Ända in i evighetens hyddor – en predikan om Gud och mammon

Ända in i evighetens hyddor – en predikan om Gud och mammon

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 9 augusti 2020
Nionde söndagen efter trefaldighet: Goda förvaltare

 

Lukasevangeliet 16:1–13
Jesus sa­de till si­na lärjung­ar: ”Det var en rik man som ha­de en förval­ta­re, och den­ne be­skyll­des för att försking­ra hans förmögen­het. Man­nen kal­la­de till sig ho­nom och sa­de: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in di­na räken­ska­per, du kan in­te va­ra kvar som förval­ta­re.’ Förval­ta­ren tänk­te: ’Vad skall jag göra nu när min her­re av­ske­dar mig? Gräva or­kar jag in­te, och tig­ga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i si­na hus när jag mis­ter min tjänst.’ Han skic­ka­de ef­ter dem som var skuld­sat­ta hos hans her­re, en i sänder, och fråga­de den förs­te hur myc­ket han var skyl­dig. ’Hund­ra krus ol­ja’, sva­ra­de man­nen. Då sa­de han: ’Här är ditt skul­debrev, sätt dig ge­nast ner och skriv fem­tio.’ Se­dan fråga­de han näste man: ’Och du, hur myc­ket är du skyl­dig?’ – ’Hund­ra tun­nor ve­te.’ Då sa­de han: ’Här är ditt skul­debrev. Skriv åttio.’”

Och Her­ren berömde den ohe­der­li­ge förval­ta­ren för att han ha­de hand­lat klokt. ”Den­na värl­dens människor be­ter sig klo­ka­re mot si­na eg­na än lju­sets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohe­der­li­ga mam­mon till att skaf­fa er vänner som tar emot er i evig­he­tens hyd­dor när mam­mon lämnar er i stic­ket.

Den som är tro­gen i smått är tro­gen också i stort, och den som är ohe­der­lig i smått är ohe­der­lig också i stort. Om ni in­te har va­rit trog­na i fråga om den ohe­der­li­ga mam­mon, vem vill då anförtro er det som har verk­ligt värde? Och om ni in­te har va­rit trog­na i fråga om and­ras egen­dom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?

Ing­en tjäna­re kan tjäna två her­rar. An­ting­en kom­mer han att ha­ta den ene och äls­ka den and­re el­ler att hålla fast vid den ene och in­te bry sig om den and­re. Ni kan in­te tjäna både Gud och mam­mon.”

 

I en videoandakt härifrån Norrmalmskyrkan för några veckor stannade vi till vid en fest eller middag som Jesus var på och som evangelisten Lukas berättar om i Lukasevangeliet. Det var i andakten den 28 juni, då temat var ”förlorad och återfunnen”. (Predikan kallade jag: ”Herrens kalas”.) På festen gav Jesus några liknelser, bland annat en liknelse om en fader som hade två söner. Den liknelsen brukar kallas ”liknelsen om den förlorade sonen”, men man kan ju faktiskt fundera på vilken av de båda sönerna som så att säga var mest förlorad.

Hur som helst, på den där festen som Jesus var på fanns det några olika grupper av människor.

Där fanns en grupp som i Lukas text kallas ”tullindrivare och syndare”. Men det var inte i första hand för dem som Jesus berättade liknelsen om den förlorade sonen, och inte heller liknelsen om det förlorade fåret eller liknelsen om det förlorade myntet. Nej, för lite vid sidan om (vi kan tänka oss att de stod och tryckte borta vid dörröppningen, de ville i alla fall inte gå in på middagen), stod en grupp med fariseer och skriftlärda som fnyste åt vad för slags folk Jesus umgicks med och åt med.  Och det var för dessa fariseer och skriftlärda, som stod där och betraktade det hela med kritiska ögon, som Jesus berättade de där liknelserna. Kanske som en inbjudan till dem att faktiskt komma med på festen och att delta i gemenskapen.

Men förutom gruppen med tullindrivare och syndare, och gruppen med fariseer och skriftlärda, fanns det ytterligare en grupp på festen. Och kanske åtminstone några av de där tullindrivarna och syndarna även tillhörde den gruppen. Ja, kanske till och med en och annan av de skriftlärda och fariseerna gjorde det. Den tredje gruppen bestod nämligen av en ganska blandad kompott av människor. Det var de som såg sig som lärjungar till Jesus och följde med Jesus på hans väg genom landet.

Och när Jesus hade berättat liknelserna om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen, vände sig Jesus specifikt till  lärjungagruppen och berättade en liknelse för dem. Det är den liknelse vi just har läst här idag: liknelsen om den ohederlige förvaltaren.

I Lukas text förekommer det ett arameiskt ord: mammon. Det ordet betyder ”förmögenhet” eller ”rikedom”. Jesus talade antagligen arameiska, men Lukasevangeliet är skrivet på grekiska, men ändå har Lukas valt att inte översätta det där ordet mammon, utan behålla det på arameiska. I texten framstår därmed mammon nästan som ett egennamn. Mammon (”förmögenheten”) blir i Lukas text närapå ett eget personligt väsen.

Just den här liknelsen, som Jesus berättade för sina lärjungar där på festen, den är – det kan man nog inte sticka under stol med – kanske den konstigaste och mest svårtolkade liknelsen vi har i evangelierna. Den har verkligen gett de flesta predikanter och bibeltolkare genom historien huvudbry. Vad försöker Jesus säga? Menar Jesus att ohederlighet är något bra? Att luras med pengar är bra? Ja, vad försöker Jesus säga?

