bön egentligen ska vara. En första reaktion kan ju då vara: Om jag nu inte vet hur jag ska be den perfekta bönen, då kan jag väl lika gärna lägga ner det här med bön. Men Paulus poäng är en annan, nämligen att när vi inte kan luta oss mot våra välformulerade fraser, så får varje kristen i sin bön istället vila i Gud själv.
Våra liv – ett samtal med Gud
Hur vi än försöker lär vi aldrig hitta den perfekt formulerade bönen. Och vi behöver heller inte slösa kraft på att försöka formulera den perfekta bönen. Den heliga Anden ber ju redan i oss och för oss. Gud själv lever och verkar redan i våra aldrig så taffliga böner. Paulus skrev att ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Alltså: det är inte först när vi har blivit fullkomliga; det är inte först när vi aldrig tvivlar på vare sig Gud eller oss själva; det är inte först när vi har kommit in i det perfekta flytet i livet eller uppnått en högre grad av andlighet som Gud kan börja verka i oss. Nej, redan nu får våra liv vara ett samtal med Gud.
Vem vädjar vi till?
Jesus säger att vi inte ska göra som hycklarna som älskar att stå och visa upp sina fromma böner för andra människor. När han säger så menar han knappast att vi inte kan eller ska be tillsammans med andra människor. På ett annat ställe i Bibeln säger han att där två eller tre människor kommer samman i hans namn så är han mitt ibland dem. Människor som kommer samman för att be och tillsammans söka Guds vilja i ärlighet och öppenhet för varandra och för Kristus, öppnar för gudomlig närvaro och kraft. Så Jesu ord om att inte göra som hycklarna är inte ett förbud mot gemensam eller offentlig bön. Men hans ord kan få oss att fundera på vem eller vilka vi vädjar till i våra böner: vädjar vi till andra människor eller till Gud? Det ord som i vår svenska bibelöversättning har översatts med ”hycklare” betyder egentligen ”skådespelare”. När bönen blir ett skådespel, en roll att utföra för att dra ner så mycket applåder som möjligt, då har religionen mist sin sälta och sin skärpa.
Att spela en roll
I vår tid och i vårt samhälle är det väl i och för sig knappast så att människor som ställer sig i ett gathörn och ber högt och ljudligt imponerar på folk i någon nämnvärd utsträckning. Folk tycker möjligen att det är lite kuriöst och udda inslag i gatumiljön, eller så tar de en lång omväg för att slippa det hela. Men om inte just högljudda böner i gatuhörn imponerar kanske det finns andra sammanhang, andra situationer i mitt liv, då jag frestas att spela en färdig roll för att vinna människors uppskattning? Finns det tillfällen då jag tar på mig en roll som inte är jag? Händer det i min vardag att jag ikläder mig en roll där jag rentav gör våld på mig själv och min djupaste identitet i mitt sökandet efter andras glada tillrop, uppskattning eller beundran? Fundera en liten stund på om det har funnits någon sådant tillfälle kanske till och med den senaste veckan!
Din fader som ser i det fördolda
Det är då Jesus säger att det är läge att gå in på sin kammare och söka den Gud som Jesus kallar din fader som ser i det fördolda. Det kan ju låta lite skrämmande det där: ”din fader som ser i det fördolda.” Jag hörde en gång om en mamma som hade lagt en lapp överst i kakburken. På lappen stod det: ”Gud ser dig.” Möjligtvis var denna upplysning skrämmande nog för att mammans barn skulle låta bli kakorna. Men i ärlighetens namn: Om Gud våndas över en värld som slits sönder av krig, orättvisor och andra oförsonligheter så har jag svårt att förstå att han eller hon överhuvud taget skulle bry sig om ett litet barn skulle få för sig att länsa mammas kakburk.
Skapande livskraft
När Jesus kallar Gud för din fader som ser i det fördolda tror jag mer att det handlar om det Paulus skrev om Gud: ”Han som utforskar våra hjärtan”; alltså den skapande, livgivande livskraft som känner oss utan och innan och som pulserar i vårt eget blod. Den Gud som känner oss så väl och våra innersta djup och vår djupaste längtan till och med bättre än själva. Jesus talar om en Gud som vi inte kan förställa oss inför oss, och som vi därför inte heller behöver maskera oss inför. När jag tillåter mig att närma mig Gud i bön närmar jag mig därför också mig själv. I bönen får vi vara de vi är när vi inte spelar upp någon roll, när vi inte behöver vara på vår vakt för vad andra ska tycka och tänka om oss. Kort sagt: i bönen till den Gud som ser i det fördolda och som utforskar våra hjärtan får vi vara oss själva.
Bön och handling
Men i bönen får vi även närma oss vår omvärld, och söka vår del och uppgift i en större helhet. Om det handlade berättelsen om Salomos dröm. Samma Gud som lever och pulserar i oss lever och pulserar i världen. Det är en given utgångspunkt i den judisk-kristna Gudstron på att Gud är en och att Gud har skapat världen. Samma Gud som lever och pulserar i oss lever och pulserar alltså i världen. I bönen till Gud som ser i det fördolda får vi skärpa vår blick, få perspektiv både på oss själva och världen runtomkring oss. Jesus lärde sina lärjungar att be: ”Vår Fader, låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen.” Om vi menar allvar med en sådan bön kan vi inte förbli stillatigande eller stillasittande när vi ser hur mycket runtomkring oss som ännu inte är i samklang med kärlekens och livets Gud; den Gud vars ansikte lyser mot oss i Jesus Kristus. Bön och handling är inte varandras motsatser. Men förhoppningsvis kan det ena ge lust och kraft för det andra: Bönen åt handlingen; handlingen åt bönen. Salomo bad i drömmen om ett lyhört sinne för att kunna utföra sitt arbete, sitt kall på bästa sätt. Fundera en stund på vad ett lyhört sinne skulle innebära för dig i din vardag hemma, i skolan eller på jobbet, i dina relationer!
Min bön
Vi är olika funtade. Personligen har jag ganska svårt för att be – inte minst när det är meningen att man ska be i grupp, som i kyrkan eller i någon annan samling. Mina tankar far gärna iväg åt alla möjliga håll och jag har svårt att koncentrera mig. Jag är övertygad om att bön är något man kan öva på. Jag gissar att man blir en bättre bedjare helt enkelt genom att be. Men oavsett hur det är med den saken fortsätter jag att be: Ibland själv – ibland tillsammans med andra och då får jag låta mig bäras av de andra som ber. Ibland blir min bön faktiskt ganska OK formulerad. Ibland hittar jag inga ord och min bön blir mest ett joller som ett tungotal. Ibland lånar jag ord från andra bejdare i historien. Och ibland blir min bön bara ett enda ord, ett namn: Jesus!
