Att angå varandra – en predikan om nattvardens pedagogik

Att angå varandra – en predikan om nattvardens pedagogik

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt den 1 april 2021
Skärtorsdagen: Det nya förbundet

 

Markusevangeliet 14:12–26
Förs­ta da­gen av det osy­ra­de brödets högtid, när påsklam­men slak­ta­des, fråga­de lärjung­ar­na Jesus: ”Vart vill du att vi skall gå för att ord­na påskmålti­den åt dig?” Då skic­ka­de han i väg två av dem och sa­de åt dem: ”Gå in till sta­den. Där möter ni en man som bär på en vat­ten­kru­ka. Följ ef­ter ho­nom, och där han går in skall ni säga till den som äger hu­set: Mästa­ren frågar: Var är sa­len där jag kan äta påskmålti­den med mi­na lärjung­ar? Då vi­sar han er till ett stort rum i övervåning­en som re­dan står färdigt. Där skall ni ord­na för oss.” Lärjung­ar­na gav sig i väg, och när de kom in i sta­den fann de att allt var som han ha­de sagt, och de ord­na­de för påskmålti­den.

På kvällen kom han dit med de tolv. Me­dan de låg till bords och åt sa­de Je­sus: ”San­ner­li­gen, en av er kom­mer att förråda mig, han som äter med mig.” Då blev de be­dröva­de och fråga­de ho­nom, den ene ef­ter den and­re: ”Det är väl in­te jag?” Han sva­ra­de: ”Det är en av de tolv, han som dop­par i skålen till­sam­mans med mig. Människo­so­nen går bort, som det står skri­vet om ho­nom, men ve den människa ge­nom vil­ken Människo­so­nen blir förrådd! Det ha­de va­rit bäst för den människan om hon ald­rig ha­de bli­vit född.”

Me­dan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sa­de: ”Ta det­ta, det är min kropp.” Och han tog en bäga­re, tac­ka­de Gud och gav åt dem, och de drack al­la ur den. Han sa­de: ”Det­ta är mitt blod, förbunds­blo­det som blir ut­gju­tet för många. San­ner­li­gen, ald­rig mer skall jag dric­ka av det vin­stoc­ken ger förrän den dag då jag dric­ker det nya vi­net i Guds ri­ke.”

När de ha­de sjung­it lovsång­en gick de ut till Oliv­ber­get.

 

Det är skärtorsdag, som vi ju firar till minne av hur Jesus instiftade nattvarden. Men innan vi stiger in i nattvardssalen, låt oss en gång till höra vad Markus berättade att Jesus svarade sina lärjungar när de frågade Jesus vart han ville att de skulle gå för att ordna påskmåltiden.

Att vara en Jesu lärjunge innebär ju bland annat att försöka ha Jesus som sin allra främsta förebild; att i ord och handling vilja efterlikna honom; att följa honom. Men kristen tro, åtminstone enligt de allra flesta varianter av tolkningar och tillämpningar av kristen tro (vare sig det handlar om en protestantisk, katolsk eller ortodox kristendomsuppfattning) har allt som oftast även innefattat gemenskap och interaktion med andra människor.

Det är som man i alla dessa olika tolkningar av kristen tro helt enkelt säger att Jesus kan inte tänkas utan den gemenskap av människor som formats kring honom, och som, för att använda ett uttryck från aposteln Paulus skrifter, tillsammans bildar Kristi kropp. Och inte så sällan har dessa gemenskaper eller församlingar, kyrkan… inte så sällan har den kristna communityn även urskilt vissa individer som på ett särskilt sätt har kunnat uppfattas som föredömen för oss andra i gemenskapen, goda exempel, värda att följa efter åtminstone i någon aspekt. I vissa traditioner brukar dessa kallas helgon.

Det betyder inte att de här efterföljansvärda människorna är perfekta eller inte har några brister. De är lika beroende av Guds nåd och barmhärtighet som alla vi andra. Men det finns något hos dem, i deras ofta ganska radikala sätt att gestalta sin tro på Guds nåd och barmhärtighet, som kan vara vägledande för oss i våra liv.

