Bara vanligt vatten

Bara vanligt vatten

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 januari 2018
Andra söndagen efter trettondedagen: ”Livets källa”

Vilka texter det finns i Bibeln! Och några av de fantastiska texterna har vi läst i vår gudstjänst här idag. Som berättelsen från Andra Moseboken, där Mose säger till Gud:  ”Låt mig få se din härlighet”, och Gud lägger sin hand över Moses ansikte, och jag tänker att det finns en sådan ömhet och omsorg i det.

Och jag tänker på tillfällen i mitt eget liv när jag har varit frustrerad och besviken över att jag inte kan se klart – som om någon hade lagt en hand över mitt ansikte – men i ljuset av den här berättelsen kanske det har handlat om Guds kärleksfulla omsorg: att Gud har låtit min blick bli skymd för ett tag, för att jag inte skulle klara av att se mer, att mitt liv inte skulle hålla för att ta in mer. Men att Gud sedan låter mig ana sin ryggtavla och bjuder mig att följa Gud efter i spåren.

Ja, vilken text! Eller läsningen ur Psaltaren, som var hämtad från en psalm som egentligen består av två delar. Den del av Psalm 19 som vi inte läste berättar om hur Guds härlighet uppenbaras i Guds ord; i den undervisning som Bibeln ger. Det är det som på teologins språk sedan Thomas av Aquinos dagar brukar kallas den ”särskilda uppenbarelsen”, dvs. den kunskap om Gud som förmedlas t.ex. genom Bibeln, sakramenten, de andliga nådegåvorna och predikan.

”Herrens lag är utan brist, den ger liv på nytt. Herrens lära är sann, den gör den oerfarne vis,” står det till exempel i den delen av psaltarpsalmen.

Och så den del av psalmen vi läste, om hur hela Guds skapelse på ett ordlöst sätt vittnar om Guds härlighet. Det är det som teologin brukar kalla ”den allmänna uppenbarelsen”, dvs. det som naturen berättar för oss om Gud.

Och varje morgon, hur underbar eller eländig den morgonen än är, stiger solen upp på himlavalvet. Och psaltarpsalmens formuleringar om solen som lämnar sin kammare och gläder sig som en hjälte att löpa sin bana över himlavalvet, kom med tiden många kristna bibelläsare att förknippa med julens budskap om hur Guds Ord Jesus Kristus steg ut ur sin kammare och in i vår värld.

Världen är inte övergiven! Varje morgon stiger solen upp och ger liv, ljus och värme. Och inte nog med det: Gud själv har i Jesus Kristus stigit in i just denna vår värld – Jesus Kristus, brudgummen på språng i världen till sitt möte med den älskade människosjälen; Jesus Kristus, brudgummen som hastar fram för att möta sin brud, sin älskade församling av människor från alla folk och stammar och länder och språk.

Om solens gång på himlavalvet är ett ordlöst vittnesbörd om Guds härlighet, kan ju knappast det samma sägas om den ordrika och innehållsmättade texten från Efesierbrevet. Och håll i er nu: Det vi läste vara bara en del av en enda lång mening, och som alltså är ännu längre än det vi läste. Det är Bibelns längsta mening som sträcker sig över inte mindre än sju verser.

Det är fullt förståeligt om någon skulle känt sig bortkollrad när vi läste den texten, och tyckt att den där långa ordharrangen är så mastig och svårtillgänglig och känns så främmande, så att den liksom inte går att ta till sig. Det är fullt förståeligt, och det är möjligt att det är en text som gör sig bäst att läsas ganska långsamt; en text som behöver ges tid; en text att ”idissla”.

För det Efesierbrevets författare antagligen vill få fram med alla dessa många ord är, tror jag, att allt det där stora och väldiga – det där som kan kännas som något helt annat än vår vardag eller de bekymmer vi dagligen kämpar med eller upptas av…

För ärligt talat: Hur ofta går du och tänker på vad som är summan av hela världsalltet, eller på Guds ultimata syfte med livet, universum och allting, eller det här att kyrkan eller den kristna församlingen har ett arv att vänta som går över allt som kan tänkas eller föreställas, eller att vi redan här och nu har tillgång till ett förskott av det utlovade arvet, och det förskottet eller den försäkran om arvet som väntar är Guds egen livgivande kraft, den heliga Anden? Hur ofta går du och tänker på det, när du är på jobbet eller går och handlar eller umgås med dina vänner eller sörjer någon förlust eller gör det som du brukar i livet?

Det som vi läste från Efesierbrevet, de där stora orden, kan ju kännas som ”något annat”; ”något bredvid”; något som inte riktigt har med oss att göra.

Fast Efesierbrevets författare menar nog precis tvärtom: Det har med oss att göra. Författaren menar nog att just det här är sanningen om Guds församling – inget mindre än det här. Och genom församlingen ska Guds härlighet visa sig. ”Gud ska få pris och ära” skriver författaren, ja, han lyckas till och med skriva den frasen tre gånger i den här långa meningen.

Och vad betyder det då? Ja, skulle vi läsa vidare i Efesierbrevet skulle vi se att det innebär bland annat att församlingen är indragen i Guds freds- och försoningsarbete. I församlingen ska det visa sig att gammal fiendskap mellan olika människor, gamla fördomar mellan olika folkgrupper, gamla oförrätter och bitterheter får ge vika för den nya enhet som Gud skapar genom Jesus Kristus i den heliga Anden.

