Gemenskap på riktigt

Gemenskap på riktigt

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 27 maj 2018
Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen:
Gud – Fader, Son och Ande 

Dagens läsningar:
Herren är vår Gud, Herren är en (Femte Moseboken 6:4–9)
Vem är som Herren, vår Gud? (Psaltaren 113:1–6)
Sedan Jesus enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han utgjutit den, så som ni här ser och hör (Apostlagärningarna 2:24–35)
Jesus prisar Fadern, himlens och jordens herre (Matteusevangeliet 11:25–27)

Ta en liten stund och fundera på ordet ”gemenskap”! Om du för dig själv skulle nämna en positiv känsla som du förknippar med ordet gemenskap, vilken känsla skulle det vara? Tanken på gemenskap kan ju väcka en hel massa olika känslor, både negativa och positiva, beroende på våra olika erfarenheter i livet, men om du just nu skulle koncentrera dig på de goda, positiva sidorna av gemenskap – gemenskap när den är som allra bäst: Vilken skön, god känsla väcker tanken på gemenskap då hos dig? Skulle du kunna fånga den känslan med ett enda ord?

När du kom till gudstjänsten fick du en penna och en bit papper. Skriv det positiva känsloordet på lappen. Och du kan vara lugn, ingen annan behöver vare sig se eller veta vilket positivt känsloord du skriver. Så skulle du behöva hitta på ett ord så är det också helt OK, bara du själv förstår vad för slags god känsla du menar.

I Efeiserbrevet i Nya testamentet står det att Gud Fader är den efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn (Efesierbrevet 3:15). Vi skulle kunna travestera den bibelversen och säga att Gud Treenig är den efter vilken allt vad gemenskap heter i himlen och på jorden har sitt namn. Det vill säga att all form av gemenskap som människor kan uppleva eller erfara i olika relationer här i världen är mer eller mindre tydliga reflektioner eller utflöden av den gemenskap som råder i den treenige Guden.

Den gemenskap som råder i Gud – mellan Fadern, Sonen och Anden, är så stark, så att vi rentav kan säga att Gud är en.

Ibland kan vi ju i våra rent mänskliga sammanhang uppleva någon form av gemenskap (med andra människor eller med naturen i stort, ja, någon form av gemenskap i vilket sammanhang det än må vara – och kolla nu på din lapp vilken positiv känsla en sådan emenskap ger). Alltså: om du ibland upplever någon form av gemenskap som på något sätt väcker den här känslan, då är det ett spår – eller ett utflöde – av den eviga, ursprungliga, ständigt pågående gemenskapen i Gud. Gud – källan och målet för allt. Gud – i vilken vi lever, rör oss och är till.

Att tala om gemenskap kan vara lite knepigt. Och det blir lätt ytligt. Jag hörde en gång någon som sa i ett föredrag jag lyssnade till för en massa år sedan att de grupper och sammanslutningar i vilka man ständigt och jämt måste säga: ”Vi har en sådan fin gemenskap” bör man vara skeptisk mot.

Det kan vara på sin plats att fundera på vad det är för outtalade och kanske outredda konflikter som sådana grupper inte vågar ta i. När man nästan tjatar om den fantastiska gemenskapen som råder inom gruppen kan det tjatet ibland vara ett sätt att försöka lägga locket på. Det är ju egentligen lite sorgligt, eftersom det man kanske skulle behöva göra i ett sådan grupp är att våga ta sig an de områden där det brister i både gemenskap och tillit. Det i sig kan ju innebära ganska så smärtsamma saker, men kan ju ibland ändå vara enda vägen fram till en verklig, sann gemenskap – på riktigt.

Dessutom: att ingå i en grupp av människor (det kan till exempel vara en skolklass, eller en släkt eller en församling eller någon annan förening) där alla säger ”Vi har en sådan fin gemenskap”, och där alla verkar trivas så galet bra, men så upplever man sig själv ganska ensam eller utanför eller att man inte riktigt passar in – det kan vara den mest jobbiga känsla som finns. För kolla på lappen: känner du inte den känslan som står på lappen så är det ju inte gemenskap, åtminstone inte så som du definierar sann, god gemenskap.

Ja, kristna församlingar ligger väl ofta ganska nära det där diket att ständigt och jämt påtala att vi har en så bra gemenskap. Men hur bra gemenskap vi än kan ha mellan oss, kommer det att där alltid finnas brister av olika slag. Och den känsla du skrev på lappen kommer alltid förr eller senare att blandas med känslor som inte alls är lika positiva. Och det kan ju bero på en mängd olika saker: en del saker som vi kan göra något åt, och annat som vi inte kan göra så mycket åt.

Det kan handla om missförstånd, eller andra tillkortakommanden. Det kan handla om att vi gör upptäckten att vi kanske inte hade så mycket gemensamt med varandra som vi trodde. Och det kan handla om att vi människor är föränderliga – och ändliga. Ta till exempel det allra mest lyckliga och perfekta äktenskap mellan två makar som du någonsin kan föreställa dig någonsin kan ha funnits. Inte ens en sådan i långa stycken perfekt gemenskap kan undgå det faktum att den gemenskapen bara håller fram till dess att döden, förr eller senare, skiljer makarna åt.

Så att vi inte helt och till fullo uppnår och förblir i vare sig evig gemenskap eller i den genuina känsla som en sådan gemenskap kan ge beror alltså på många saker. En del av de sakerna är sådant som vi kan göra något åt – även om det ibland kan vara smärtsamt. Men vi som kallar oss kristna borde kanske inte behöva skrämmas av den smärtan eftersom den tro vi bekänner oss till lär oss att det inte finns någon annan väg till sann och genuin försoning än just smärtans väg; och den tyngsta delen av den vägen har vår Herre redan gått i vårt ställe. Så en del av de sakerna som stör eller hindrar gemenskapen är sådant som vi kan, om vi vill, göra något åt.