Och i Markus version av skärtorsdagsberättelsen nämner Jesus faktiskt en person som lärjungarna ska följa efter för att hitta rätt:

Första dagen av det  osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna Jesus: ”Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?” Då skickade han i väg två av dem, och sade åt dem: ”Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?” […] Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som Jesus hade sagt.

Vi hör inget mer om mannen med vattenkrukan vare sig före eller efter den här lilla, textpassagen. Det här är (bortsett från parallelltexten i Lukasevangeliet) enda gången i hela bibeln som den mannen överhuvudtaget nämns. Det har ju inte hindrat bibelläsare att ändå fundera på vem den här personen var, eller kanske snarare vad för slags person. Det fanns ju något som gjorde att lärjungarna fattade att det var just den här personen de skulle följa efter för att hitta rätt i sitt sökande: ”Där han går in, skall också ni gå in…”

Att det gick omkring människor på Jerusalems gator som bar på vatten, det hörde till vanligheterna. Och att män bar vatten i vattensäckar, det var inte heller särskilt ovanligt. Men att en man bar vatten på samma sätt som egentligen bara kvinnor förväntades bära det, nämligen i en kruka, det var så pass ovanligt så att när lärjungarna kom in i staden och fick syn på den här mannen som bar på en vattenkruka förstod de genast att det var just den personen Jesus hade bett dem att följa efter.

Oavsett om det var rent praktiska omständigheter som gjorde att han just vid det tillfället bar sitt vatten i en kruka, så som annars bara kvinnor förväntades göra, eller om det var ett medvetet drag hos denna person att alltid bära sitt vatten så, finns det något queer över denna person. Han är åtminstone så pass normbrytande att lärjungarna förstår att det var just denna person de skulle följa efter och gå in i samma hus som han gick in i.

Den måltid vars instiftande vi firar idag på skärtorsdagen, Herrens heliga nattvard, är ett slags iscensatt trosbekännelse till Jesus Kristus, där vi förkunnar hans död, bekänner hans uppståndelse och föregriper hans återkomst. Nattvarden är ett måltidsfirande i tacksamhet över att Jesus gett sig så helt och fullkomligt till oss, och ständigt ger sig till oss, till dig och till mig. Jesus sade: ”Detta är förbundsblodet som blir utgjutet för många.”

Men nattvarden är därför också samtidigt ett erkännande av varandra. Nattvarden är ett erkännande av alla i den gemenskap som delar brödet och vinet med varandra – och i dessa pandemitider när möjligheten till gemensamma måltider är ytterst begränsade får vi väl tillägga: ett erkännande också av alla som längtar efter att få slå sig ner vid Herrens bord. Nattvarden är en Kristusgemenskap där det inte är så viktigt att veta om bordsgrannen är jude, grek, slav, fri, man, kvinna eller något annat fack som det enligt alla normers regler och kulturella kategorier annars verkar vara så viktigt att placera människor i. Det enda viktiga är att vi alla är ett: Vi är ett i Kristus.

I en av skärtorsdagens föreslagna bibeltexter tar Paulus med detta att nattvarden är både gemenskap med Jesus Kristus och med varandra, och att det ena inte kan tänkas utan det andra. Skätorsdagens episteltext är hämtad från Paulus första brev till de kristna i staden Korinth, och där skriver Paulus så här:

Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.
(Första Korinthierbrevet 10:16-17)

När Paulus skriver att vinbägaren ger oss gemenskap med Kristi blod menar han väl ungefär att det Jesus gjorde på korset när han dog för världens synder, det har vi gemenskap med. Det vill säga: Jesu död på korset gäller också för oss. Vi är delaktiga i frälsningen och det nya livet som Jesus vann på korset. Vi ingår i den pakt, det nya förbund av Ande och Liv, som Gud har tecknat och beseglat med Jesu dyrbara blod.

Men Paulus säger även att den delaktigheten i Jesu seger över döden tar sig konkret uttryck i att vi också har gemenskap med Kristi kropp, som är den gemenskap av människor som samlats kring Jesus.

