Att läsa med Guds rike för ögonen

Att läsa med Guds rike för ögonen

Bibelreflektioner av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 10 december 2017

Andra söndagen i advent: ”Guds rike är nära”

 

Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta sina svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.
(Mika 4:1–4)

 

Och varje mänska ska leva i frihet
och inte längre vara rädd.
Och varje mänska ska leva i frihet
och inte längre vara rädd.
Och till en plog ska svärdet smidas,
mänskor ska ej läras strida.
Och till en plog ska svärdet smidas.
mänskor ska ej läras strida.
(Psalmer & Sånger 706)

 

Kanske någon här tänker: ”Men hörde vi inte samma ord läsas i någon gudstjänst för inte så länge sedan?” Jo, det är mycket möjligt – då hämtade från profeten Jesajas bok. Idag är samma ord hämtade från profeten Mikas bok.

Då, för några veckor sedan, var gudstjänsttemat ”Frälsningen”, och profetorden kunde kanske då hjälpa oss att se att ”frälsning” inte bara handlar om min egen personliga relation till Gud, utan också om relationen till andra.

Frälsningen har nått oss den dag då vi äntligen har insett hur knäppt det är att lägga sin tid och energi på att övas för krig. Frälsningen har nått oss då vi äntligen ser tillräckligt klart, så att vi förstår att satsa teknik, kunskap och resurser på att alla på den här planeten har tillgång till tillräckligt mycket livsmedel, istället för att slösa tekniken, kunskapen resurserna på vapentillverkning och upprustning. På det sättet har frälsning med allt annat än med ett vi-och-dom-tänkande att göra.

På frågan: ”Är du frälst?” skulle man alltså kunna svara: ”Inte förrän du också är det!” Eller: ”Inte förrän vi har hittat fram till varandra.” Eller: ”Inte förrän ingen av oss inte längre minns hur man tillverkar ett svärd.”

Idag, när temat för vår gudstjänst är ”Guds rike är nära”, blir väl samma ord från profeterna om folken som söker sig till Guds heliga berg en påminnelse om att denna frälsning (dvs. detta att folken hittar fram till varandra, lägger ner sina vapen) är en insikt och ett förstånd som kommer från Guds ord. Ja, att det är Gud själv som undervisar mänskligheten, och att folken låter Guds ord råda: ”Jakobs Gud ska lära oss sina vägar. Från Sion skall Thora förkunnas, från Jerusalem Herrens ord.”

Bönen för andra söndagen i advent – ”Frälsningens Gud, öppna ditt rike för oss” – är det ena sidan av myntet. Frälsningsmyntets andra, och minst lika viktiga sida är: ”Frälsningens Gud, öppna oss för ditt rike.”

I adventstiden knyter vi i liturgins sånger och bibelläsningar gång på gång an till bilden av palatsportarna eller tempeldörrarna som är för små och snäva; och som därför behöver vidgas för att ärans konung ska kunna dra in.

Jag fattar att det är ett symboliskt språk som har sin bakgrund i det forntida främreorientaliska poetiska ceremonispråket för kungakröningar, eller kanske när undersåtarna i ett kungarike skulle hylla sin furste när denne kom tillbaka till huvudstaden efter att ha varit ute på fälttåg och där vunnit något viktigt slag eller krig, eller kanske för att fira stadens gud vid någon religiös festival.

Språket är överdrivet och stort och handlar om att den här kungen eller guden är tjusigare och pråligare än själva staden, palatset eller templet. Jag fattar det.

Men vi kan ju tillåta oss att leka med orden! Den vars triumftåg vi väntar på i adventstiden är ju Kristus. Och uppmaningen till dörrarna att höjas och portarna att vidga sig kan ju då få vara en påminnelse om insikten att Kristus alltid är större än vad våra begränsade tankeramar sätter upp.

Kristus är större än vad vi kan tänka oss. Kristus är större än våra föreställningar.

Vi begränsar med våra snäva föreställningar om vi och dom, om innanför och utanför; om passande och opassande. Men Kristus utmanar oss att tänka större, vidare och mer frikostigt om den frälsning han kommer med – det Gudsrike han kommer med.

”Herren Sebaot har talat” sa profeten, och så gäller det då för folken att lyssna vad Herren Sebaot har talat. Och det är ju egentligen en väldigt krigisk benämning på Gud: ”Herren Sebaot”, betyder ju ”arméernas Gud”. Men vi behöver inte köpa uppfattningen att våld och krig alltid är lösningen, utan vi får helt enkelt läsa om texten – i ljuset av det kommande Gudsrikets konung Jesus Kristus.