Stefan Albinsson
Dagens bibeltext är Andra Moseboken 13:20-22, läs den här.
Enkelt?
Hur lätt måste de inte ha haft det? Hur enkelt måste det inte ha varit för israeliterna att hitta från slaveriet i Egypten som de just hade lämnat bakom sig och gå raka vägen till det utlovade landet Kanaan. Vandringen gick visserligen genom stenhård öken, förtärande ökenhetta och fientliga ökenfolk, men hur lätt måste de inte haft det att hitta rätt väg när nu Gud själv gick framför dem om dagen som en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten som en eldpelare för att lysa dem. Det var ju bara att följa tecknet som inte kunde ha varit särskilt mycket tydligare. Och ändå lyckades de med konststycket att gå vilse och irra omkring i vildmarken i fyrtio år innan de slutligen nådde fram till sina drömmars mål. Idioter! Eller?
Omständigheter
Nu säger visserligen flertalet forskare att israeliternas invandring till Kanaans land historiskt sett troligen inte gick till på det sätt som det beskrivs i Moseböckerna. Kanske har forskarna rätt, men berättelsen om Israels ökenvandring sätter ändå ord på något som kan vara sant – inte bara för ökenvandrande hebreer utan även för oss. För israeliterna var troligen inte större idioter än många andra av oss. Vi ser – eller vi borde kunna se hur vi ska handla eller vandra genom livet. Det finns förstås många tillfällen då vi faktiskt inte har en aning – men på det stora hela: Om jag tror att världen behöver fred, borde förstås jag försöka hålla fred med mina medmänniskor. Om jag tror att rättvisa är en bra grej, borde förstås även jag behandla andra rättvist. Om jag tror på alla människors lika värde, borde förstås också jag behandla alla lika. Det är klart och tydligt – åtminstone på pappret, men i praktiken är det ju sällan riktigt så enkelt. Livets olika omständigheter ser nu ut så att vi ganska ofta känner att vi behöver göra både det ena och det andra undantaget från de principer vi kanske anser att vi egentligen vill hålla på.
Gyllene regeln
Brukar du läsa sådana där personporträtt som dyker upp i tidningarna då och då? Någon känd eller aktuell person porträtteras i en artikel och så brukar det finnas en liten faktaruta som upplyser om i vilken stad personen bor, famlj och intressen. Ibland står det i en sådan ruta om personen har något motto och det är inte sällan som personen har angett den gyllene regeln som sitt motto: ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.” ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det skall ni också göra för dem.” Ganska många människor anser att det är en utmärkt regel. Men om alla som tycker det också levde efter den skulle nog den här världen se ganska så annorlunda ut. Nu ser inte världen mer annorlunda ut än vad den gör – och kanske beror det på att vi är så duktiga på att alltsomoftast göra undantag från denna regel.
Missade tecken
I boken Silvertronen – en av C. S. Lewis böcker om sagolandet Narnia – får flickan Jill ett uppdrag. Hon ska vara med i en räddningsexpedition för att befria en prins som har tillfångatagits av en häxa. Men innan hon får ge sig av på uppdraget ger lejonet Aslan henne några tecken som hon måste memorera. Det Aslan kallar ”tecken” är fyra saker som kommer att hända; fyra avgörande situationer som kommer att uppstå på vägen. Och när hon dessa situationer uppstår behöver hon instinktivt veta hur hon ska handla. Innan hon ger sig av på uppdraget behöver hon därför plugga in tecknen så bra så att hon kan rabbla dem som ett rinnande vatten till och med om hon så skulle bli väckt mitt i natten. När hon så äntligen har lärt sig dem verkar de självklara och enkla. Men det är bara det att när hon sedan väl ger sig iväg på uppdraget ser alltid omständigheterna lite annorlunda ut än vad hon hade föreställt sig, och hon lyckas med konststycket att missa dem. När hon har gått på några nitar tröttnar hon så småningom på att regelbundet träna på att komma ihåg de återstående tecknen. Hon ägnar dem ingen tanke utan glömmer bort dem och låter omständigheterna styra hennes handlingar helt och hållet. Det går inte så bra...
När omständigheterna styr
Jag gissar att för C. S. Lewis var de tecken som Jill skulle lära sig att känna igen en bild för grunderna i den kristna tron som vi möter i Bibeln och trosbekännelsen. Och jag tror att det Lewis vill säga med den här berättelsen är att även om vi i princip vet hur vi ska handla är det inte alltid så självklart när man väl står där i den faktiska situationen; och det är något vi alla får vara med om – för så är det att vara människa i en ofullständig värld. Men det ödesdigra misstaget är när vi ger upp och inte ens tycker att det är värt att försöka; när vi glömmer bort vad vi egentligen vill tro på och låter oss styras av omständigheterna helt och hållet.
Jesus vill bli vår väg
Men det är aldrig för sent! Jill och hennes vänner lyckades till slut befria prinsen – även om de höll på att bli uppätna av jättar på kuppen. Israels folk kom efter många och kringliga omvägar till slut fram till det utlovade landet – även om det dröjde en hel generation så att det var först barnen till dem som hade lämnat Egypten som nådde dit. Ibland ställer andra till det för oss, men ibland ställer vi till det för oss själva. Men det är aldrig för sent! Vägen finns kvar. Och vårt stora hopp är att någon annan har gått den före oss, nämligen Jesus. Och han erbjuder oss att slå följe med honom. Ja, han erbjuder oss till och med att låta honom bli vår väg! Så här säger Jesus i dagens evangelium: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”
Elisabet Ravelojaona
Dagens bibeltexter är Johannesevangeliet 21:15-19 och Första Petrus brev 5:1-4
Ledare - trots allt
De sitter på stranden. Det är förmiddag och de har just ätit grillad fisk till frukost. I eldstaden glöder det fortfarande. Jesus ger ett tecken till en av männen och de går åt sidan för att prata. Tre gånger ställer Jesus samma fråga: - Simon, Johannes son, älskar du mig? Och när Simon varje gång svarar att han har sin herre kär, blir Jesus svar ett uppdrag: ”För mina lamm på bete.” När Jesus den tredje gången ställer frågan: Har du mig kär? Sjunker Petrus huvud allt djupare och han är verkligen bedrövad, men han svarar sin mästare en gång till:
”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär.”