Det betyder ungefär att vi som delar brödet och vinet i Jesu namn, eller som åtminstone längtar att få dela brödet och vinet i Jesu namn, vi är delaktiga i varandras liv. Vi hör ihop. Vi angår varandra.

På den här punkten (dvs. att Herrens måltid inte handlar om något slags enbart privat relation till Jesus) är Paulus knivskarp. Han skriver på ett ställe i samma brev att församlingens gudstjänster i staden Korinth snarare var skadliga än uppbyggliga, och att det de höll på med i församlingen när de samlades för att bryta bröd knappt ens kunde kallas Herrens måltid (Första Korinthierbrevet 11:17).

Varför då? Använde de fel sorts bröd och fel sorts vin?
Nej.

Bad de fel sorts böner?
Nej

Men de verkade inte ha fattat att det handlade om Kristi kropp, och då tänker Paulus antagligen inte på att nattvardsbrödet är Kristi kropp, utan att de utgör Kristi kropp. Medlemmarna i församlingen i Korinth hör ihop med varandra, och därför måste de också se till att maten räcker åt dem alla, istället för, som det nu gick till, att de rika (som hade möjlighet att gå tidigare från jobbet och samlas före de andra) åt upp all mat så att det inte fanns någon kvar när de fattiga väl hade möjlighet att ta sig till församlingens sammankomst.

Paulus går till och med så långt att han säger att deras ovärdiga sätt att fira nattvard på har lett till att många i församlingen är sjuka och att några rentav har dött (Första Korinthierbrevet 11:30). Inte för att det skulle finnas någon särskild magiskt verksam kraft i nattvarden, utan av den enkla anledningen att får man ingen mat så blir man sjuk och svälter till sist ihjäl.

Vi får tänka på att i församlingen i Korinth fanns det säkert en hel del rika människor, men det stora flertalet var antagligen fattiga slavar och församlingens måltider var kanske enda möjligheten för dessa att få i sig näringsrik kost.

Paulus skriver:

Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han dricker en dom över sig.
(Första Korinthierbrevet 11:28–29)

Jag tänker mig att när Paulus skriver så, är den fråga som man ska pröva sig själv med: ”Är jag beredd att äta och dricka på ett sådant sätt att det också räcker åt alla de andra? För nu handlar inte allt bara om mig. Nu handlar det om det Kristi kropp – alltså hela gemenskapen.”

Jag tror alltså inte att Paulus med de här orden om självprövning egentligen menade att vi alltid måste ha en med syndabekännelse och ett förlåtelsens ord före varje nattvardsgång. Jag tror helt enkelt bara han menade att innan de högg in på maten skulle de var och en ta sig en titt i rummet och kolla att maten blev rätt fördelad, och framför allt att det fanns tillräckligt åt de allra fattigaste och mest utsvultna, sedan kunde de äta och dricka. För nattvardens mysterium är att vi hör ihop, att vi angår varandra.

Kanske är det mot bakgrund av detta som vi också ska förstå Jesu ve-klagan över Judas, denne som om bara några timmar skulle outa Jesus för myndigheterna. För oavsett hur det egentligen låg till med den rent historiske Judas Iskariot, och vad han kan ha haft för bevekelsegrunder till att förråda Jesus och gemenskapen kring honom, är den Judas vi möter i Markus berättelse någon som gärna äter sig mätt på det som bjuds, men samtidigt tar avstånd från den som bjuder och därmed också tar avstånd från de andra bjudna.

Och med tanke på att Markus skrev sitt evangelium till en förföljd och jagad kyrka där varje angiveri kunde få katastrofala följder för människor (att bli angiven av någon man litade på, och tänkte sig att man hade gemenskap med; att bli angiven på det sättet kunde leda till att man blev tillfångatagen och bortförd av myndigheterna, torterad till döds eller kastad till lejonen), förstår vi kanske det ve-ropet.

Det är ett ve-rop över den som inte har förstått nattvardens pedagogik. För nattvarden är ett tillfälle att få öva sig i det som annars är så lätt att glömma bort, det stora, vackra och heliga, men när det väl kommer till kritan i praktiken många gånger också så svåra: att vi angår varandra.