Så här ungefär förstår jag den här liknelsen, i ödmjukhet och respekt inför det faktum att andra tolkar den på andra sätt:

Det finns alltså en rik man som har en förvaltare, och så går det ett rykte om att förvaltaren har förskingrat. Observera: Vi vet inte, och den rike mannen vet det inte heller, om förvaltaren verkligen har gjort sig skyldig till förskingring. Men blotta misstanken gör att förvaltaren riskerar att bli av med sitt jobb, sin inkomst, och behöver göra något för att klara sig. Och det är då han kontaktar de skuldsatta som hade lånat pengar av den rike mannen och sänker deras skulder.

”Hur mycket är du skyldig?” ”Jag är skyldig hundra krus olja” ”Ok, här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.” ”Jag är skyldig hundra tunnor vete” ”OK, skriv åttio…”

Och det kan ju verka väldigt ohederligt av förvaltaren mot sin arbetsgivare att göra så, men en möjlig tanke är att förvaltaren inte bara hittade på lite slumpmässiga belopp, utan att det som han sa åt de skuldsatta att de skulle räkna bort från skulden, var räntan eller inbakade extraavgifter. Och enligt Mose lag, enligt Guds ord, var ränta förbjudet – åtminstone om låntagaren var ens landsman (Andra Moseboken 22:25; Femte Moseboken 23:19). Och om det var räntebeloppet som förvaltaren sa att de skuldsatta skulle stryka från skulden, i så fall är förvaltaren, ur Israels lags perspektiv, en god och rättfärdig förvaltare.

I vilket fall som helst leder det förvaltaren gör till att herren berömmer honom. Och vem är då herren i det här sammanhanget? Ofta i Lukasevangeliet används ordet ”herren” om Gud eller om Jesus. Men jag tror att herren här i just denna liknelse är den rike mannen, alltså förvaltarens arbetsgivare. Det är den rike mannen som berömmer sin ohederlige förvaltare, tänker jag.

Varför då? Jo visserligen gick ju förvaltaren bakom ryggen på sin arbetsgivare när han gick runt till de skuldsatta och räknade ner deras skulder, och att gå bakom ryggen är ju inte bra, men förvaltaren har på det sättet faktiskt bäddat för möjligheten till fortsatta goda, kanske rentav vänskapliga relationer mellan gäldenärerna och den rike mannen, eftersom den rike mannen genom förvaltarens tilltag inte längre framstår som en ockrare. Och dessutom har förvaltaren återupprättat den brutna relationen mellan den rike mannen och Gud, eftersom räntan eller tilläggsavgifterna var ett brott mot Guds heliga ord och lag.

Men detta sagt i stor respekt inför att det även finns andra sätt att tolka den här liknelsen.

Och oavsett hur själva liknelsen exakt var tänkt att förstås, lyfter Jesus, efter att ha berättat den här liknelsen för sina lärjungar, fram några uppmaningar eller levnadsregler för var och en som vill leva i ljuset. Så vi får kanske lämna liknelsen därhän och lägga vårt fokus och vår uppmärksamhet på levnadsreglerna i stället. Och då säger ju Jesus bland annat:

Använd den ohederlige mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.

Vad menar Jesus? Man kan väl inte köpa vänner? Nej, det kan man ju inte.

Men Jesus ger faktiskt längre fram i samma kapitel i Lukasevangeliet ytterligare en liknelse. Och den handlar om en man som inte använde den ohederlige mammon på ett sådant sätt att han lyckades skaffa sig vänner som tog emot honom i evighetens hyddor.

Även den liknelsen handlar om en rik man, och det var en rik herre som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare, som hette Lasaros, låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord.

Men den rike mannen lät honom inte ens göra det. Så hårt höll den rike mannen fast vid den ohederlige mammon, så att han inte ens kunde inte tänka sig att ge bort ens sina matrester till den utsvultne Lasaros, som dog.

Den rike mannen var inte det minsta intresserad av att använda den ohederlige mammon på ett sådant sätt att han fick vänner som skulle ta emot honom i evighetens hyddor när mammon väl hade lämnat honom i sticket. Kanske inbillade han sig att mammon aldrig skulle lämna honom i sticket. Men mammon gjorde ju det till slut i den här berättelsen som Jesus berättade. För mammon är ohederlig och svekfull. Och när den rike mannen dog följde inte mammon med honom och hjälpte honom där på andra sidan graven. Dit fick den rike mannen gå ensam. Fruktansvärt ensam.

Och kanske hade Jesus en särskild tanke när han i den liknelsen lät tiggaren heta Lasaros. För namnet Lasaros betyder ”Gud har hjälpt”, eller ”Gud hjälper”.

Gud hjälper. Mammon hjälper inte – i alla fall inte i det evighetslånga loppet.

Jesus sade:

Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Och jag tänker mig att i det här kapitlet i Lukasevangeliet så är det här att älska Gud och hålla fast vid Gud och inte bry sig så mycket om mammon, att älska och hålla fast vid Lasaros, att bry sig om Lasaros. Det är att värdera människor högre än ägodelar, att prioritera människors väl och ve före samlandet av skatter på hög. Det är att se att mammon inte är någon vän att fästa sig vid, utan på sin höjd ett medel som kan brukas och användas, till skillnad från människor, som inte är till för att användas för något annat än att bygga varm vänskap och goda relationer med.

Så i dag, när vi reflekterar och tänker på vad det kan innebära att vara ”goda förvaltare”, handlar det nog inte bara om hur vi förvaltar våra ägodelar och våra pengar, även om det handlar om det också. Men i första rummet handlar det om hur vi förvaltar och bygger relationer, vänskap, mänsklig gemenskap och tillit till varandra. En vänskap och en tillit som bär och håller och som vi kan få glädja oss åt, kanske rentav ända in i evighetens hyddor.