Den helige Mikaels dag: ”Änglarna”

Den helige Mikaels dag: ”Änglarna”

Den helige Mikaels dag: ”Änglarna”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 september 2013.

Den bibeltext som är föreslagen som evangelieläsning idag på Mikaelidagen är Matteusevangeliet 18:7–10, men jag väljer att börja läsningen några verser tidigare, nämligen från och med vers 1. Du kan läsa texten här: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+18%3A1-10

 

 

Jag vet inte om Jesus under sin levnad här på jorden tänkte sig att det verkligen fanns ett brinnande helvete på riktigt. Det är väl i och för sig ganska troligt att han gjorde det med tanke på den tid och det sammanhang han levde i. Men vi vet ju inte, eller om han mest anknöt till en föreställning som var vanlig i många kretsar vid den här tiden.

Och jag vet inte heller om Jesus under sin levnad på jorden verkligen tänkte sig att det fanns en hierarki av olika andevarelser; och att dessa var indelade i olika klasser och grader. Enligt den indelningen var det de största och mäktigaste av dessa andevarelser som stod närmast tronen hos den himmelska Guden, så att dessa de främsta och förnämsta av andar alltid såg Guds ansikte. Vi kan ju inte veta om Jesus tänkte att det verkligen förhöll sig så, eller om han här mest anknöt till mer eller mindre vedertagna tankegångar om hur kosmos var ordnat.

Vi kan ju inte veta det, och vi kanske kan lämna det därhän – i alla fall just nu – för Jesu ärende i dagens text är inte i första hand att undervisa om vare sig om helvete eller änglahierarkier. Ärendet gäller något mycket mer jordnära; något mycket mer alldagligt.

Må vara att Jesus använder sig av sin samtids hela föreställningsvärld, som kanske också var den föreställningsvärld som Jesus delade under sitt jordeliv i antikens Israel. Han använder sin samtids föreställningsvärld och språk, men han gör det för att framföra sitt ärende. Och jag tänker att det ärendet kan vara viktigt och angeläget också för oss idag – vad och hur vi än sedan tror och tänker om ett brinnande Gehenna eller om mäktiga andevarelser inför Guds tron.

Nu kanske någon här tänker att jag försöker bortförklara och släta över det allvarliga i texten. Men det allvarliga i denna text handlar inte så mycket om huruvida det finns ett helvete eller inte; eller om vi tror på änglar eller inte. Det var också av den anledningen som jag tyckte att det fanns en vits med att läsa den föreslagna bibeltexten i sitt sammanhang – och därmed ett lite längre stycke än vad som fanns tryckt i psalmboken – eftersom textsammanhanget ger nycklar till att förstå vad frågan gäller, och vad som egentligen står på spel.

Och det handlar då inte i första hand om helvetet, eller om änglar. Nej, det handlar om barnen.
Och det handlar också om dem av oss som på ett eller annat sätt är som barn, det vill säga är värnlösa och utsatta.

Även vi som inte längre är barn kan ju från tid till tid i det avseendet dela barnens livsvillkor – det vill säga att vi kan befinna oss i livssituationer där också vi står värnlösa och är utsatta.

I centrum för Jesu hela förkunnelse står Guds rike eller – som det också kallas – himmelriket.
Guds rike är varje situation där Gud regerar; varje situation som ligger i linje med Guds vilja.

Hur det riket är hänger ju då självklart ihop med vad Gud är.

Är Gud en kall despot är alltså Guds välde kallt och despotiskt. Personligen tror jag inte att Gud är en kall despot, och alltså tror jag inte heller att Guds välde är sådant.

Men om Gud istället är den fullkomliga essensen av det vi kallar liv, kärlek, frihet och gemenskap, i så fall är Guds välde himmelriket alla former av sant liv, kärlek, frihet och gemenskap. Och i så fall är himmelriket varje tid och varje situation där varje människa, varje varelse, varje ting är i sin fulla potential, och samtidigt är det på ett sätt i vilket allt och alla kan vara i total harmoni med varandra.

Jag tänker mig att det är ingenting mindre än det vi ber om varje gång vi läser Fader Vår:

”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.”

Det är en bön att även jorden ska bli himmelrike – inte nödvändigtvis att jorden ska förvandlas till en plats där vi dagarna i ända dansar omkring i vita särkar med harpor i händerna, utan att jorden ska bli himmelrike på ett sådant sätt som just jorden skulle kunna vara himmelrike på. Alltså en jord där varje människa, varje varelse och varje ting är i sin fulla potential och samtidigt är i harmoni med allt annat – i liv, kärlek, frihet och gemenskap med allt.

I vår visserligen vackra men ändå halvdana värld ser ett sådant tillstånd ut att vara en omöjlighet. Men det är likväl just det målet som det kristna evangeliet inbjuder oss att ha i sikte, och att aldrig tumma på den visionen.

Evangeliet bjuder oss att aldrig tumma på visionen om en jord där varje människa, varje varelse och varje ting är i sin fulla potential och samtidigt i harmoni med allt annat.

Att aldrig tumma på den visionen – det är där någonstans jag tror att vi ska förstå Jesu makabra ord att om ditt öga förleder dig så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är en varning om att inte börja flacka med bilden eller börja tumma på den visionen.

