Skatt, tullar och kärlek

Skatt, tullar och kärlek

Jeremia 29:47; Romarbrevet 13:7–10; Matteusevangeliet 22:15–22

I Nya testamentet presenteras två helt olika bilder av överheten, eller – om vi så vill – av ”staten”. Den ena bilden finns i det trettonde kapitlet av Paulus brev till de kristna i Rom. Dagens föreslagna episteltext är ett litet utdrag ur det kapitlet.

I Romarbrevets trettonde kapitel skriver Paulus att överheten är av Gud; att den är förordnad av Gud; att den ingår i Guds ordning. Paulus hävdar att det är inte för intet som överheten bär sitt svärd. Det ger nämligen ordning och trygghet i samhället. Han kallar rentav överheten för ”Guds diakon”.

Men om vi bläddrar vidare i Nya testamentet och stannar till i det trettonde kapitlet av Johannes uppenbarelsebok får vi en helt annan beskrivning av överheten: Där är den ett odjur. En våldsam best. Ett monster som med sitt svärd slaktar och förgör Guds folk.

I Romarbrevets trettonde kapitel står det att också de kristna är skyldiga att betala den skatt som överheten har bestämt. Men i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel heter det att var och en som över huvud taget deltar i samhällets ekonomiska system bär vilddjurets hädiska märke på sin panna.

Staten som en Guds diakon eller ett satans vilddjur, hur går det här ihop? Saken är kanske den att det faktiskt inte går ihop! Eller snarare så här: De här båda texterna är skrivna i två helt olika sammanhang, och kanske kan det påminna oss om att vi nästan aldrig bara kan ta en bibeltext rakt upp och ner; läsa ”som det står” och därefter säga att exakt så här ska vi leva eller bete oss, utan att ta någon som helst hänsyn till var och varför den där texten egentligen skrevs eller i vilket sammanhang den kom till.

Visst, det hade ju varit enkelt och smidigt om bibeln var en enkel handbok för livet, ett slags andligt Wikipedia där det räcker med ett enkelt knapptryck på mobilen för att vi på en knapp nanosekund ska få upp en text som förklarar hur allt ligger till – alltid. Men ett sådant tillvägagångssätt funkar inte så bra ihop med en religion som hävdar en Gud som verkar i den föränderliga historien. Jag tror istället att bibelns texter drar in oss i ett samtal, och i det samtalet behöver vi faktiskt inte lämna våra egna hjärnor utanför.

När Paulus skriver sina rader i Romarbrevet om överheten tänker han kanske på något som hade hänt i Rom några år tidigare. I Rom fanns det en ganska stor judisk koloni. Bland dessa judar fanns det några som menade att Jesus var Messias, Guds utvalde befriare. Huvuddelen av judarna trodde förstås inte det, men de som gjorde det blev början på det som skulle bli den romerska kristna församlingen. Sedan vet vi inte exakt vad som hände, utan har bara det som den romerska historikern Suetonius berättar, nämligen att kejsar Claudius fördrev alla judar från Rom, eftersom de ”ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus” (Suetonius, Kejsarbiogfrafier, ”Claudius” 25:4; jfr. Apg 18:2).

Nu hade det ju varit väldigt fint om vi visste vem den där upprorsmakaren Chrestus var, och huruvida oroligheterna eventuellt hade något att göra med de spänningar som kan ha funnits mellan de judar i Rom som trodde att Jesus var Messias och de som inte gjorde det. Men det vet vi inte, även om det har spekulerats. Hur som helst tvingades samtliga judar iväg från Rom pga. de här oroligheterna.

Men några år senare fick de tillåtelse att återvända till Rom. Och för dem av de återvändande judarna som var Jesustroende blev det kanske något av en chock när de upptäckte att det under tiden de hade varit borta från staden hade det flyttat in andra Jesustroende – nämligen Jesustroende som inte var judar. Och om det redan tidigare hade funnits spänningar i Roms judiska koloni – spänningar mellan Jesustroende och de andra judarna – blev det knappast mindre spänningar mellan de Jesustroende judarna och de Jesustroende ickejudarna.

De två Jesustroende grupperna i Rom hade olika uppfattningar om det mesta – inte minst om Mose lag. Och kanske var det rentav så att de Jesustroende ickejudarna menade att de inte behövde ställa sig under någon lag över huvud taget. De var ju fria i Kristus. Men att kräva fullständig frihet för egen del utan att samtidigt fråga sig vem som möjligen då kommer i kläm är knappast evangelisk frihet. Evangelisk frihet är frihet att älska. Den frihet Kristus kallar oss till är friheten att älska Gud av hela vårt hjärta och sin medmänniska som sig själv.

