Predikan: ”Förlåtelse utan gräns”

Predikan: ”Förlåtelse utan gräns”

Predikan av Stefan Albinsson vid gudstjänst med Blåbärskören (5-6-åringar).

Det var en gång en liten gumma. Hon var så liten, så liten, så liten. Visst, hon var liten till växten, men det var inte bara så hon var liten, nej hon var liksom ihopkrupen. Hon var så rädd för att synas, för hon tänkte att alla i hela världen måste tycka att hon var besvärlig. Det hade hon nämligen fått höra när hon var barn, och sedan hade hon hela livet försökt att aldrig vara besvärlig. Och jämt sa hon: ”förlåt – förlåt – förlåt”.

Om hon till exempel gick på en jättebred trottoar där det fanns plats för massor av människor och någon annan kom från andra hållet, så kröp hon snabbt ihop tätt intill huskanten och sa: ”förlåt”. Hon tänkte: ”Usch, nu tar jag alldeles för mycket plats så att den där stackars människan knappt får rum.” Men så hade hon inte behövt tänka för det var ju en mycket bred trottoar.

Eller när hon åkte tunnelbana och satt på ett säte i en annars helt tom tunnelbanevagn, och det kom in en person till, då reste hon sig snabbt från sätet och sa: ”förlåt”. Hon tänkte: ”Hur kan jag sitta här och ta upp en plats? Tänk om den där personen som just kom in i vagnen vill sitta just på det här sätet.” Men det hade hon inte behövt bry sig så mycket om för det fanns ju massor av tomma säten i vagnen.

Och varje gång gumman sa det där ”förlåt” blev hon mindre och mindre. Till slut vågade hon knappt gå ut bland folk alls. Hon var så rädd att hon skulle vara till besvär. Det där var ju inte så smart att hela tiden gå omkring att säga ”förlåt” – för man kan ju inte be om förlåtelse för något när det inte finns något att be om förlåtelse för.

Men så var det också en annan liten, liten gumma. Även hon var liten till växten, men det var inte bara så hon var liten, utan hon var också liksom ihopkrupen. Men det var inte för att hon var rädd för att vara besvärlig. Nej, så här var det:
En gång för ganska länge sedan hade den här andra gumman varit mycket elak mot den första gumman. Hon hade sagt en jättetaskig sak till henne. Det hon sa var till och med så taskigt så att den första gumman hade börjat gråta. Då sa den andra gumman: ”Lipsill!” Och då sa den första gumman: ”förlåt”. Hon tänkte: ”Det måste ju vara hemskt besvärligt för andra människor att jag är en lipsill.” Men innerst inne var hon faktiskt jätteledsen för det som den andra gumman hade sagt.

Och egentligen förstod den andra gumman att det hon hade sagt var dumt, men hon tänkte inte be om förlåtelse. Hon hade aldrig sagt förlåt till någon förut och tänkte inte börja med det nu heller. Men vad hände sedan? Jo, varje gång den där andra gumman fick se den där första gumman kom hon ihåg det där dumma hon en gång hade sagt till henne. De dumma orden liksom ringde i öronen på henne. Och hon liksom kröp ihop och vågade inte titta den första gumman i ögonen. Men hon tänkte inte säga förlåt. Till slut vågade hon inte gå ut alls för att inte behöva stöta ihop med den första gumman, för då skulle ju de där dumma orden börja ringa i öronen i henne. Och hela tiden blev hon mer och mer ihopkrupen.

Men så hände det faktiskt en gång att både den första gumman och den andra gumman hade vågat sig ut. Där gick de nu ihopkrupna så att de inte ens kunde titta rakt fram. Och där kom den första gumman från ena hållet, och där kom den andra gumman från andra hållet, och så ”BANG!” så krockade de med varandra. De ramlade pladask, och nu satt de där och tittade på varandra.

Och ibland kanske det behövs ett sådant där ”BANG!” för att man ska vakna upp och fatta. För äntligen sa den andra gumman det som hon väl egentligen skulle ha sagt för så länge sedan. Hon sa: ”Förlåt för det där dumma jag sa till dig.” Och bara genom att säga det och mena det hon sa, kände hon sig inte riktigt så ihopkrupen längre.

Och då sa den första gumman något som hon aldrig någonsin hade sagt förut: ”Det du sa den där gången till mig var jättedumt”. Och för allra första gången kände den första gumman att hon inte behövde vara så ihopkrupen, och hon sa: ”Det du sa till mig då var jättedumt och jag förlåter dig”. Och så kunde hon äntligen sträcka på sig. Och då vågade den andra gumman sträcka på sig lika mycket. Hon var ju förlåten. Och så reste de sig upp och stod äntligen där båda två med raka ryggar och vågade titta på allt runtomkring sig med lyft och öppen blick.

Jesus sa en gång till sina lärjungar: ”Allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Det här med att be om förlåtelse och det här med att förlåta är kraftiga grejer. Och kraftiga grejer behöver man handskas med på rätt sätt och i rätt tid. Men när det är på rätt sätt och i rätt tid då kan det hända stora saker – kanske till och med ett mirakel.