Vi får läsa om, för i julnatten förkunnar ju Guds himmelska armeer – vad då? Jo, fred på jorden.

Men det är inte kejsarens fred – upprätthållen med lag, ordning och vapenskrammel och skrämselpropaganda, utan friden man kan finna i närheten av ett nyfött, värnlöst barn som ligger lindat i en krubba eftersom det inte fanns plats för det i härbärget.

Den arméernas Gud vi får bekänna oss till är den Gud som för krig mot kriget, mot våldet, mot fattigdomen och mot oförsonligheten. Och den Gudens himmelska eller jordiska arméer håller inte längre svärd och spjut i sina händer, utan plogbillar och vingårdsknivar till att ge fred och bröd åt alla.

 

 

Alla profetior står där i skriften för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er.
(Romarbrevet 15:4–7)

 

Hjälp oss att acceptera andra på samma sätt,
som du kom oss till mötes, lät nåd gå före rätt.
Visa oss att du lever, lär oss, o Gud att se
att allt du gav och ger oss, får vi åt andra ge.
(Psalmer & Sånger 465 vers 1)

 

Dagens brevtext om Gudsrikets närhet är hämtad från Paulus brev till de kristna i Rom. Verserna är hämtade från ett avsnitt i Romarbrevet som handlar om (eller egentligen är det väl vad hela Romarbrevet handlar om) hur alla de Jesustroende i staden skulle inte bara stå ut med varandra, utan lära sig att älska varandra – och då också älska varandras olikheter.

I Rom på den här tiden fanns det antagligen inte en kristen församling. Men det fanns många grupper av människor som trodde på Jesus. En del av dessa var judar och tillhörde någon av stadens synagogor. Andra var inte judar och dessa levde alltså helt andra liv, och värdesatte andra saker och uttryckte sin tro på Gud på andra sätt än de Jesustroende som var judar gjorde.

Det enda de verkade ha gemensamt var att de alla ansåg sig ha rätt; att just de var de sant Jesustroende. Och Paulus försöker visa i sitt långa brev till dem att de alla är sant Jesustroende; att det egentligen är det enda som är intressant: att de tror på Jesus och erkänner Jesus som Herre. Och just därför hör de ihop.

Ja, Paulus går så långt i Romarbrevet att han rentav använder samma bild om dessa spridda Jesustroende i Rom som han använder om de kristna i Korinth (och som till skillnad från de Jesustroende i Rom också rent organisatoriskt utgjorde en församling eller kyrka). Paulus använder samma bild om dessa mer vitt spridda och ganska så löst sammansatta Jesusgrupperna i Rom och säger att de är en enda kropp: De utgör en kropp med lemmar som är till för varandra. Nu måste de börja upptäcka det.

Och det hjälpmedel de har fått för att nå detta, verkar han mena, är detsamma som det som i profeternas vision av fredsprojektet på Sions berg, nämligen Guds ord.

På ett sätt är det märkligt, för det var ju just olika tolkningar av Guds ord som de kristna i Rom var oense om. Det var ju just detta att varje grupp ansåg att de ägde den rätta tolkningen av bibeln. Men Paulus verkar mena att de har fått bibeln, den heliga Skrift med sina urgamla texter, till tröst.

Men hur ska de läsa bibeln ord så att det verkligen blir ord till tröst? Jo, verkar Paulus mena, de ska studera skrifterna med tålmodighet, för att inte säga med envishet.

Jag uppfattar detta som att de inte bara ska nöja sig med första, bästa tolkning – för vid ett första påseende kan ju bibelns ord många gånger befästa och rentav uppmuntra till våld, uppdelningar, förakt och konflikter. Men då måste de läsa om; tålmodigt måste de läsa om och om och om. Envist och tålmodigt behöver de läsa ordet i ljuset av sin Herre och Mästare Jesus – han som kom och gjorde väl mot alla.

Eftersom det just är uthållighetens och tröstens Gud som undervisar genom Skriftens ord ska de läsa dessa ord så att Gudsordet hjälper dem fram till en djupare enighet. Det är just detta de ska söka i sin läsning av Bibeln, enligt Paulus.