Deras samtal avslutas med Jesus uppmaning: ”Följ mig!”
Berättelsen om mötet mellan Jesus och Simon Petrus, på stranden den där morgonen, är stark. Petrus är den trosvissa lärjungen som lovade Jesus att alltid finnas där vid hans sida, även om alla andra skulle svika. Petrus är lärjungen som när det hettar till snabbt glömmer sitt löfte förlamad av sin egen rädsla. Han förnekar, inte bara en gång, utan tre gånger att han överhuvudtaget känner Jesus. Tre gånger försäkrar han inför olika människor: ”Jag känner inte den mannen.” När Petrus nu står inför Jesus ser han säkert den nattliga scenen på översteprästens gård inför sin inre syn. Och varje gång Jesus frågar efter hans kärlek, så hör han sitt eget svek. Han hör sin röst som allt ivrigare förnekar bekantskapen med Jesus. Jag undrar om han i stunden på stranden inser vad Jesus gör med honom? För varje svar Petrus ger, får han ett uppdrag av Jesus. Uppgiften att leda Jesus får. Det som sker är en upprättelse. En upprättelse som avslutas med ytterligare en uppmaning: Följ mig!
Rivna barriärer
Finns det något värre än att förneka sin bästa vän? Finns det något värre än att förråda den jag ser som min förebild? Om du någon gång har svikit en människa eller ett löfte till någon, i en stor eller liten sak, hur kändes det? Ta fast i känslan och stanna i den ett tag. Vad gör en sådan känsla med oss?
När något sådant har skett så finns det som en barriär mellan oss människor. En barriär för att dölja sprickorna i fasaden. En barriär som vill dölja insikten att vi inte är klarar situationen. Insikten får oss att ducka och dra oss undan. Den där natten på översteprästens gård mötte Petrus sin spricka och otillräcklighet. En erfarenhet som gjorde att han åldrades. När nu Jesus ger honom möjligheten att både konfrontera sitt svek och samtidigt visar ett fortsatt förtroende för honom, så river Jesus den uppbyggda barriären.
Ingen av oss är perfekt. Vi har alla våra sprickor och begränsningar. Vi räcker inte till för allt och alla. Vi gör fel ibland och vi kan göra grova misstag. Kanske gör Simon Petrus möte med sin svaghet och otillräcklighet honom ännu mer lämpad för den uppgift han nu får – att vara ledare. En ledare som inte ser sin egen svaghet har nog svårt att acceptera den hos andra.
Tydlig kommunikation
Jesus har på många sätt genom sitt liv tillsammans med lärjungarna praktiskt visat dem på ett gott ledarskap. Han bemöter människor, helar och upprättar. Han ställer svåra frågor som tränger ner på djupet. Han vill möta människan på riktigt. ”Vem är du? och ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” är frågor han ofta ställer. Genom sin egen tydlighet hjälper han också omgivningen att bli tydlig.
Vem är du? Vad vill du med ditt liv? Genom att se oss själva som de vi är, får vi också chansen att hantera våra liv och bättre förstå dem. Vi kan få bli förlåtna, upprättade. Vi kan få ta ut en ny riktning, få en ny livsuppgift. Paulus är ett drastiskt exempel på detta när han på vägen till Damaskus drabbas av Jesus. Saul, som han då fortfarande kallas, förföljer nitiskt Jesus anhängare. På vägen drabbas han av blindhet och tvingas att vistas i mörker under tre dygn. Upplevelsen måste ha varit skrämmande för han kan varken äta eller dricka. I Damaskus finns en lärjunge till Jesus som får uppdraget att besöka den fruktade Saul. Ananias går till huset där Saul finns för att be för honom och under bönen får Saul sin syn tillbaka. Men det sker också något mer. Saul får en personlig relation till Jesus och där föds en vision. Lika nitiskt som han tidigare förföljt de kristna, vill han nu berätta för alla om vem Jesus är. Hans liv får en ny dimension och helt nya prioriteringar.
Modet att låta sig bäras
Episteltexten idag talar om ledarskap. Den säger att vi ska ta ansvar för dem som anförtros oss. När vi leder andra människor ska det ske i ödmjukhet och kärlek. Petrus beskriver ett ledarskap som inte kommer uppifrån. Det är ett ledarskap som lever med dem de ska leda, som föredömen. Lite längre fram i samma text talar han om modiga hjärtan. Men modet handlar inte om det hjältemod som presenteras i sagornas värld. Nej modet är grundat i en tillit till att Gud har omsorg om oss. Att det är Gud som bär när vi inte förmår. Petrus tankar kring ledarskap grundas i erfarenheten av att också en ledare behöver ha någon att följa, en mentor. När Jesus gett Petrus uppdraget att leda hans får så säger han: ”Följ mig!”
Följ mig och lär av mig. När Jesus sänder ut sina lärjungar gör han det med orden: ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Går därför ut och gör alla folk till lärjungar.” Vad är det för makt Jesus talar om?
Det viktiga måste få ta tid
Det är makten att sprida hopp, förmedla möjligheten till förändring på djupet. Makten att läka de sår. En makt grundad i kärlek. Ofta ser vi Jesus i det personliga mötet. Ett möte som är självklart, rakt och tydligt. Möten som präglas av en stark kärlek som orkar och vågar se det som är brustet och trasigt, men också det som är starkt och friskt. Människor som tidigare inte trott sig om något kliver fram. Kraften i Jesus kärlek tar udden av skammen, läker sår, försonar fiender och lappar ihop trasiga drömmar. Kraften i Jesus kärlek kan föda fram visioner. Genom det enskilda mötet förändras världen med ett liv i taget. Den kärleken har församlingar i hela vår värld fått i uppdrag att förmedla. ”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.” läste vi i episteltexten.
Allt som är viktigt måste få ta tid. Visioner föds ur längtan och bön, ur samtal med människor och ett liv som levs nära varandra. Visionen är den bild av framtiden som skapar passion. Det som gör att vi lyssnar när Jesus säger: ”Följ mig!”
BÖN
Tack Gud att du ger oss till varandra. Hjälp oss att våga mötas på djupet, att dela både glädje och sorg. Låt det här få bli en plats där vi kan få växa och bli helare som människor. Läk de sår vi bär på. Fyll oss med din kärlek. Lär oss att känna igen din röst. Ge oss modet att precis som Ananias gå till de människor du ber oss tala med. Ge oss också modet att själva förändras. Amen.