I de mest skarpa ordalag varnar Jesus sina lärjungar för att bli förförda. Ett känt märke för underkläder marknadsför just nu sina produker som weapons of mass seduction, alltså ”massförförelsevapen”. Men det är knappast trosor och kalsonger Jesus tänker på när han varnar för förförelsen. Nej, varningen handlar istället om att förleda bort någon från Guds rike.

Hur förleder jag bort från Guds rike? Jo, genom att låta min blick fastna vid något annat än visionen om Guds rike; och genom att förleda inte minst de redan utsatta att tro att de inte är inkluderade i denna vision. Hur förleder jag dem till det? Genom att förakta dem.

I Guds herravälde finns det faktiskt en hierarki, säger Jesus i dagens evangelium. Men det är den totalt omvända hierarkin.

Himmelrikets hierarki utgår från den som är mest värnlös och ställer den i centrum.

Himmelrikets hierarki låter den som så att säga verkar vara minst betydelsefull eller minst nyttig sätta agendan.

Himmelrikets hierarki börjar med den som är mest värnlös. Den börjar med den som är mest utsatt. Den börjar med den som är rättslös; med den som inte har någon myndighet eller talan; med den vars mänskliga status ifrågasätts.

För så låg var annars barnens ställning i det samhälle Jesus verkade: ingen rätt, ingen myndighet, de ansågs knappt ens vara människor. Vilka grupper i vårt samhälle och i vår värld är det som blir borträknade på det sättet idag? På Jesu tid var det bland annat barnen, men även kvinnor, slavar; och många av Jesu lärjungar eftersom de hade brutit med samhällsnormen i den skam-/hederskultur som rådde.

Vilka grupper i vårt samhälle och i vår värld, i vår tid är det som först blir borträknade? Det kan vara värt att fundera på det, för det är just dessa grupper evangeliet utmanar oss att sätta främst.

Jesu radikala budskap är att barnens änglar alltid skådar Guds ansikte. Jesus säger att det är barnens änglar (och änglarna för dem som är som barn; änglarna för dem som är lika värnlösa och utsatta som barnen var vid den här tiden, och ännu är i många delar av världen) som är de änglar som alltid skådar Guds ansikte.

Och när Jesus säger så tänker han knappast på några rosenkindade bokmärkesänglar med glitter på, utan om universums allra heligaste och mäktigaste krafter.

Enligt dåtidens änglaläror fanns det alltså en hierarki av andliga väsen; en änglahierarki.

Man tänkte sig att det fanns keruber och serafer.
Det fanns ärkeänglar – som Mikael och Gabriel och Rafael.
Och det fanns olika klasser av andemakter.
Det fanns särskilda änglar över stater och nationer.
Det fanns särskilda änlgar över stjärnor och planeter.

Och alla andemakterna var rangordnade så att endast de absolut främsta och mest vördnadsvärda fick komma helt nära Guds tron och skåda Gud själv.

Det är mot bakgrund av en sådan världsbild och en sådan syn på tillvarons mysterier som Jesus säger om barnen – och om dem som är lika värnlösa och utsatta som barn: ”Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”

Det Jesusordet säger en hel del om vad Guds rike, Guds herravälde, är. Det säger en hel del om det rikets förutsättningar, perspektiv och prioriteringar. Det säger en hel del om det rike vi ber om i Fader Vår ska komma.

Detta Jesusord står i Matteusevangeliet. Det är samma bibelbok som berättar om kung Herodes massaker på barnen i Betlehem – ett exempel bland tusentals exempel, på den kalla despotin där de som är mest utsatta – som barnen – där de som är mest värnlösa sviks av det samhälle och den vuxenvärld som borde stödja, lyfta och värna; men som sviks i sin allra största utsatthet.

Berättelsen om kung Herodes massaker på barnen är ett exempel bland tusentals exempel där samhällets blick för barnens bästa redan har dött eller får stå tillbaka för helt andra principer om egen bekvämlighet och snödd vinning. Det är den beräknande despotin. Den som kalkylerar med människors liv för att själv kamma hem vinsten.

Men det är en kortsiktig vinst – om vi får tro Jesus – för ett sådant samhälle, en sådan organisation eller (för all del) en sådan kyrka, som ytterligare förminskar dem som borde lyftas och ges förutsättningar för livsutrymme, går åt fanders. Det vill säga: Ett sådant samhälle bär iväg mot den totala motsatsen av det som Guds herravälde himmelriket handlar om.

Och det kusliga är att det på vägen mot förödelsen lyckas dra med så många i fallet. Kung Herodes utfärdade visserligen ensam befallningen om massakern, men det var hans otaliga knektar som utförde den.

Kanske tänkte de att de bara lydde order.
Eller så hade de redan slutat att tänka.

Ibland sägs det att kristendom inte är politik. Men kristendom är banne mig politik, annars är det inte kristendom, annars är det något sövande piller som en kan ägna sig åt någon timme om söndagen för att… Nej, jag vet ärligt talat inte varför man skulle ägna sig åt det.

I kristendomen finns en politisk vision. Den visionen heter Guds rike.

Kristendomen ska inte vara lagstiftare. Den ska inte försöka sträva efter makten i samhället. Den ska aldrig komma ovanifrån. Den tiden är förhoppningsvis förbi för alltid.

Men kristendomen är likväl politik, och som sådan måste den alltid stå tillsammans med alla dem som är som barn.