Att se väl

Att se väl

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 23 september 2018

 

Jesus sade: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

(Matteusevangeliet 6:19–24)

 

 

I veckan som gått har jag haft en liten, men ack så irriterande, vagel i ögat. Jo antagligen var det bara en vagel, även om min hypokondri hann fantisera ihop både den ena värre åkomman än den andra. Men nej, det var nog bara en liten vagel – knappt synbar.

Men det vet alla som har haft något skräp i ögat, om aldrig så litet, hur det liksom upptar en helt och hållet. Det blir svårt att koncentrera sig. Hela tiden gör den där stickiga irritationen från det där lilla, lilla föremålet i ögat (det kan vara ett sandkorn eller ett hårstrå eller en nästan inte ens synlig vagel) sig påmind och stör ens tanke och koncentrationsförmåga – och även ens humör. Det påverkar hela ens person.

I H.C. Andersens saga Snödrottningen berättas det om en trollspegel, som självaste djävulen har konstruerat. Det otäcka med trollspegeln är att den visar en förvrängd spegelbild – en spegelbild där allt är förfulat.

Men så vill det sig inte bättre än att trollspegeln går i kras och splittras i miljarder små, små skärvor. De är så små att de knappt är märkbara, men alla dessa miljarder små skärvor av trollspegeln, allt detta djävulska glassplitter, sprids över hela jorden och sätter sig i människornas ögon – och i vissa svåra fall rentav borrar sig in i människors hjärtan – så att människornas blickar och tankar blir förvrängda:

I skönheten ser de nu bara fulhet. I det vackra ser de bara löjlighet. Och allt de ser att andra är och gör tolkar de till de andras nackdel. Deras öga och blick har grumlats av skärvorna från trollspegeln så att de bara kan tänka det sämsta om varandra.

Jesus sade:

Kroppens lampa är ögat; om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Det kommer lite abrupt det där Jesusordet om ögat. Jesus håller sin bergspredikan, och i den här delen av bergspredikan talar Jesus alltså om att inte samla skatter på jorden, utan i himlen; att man inte kan tjäna både Gud och sina ägodelar. Och så mitt i det säger Jesus det här med ögat som kroppens lampa.

Kanske är förklaringen så enkel som att när evangelisten Matteus skrev sin bok om Jesus så satt Matteus med det här braiga Jesuscitatet om ögat som han gärna ville ta med i sin bok, men visste inte riktigt var någonstans han skulle stoppa in det. Och så fick det liksom bli här, mest bara för att det skulle komma med. I Matteus evangelistkollega Lukas bok om Jesus (Lukasevangeliet) finns samma Jesusord om ögat i ett helt annat sammanhang.

Men nu när det väl står här – mitt i Jesu undervisning i bergspredikan om att inte samla skatter på jorden, utan i himlen… När nu det här med ögat som kroppens lampa står här, och med tanke på hur välkomponerat Matteusevangeliet är för övrigt (inte minst bergspredikan), måste åtminstone Matteus själv ha tyckt att det fanns något slags koppling till sammanhanget; att det fanns något slags koppling mellan det här med ögat och att samla sina skatter i himlen.

Jag tänker att vad Jesus talar om här handlar om att se vad som är viktigt i livet – och att se på världen med sådana ögon så att det hjälper en att förstå, upptäcka och hålla fast vid det som är viktigt.

I bibelns föreställningsvärld är ögat oftast inte något neutralt organ. Ögat/blicken inte bara registrerar omgivningen, utan ögat/blicken tolkar dessutom det som ögat/blicken registerar. Och människan har ett ansvar för hur hon ser; för vad och hur hon väljer att se och förstå det som ögat registrerar.

Bara några meningar längre fram i bergspredikan vädjar Jesus till sina lärjungar att se på allt runtomkring med en sådan blick och på ett sådant sätt så att de blir styrkta i sin tro och förtröstan på Gud – att se på allt runtomkring på ett sådant sätt så att de förstår att Gud, Jesu lärjungars himmelske Fader som ser i det fördolda, har kärleksfull omsorg om dem och vill dem väl.

Jesus säger: ”Se på himlens fåglar.” Och han säger: ”Se på ängens liljor.” Och han vill att de ska se på fåglarna och liljorna; att de ska se på det som finns på marken, och det som finns i skyn; kort sagt: att de ska se på det som de omges av – här i vår värld. Och han vill att de ska se på allt detta med en sådan blick och på ett sådant sätt, så att de förstår vem och hurdan Gud är, och all omsorg Gud har i beredskap för dem. Och Jesus säger:

Er himmelske Fader vet vad ni behöver. … Gör er därför inga bekymmer.

Det där är ju lättare sagt än gjort. Våra ögon är liksom inte tränade att se på världen och tolka tillvaron på det sättet. Tvärtom. Ett annat synsätt är så djupt inpräglat i oss – i generationer, ja mer eller mindre genom hela mänsklighetens historia har vi lärt oss att se på tillvaron och tolka den med misstänksamhetens grumliga blick.

Den gudomliga omsorgen som Jesus bjuder sina lärjungar att se och lita på; den gudomliga omsorgen som i Jesu undervisning i Matteusevangeliet är själva grunden för att Jesu lärjungar inte behöver bekymra sig och inte behöver samla skatter på jorden där mal och mask förstör, utan får samla dem i Guds rike… Den här gudomliga omsorgen tillhör Guds eviga väsen. Guds omsorg är en beskrivning av vad för slags Gud är: att Gud är barmhärtig och rik på kärlek.