Stefan Albinsson
Dagens bibeltext är Johannesevangeliet 20:24–31, läs den här
Har du någon gång varit med om att någon drar ett skämt som alla verkar fatta och tycka är roligt – utom du? Kanske är det för att det är ett ”internt skämt”. Man kan nästan aldrig förklara ett internt skämt. Det är roligt för dem som förstår det, för dem som är med i gänget, och det får dem som är med i gänget att känna sig ännu mera med i gänget, ännu mera ihop. Men skulle man ha kommit med senare i gänget förstår man inte vad som är så roligt – istället känner man sig utanför när alla andra skrattar åt det interna skämtet. Ibland kanske man då ändå skrattar med för att visa att man tillhör gänget, men det blir liksom inte bra ändå.
Det enda de andra pratade om
Kanske var det så för Tomas. Ja, nu handlade det visserligen inte om ett skämt, utan om något helt annat, men känslan kan ha varit densamma. Tomas hade inte varit med när det hände! Han hade inte varit på plats när det hände. De andra lärjungarna hade fått se den uppståndne Jesus, men Tomas hade inte varit med. Och nu verkade det för Tomas som om detta var det enda de andra pratade om: Hur otroligt bra och kul och fantastiskt det var att ha fått träffa Jesus igen som hade uppstått från döden. Man kan ofta känna sig väldigt utanför när alla andra pratar om något de alla har varit med om – alla andra utom en själv. Kanske är man så rädd för att känna sig utanför att man fejkar, hittar på, att man också har varit med om samma upplevelse; att man tycker och tänker precis likadant – fast att man egentligen inte gör det, men inte vill säga det för då får man kanske inte vara med.
Våga säga vad man tycker och tänker
Men vad gjorde då Tomas? Jo, han vågade säga hur han tänkte och tyckte och trodde. När de andra lärjungarna sade: ”Vi har sett Jesus. Han har återuppstått från döden och lever igen”. Då svarade Tomas precis som han kände och tyckte: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Jag tror att vi ibland skulle behöva fler personer som Tomas, personer som vågar säga vad de tycker och tänker. Tomas var inte en surpuppa som bara ville sätta sig på tvären och som aldrig någonsin skulle kunna ändra sig. Nej, men han sa hur han tänkte och tyckte och trodde – just nu! Men om man aldrig vågar säga vad man tycker och tänker och tror eller inte tror, är det även svårt att ändra uppfattning. Tomas var beredd att ändra sig – om det fanns tillräckligt stor anledning att ändra sig. För han ville verkligen förstå med alla sinnen. Jag gillar Tomas. Jag tycker att han har något viktigt att säga mig, och kanske fler än mig. Nämligen att det är viktigt att säga hur man tycker och tänker och tror eller inte tror. I längden vinner nog hela gänget på att man gör så.
På sina villkor
Hur gick det sedan? Jo, också Tomas fick möta Jesus – den livs levande Jesus. Och när Tomas fick se Jesus då föddes en tro i Tomas – en tro som även de andra lärjungarna kunde lära sig något av. När Tomas fick möta Jesus på sina villkor, och Jesus talade till honom, utropade Tomas: ”Min Herre och min Gud!” Aldrig någonsin hade någon av de andra lärjungarna sagt så stora ord om Jesus. Aldrig tidigare hade någon av lärjungarna kallat Jesus för sin Herre och sin Gud. Men Tomas ”tvivlaren” gjorde det. Men kanske hade han aldrig kunnat göra det – om han inte först hade sagt vad han tyckte och tänkte, vad han trodde …och vad han inte trodde.
Bön
Gud, tack för Tomas ärlighet. Hjälp oss att vara ärliga – mot dig, mot oss själva och mot varandra.
I Jesu namn. Amen.
Elisabet Ravelojaona
Tankar utifrån berättelsen om Emmausvandrarna i Lukas evangelium 24:13-35. Texten publicerades i det aktuella numret av Norrmalmskyrkans Månadsblad.
Uppslukad av mitt eget
Påsken är förbi. Två män vandrar vägen bort från Jerusalem. Samtalet är intensivt, präglat av sorg och upprördhet över allt som hänt. Så skönt att få dela det med varandra. Få hjälp att försöka förstå det oerhörda, grymma och nu det senaste, märkliga: Några kvinnor säger sig ha sett den tomma graven. Vad betyder det? Hur ska det förstås? En man slår följe med dem och dras in i samtalet, men de frågar aldrig efter vem han är.
Hur ofta händer det inte att vi är så totalt uppslukade av vårt eget att vi inte riktigt uppfattar det som sker omkring oss? Våra tankar och känslor, gör oss döva för vår omgivning. När främlingen slår följe frågar de aldrig om hans känslor och tankar. Han å sin sida möter dem där de är. Ställer de rätta frågorna för att inbjuda dem att berätta, låter deras sorg och osäkerhet komma till uttryck. När de berättat färdigt ger han dem en bakgrund till händelserna och verktyg att tolka det som skett. Han sätter skeendet i ett sammanhang, knyter det till deras historia, till Moses och profeterna. Det trygga, välbekanta. Komna så långt i samtalet är de redan framme vid skiljevägen. Så snart?! De vill inte gärna låta honom gå. Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut. Vi vill gärna hålla kvar det som är gott, det som gör oss trygga. Det som får oss att förstå, eller i alla fall hantera, det obegripliga.
Känd igen
När de ligger till bords är det gästen som tar brödet, läser tackbönen, bryter brödet och ger det till dem. Då först känner de igen honom. Det är Jesus: Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?
Hur känner vi igen varandra - och Gud? Tro handlar framförallt om relation. Jesus möter männen på vägen just där de befinner sig. På samma sätt får vi möta honom utifrån de förutsättningar och livserfarenheter vi har. Det är i umgänget och vandringen vi lär känna Jesus. Ett umgänge som formar oss, precis som alla relationer vi finns i.
Elisabet Ravelojaona
Starkaste vittnesbördet föds ur erfarenhet
I evangelierna möter vi på påskdagen Maria Magdalenas berättelse om hur hon upptäcker den tomma graven. Var landar hennes erfarenhet i mitt liv? Vad är det som gör att jag och många andra fortsätter att föra berättelsen vidare? Påskens händelser är de mest centrala för att förstå den kristna tron. Förstå vem Jesus är och hur vi ska kunna förhålla oss till Gud. Den Gud som ”älskade världen så att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Vad innebär det att Gud först blev människa och sedan lät sig spikas upp på ett kors för att sedan bli levande igen?
