Tro, förnödenheter och syskonskap

Tro, förnödenheter och syskonskap

Nu kanske jag chockar någon, men jag vet ärligt talat inte om det rent historiskt verkligen förhöll sig på exakt det sätt som det står i dagens gammaltestamentliga läsning, nämligen att israeliterna under den långa ökenvandringen inte saknade något; att inget fattades dem under färden från slaveri till frihet; att de under hela resan höll sig mätta och otörstiga; att kläderna de hade på sig i fyrtio år inte slets ut och att deras fötter inte svullnade trots den långa vandringen.

Jag vet ärligt talat inte om det verkligen förhöll sig så.

Och ska vi tro arkeologer och historieforskare, vilket jag tänker att vi kanske är så illa tvungna att göra, finns det inte särskilt mycket belägg för att israeliternas uttåg ur Egypten och intåg i Kanaan gick till på det sättet som det beskrivs i Bibeln överhuvudtaget. Kanske var det rentav istället så att Israels folk uppstod genom att diverse semitiska stamfolk från lite olika håll och kanter i regionen under en lång tidsrymd så sakteliga förenades till det som så småningom och i efterhand kom att kallas Israels folk.

Men det var så här berättelsen kom att formas. Det var så här den kom att traderas. Och såväl Israel som kyrkan har sett sig som en del av den traditionen, inlemmade i den berättelsen, så att när de läser och berättar den, berättar de också något om sig själva, och hur de tänker sig att den Gud är som de bekänner sig till.

Var för slags Gud tror de på? När såväl Israel som den kristna kyrkan ska berätta vad för slags Gud de tror på, berättar de en berättelse om en Gud som samlade ett folk av utanförställda, föraktade och förtryckta trälar. De berättar om en Gud som samlade dem och förenade dem till ett folk; en Gud som ledde dem till frihet och hade så stor omsorg om dem så att de inte behövde sakna något.

Sådan är berättelsen vi berättar för varandra också här i vår kyrka, sådan är vår tradition, sådan är den tro om Gud som vi för vidare: ”Gud övergav inte våra fäder i öknen. Gud sörjde för dem så att de inte saknade något.”

Som sagt, kanske det rent historiskt inte alls gick till på det här sättet, men det är likväl en sådan Gud – en Gud som är på det sättet – som bekänns i såväl den judiska som i den kristna tron.

Och det är en Gud som är på det sättet som Jesus uppmanar sina lärjungar att tro på, och att sätta sökandet efter en sådan Guds herravälde före allt annat: En Gud som har omsorg om de sina; en Gud som förser dem med allt gott så att de inte ska behöva bekymra sig – eller kanske ska vi säga: så att de kan bekymra sig om annat, eller snarare: så att de kan bekymra sig om andra.

När vi lyssnar på det Jesus säger i dagens evangelietext kan vi förstås få en massa frågor och funderingar. Det får jag också. Är det verkligen så att det inte finns anledning att bekymra sig över mat och kläder? Är Jesus i själva verket framgångsteolog? Är det bara att tro lite extra mycket på Gud så ordnar sig det där med maten och kläderna av sig självt?

Är det alltså så att den som är fattig och utblottad och knappt klarar livhanken har det så illa ställt för att den individen helt enkelt har trott för lite på Gud? De människor som just nu är på flykt från Syrien och Libanon, har de sig själva att skylla? Eller de människor i Kongo Kinshasa och andra krigshärjade länder som media inte ens gitter att längre rapportera om? Och våra medmänniskor och syskon som varje natt lägger ut sina bäddar utanför vår kyrkport – för där har de i alla fall tak över huvudet – skulle de istället ha kunnat leva livets glada dagar hemma i Rumänien om de bara hade trott mer på Gud?

Jag vägrar att tro att det förhåller sig på det sättet!

De Jesusord vi stannat till vid idag är hämtade från Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet. Hur ser sammanhanget i Matteusevangeliet ut där Jesus levererar den här predikan? Jo, Jesus vandrar omkring i Galileen stora folkskaror följer honom, och så skriver Matteus: ”När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Jesus började undervisa dem.” (Matt 5:1–2).

Vilka är det alltså Jesus vänder sig till med sin undervisning i bergspredikan? Kanske är det alla de där folkskarorna. Kanske, men det är åtminstone den grupp i Matteusevangeliet som kallar sig för Jesu lärjungar. Alltså: det är en grupp, en gemenskap. Det är en grupp människor som säger sig tro på Gud, och som följer Jesus. Och så som Matteus har lagt upp sitt evangelium, på det sätt som Matteus använder traditionerna om Jesus, representerar Jesu lärjungar i evangeliet den församling som Matteus skriver till.

I vilket fall som helst: I Jesu bergspredikan undervisas en grupp människor som på något sätt hör ihop – eller åtminstone borde förstå att de hör ihop. De ska, enligt Matteusevangeliet, se sig som syskon i en enda familj. Och nu skulle vi kanske egentligen behöva ägna oss åt ett ganska så ordentligt bibelstudium över hur Matteusevangeliet använder bilden av lärjungarna som en familj med en himmelsk förälder som förser dem med allt gott. Men det hinner vi tyvärr inte, utan får mest konstatera att det är en oerhört radikal bild. Den bilden går nämligen på tvärs mot allt vad vi annars har lärt oss om gränser och uppdelningar mellan människor.

Och däri tror jag ligger nyckeln till hur vi ska förstå Jesu undervisning om att inte bekymra sig för mat och kläder och att söka Guds rike och rättfärdighet. De Jesus riktade sin bergspredikan till skulle inte behöva oroa sig för mat och dryck om de tog tron på allvar att de var en enda familj förenade i ett gemensamt syskonskap. Det är som en gemenskap som de inte skulle behöva bekymra sig om livets förnödenheter. Dvs. om de tog på allvar att de är en gemenskap skulle ingen av dem behöva gå hungrig eller sakna kläder.

Och summan av kardemumman är att det knappast är så att den himmelska Föräldern inte skulle ha försett människobarnen med mat och dryck och alla andra förnödenheter de behöver för att kunna leva ett gott liv, utan att människobarnen, som knappt ens erkänner att de är syskon i samma familj, är så illa dåliga på att sinsemellan fördela allt det goda Gud försett denna gemenskap med.

Så Jesus ber dem att nu börja söka Guds rike och Guds rättfärdighet, Guds rättvisa. Jesus ber dem alltså att på allvar söka och handla så som de tror att världen skulle se ut om livets och kärlekens Gud regerade den – den Gud som Jesus i bergspredikan kallar ”vår Fader”; den Gud som Jesus i bergspredikan säger låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga; dvs. den Gud som inte verkar vara nämnvärt intresserad av de gränser av allehanda slag som vi människor lärt oss att sätta upp och upprätthålla mellan varandra. Den Gud som är ren och skär kärlek.

Och det är ju lätt att slänga ur sig en sådan här sak i en predikan. Men det vet ju jag lika väl som du att det inte är särdeles enkelt när vi väl står inför de oerhörda utmaningar vi har att göra med i vår egen tid. Men Jesus förutsätter inte att vi redan är framme. Jesus kräver inte att vi redan ska vara framme. Men han manar oss att åtminstone börja söka – tillsammans. Som syskon.

 

Stefan Albinsson
Norrmalmskyrkan femtonde söndagen efter trefaldighet
13 september 2015

Tags: