Norrmalmskyrkan

4 veckor sedan

Här kan du läsa predikan från förmiddagens gudstjänst:

Sjätte söndagen efter trefaldighet: ”Efterföljelse”

När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by. När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” (Lukasevangeliet 9:51–62)

MÅL OCH MENING MED VÅR FÄRD

Alice – vilsen och förvirrad i underlandet – träffar på Cheshire-katten, och Alice frågar den: ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?” – ”Det beror på vart du vill komma”, svarade katten. – ”Det spelar inte så stor roll”, sade Alice. – ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sade katten.

Enligt evangelisten Lukas visste Jesus både vart han skulle och vilken väg han skulle ta för att komma dit. I Lukasevangeliet finns det ett långt avsnitt som sträcker sig över nästa tio kapitel, och som brukar kallas för ”reseberättelsen”. Och reseberättelsen börjar med just de ord som vi fick ta del av i dagens evangelieläsning: ”När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände Jesus sina steg mot Jerusalem”. Enligt de här inledande orden utspelar sig Jesu färd alltså på två plan: Jesu vandring går mot Jerusalem där han kommer att lida och dö, men samtidigt är Jesus på väg mot uppståndelse och himmelsfärd. Jesus är på väg mot härligheten och den fullkomliga bekräftelsen. ”När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände Jesus sina steg mot Jerusalem”.

Är det en väg med svårigheter och umbäranden? Ja. Det är inget att hymla om. Det är en skittuff och nästintill omöjligt väg att gå! Men slutmålet är härlighet och fullkomlig bekräftelse. Det verkar vara Lukas budskap inte bara som en beskrivning av Jesu liv, utan även en beskrivning av förutsättningarna för Jesu efterföljare och lärjungar, för vid ett senare tillfälle skriver Lukas: ”Vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:23).

Svårigheter och umbäranden? Ja. Men slutmålet är Guds rike.

Vad är då Guds rike? Aposteln Paulus har en beskrivning av Guds rike som jag ofta återvänder till. Han skriver i Romarbrevets fjortonde kapitel att Guds rike är ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14:17).

Kan du se några tecken på det idag; i din omgivning; i världen? Kan du tillåta dig att se också tecken på GODHET i världen; på rättfärdighet och rättvisa; på frid och fred; på glädje och gudomlig anda och kraft – och lyfta fram de tecknen; göra de synliga och förmera dem?

Jag tror att det är viktigt att vi får fatt på de tecknen – hur små och obetydliga de än skulle te sig. För det är just DETTA Jesu efterföljare verkar vara kallade att vittna om – med sina liv, med sina handlingar och med sina attityder; ja, ibland till och med sina ord…

Jesu efterföljare är INTE kallade till att bidra med mer våld, mer oförsonlighet, mer missämja eller mer förtryck i världen – utan tvärtom – att med ord och handling förkunna rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.

Trots de allt mörkare löpsedlarna som dagligen slår emot oss; trots de ständiga rapporterna som når oss om våld såväl i nära relationer som i storskaliga krig, trots världens oroshärdar och oförsonligheter – är Jesu efterföljare inbjudna att mitt i allt detta vara rättfärdighetens, fredens och glädjens förkunnare – utan att för den skull strunta i att se och påtala orättfärdigheterna.

Vi ska påtala det som är fel; vi MÅSTE påtala det som är fel, men Jesu efterföljares FRÄMSTA uppgift är ändå att – tillsammans med alla människor av god vilja – tillåta sig att se; synliggöra och förmera GODHETENS tecken i världen; tecknen på rättfärdighet och rättvisa; på frid och fred; och på glädje och gudomlig anda och kraft.

Dagens avsnitt i evangeliet har Lukas skrivit mot bakgrund av några andra textsammanhang i Bibeln. Ett av dessa textsammanhang är Kungaböckernas berättelser om profeten Elia, som vi har läst ett kort litet utdrag ur idag. Lukas text är späckad med anspelningar på berättelserna om Elia. Dessa anspelningar finns redan i frasen: ”När tiden var inne för Jesu upptagande till himlen...” Jesus var på väg mot sin himmelsfärd, liksom profeten Elia en gång hade upptagits till himlen i en vagn av eld efter att först ha överlämnat en dubbel lott av sin profetiska ande till sin lärjunge Elisha.

Jesu lärjungar måste ha uppfattat sambandet mellan Jesus och profeten Elia, för när lärjungarna möter på motstånd är deras reaktion att de ska handla såsom Elia hade gjort: dvs. kalla ner eld över sina motståndare. Men här tar berättelsen om Jesus en annan vändning, för här finns något som är större än till och med Elia. Här finns något som är större än den store profeten. Här finns Guds rike – det som Paulus sammanfattar med rättfärdighet, frid och glädjen i den heliga Anden. Och Jesu lärjungars uppdrag är att förkunna det.