Ingen av oss vet riktigt vad som hände och varför. Många teologer och andra tänkare har försökt ge svar på frågan. Vi kan bygga upp teoretiska förklaringar och bortförklaringar, men det starkaste vittnesbördet om Gud föds ur människors erfarenheter. Erfarenheten av att det korset berättar om är väsentligt och nödvändigt. Där på korset i det mörkaste mörka bryter ljuset igenom. Korset är en symbol för det trotsiga hoppet. En symbol för Närvaron.
Behov av kontroll
Vi vill så gärna kunna kontrollera livet och kunna förklara det. Människan vill kontrollera, inte bara sitt eget utan också andras liv, och helst också kunna kontrollera Gud. För att kunna göra det skapar vi lagar och måsten. Jesus kämpade mot sin samtids kulturs många lagar och vi har våra. Vår kultur handlar mycket om krav och prestation, förväntningar ställda både av oss själva och av andra.
...och att släppa taget
Korset berättar att vägen går nedåt, uppåt och utåt. Stammen talar om relationen mellan människa och Gud. Jesus visar genom sitt liv att Gud vill möta oss i vardagen. Han lär sina lärjungar att i bön tala till Gud utan mellanhänder, att kalla Gud för ”pappa”. Genom döden på korset visar Jesus på ett övertydligt sätt att vi alla behöver komma till en punkt där vi får släppa taget. Inte ens Jesus kunde i det ögonblicket styra över händelseförloppet. I Getsemane trädgård bad han: ”Fader. Låt denna bägare gå förbi mig om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Vi varken kan eller behöver kontrollera allt. När vi ser och erkänner vår maktlöshet och våra begränsningar är det lättare att öppna oss för en kraft som en starkare än vi själva, Gud. En del av oss får möta en tuffare verklighet än andra. Men hur svårt det än är får vi lära oss att bottna i tillit om att Någon går med oss in i det svåra och ut ur det. Denna någon är Jesus. Smärtornas och lidandes Gud, men framförallt kärlekens och hoppets Gud.
Våra liv ser olika ut. Ibland kan det vara svårare för den som lever ett tryggt och relativt enkelt liv att se behovet av Gud. Fler har vittnat om att det är först när de nått sin botten som de har kunnat släppa taget och acceptera sitt behov av en högre makt. Men om man aldrig ser botten, vad händer då?
Ett band mellan Gud och oss
Gud älskar sin skapelse, lider och gläds med den. Gud söker kontakt, vill skapa en relation. Jag tror att Gud har många vägar för att nå oss, många olika språk. Naturen talar till oss, andra människor är budbärare, men Gud våldför sig aldrig på någon. Människor kan göra det i Guds namn, men Gud själv skulle aldrig tvinga sig på. Gud skapade oss och hade en tanke för dig och mig redan i moderlivet. Det finns ett band mellan oss och Gud, liksom det finns ett band mellan föräldern och barnet. I en sund relation skapar bandet en längtan efter närhet, omsorg och kärlek. För barnet kommer under livet en period av frigörelse från föräldern, för att sedan kunna få en ny och vuxen relation. Kanske påminner vårt sökande efter Gud om den processen. Kanske behöver vi i vår relation till Gud gå igenom både barnets, tonåringens och den vuxnes faser med alla de brytpunkter och nystarter som det innebär.
Älskad och betrodd
Korset har en skärningspunkt. Den berättar att min relation till Gud påverkar hur jag ser på min omvärld: min människosyn och hur jag ser på skapelsen. Jesus lyfter ofta fram gemenskapens betydelse. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Också när Jesus hänger på korset finns omtanken där. Han ser sin mamma stå vid korsets fot tillsammans med ”den lärjunge som han älskade” och han ger dem till varandra. ”Kvinna där är din son.” Och till lärjungen: ”Där är din mor.” I Långfredagens predikan reflekterade Stefan kring lärjungen som inte nämns vid namn. Kanske är tanken att vi alla kan få kliva in på platsen som ”lärjungen Jesus älskar”. Både för att känna vetskapen om att vi är totalt älskade av honom, utvalda och speciella – men också för att Jesus har samma förtroende för oss. Ett förtroende som gör att han anförtror sin egen mor till var och en av oss. Jesus som redan tidigare sagt: ”Sannerligen vad ni gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig.”
Störst av dem är kärleken
Jag är själv en människa som bär på både tvivel och tro. Men jag har så många gånger fått uppleva en närhet och närvaro som jag inte kan förklara på annat sätt än att det handlar om Gud. Jag har mött så många som berättat om vad Jesus betyder för dem. Vi behöver inte förstå allt. Paulus skriver: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Därför vill jag stämma in i Maria Magdalens ord: Han är uppstånden! Kristus lever! Han är verkligen uppstånden!
Stefan Albinsson
Dagens bibeltext är Johannesevangeliet 19:17–37, läs den här
Man kan berätta om en händelse på många olika sätt. Beroende på omständigheter, personlighet, preferenser och intressen kan olika detaljer i en och samma händelse bli viktiga för oss. Så är det också med den händelse som är så avgörande och central i den kristna tron – Jesu lidande och död på Golgota. Det kanske kan irritera oss, men den senaste forskningen på området avslöjar att vi faktiskt inte vet hur ett ”kors” egentligen såg ut, eller ens vad ett ”kors” var för något, eller vad som exakt menas med ”korsfästelse” – mer än att det innebar ett ohyggligt lidande för den som utsattes för det. De föreställningar som de flesta av oss har av en korsfästelse har till stor del förmedlats till oss genom den kristna bildkonsten. Och där ser ju ett kors oftast ut just så som vi har vant oss att tänka oss ett kors – som det vi har här i kyrkan – och som har blivit symbolen eller bildtecknet för kristen tro.
En plågad man, vad vid sjukdom
En bild som föreställer Jesus uppspikad på ett sådant kors kallas krucifix. I konsthistorien brukar man skilja mellan gotiska krucifix och romanska krucifix. På ett gotiskt krucifix hänger Jesus utmärglad på korset och vrider sig i plågor. Sådana avbildningar blev vanliga under medeltiden och speglar i mångt och mycket de känslor som rådde i ett Europa som plågades av krig, uppror och misär – och inte minst av digerdöden som drog fram så skoningslöst och skördade offer bland hög och låg. Bara i Sverige lär var tredje person ha dött i pesten. Det lidande som avbildas på de gotiska krucifixen var något som de flesta människor kunde ta till sig och identifiera sig med, som det står i Jesjabokens femtiotredje kapitel: ”En plågad man, van vid sjukdom … Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led” (Jes 53:3, 4).
Christus Victor
Äldre än det gotiska krucifixet är det romanska. På ett romanskt krucifix hänger Kristus stark och mäktig. ”Hänger och hänger” förresten... Visserligen har han spikar i händer och fötter, men det ser egentligen mer ut som om han står upp i fullt majestät, med korset som fond. Armarna är stadigt ut-sträckta, och blicken är fast och klar. På huvudet bär han en kungakrona. Lider han? I så fall är det inget som avslöjas vare sig med kroppshållningen eller ansiktsuttrycket. Det här är Christus Victor – Kristus Segraren. Det romanska krucifixet uttryckte de tidiga kristnas fascination och glädje över den kristna trons segertåg i världen; att den kristna tron vann över hedendom och vidskepelse. Om vi vill hårdra det är evangelieförfattaren Johannes skildring av korsfästelsen mer likt ett sådant romanskt krucifix än ett gotiskt.
Upphöjd
De äldsta evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, beskriver hur en sönderpryglad, utstött och hånad människa lider och våndas på korset – övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Det är den ohyggliga bilden av människan i hennes totala förnedring. Men i den skildring som vi läste idag, ur Johannesevangeliet, framställs korset inte så mycket som ett pino- eller avrättningsredskap utan nästan som en tron. Jo, även Johannes berättar att Jesus blir gisslad och förnedrad och får en törnekrans nedtryckt på huvudet. Men själva korsfästelsen kallar Johannes för Jesu upphöjelse. Här är Jesus den upphöjde, flankerad av sina medkorsfästa, som en kung som flankeras av sin honnörsvakt eller sina adjutanter. ”Jag är törstig” säger Jesus från sin upphöjda position. Men enligt Johannes är det inte för att tillfredsställa sina egna, basala behov som Jesus säger ”Jag är törstig”, nej, utan för att de gamla heliga skrifterna skall följas och uppfyllas. Hos Johannes framstår den korsfäste Jesus som en klok och rättfärdig kung som även i rikets mest ödesmättade och kritiska ögonblick bevarar sitt lugn och värnar om rikets lagar in i det sista; en kung som lägger sina egna personliga bekymmer åt sidan för att kunna fungera som en garant för att ordningen upprätthålls även när så mycket verkar vackla. Innan han dör drar kungen dessutom upp riktlinjer för medborgarnas inbördes förhållanden för att försäkra sig om att riket ska bestå intakt även efter hans bortgång.
I ljuset av en annan berättelse
Visst kan man säkert förklara Johannes sätt att beskriva korsfästelsen som ett utslag av en hel radda förträngningsmekanismer. Att det som verkligen hände där ute på huvudskalleplatsen var så ofattbart djävulskt att Johannes inte förmår att ta in det, utan omvandlar det till något helt annat än vad det egentligen var fråga om. Men personligen tänker jag mig att Johannes berättar om den ohyggliga korsfästelsen i ljuset av en annan berättelse, nämligen den berättelse som vi vackert får vänta till på söndag med att berätta: Den om den nya gryningen i en vårblomstrande lustgård.
Att söka en mening tillsammans
När Johannes skriver har det gått en tid sedan den vidriga avrättningen. Det har även gått en tid sedan den nya dagen grytt över den tomma graven i trädgården. När Johannes skriver sin berättelse lever han i en gemenskap. Det är en gemenskap av människor från alla håll och kanter; en ganska osannolik samling människor som antagligen aldrig skulle ha funnit varandra om det inte hade varit så att de hade dragits ihop av Guds kärlek. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32): Den korsfäste Jesus som ett kärlekens magnetfält som drar människor till sig, oavsett klass, kön eller etnisk tillhörighet och skapar av dessa en ny gemenskap. När Johannes skriver sin berättelse lever han sedan länge i denna gemenskap. Och i den gemenskapen, och tillsammans med denna gemenskap får Johannes tid och hjälp att reflektera; tid och hjälp att reflektera över det som har hänt och låta det få en mening. I denna gemenskap och tillsammans med denna gemenskap kan det meningslösa ges en mening.
Den nya gemenskapen
De andra evangelierna berättar om hur den korsfäste Jesus var övergiven av alla: övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Men i Johannes skildring finns redan på långfredagen embryot till en kyrka; en församling; den nya gemenskapen som förenar människor från alla möjliga och omöjliga håll. Och den upphöjde kung Jesus säger till dem att de ska se varandra. Han drar dem till sig och ställer fram dem inför varandra; hjälper dem att upptäcka varandra.
Kärlekens magnetfält
En av dem som står där kallas ”den lärjunge som Jesus älskade”. Enligt en gammal tradition har man menat att det är författaren själv – Johannes. Men lärjungen nämns aldrig vid namn, utan kallas bara ”den lärjunge Jesus älskade”. Kanske har Johannes en tanke med det: ”Den lärjunge Jesus älskade” kan vara vem som helst av oss! Vem som helst av oss kan vara Jesu älskade lärjunge; vem som helst som låter sig dras in i Guds kärleks magnetfält kring den korsfäste Jesus – Guds kärleks magnetfält kring herren som gav sitt liv för sina vänner (Joh 15:12-14), och som enligt Paulus även är den som gav sitt liv för dem som varit Guds fiender och försonar dem (Rom 5:6-10). Johannes berättar hur människorna av denna gudakärlek dras till den korsfäste... och till varandra! Det uppstår en gemenskap där kärleken till varandra tar sig konkreta uttryck när de öppnar sina hem för varandra, såsom Jesus själv hade öppnat sitt hem för dem (Joh 1:38-39).
När vi upptäcker varandra
För Johannes är Golgota liksom för de andra evangelieförfattarna, helt visst en avrättningsplats, men samtidigt en plats där kärlekens herre håller hov, som kung i ett rike av ett helt annat slag än det imperium som Pilatus representerade. För den befallning som utgår från den korsfäste kungen är: ”Älska varandra.” ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra.” (Joh 13:34). Och denna upphöjde kung upphöjer undersåtarna till sina jämlikar. Han säger: ”Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Och detta befaller jag er: Att ni skall älska varandra” (Joh 15:15, 14, 17). Och när människorna som står där inför den korsfäste, när dessa människor har upptäckt varandra, när de ha tagit till sig varandra i Guds kärlek och öppnat sig för varandra, då säger Jesus: ”Det är fullbordat”.
