Att övervinna sin avsky

Att övervinna sin avsky

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 23 juni 2019
Gudstjänst i midsommartid

Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”
(Apostlagärningarna 17:22–31)

Den här predikan tänkte jag börja på ett kanske lite oväntat sätt, nämligen med att citera några rader ur en dikt om guden Zeus påstådda grav – en dikt av poeten och den andliga vishetsläraren Epimenides som var verksam på 600-talet f.Kr.

Epimenides var från Kreta, men han var arg och upprörd och arg över sina landsmän. Kretensarna hade nämligen (kanske för att få till en bra turistattraktion som skulle locka folk att besöka ön) byggt ett gravmonument över ingen mindre än högguden Zeus.

Så här skriver Epimenides – kanske, för dikten finns inte bevarad, mer än i brottstycken av sentida författare, så man har fått försöka rekonsturera den. Men på ett ungefär skriver han så här:

De utformade en grav åt dig Zeus, du helige och höge
Kretensarna –  dessa lögnare; alltid lata och odugliga!
Men du är inte död: Du finns och förblir för evigt,
ty i dig är det som vi lever och rör oss och är till.

Och när jag nu ändå är i gång och citerar gamla antika grekiska dikter, så passar jag även på att citera några rader av den grekiska poeten Aratos som var verksam på 200-talet f.Kr. Så här börjar han sin långa lärodikt om stjärnbilderna:

Låt oss börja med Zeus.
Honom lämnar vi dödliga aldrig utan att nämna.
För uppfyllda av Zeus är alla gatorna och alla människornas marknadsplatser.
Uppfyllt av Zeus är havet och dess hamnar.
Vi är alltid beroende av Zeus,
för också vi har vårt ursprung i honom.

Nu kan man förstås undra hur lämpligt det är att läsa gamla grekiska dikter om guden Zeus i en kristen predikan. Det är verkligen en befogad undran. Men några rader av just de här dikterna ingår faktiskt i bibeln; i Apostlagärningarnas berättelse om Paulus vistelse i Athen:

Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det som vi lever och rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.

Lukas berättar i sin bok Apostlagärningarna att Paulus på en av sina missionsresor hade kommit till Athen. Där skulle han sammanstråla med två av sina medarbetare – Silas och Timotheos. Medan Paulus gick och väntade på dem gick han runt i staden, och Lukas berättar att Paulus blev upprörd i sitt innersta när han såg alla de avgudabilder som fyllde staden.

Paulus sökte upp stadens synagoga och sin vana trogen predikade han om Jesus där, och vi får anta att det var en klassisk Pauluspredikan. På sitt vanliga sätt anknöt han till Israels historia och Israels profeter och förklarade att allt som de läste om i bibeln; allt de läste om i Israels heliga skrifter; handlade om och fick sin uppfyllelse i Jesu död och uppståndelse..

Men bland åhörarna i synagogan i Athen fanns också några grekiska filosofer. Och de sa till varandra:

Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma? Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.

Så tog de här grekiska filosoferna med sig Paulus till en för honom ny och främmande arena. Till en plats utanför synagogans trygga miljö; till ett sammanhang där han inte hade så hiskeligt stor nytta av sina bibelkunskaper, eftersom de människor som nu han hade framför sig inte hade någon som helst relation till bibeln. Och de sa till honom:

Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.

Och nu måste Paulus göra ett personligt val. Inombords hade han ju känt den där avskyn; upprördheten; avsmaken – inför athenarnas levnadssätt och inte minst inför deras religion och andlighet – alla avgudabilderna som fyllde staden.

Så nu måste Paulus göra ett personligt val: Att hålla fast vid denna avsky, ge näring åt detta förakt. Eller faktiskt bestämma sig för att allt detta som han hade sett på sina promenader i Athen; att allt detta trots allt— trots att han inte tyckte om det, trots att det hade fyllt honom med avsky, trots att han måste ha ansett att alla dessa tempel och altare och gudabilder var en hädelse mot den ende sanne Guden, att trots det bestämma sig för att detta ändå var ett sant och äkta uttryck för en genuin gudslängtan hos athenarna. Och det är det han bestämmer sig för.