Någon gång och någonstans gjorde några avskrivare ett tillägg till den här texten. Lärjungarna frågade Jesus: ”Skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men Jesus tillrättavisade dem, och Lukas använder det allra strängaste ordet för ”tillrättavisning” han kan komma på. Jesus tillrättavisar alltså sina lärjungar ”på skarpen”. Och någon gång och någonstans förde alltså några avskrivare in ett tillägg till den här texten – ett tillägg som återger vad Jesus skulle kunnat tänkas ha sagt när han tillrättavisade sina lärjungar. Och även om dessa ord inte fanns i Lukas ursprungliga text kan de vara värda att lyssna på ändå. Enligt tillägget sa Jesus:

”Förstår ni inte vilken ande ni har? Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem.”

”Förstår ni inte vilken ande ni har?” Kanske kan det även vara en fråga till OSS: ”Förstår ni inte vilken ande ni har? Förstår ni inte vilken kraft ni besitter? Ni bär på samma profetiska ande som profeten Elia bar på, och som sedermera hans lärjunge Elisha bar på, och nu bär NI den. Och då måste NI välja hur ni ska använda den: Tänker ni använda denna gudomliga kraft till att spä på med ytterligare våld och oförsonlighet i världen, eller tänker ni bruka den till att förkunna räddning, frälsning, rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden? Förstår ni inte vilken ande ni har? Förstår ni inte att med Guds Ande – rätt använd – kan ni göra skillnad i världen?”

Paulus skriver: ”[Guds rike är] rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.” (Rom 14:17–19)

Textsammanhanget i Romarbrevet visar att det Paulus i första hand skriver om här handlar om hur olika fraktioner bland de Jesustroende i Rom skulle se på sig själva och på varandra; på hur de olika husförsamlingarna i Rom skulle bete sig mot varandra så att friden bland dessa Jesustroende gagnades och deras inbördes gemenskap blev stärkt – trots deras olika bakgrund och uttryckssätt. Så på det sättet är det sammanhang Paulus tänker på ett inomkristet sammanhang; ett inomkyrkligt sammanhang.

Men Guds rike stannar ju inte där; arbetet för fred och samhörighet med hela Guds värld och hela Guds skapelse har ingen bortre gräns annat än Guds evighet. En strävan efter fred och enhet inte bara till namnet eller på pappret, utan i sanning; DET är den Kristusefterföljelsens väg som är viktigare än allt annat.

För vad är målet (det som enligt Paulus i Romarbrevet 8 vår ande ropar efter tillsammans med Guds Ande inom oss) om inte freden och den såväl lokala och globala samhörigheten och enheten? Vad är målet om inte freden och en sann och äkta och varaktig samhörighet i människosläktet och med allt levande i skapelsen – växterna, djuren och till och med fred och samhörighet med den livlösa materian som mineralerna och fossilerna – ja, fred, och förlikning – nej FÖRSONING – och samhörighet med allt i Guds skapelse, och så också med Gud själv i Jesus Kristus – skapelsens källa, mening och mål?

För vad menar Jesus när han säger till dem som vill följa honom att de ska låta de döda begrava de döda? Orden är faktiskt än mer radikala än de låter. Att begrava en nära anhörig ansågs nämligen på Jesu tid så viktigt att det rentav gick före annars obligatoriska budord i Bibeln. Enligt Mose lag befriades till och med PRÄSTERNA från sina prästerliga plikter för att kunna begrava sina föräldrar (Tredje Moseboken 21:1–3).

Mose lag medgav alltså att det fanns omständigheter då det var rätt att frångå de annars obligatoriska plikterna, eftersom saken brådskade och inte kunde vänta. Prästernas plikter fick egentligen inte under några som helst omständigheter åsidosättas, men begravning av en förälder utgjorde alltså ett undantag från den regeln. Och det är antagligen mot den bakgrunden som Jesu ord ska förstås.

Jesus hävdar alltså att om redan begravning var skäl nog för en präst att åsidosätta sina plikter, hur mycket mer måste då inte för en Jesu efterföljare förkunnelsen av Guds rike vara det. Förkunnelsen av Guds rike är än mer angeläget och brådskande och måste alltså ha främsta rummet.

Jesu ord är förstås inte ett generellt förbud mot begravningar. Inte ens Lukas själv uppfattade det som ett generellt förbud (se t.ex. Apg 8:2). Men vad Jesus säger är att för en Jesu lärjunge kan inga plikter, inga åtaganden, inga förväntningar – kort sagt: INGENTING – vara viktigare än att med ord och handling, ja, MED HELA SITT LIV förkunna Guds rike, att synliggöra Guds rike, att inbjuda till Guds rike. Och återigen får vi påminna oss om vad detta rike är (i alla fall enligt aposteln Paulus), nämligen rättfärdighet, frid och fred, och glädje.