Elisabet Ravelojaona
Dagens bibeltext: Johannes evangelium kapitel 12, vers 1-16
En närhet som stör och berör
Måltiden är framdukad. Männen har slagit sig ner vid bordet. Det är brukligt att gästerna i ett hus får sina fötter tvättade, en gest av omsorg. Det svala vattnet svalkar de torra fötterna som vandrat på dammiga vägar. Sysslan utfördes ofta av slavar, eller av den som stod lägst i husets rangordning. Så öppnas dörren och in kommer Maria, en av systrarna. Det är inte ett fat med vatten hon bär, utan en ganska stor flaska. Med målmedvetna steg går hon fram till Jesus och faller på knä vid hans fötter. När hon häller flaskans innehåll över hans fötter fyller doften hela rummet. Den tränger sig in i allas medvetande. Ingen kan missa vad som sker, men de vet inte hur de ska reagera. Händerna masserar Jesus fötter och oljan tränger in i huden. Så böjer hon sig ännu djupare ner och torkar fötterna med sitt hår.
För en stund står tiden stilla. Det som sker är på en gång så fysiskt konkret, nära och sensuellt och samtidigt så underdånigt. Inte ens en slav skulle torka fötterna med sitt hår. Vad får Maria att göra detta? Och vad ligger i den handling hon utför?
Vilja att lära och förmåga att tro
Vi har fått möta Maria vid två tillfällen tidigare. Första gången har hennes syster Marta bjudit hem Jesus för att äta med dem. Marta ordnar med det praktiska, men Maria smyger in och sätter sig vid Jesus fötter för att lyssna till hans undervisning. Något som bryter mot gällande konventioner. Marta blir upprörd, avbryter samtalet och ber Jesus att agera. ”Herre bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Jesus svarar Marta att hon ”gör sig bekymmer och oroar sig för mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne.”
Nästa gång vi möter systrarna är livet upp och ned. Deras bror är svårt sjuk och de sänder bud efter Jesus. Men Jesus dröjer. När han väl kommer har det gått två dagar. Lasaros är redan död och lagd i en grav. Marta ger sig av för att möta Jesus när hon hör att han är på väg. ”Om du hade varit här hade min bror inte dött! Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus svarar henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” När Maria kommer till honom reagerar hon med samma ord som systern: ”Om du hade varit här hade min bror inte dött!” Då Jesus hör orden en gång till börjar också han gråta. Tillsammans går de till graven. När Jesus ropar på Lasaros kommer han ut, levande.
Den kvinna som kommer till Jesus med en flaska dyrbar balsam vet vad han gjort för henne, hennes syster och deras bror. Hon inte bara tror, hon vet att Jesus är den han utger sig för att vara! Men Jesus är inte bara den som har uppståndelsen och livet i sin hand, han är dessutom en nära vän. Han har visat henne respekt och värme. Det finns ett band emellan dem som är oerhört starkt. Kanske har Maria hört rykten som säger att ledarna i Jerusalem planerar att döda honom. Oavsett om hon vet eller inte, så har hon en tanke om vad hon bör göra för Jesus.
Våga lyssna till den inre rösten
Jag fascineras över hennes mod och drivkraft när hon så självklart stiger in och utför sin handling. Lyssnar jag till de insikter och tankar som kommer till mig? Är jag lyhörd för den där rösten som vet mer om det stora sammanhanget än jag vet? Det har funnits tillfällen då jag upplevt att jag ska göra något särskilt, det kan ha handlat om enkla saker som att ringa en viss person, besöka någon, säga något uppmuntrande eller ge ett uttryck för omsorg. Ofta är det först i efterhand som jag förstått att det som skedde var viktigt. Många gånger genom att en tredje person berättat och tolkat det som skett. Men lika många gånger som jag har lyssnat och agerat, så har jag också låtit bli. För de där tankarna, kommer ofta i stunden som snart är förbi. Chansen att agera finns inte längre. Maria är på många sätt en förebild för oss. Hon lyssnar, vågar bryta mot konventionen, är trogen och vågar agera. Hon vågar också den fysiska närheten. Hon går in i tjänarrollen. En roll som kan vara både svår och obekväm.
En Gud med behov
Det är Judas som bryter tystnaden: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?"
Judas ord bildar en skarp kontrast mot Marias handling av passion och hängivenhet. Hon vill ge Jesus det dyrbaraste hon äger och hon ger utan att fråga efter vad de andra ska tänka om henne. Judas representerar det distanserade och rationella. Hur ofta reagerar vi inte just så snusförnuftigt som Judas gör här? Reagerar utan att se att en handling ofta är en del av ett större sammanhang. Och ibland talar vi kanske av samma girighet som evangelisten beskyller Judas för?
Det är Jesus som tolkar Marias handling: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."
Jesus ord talar om att också han har behov. Maria ger honom vad han behöver i den här stunden. En bekräftelse på att han är på rätt väg. Han vet att resan till Jerusalem är inledningen på ett djupgående drama som ska ge påsken en ny dimension. ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid!” Jesus kommentar är sann, men skulle ändå inte betraktas som politiskt korrekt i alla läger. Den dyrbara oljan som Maria hällde över hans fötter var viktig och fyllde en funktion. Jesus vägrar att låta de två handlingarna stå som motsatser. Det finns utrymme både att ge de fattiga vad de behöver och för att ge Jesus det han behöver. Det faktum att Jesus verkligen tycks behöva den här symbolhandlingen, precis som han behövde bli döpt av Johannes Döparen, är betydelsefullt för mig. Jesus är djupt mänsklig, samtidigt som han är Guds son.
Att veta när tiden är inne
Dagen därpå ger sig hela följet av till Jerusalem och Jesus påskvandring tar sin början. Vägarna kantas av människor som ropar och jublar. De har palmkvistar, som är symboler för frihet, i händerna och de ropar ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung.” När folk ville göra Jesus till kung vid ett tidigare tillfälle så drog sig Jesus undan. Men inte nu! Någon lånar honom sin åsna och han sätter sig på den för att rida in i staden och ta emot folkets hyllningar.
En hyllning vi inbjuds att vara en del av, genom att som Maria låta oss beröras av Jesus och i vår tur beröra honom, och varandra.
Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig. Forma mig för ditt rike. Uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig. Nu till din tjänst, o Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är. Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.