Och jag tror att det är i det sammanhanget som Paulus varnar för att ta lagen i egna händer, därför att risken finns att jag då inte bara blir min egen lag och min egen kejsare och mitt eget samhälle, utan att jag riskerar att se ner på allt och alla och inte har något rum för kärlek och medkänsla. Att förvänta sig fullständig frihet från alla ordningar för egen del utan att samtidigt fråga sig vem som då möjligen kommer i kläm är knappast vad evangeliet menar med frihet. Det är egentligen bara en variant av det motsatta, dvs. att benhårt hålla fast vid alla ordningar, vid status quo och vid varenda traditionell norm utan att ens fundera på vilka som kommer i kläm.

Men hur var det då med Uppenbarelseboken 13 där överheten beskrivs som ett vilddjur? Där befinner vi oss i ett samhälle så totalitärt att det kräver total kontroll in i minsta tanke. Det är ett samhälle helt byggde på rädsla och misstro. Varje annan människa kunde vara en angivare. Det är Orwells 1984 upphöjt i kvadrat. Inte undra på att Uppenbarelsebokens författare skriver: ”Här behövs uthållighet och tro.”

Den sydafrikanska staten under apartheidtiden hade likheter med beskrivningen i Uppenbarelsebokens 13, trots att den gärna beskrev sig själv med orden från Romarbrevet 13. Stalins kommuniststat och Hitlers nazistvälde är ytterligare exempel där överheten tog ett vilddjurs gestalt. Och i vilddjurets spår följde utrensningar av människor som en av annan anledning ansågs icke önskvärda – utrensningar som blev möjliga eftersom helt vanliga och annars goda medborgare indoktrinerades och förfördes till att avhumanisera till och med sina grannar och bekanta. Och om grannarna inte längre ska anses vara ens medmänniskor, utan volymer av skadedjur är det ju i det närmaste ens plikt att ange dem och få dem eliminerade.

Tyvärr vet vi att detta inte bara är historia. Det finns dessvärre krafter också i vår egen tid och i vårt eget land som vill vända sina blickar åt det hållet.

Vad hade hänt om inte de allierade hade gått i krig mot tredje riket och stoppat nazisternas framfart med våld? Pacifisten i mig skruvar på sig, för jag vet ju att det med största sannolikhet hade inneburit att vilddjuret hade fortsatt slakta och härja. Men vi kan ju fundera på varför vi så sällan ställer frågan: Vad hade hänt om Tysklands miljontals kristna i Weimarrepublikens kollaps aldrig hade låtit sig bedras av nationalsocialisternas lockelser, utan istället hållit fast vid att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv? Lätt för mig att stå här och säga, men nästa fråga blir: När ska vi egentligen lära oss?

Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Jesus svarar: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.” Och vad är det då att ge Gud det som tillhör Gud? Ett förslag kan ju vara att älska Gud över allt annat och sin nästa som sig själv.

Tjatigt? Ja, men det är kanske värt att tjata om.

Stefan Albinsson
Norrmalmskyrkan 21 söndagen efter trefaldighet
25 oktober 2015

 

Fundera vidare:

1. ”Jag tror att bibelns texter drar in oss i ett samtal, och i det samtalet behöver vi faktiskt inte lämna våra egna hjärnor utanför.” Håller du med? Varför/varför inte?

2. Baptister, kvinnor, slavar, hbtq-personer… listan kan göras lång över grupper som knappast hade fått sina rättigheter tillgodosedda om de inte hade brutit mot lagen. Går det att få ihop Romarbrevet 13 med civil olydnad?

3. ”Den sydafrikanska staten under apartheidtiden hade likheter med beskrivningen i Uppenbarelseboken 13, trots att den gärna beskrev sig själv med orden från Romarbrevet 13. Stalins kommuniststat och Hitlers nazistvälde är ytterligare exempel där överheten tog ett vilddjurs gestalt. … Men det finns dessvärre krafter också i vår egen tid och i vårt eget land som vill vända sina blickar åt det hållet.” Håller du med om att det också nu finns sådana krafter? Vilka kan det i så fall vara? Och hur kan en bekämpa dessa krafter och samtidigt hålla fast vid det dubbla kärleksbudet (”Du skall älska Gud av hela ditt hjärta … och din nästa som dig själv”)?

4. ”Ge kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” (Matteusevangeliet 22:21) Vad tillhör ”kejsaren”?