Men Paulus verkar inte med det mena att enighet är det samma som likriktning. Han verkar inte mena att de ska komma fram till att det bara finns ett sätt att vara Jesustroende på. Tvärtom: de judiska Jesustroende kan absolut fortsätta att uttrycka sin tro på Jesus genom att fira sabbat, eller hålla på kosher-lagarna eller omskära sina gossebarn. Och de icke-judiska Jesustroende kan och ska absolut fortsätta att uttrycka sin tro på Jesus utan detta.

Det är för övrigt i just det här textsammanhanget i Romarbrevet som Paulus skriver de välkända orden om att det varken är detta att de följer kosher-lagarna eller att de inte följer dem som är Gudsriket:

Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.

Nej, likriktning verkar enligt Paulus inte vara melodin i Guds rike – däremot att de tillsammans och gemensamt och samfällt lovsjunger Gud.

Och hur ser den lovsången ut? Jo, att de godtar varandra, så som Kristus har godtagit dem alla.

 

 

Jesus sade till sina lärjungar: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”

Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.

Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.
(Lukasevangeliet 21:25–36)

 

Tidsteknen visar att Jesus är nära,
snart kommer Jesus igen.
Böj dig för honom och ge honom ära,
snart kommer Jesus igen.

Slumrande kristna, o hör det nu åter:
snart kommer Jesus igen.
Redo blott var när sig himlen upplåter.
Snart kommer Jesus igen.

Trösta varandra, ni väntande hjärtan:
snart kommer Jesus igen.
Borta för evigt är sorgen och smärtan,
snart kommer Jesus igen.

Ropa det ut, låt kring jorden det ljuda:
snart kommer Jesus igen.
Konungen snart skall till bröllop oss bjuda,
snart kommer Jesus igen.

Snart är han här! Snart är han här!
Snart kommer kommer Jesus igen!
(Psalmer & Sånger 741)

 

Vad är nu detta? Jesus hade ridit in i Jerusalem – det som vi läste om i gudstjänsten förra söndagen. Lukas skriver att Jesu lärjungar hade jublat och ropat Hosianna; men andra hade protesterat. Själv hade – det läste vi inte i söndags – Jesus gråtit. Han hade gråtit över en stad som borde ha varit beredd att ta emot honom; en stad som hade alla förutsättningar att vara beredd, men som nu höll på att missa alltihop:

Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.

Det var för övrigt antagligen det Jesus också menade när han talade om att om lärjungarna tvingas tiga kommer stenarna att ropa. Det var knappast något jublande Hosianna-rop han menade att stadens stenar då skulle stämma upp i, utan – med hänvisning till profeternas ord – att detta ”stenarnas rop” snarare skulle komma av dånet av höga torn, ståtliga murar och praktfulla byggnader som faller sönder och samman i ett enda stort brak.

Här har vi alltså den totala motbilden till den gammaltestamentliga läsningens vision om hur folken drar upp till Jerusalem för att studera Guds ord till fred och rättvisa och allas välstånd.

Men Jesus hade alltså ridit in i Jerusalem – under lärjungarnas jubel, motståndarnas kritik och sin egna tårar. Och väl framme går han raka vägen upp till templet och driver bort köpmännen där med orden från profeten Jesajas bok:

Mitt hus skall vara ett bönens hus.

Kanske är det inte så underligt att såväl hans lärjungar, prästerna och det övriga folket därefter ansätter honom med frågor om än det ena än det andra.

I templet ser Jesus en fattig änka som skänker sina sista slantar till tempelverksamheten. Vad ska hon göra sedan tror ni? Ja, hon ska förstås gå hem – om hon nu ens hade ett hem – och svälta ihjäl. Och kanske finns det i Jesu ord om denna änka, orden om att hon gav mer till templet än vad alla de andra gav – de som gav av sitt överflöd – en implicit kritik av hela det sociala systemet, i vilket religionen var en del.

Det är kanske inte bara köpmännen som förvanskar Herrens tempel och gör det till en rövarkula istället för ett bönens hus. Kanske hela det rådande systemet leder till denna förvanskning: där det blir viktigare att dra in pengar för att hålla verksamheten i gång istället för att se denna änka och de andra fattiga och behövande och mätta dem med dagligt bröd.

Genom hela Lukasevangeliet finns det en tvetydig, ambivalent hållning till Herrens tempel på Sions berg. Å ena sidan är det verkligen platsen för Guds närvaro; det är platsen för Guds uppenbarelse; det är sinnebilden av den rätta dyrkan och tillbedjan av Herren, Israels Gud.

Det är i Jerusalems tempel som Gud genom sin helige Ande avslöjar för den gamle Symeon att Jesus både är ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, dvs. icke-judarna, och frälsningen för Guds folk Israel. Det är i Jerusalems tempel som Jesus berättar för sina stackars oroliga föräldrar att det är där han hör hemma.