Det där gjorde kanske saken inte mindre svår att ta till sig, och de där kristna som Efesierbrevets författare skriver till måste ju ha varit en riktig superförsamling.

Nej, det var ingen superförsamling. De hade antagligen inte lättare att ta till sig den här grandiosa bilden av församlingen än vad vi har.

Det går att slå upp och läsa i stort sett vilket stycke som helst i Efesierbrevet så ser man att det här var en grupp människor som hade problem med det mesta, och som var upptagna med allt annat än att vara den grupp människor genom vilken Guds fred och försoning skulle bli konkret verklighet i världen: ofördragsamhet, folk som hoppade på den ena läran efter det andra, skvaller, människor som förolämpade varandra, familjeproblem, ögontjäneri, personer som hängav sig åt den ena utsvävningen efter den andra, ja där fanns till och med en och annan tjuv.

Så att de skulle se sig som indragna i Guds stora plan att bringa försoning i världen och Gud få pris och ära, stod nog ganska långt ner på prioriteringslistan i den församlingen också.

Men det är som om Efesierbrevets författare säger: ”Ja, men Gud har ingen annan prioriteringslista. Guds enda prioritering är Jesus Kristus – den Kristus som är vår fred och Guds vishet i hela dess mångfald, och denna vishet blir känd för allt och alla genom Kristi kropp som är den kristna församlingen.”

Just det, så hann vi ju med i dagens bibelläsningar att gå på bröllop också. Jag har faktiskt varit i Kana i Galileen en gång. Och med mig därifrån lyckades jag som så många andra pilgrimer få med mig en butelj med Kana-vin.

Och så satt vi där i ressällskapet under den skumpiga bussfärden därifrån och fantiserade kring om det här vinet kanske på något sätt kunde komma från någon sentida planta som kunde spåras tillbaka till samma vinstock som det vin Johannes berättar om i sitt evangelium. Det tog faktiskt ganska lång tid innan vi kom på att det kunde det ju faktiskt absolut inte vara. För en av poängerna med vinundret i Kana var ju att Jesus använde helt vanligt vatten!

Och det har ju naturligtvis tänkts och spekulerats och funderats och filosoferats ganska mycket över den här berättelsen:

Om evangelisten Johannes i sin bok om Jesus begränsar sig till att berätta om endast sju tecken som Jesus utförde i offentligheten, varför är ett av dessa tecken – och rentav det första tecknet – att Jesus förvandlade vatten till oförskämt mycket vin på en bröllopsfest där de flesta nog redan hade börjat bli på pickalurven?

Och hur och varifrån lyckades tjänarna förresten få tag på 600 liter vatten?

Och varför säger Jesus till sin mor att hans stund ännu inte har kommit bara för att genast därefter utföra det här miraklet?

Och vad symboliserar de där sex stenkrukorna? Och vad symboliserar själva vattnet? Och vad…

Den här berättelsen är förstås, precis som hela Johannesevangeliet är, fyllt med symbolik. Inte tu tal om annat. Men jag tänker mig att det förutom den djupa symboliken finns där en ganska enkel sanning. Eller kanske snarare: Sanningen om det enkla.

För en av poängerna med berättelsen om vinundret i Kana var ju att Jesus använde helt vanligt vatten. Något så ursprungligt och enkelt och okonstlat och alldagligt som vatten.

I detta ursprungliga, enkla, okonstlade och alldagliga uppenbarar Jesus sin härlighet. Och kanske gick den härligheten många förbi, men Jesu lärjungar trodde på honom. Och jag tänker att en Messias som kan använda helt vanligt vatten för att göra sin gudomliga härlighet känd kan med ganska så stor sannolikhet även använda helt vanliga människor, som du och jag.

Och om du nu tänker på veckan som ligger framför dig – en sådan där kanske lite gråtrist januarivecka – kan du komma på något i den veckan som nu ligger framför där du kan låta någon få syn på eller ana Guds härlighet i Jesus Kristus – om så bara ana Gud på ryggen?

Kanske du kan hitta nyckeln till det i den där vindlande texten i Efesierbrevet – bibeltexten som sade att Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss.

Vishet och klokhet om vad? Jo, insikten om Guds egen hemlighet.

Och vad är den hemligheten? Jo, att Gud har beslutat att allt, precis allt, allt som är och allt som sker, en gång ska sammanfattas i ett enda namn: Jesus Kristus.

Och vad står det namnet för? Jo, ”evangeliet om er frälsning”, eller på ren och skär svenska: ”Det goda budskapet om er räddning.” Det står alltså för befrielse, upprättelse, att det finns möjlighet att bli köpt fri från ondskans, mörkrets och bundenhetens slaveri, och den räkningen är redan betald. Det står för helig Ande och liv.

Hur kan insikten om denna Guds hemlighet gestaltas i ditt liv den här veckan, gestaltas på ett sådant sätt att någon människa du möter eller umgås med den här veckan kan få syn på eller ana Guds härlighet i Jesus Kristus. Och jag menar inte att du behöver ge någon några långa teologiska utläggningar – jag menar till och med att du inte ska ge någon några långa teologiska utläggnngar , utan helt enkelt att bara ge någon hopp om livet. Därför det är ju det Gud har gett oss i namnet Jesus: Hopp om livet.