Psalm 96 i Psalmer & sånger, A H Lindgren
Elisabet Ravelojaona
Om längtan och tron som nybakt bröd
Bär du på en längtan i ditt liv? Hur ser i så fall den längtan ut och vad har den formats av? Alla känner vi hunger och törst. Redan det lilla barnet vet om sitt behov och visar det. När föräldern svarar genom att ge barnet mat och närhet, så uppstår kommunikation och en erfarenhet skapas som ger en grundtrygghet. Om svaret uteblir, eller inte tillfredsställer barnets behov skapas istället otrygghet. Grunden för våra jag läggs tidigt. Vår hunger och törst säger något om vilka vi är. Vi hungrar efter mat och vänskap därför att vi behöver mat och vänskap. Men när basbehoven är tillfredsställda finns också en längtan efter något mer, något djupare. Ett behov av att känna samhörighet med något större, att vara mer än bara en liten mänsklig ö i det stora världshavet. Vi kan tala om det som en andlig längtan och hunger. Att en sådan hunger finns är i sig ett tecken på att Gud finns. Vi skulle inte hungra efter Gud om inte Gud fanns. Men var finns då denne Gud? Och var möter vi honom eller henne?
I vår kultur är vi duktiga på att skapa system, teorier och tankelekar. Tron kan lätt bli filosofisk. Idéer kan kittla tanken, men släcker inte törsten. När Jesus talar om tro använder han en så vardaglig bild som ett bröd i ett samhälle där brödet hör till basfödan. Men hans tal är mer än en bild. Visst kan jag bli inspirerad när jag sitter och bläddrar i en vacker brödbok, som beskriver hantverket och brödets process. Men upplevelsen blir en helt annan när jag bjuds in i köket och den som kan baka lär mig genom att visa och låter mig pröva. När ugnen öppnas, dofterna väller ut, brödet delas och äts, så blir upplevelsen total. Bara den som ätit nybakt bröd vet hur det smakar. Så är det också med tron. Alla vackra ord och bilder förblir just ord och bilder om vi inte får smaka, känna, se och pröva själva.
Tro är mycket mer konkret än vi ofta vill göra den till. Tro är att leva, att agera, att vara. Det är fysiskt, handlar om kropp och närhet. Det är doft och det är känslor. Det är inte för inte som Gud i mötet med Mose talar om sig själv som "Jag är den jag är". Gud är varat, existensen. Evangelisten Johannes har låtit samma ord få ett stort fokus i Jesus presentation av sig själv. I Johannes evangelium finns hela sju uttryck där Jesus säger "Jag är" och sedan vidareutvecklar tanken. "Jag är livets bröd" är det första av de sju uttrycken.
Tro är mer som att laga mat och dela måltidsgemenskapen med varandra än att få livets gåtor att gå ihop. Det handlar ganska lite om under och tecken – mycket mer om att dela med sig och våga leva nära varandra i livets brustenhet och glädje.
Du blir vad du äter
Den mest centrala akten i den kristna tron en måltidgemenskap. Vi firar nattvard tillsammans. Jesus säger: "om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet". Det är grovt och rått. Redan Jesus samtid såg det som frånstötande. "Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck." Men det Jesus vill säga är – du blir vad du äter. Du blir vad du fyller ditt liv med. Att tro på Jesus är att vara delaktig i hans liv. Det blir vi genom att som Jesus vara villig att dela mitt liv med andra och i min tur bli delaktig i deras liv. Det är vad vi övar oss i, när vi säger ja till att tillhöra en kristen församling. Vi öppnar oss för varandra. Vi "utsätter" oss på gott och ibland ont, för varandra. I alla relationer vi går in i, gör vi oss sårbara. När jag inte längre bygger skyddsbarriärer kring mig och mitt liv – så syns mer av min brustenhet. Men i den brustenheten och sårbarheten finns också en styrka. När jag bejakar min mänsklighet och du bejakar din – så kan vi mötas på ett ärligt sätt och också konkret hjälpa varandra och även bära fram varandra i bön inför Gud. Jag och många med mig har fått känna oss burna av Gud och av andra människors omsorg. Aposteln Paulus använder bilden av kroppen för att beskriva den kristna gemenskapen. En kropp där vi alla har vår del och vårt att bidra med. Det är ur den erfarenheten som Paulus talar när han säger "i svagheten blir kraften störst".
Varning: Helgon underuppbyggnad
Jesus talar ofta om att "känna" honom och att "känna" hans Fader. Lära känna någon gör vi bara i umgänget med den personen. Vi kan lära oss mycket genom att läsa en biografi över en persons liv, men det kan aldrig bli annat än någon annans bild av personen ifråga. Att tro på Jesus innebär att komma till honom, umgås med honom. Det går på tvärs med alla våra försök att förstå, intellektuellt vad tro handlar om. Tro berör mycket mer än vårt huvud och vår tankeverksamhet. Tron innefattar hela vårt jag, min kropp, min hud, min puls…
Men då protesterar någon: Jesus går inte längre mitt ibland oss! Jesus samlar inga lärjungar kring sig för att undervisa genom tal och praktiska handlingar – så hur ska vi då kunna komma till Jesus, för att lära känna honom? Det är sant. Men innan Jesus lämnade sina lärjungar sa han till dem: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." Den kristna gemenskapen är ett uttryck för Jesus själv. Det betyder inte att en kristen gemenskap är perfekt, nej den är högst mänsklig. Men där finns förhoppningsvis en längtan att söka efter Guds vilja med våra liv. En längtan efter att leva i förlåtelse och försoning. En hunger efter att bli så hel som en människa kan bli. I denna hunger och längtan får vi tillsammans bli varandras svar, genom att hjälpas åt och ge varandra utrymme att växa och utvecklas. Filosofen Martin Buber lär ha sagt: Över varje kyrkport borde det stå ett plakat med texten: Varning! Helgon under uppbyggnad.
Tron är varken lättare eller svårare än så
Jesus säger: Den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Därför får vi heller inte visa bort varandra, utan försöka lära känna varandra. När vi söker efter vad som är Guds vilja med våra liv och med vår kristna gemenskap behöver vi hålla i minnet att vi lever i en tid där görandet är så viktigt. Men i tron handlar det om att först ta emot och förstå vilka fantastiska saker Gud faktiskt lagt ner i våra liv. Sedan handlar resten om att dela med sig och ta emot vad andra har att ge. Det är varken lättare eller svårare än så…
Nu inviger vi Tankerummet!
Här i Tankerummet har vi skapat utrymme för eftertanke, reflektion och personliga texter.