Men när han nu sitter där i templet och undervisar och några börjar prata om hur vackert templet är med sin fina sten och sina praktgåvor, då svarar Jesus:

Allt detta ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.

Det här är inte en kritik eller ett avståndstagande mot offergudstjänsten, eller den ständigt pågående psaltarsången eller ens mot tempelbyggnaden i sig. Det är antagligen mer bara det att Jesus verkar mena att det kan vara så illa att man kan ha allt detta – och allt detta var ju förordnat och föreskrivet av Gud själv – men man kan ha allt detta – och ändå förlora själva kärnan, och kärnan verkar ju enligt Jesus alltid vara att älska Gud över allt annat och sin medmänniska som sig själv.

Och det är alltså i det här sammanhanget som Jesus talar om att tyda tidens tecken rätt. Om Paulus i Romarbrevet undervisade om vikten av att tålmodigt läsa bibeln på ett sådant sätt så att läsningen leder till tröst och en fördjupad och sann enighet, verkar Jesus i Lukasevangeliet inbjuda sina åhörare att också läsa av samtiden efter samma modell.

För den första, omedelbara och spontana reaktionen på det som händer runtomkring – i vår egen förvirrade tid, liksom i alla tider – är ju ”rådlöshet” – det är förvirring och kanske rentav förlamande skräck inför det som vi aldrig riktigt kan få någon ordning på.

Men Jesus inbjuder sina lärjungar och efterföljare att läsa samtiden på ett sådant sätt så att de tvärtom får anledning att räta på sig, hålla huvudet högt, inte behöva slå ner blicken i förlägenhet och skam, utan tvärtom förvänta sig befrielse!

Och jag tror verkligen inte att Jesus med detta menar att vi ska ta mörkret omkring oss med en klackspark. Jag tror inte att han menar att vi ska förringa det lidande, det våld eller de katastrofer som vår samtid – liksom alla tider – är så genomsyrad av, och som vi kanske också själva blir drabbade av, eller att vi ska säga att det inte är så farligt eller inget att bry sig om.

Det är visst något att bry sig om! Men att tiden är ogynnsam är inget hinder för Gud att verka. Är det något vi kan bli inspirerad av Bibeln att tro så är det väl just det. Det räcker ju att bara läsa Bibelns allra första verser:

När jorden var öde och tom [eller kanske snarare: när jorden var ett enda stort hullerombuller] – djupet täcktes av mörker och en gudsvind [vad nu det är för något] svepte över kaosvattnet – sade Gud: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till, och Gud såg att ljuset var gott och Gud skilde ljuset från mörkret.

Och sedan fortsätter det liksom så:

I ensamhetens natt kallar Gud Abraham att bli till folkens välsignelse.

I slaveriets natt befriar Herren sitt lidande folk från träldomen i Egypten.

I krigets natt där mörkret råder ser profeten ett stort ljus.

I solförmörkelsen på Golgota välkomnar Herren rövaren till paradiset.

Och hittar vi inga andra tecken på att Guds rike är nära också i vår egen tid får kanske Guds församling med Guds Andes hjälp själv vara det.

Hur då? Jag vet inte exakt, men det skulle kanske till exempel vara så att när man väl har förrättat sin gudstjänst i Herrens hus, eller sjungit sin psaltarpsalm, eller (som här i den kristna församlingen) när vi väl än en gång har övat oss, inte på krig och våld, utan på att dela brödet och vinbägaren med varandra (dvs. det vi väl egentligen gör varje gång vi firar nattvard), kan vi efter den övningen i delande sedan söka upp den där utblottade änkan medan hon fortfarande lever och finns kvar här någonstans i närheten av Herrens tempel – och ge henne ett rejält mål mat.

För kanske är det i sådana stunder som Gudsriket är oss som allra närmast.

 

 

Jag vill höra vad Gud säger.
Herren förkunnar välgång
för sitt folk och sina trogna
och för de redbara.
De som fruktar honom har nära till hans hjälp,
hans härlighet bor i vårt land.
Godhet och trofasthet möts,
fred och rättvisa omfamnar varandra.
Trofasthet spirar ur jorden,
rättvisa blickar ner från himlen.
Herren ger själv allt gott,
vårt land ger sin gröda.
Rättvisa går framför honom,
fred och välgång i hans spår.
(Psaltaren  85:9–14)