Men den här omsorgen blir konkret och handfast verklighet först i den mänskliga gemenskapen.

Så läser och förstår i alla fall jag Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet.

För bergspredikan är inte undervisning i första hand riktad till enskilda individer utan kontakt med andra – som om varje Jesu lärjunge skulle vara en helt isolerad ö. Bergspredikan är i första hand (så uppfattar åtminstone jag det) en församlingsinstruktion.

Bergspredikan är undervisning till en gemenskap.

Gång på gång återkommer Jesus i bergspredikan till hur lärjungarna ska förhålla sig till varandra, och hur de överhuvudtaget ska se på och förhålla sig till människor: att inte se och betrakta varandra som fiender, utan som syskon.

Ta till exempel det Jesus undervisar om i bergspredikan precis innan han nämner att lärjungarna inte ska samla skatter på jorden, utan i himlen.

Precis innan Jesus talar om att samla skatter, har han just lärt lärjungarna hur de ska be. Men det är bara en enda liten del i den bönen som han sedan också utlägger och kommenterar, nämligen hur oerhört viktigt det är att förlåta; alltså att försöka ha så klara och upprättade relationer med andra människor det bara går. Kanske är det rentav det som Jesus menar är att samla sina skatter i himlen.

Och det är även till detta han återkommer precis efter den del i bergspredikan som handlar om att inte samla skatter på jorden och att inte bekymra sig: nämligen att inte döma och att inte leta fel och brister hos varandra.

Jesus nämner visserligen ingenting om någon irriterande vagel – än mindre något om förvrängande trollspeglar. Men däremot frågar han: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Snacka om en grumlig blick som lägger hela ens kropp i mörker!

Och han fortsätter:

Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

Så jag tänker att det Jesus säger när han uppmanar sina lärjungar att inte bekymra sig, och inte sätta sin lit till än den ena än den andra ägodelen, utan att istället öva sin blick i att se på tillvaron på ett sådant sätt så att man påminns om Guds omsorg och litar på att Gud kommer att förse sina barn med såväl mat som kläder och allt annat som kan behövas… Jag tänker mig att allt detta hänger ihop och är helt avhängigt det som Jesus undervisar om när han talar om vikten av att lärjungarna vårdar och stärker sin gemenskap med varandra.

För hur ska Jesu lärjungars himmelske Fader förse sina barn med mat? Genom att låta det regna manna från himlen, som på Moses tid?

Knappast.

Eller hur ska Gud förse dem med klädesplagg? Genom att – Poff! – skapa kläder ur intet, eller genom att Gud själv tråcklar ihop kläderna, som på Adams och Evas tid?

Knappast.

Säkert går det att förstå och läsa det här på olika sätt, men åtminstone jag läser Matteusevangeliet på det här sättet:

Guds omsorg (den som gör att ingen egentligen skulle behöva oroa sig för mat och kläder och annat som behövs för att klara sig i livet) förverkligas i den gemenskap som i Matteusevangeliet kallas för Jesu ekklesia, dvs. ”kyrkan”, ”församlingen”.

Jag vet inte hur du uppfattar orden ”kyrka” eller ”församling”, men i Matteusevangeliet beskrivs skaran av Jesu lärjungar som ett syskonskap eller en familj eller ett community.

Det finns inget riktigt bra ord på svenska för det här. ”Samhälle” kan låta lite för sterilt och uppstyrt; ”gemenskap” kan låta lite för känslocentrerat, ”kommunitet” blir lite för klosteraktigt – även om det ligger något sant i alla dessa ord. Kanske community ligger närmast vad det är fråga om.

Det är i detta community (dvs. i skara av Jesu lärjungar) som Guds omsorg förverkligas och konkretiseras i kläder; i brödet för dagen; i allt vi behöver för vårt uppehälle.

När skaran av Jesu lärjungar ser på varandra med ogrumlad blick; när skaran av Jesu lärjungar ser och förstår varandras behov…

…då behöver inte längre någon enda av dem samla sina egna skatter på jorden.

…då behöver ingen längre av dem skaffa sin egen försäkring.

…då behöver ingen av dem oroa sig för om de ska ha kläder att ta på sig eller hur de ska få mat för dagen.

Och kanske är det därför, som (i Matteusevangeliet i allmänhet och i bergspredikan i synnerhet) Jesu hela tiden kommer tillbaka till vikten av hela mänskliga relationer; att leva i förlåtelse och försoning. Det är helt enkelt en överlevnadsfråga!

Och den dag då vår blick äntligen är helt ogrumlad; den dag då vi helt vågar tro på det vi säger – nämligen att Gud är att lita på – då kanske vi också ser och agerar utifrån det som Jesus talar om i Matteusevangeliets avslutningsverser, och som liksom är knorren på alltihop:

Att se varje folk och alla människor som potentiella Jesu lärjungar – deltagare i det community av omsorg och tillit där ingen längre behöver vara rädd för morgondagen; deltagare i det community av omsorg och tillit om vilket Jesus säger:

Saliga de renhjärtade, de skall se…

…Gud.