Och så tar Paulus som utgångspunkt för sitt tal just det som han själv kände sig så främmande inför – eller inte bara främmande – det hade ju upprört honom i hans innersta, och så börjar han sitt tal med orden:

Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

Och när Paulus bestämmer sig för att inte låta sig styras av sin upprördhet eller sin avsky eller sitt förakt, utan faktiskt försöka tolka athenarnas uttryckssätt och sedvänjor – också deras religiösa sedvänjor – till deras fördel, hittar han också anknytningspunkter mellan dem och honom; mellan deras tro och Paulus tro. Paulus och athenarna har något gemensamt – de lever på samma jord, de lever under samma himmel, de lever i samma skapelse och både han och debär på en gudslängtan – en längtan som har nedlagts i dem alla av den som själv ger alla liv och anda och allt.

Självklart trodde inte Paulus att Zeus och Herren Gud var samma. Självklart ansåg Paulus att alla andra gudar än Herren Gud, var falska avgudar. Men det behövde för den skull inte betyda att allt i grekernas religion var falskt. Om Gud nu vill att alla människor ska nå fram till frälsningen måste Gud vara en mästare på att använda de medel som står till buds för att människor ska hitta fram – till och med deras religion.

Trygg i den övertygelsen kan Apostlagärningarnas Paulus därför använda några dikter om Zeus när han ska berätta för athenarna om den ende Guden – skaparen av himmel och jord.

I honom är det som vi lever och rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.

I detta kan athenarna och Paulus mötas: Att de är människor som lever i samma skapelse – och rentav lever i Skaparen. Och bara det är stort.

I vår egen tid – konflikternas och de hårda motsättningarnas tid – tror jag att, både vi tillsammans som församling och kyrka och som enskilda kristna i våra vardagsliv, har mycket att lära av Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel om Paulus tal inför areopagen. I de snabba omdömenas tid – i den hårda kritikens tid – när minsta lilla tweet snabbt fylls av hundratals kritiska kommentarer och mothugg, tror jag att vi har mycket att lära av Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel.

Vad skulle hända om vi försökte att stävja vår egen motvilja mot det som är oss främmande; och försöka tolka och förstå det som är oss främmande i ett fördelaktigt ljus? Vad skulle hända om vi övade oss i att se främlingens uttryckssätt som ett uttryck för samma genuina längtan efter sanning och mening som jag själv bär på – men uttrycker på ett annat sätt; att vi är människor som lever i samma skapelse, beroende av samma Skapare som själv ger alla liv och anda och allt? Ja, vad skulle hända?

Nu ska vi samtidigt vara ärliga. Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel slutar nämligen ganska snopet. Paulus går långt; han gör ganska så stora eftergifter. Han kliver ganska långt utanför sin israelitiska trygghetsbox i sin strävan att överbrygga klyftan mellan honom och athenarna. Men så kommer han till en punkt där athenarna inte är lika beredda att gå med Paulus. Det är precis i slutet av talet – när Paulus berättar om Kristi uppståndelse från de döda. Då berättar Lukas i Apostlagärningarna:

När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade: ”Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång.” Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris och några till.

Så resultatet blev väl ganska klent får vi ärligt säga. Och vi kan fråga oss: Var det värt det? Var det ändå värt att Paulus tog det här steget ut ur sin bekvämlighetsbox? Var det ändå värt att Paulus höjde sig över sin avsky och sin upprördhet över det som han upplevde så konstigt och fel och främmande hos athenarna? Var de ändå värt att han försökte hitta och utveckla det som var gemensamt mellan athenarna och Paulus?

Ja, vad säger du? Var det värt det? Och kan det vara värt det – också i vår egen tid och där och i de sammanhang som jag och du lever och rör oss och är till?