Jag är nog inte den enda bibelläsare som har ryst till när jag har läst Jesu ord om att den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike”. Men vad är det att ha sin blick stenhårt fäst rakt fram och vara fullt koncentrerad uppgiften att plöja så raka plogfåror som möjligt? Är det inte just detta: Att vara helt inställd på, och att inte låta något vara viktigare än Guds rike – det som Paulus skriver är rättfärdigheten, friden och Andens glädje – att vara helt inställd på att det inte finns något annat som får kräva vår uppmärksamhet än freden och gemenskapen. Allt annat är oväsentligt; allt annat är bortkastad tid; allt annat än rättfärdigheten, freden och glädjen är ett avsteg från den väg vi har blivit kallade att gå – såväl i våra egna liv; i kyrkans liv; i samhällets liv; i universums liv.

Och vi har fått så otroligt många fler fina verktyg än enbart plogar för att detta ska kunna ske: Inte minst människans skaparförmåga och möjlighet att tänka både längre och utom sig själv: I denna mänskliga skaparförmåga formas konsten och vetenskapen - redskap som vi kan använda till att begränsa freden eller till att öka och fördjupa den. Dessa redskap som vi kan använda till att bryta ner gemenskapen eller till att bygga upp den.

Konsten och vetenskapen – vilka fantastiska hjälpmedel på efterföljelsens väg: dramat, musiken, bildkonsten, litteraturen, liturgin, alla humanvetenskaperna och naturvetenskaperna; människans innovationsförmåga; hennes upptäckarförmåga och hennes organisationsförmåga – vilja grejer!

Vilka fantastiska resurser den mänskliga arten har att tillgå i allt detta. Vilka gåvor; och vilket ansvar att bruka dem på rätt sätt på efterföljelsens väg mot Guds rikes fulländning. ”Förstår ni inte vilken ande ni har?” Använd då denna andekraft inte till att förgöra människors liv utan för att rädda dem. Och om inga andra tänker så måste de som valt att svara ja på Kristi kallelse att vandra i hans efterföljd tänka så. För vi har nämligen en särskild lag att rätta oss efter.

Paulus nämner den lagen i dagens episteltext från Första Korinthierbrevet: ”Jag har ju Kristi lag”, skriver han. Och vad är då denna Kristi lag –som vi även skulle kunna kalla för Gudsrikets lag?

För ett par söndagar sedan läste vi i våra kyrkor från Galaterbrevet, och vi läste då att Kristi lag är att bära varandras bördor. Paulus tänker förstås när han skriver Galaterbrevet i första hand på de problem och svårigheter som de kristna församlingarna i Galatien hade och hur de inbördes skulle kunna hjälpa varandra i dessa församlingar. Utgångspunkten är alltså, precis som i Romarbrevet, inomkristet eller inomkyrkligt.

Och hur tänkte Paulus sig att detta bärande av varandras bördor skulle gå till där? Jag vet inte, men lite utifrån vad Paulus skriver i andra texter så kanske exempelvis att de församlingsmedlemmar som kom från de absolut sämsta förhållanden; de som levde sina vardagsliv som slavar, hunsade och plågade av sina stränga herrar, att församlingen skulle ordna för att dessa utarbetade, slagna och hunsade medkristna åtminstone de timmar i veckan som de hade möjlighet att komma till församlingens sammankomster, att de åtminstone under dessa stunder då de var på behörigt avstånd från att bli hunsande av sina herrar där hemma i hushållet där de slavadet och istället befann sig bland de församlade kristna trossyskonen, skulle få möta tröst och styrka och uppmuntran av dessa sina medsyskon i Kristus: En tröst och styrka som inte bara fick stanna på ett teoretiskt plan, utan uttryckas i handling.

Kanske behövde de andra sörja för att dessa fick sig tilldelade en extra stor portion av församlingens nattvard så att de åtminstone kunde få äta sig mätta någon gång den här veckan; och då fick väl de mer välbeställa i församlingen avstå lite från sin del av nattvardens mat. DET kan ha varit att bära varandras bördor på efterföljelsens väg i just de församlingar i Galatien Paulus skrev till den gången. Men det gemensamma bärandet av bördorna; denna i praktiken omsatta proklamationen av rättfärdighet, frid och glädje, måste rimligtvis ta sig olika uttryck beroende på hur den faktiska kontexten och tiden och omständigheterna ser ut just.