Men det finns andra saker som vi faktiskt (och det kan vi också behöva erkänna och kanske vila i) är sådant vi inte kan göra något åt; åtminstone inte så länge vi befinner oss i tiden. Och det är ju faktiskt där vi befinner oss vare sig vi vill det eller inte.

Om vi skulle ta läran om Treenig Gud på allvar (dvs. att det finns bara en enda Gud, nämligen den Gud som i Bibeln har namnet ”Jag är den jag är”; alltså det högsta väsendet som är helt och hållet varande och fullkomligt i sig själv; en enda Gud – och att allt och alla andra som gör anspråk på att vara Gud är falska avgudar; en enda Gud – Fadern, och Sonen och den heliga Anden), så innebär väl det att vi säger att Gud är den enda gemenskapen som finns i dess mest äkta, uppriktiga, hållbara, sanna och perfekta form.

”Personerna” som ingår i denna gemenskap är så hängivna varandra, så öppna för varandra, så utgivande mot varandra att de verkligen är helt och hållet ett – och detta samtidigt utan att personerna i denna totala gemenskap ändå förlorar sin individualitet eller särart så att Fadern upphör att vara just Fadern, eller Sonen upphör att vara just Sonen eller Anden upphör att vara just Anden. Nej, var och en behåller sin individualitet och personerna är totalt ett med varandra i gemenskap.

En sådan helt genuin gemenskap kan vi ju inte förstå. I alla våra mänskliga, och därmed bristfälliga, erfarenheter av gemenskap är det ju en ständig dragkamp eller förhandling mellan att bevara själva gemenskapen eller att bevara sin igen individualitet. Så vad en sådan sann, gudomlig gemenskap innebär kan vi liksom inte greppa. Men så är ju Gud också ett mysterium, som vi inte kan greppa men som vi kan låta oss bli gripna av.

Trefaldighetsdagen som vi firar idag, har ett namn till: Missionsdagen. Det beror på den traditionella evangelietexten för den här dagen som är Jesu missionsbefallning, i vilken han säger till sina lärjungar att gå ut i världen och göra alla folk till Jesu lärjungar genom att döpa dem i Fadern och Sonens och den heliga Andens namn, och att lära folken att hålla alla Jesu bud (Matteusevangeliet 28:16–20).

Jag vet inte vilka associationer du har till ordet mission, om du nu har några. Men mission betyder egentligen ”sändning”. Denna sändning har sitt ursprung i och sitt utflöde från Gud: I evighet föder Gud Fader fram sin älskade enfödde Son [förresten: bara den inte så lilla detaljen i vår kristna bekännelse att Sonen är född av Fadern borde göra att vi inser att när den första personen i Gudomen kallas Fader har det inget med kön att göra, eller att våra könskategorier är alldeles för snäva och begränsade när det kommer till Gud, eftersom detta att föda i vårt normspråk inte är något fäder gör], och i evighet utgår Anden från Fadern.

Denna mission, denna sändning, detta utflöde låter så Gud ta gestalt i att Gud av fri vilja skapar tiden och världen. Och i denna värld låter Gud skapa människan till sin avbild. Och då finns det en detalj i skapelseberättelsen som är värd att stanna till vid. För genom hela skapelseberättelsen säger ju Gud att allt är gott. Också när Gud skapar människan säger Gud att det är gott. Men så säger Gud att något inte är gott. Vad?

Det är inte gott att människan är ensam.

Så Guds mission fortsätter: i formandet av mänsklig gemenskap. I all dess bristfällighet och tafatthet till trots är våra mänskliga gemenskaper avbilder och påminnelser om den ende levande Guden – den Gud som är just gemenskap: Fadern och Sonen och den heliga Anden. Och Guds mission fortsätter så i våra liv med varandra.

I sin skrivelse Gaudete et exsultate (”Gläd er och jubla”), som kom för ett par månader sedan, citerar påven Fransiskus den spansk-baskiska filosofen Xavier Zubiri och skriver att det är lätt att glömma att vårt liv inte har en mission, utan att livet är en mission (1:27).

Ja, våra liv är en sändning och ett utflöde av den heliga, eviga gemenskap som är Gud Treenig. Så ta nu fram där lappen igen, och meditera över den goda känslan du har antecknat där (den goda känslan av den goda gemenskapen), medan du lyssnar till en hymn av Per Beskow:

Ur dolda flöden springer fram
en källa outsinlig, klar.
Den vidgas till en mäktig flod,
förnyande och underbar.

Treenige, ditt väsens djup
har ingen mänsklig tanke nått,
men allt du låter träda fram
är övermåttan rent och gott.

Vi ser i rymdens fjärran ljus,
i minsta stoftkorn på vår jord,
ett tecken på att du som är
ger allting väsen med ditt Ord.

Vart liv som föds, vart ting som är,
ja, allt som formas varje stund,
har i din rena Verklighet
sitt enda fäste och sin grund.

I ljuset fångar vi ditt ljus,
i Sonen ser vi Fadern drag
och anar bakom allt som sker
en outsäglig kärleks lag.

Allt som ur djupet väller fram
till samma ursprung vänder om.
Vi bärs av Andens kärleksström
mot källan varifrån vi kom.

O Fader, Son och Ande giv
oss i din sälla boning rum.
Slut in oss i ditt eget liv,
du heliga Mysterium. Amen.