Livet med Kristus beskrivs ju i Nya testamentet, och inte minst av evangelisten Lukas, som en väg. Och det ligger i en vägs natur att de som vandrar på den kommer till nya platser, möter olika människor och sammanhang på vägen. Varje del av vägens sträckning har sin egenhet. Det kan finnas vägsträckor som är förvillande lika varandra: ”Men har vi inte redan passerat den här åkern en gång? Nähä, den bara påminner om den som vi gick förbi för en stund sedan.” ”Men det där huset känner jag igen! Jaså, det var vara likt ett annat.”

Men det kan också finnas vägsträckor som är helt unika. Jesu efterföljare har under kyrkans kollektiva vandring passerat några sådana ganska så unika platser – där landskapet har sett så annorlunda ut mot vad man varit van vid så att det har krävts rejäl tankemöda för att ens förstå hur man ska ta sig framåt.

En av de första sådana unika passager på vägen där landskapet såg totalt annorlunda ut mot vad man någonsin sett förut, kom ganska tidigt på den kristna kyrkans gemensamma färd. Det var när Jesu efterföljare upptäckte att även icke-judar kunde fyllas med helig Ande och alltså vara Jesu lärjungar. Hur skulle man göra nu? Skulle man låta dem vara med – trots att huvudlinjen i Bibeln verkade vara att Guds förbund och Andens gåva var i första hand något som hörde det judiska folket till? Men skulle man kanske ändå låta även icke-judar vara med?

Så här i efterhand verkar svaret självklart, men det var det verkligen inte DÅ. Och en ganska så stor del av Nya testamentet upptas av just denna fråga – som de flesta av oss idag väl knappt ens kan fatta att det över huvud taget kunde vara en fråga.

En annan sådan annorlunda passage på vägen var när några av vandrarna började ifrågasätta om det verkligen var i enlighet med Jesu kärlekslära att hålla med slavar. Först hade nog dessa ifrågasättare de flesta emot sig. De skriftlärda i kyrkans vandringssällskap kunde berätta att inte ens Jesus, så som han framställs i evangelierna, verkade ha något emot slaveriet – tvärtom – han verkade ju mer eller mindre ta slaveriet som en självklarhet; som en väsentlig del i samhället. Så att ifrågasätta slaveriet var närapå att försöka ändra på själva skapelseordningen eller åtminstone slå sönder en av de pelare som hela samhällskroppen vilade på.

Men det kunde inte hjälpas. Kristi kärlek gav kyrkans vandringsfolk knappast något annat val än att till slut göra upp med slaveriet en gång för alla.

Det har funnits några till sådana ganska så unika passager på efterföljelsens väg där kyrkan har varit så illa tvungen att reformera sig; har varit tvungen att reformera sig för att hon även fortsättningsvis ska kunna vara trogen sitt uppdrag att förkunna Guds rike – rättfärdigheten, friden, freden och glädjen i den heliga Anden.

Jag bad en gång några ungdomar på ett kristet läger att dela in sig i mindre grupper; jag tror att det blev ungefär fem grupper; och där samtala om vad de trodde att kyrkans NÄSTA stora reformation kommer att handla om. Obeoroende av varandra svarade samtliga smågrupper samma sak: HBTQ-personers rättigheter. Jag både tror och hoppas att dessa ungdomar hade rätt.

”Förstår ni inte vilken ande ni har? Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem.”

I Lukasevangeliet handlar ”räddning” både om härligheten i den kommande världen då Guds rike har nått sin fullhet, men också om hälsa och social upprättelse här och nu. Den väg Jesus var kallad att gå innebar att hela tiden med visionen om den eviga, fullkomliga, himmelska upprättelsen i sikte göra dessa återupprättelser av hälsa och gemenskap synliga, tydliga och verkliga i människors vardagliga liv redan där och då.
Och då kan ju knappast Jesu efterföljares väg vara något helt annat än detta.

Rättfärdighet, frid och glädje – om vi väl skulle få vår blick stadigt fäst på dessa ting – om vi väl skulle ha detta mål i sikte: rättfärdigheten, friden och glädjen; om vi väl har börjat ploga sådana fåror i världen: rättfärdighetens, fridens och glädjens plogfåror; vem av oss skulle då på allvar ens VILJA se sig om åt ett annat håll? ... Läs merLäs mindre

Photo

Norrmalmskyrkan

1 månad sedan

Om livsvandringen i Kristi efterföljelse handlar nattvardsgsgudstjänsten nu på söndag 23/7 klockan 11. Vi firar den tillsammans med S:t Peters församling i deras kyrka på Upplandsgatan 12.

Stefan Albinsson predikar och sjunger, Sara Modig spelar orgel och Gunnil Korswing är gudstjänstledare.

Välkommen till S:t Peters kyrka på söndag! ... Läs merLäs mindre

Photo