Beslutsamhet och öppenhet

Beslutsamhet och öppenhet

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 4 februari 2018
Kyndelsmässodagen: Uppenbarelsens ljus

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.
(Lukasevangeliet 2:22–40)

 

Symeon och Hanna drevs av en längtan – en förväntan. Symeon och Hanna hade levt länge – inte minst med den tidens mått – men ansåg sig fortfarande ha det bästa kvar. Ja, kanske var det rentav så att det var denna förväntan, denna vision, detta som de hoppades på att de skulle få se infriat, som var livsuppehållande i sig.

På ett sätt var bilden helt klar för dem. De visste verkligen vad de väntade på: Herrens Messias, som skulle skänka Israel befrielse och Jerusalem tröst. Varje dag väntade de på honom på den plats Gud sagt att denna Guds helige och smorde skulle låta sig finnas, och säkert hade både Hanna och Symeon stavat många gånger på de gamla profetorden från Malakis bok:

Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.
(Malaki 3:1–4)

Och antagligen var det ord som dessa som liksom fyllde i konturerna på den vision Symeon och Hanna bar på och drevs av.

Och vad väcker då sådana profetord spontant och naturligt för bilder? En mäktig och kraftig gestalt, rustad till tänderna med både muskler och vapen och valkarsåpa – värd att frukta – som skulle rena både präster och tempelhus till dess forna glans och storhet. Denna rening skulle säkert komma att bli en hård och smärtsam process helt säkert, men resultatet skulle bli storslaget.

Och sedan skulle denna Guds budbärare, denna Kristus, dra ut från sin Guds tempel tillsammans med Herrens renade och helgade folk och krossa de förhatliga romarna i grunden. Så skulle Guds folk äntligen bli befriat, och det kuvade, förnedrade Jerusalem bli tröstat.

Ja, antagligen var det så både Symoen och Hanna – liksom alla andra som väntade på Kristus – tänkte sig att visionens ifyllda konturer såg ug.

Och så en dag kommer ett fattigt föräldrapar in i Herrens tempel i Jerusalem – ett par bland säkert hur många som helst – med en fyrtio dagar gammal bebisI. nget konstigt med det; och absolut inget uppseendeväckande. Men Symeon går fram till just de här föräldrarna och tar just det här barnet i famnen och säger:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.

Och det märkliga är inte att Josef och Maria gick upp med Jesus till templet – sådant hände ju hela tiden och de fick antagligen vackert stå i den långa kön för att vänta på att en ledig präst skulle få tid att handlägga deras ärende. Nej, det märkliga är att Symeon säger att han nu har sett det han hade väntat på i hela sitt långa liv.

I både Symeon och Hanna förenas två till synes diametralt motsatta förhållningssätt, nämligen å ena sidan beslutsamhet, och å andra sidan öppenhet.

Deras beslutsamhet handlade om att de dag ut och dag in, månad ut och månad in, år ut och år in – ja decennium ut och decennium in – hade haft målbilden klar för sig, och aldrig vikit bort från den ens en endaste liten tum.

De var helt inriktade på Guds löfte, och hade inrättat sina liv på ett sådant sätt så att de kunde vara på plats där och när som Gud behagade infria sitt löfte. Allt annat i deras liv – antagligen ner i minsta vardagssyssla – hade de ordnat så att det tjänade denna vision som var nerlagd i dem. De lät inget komma i vägen eller distrahera dem. Det är det som jag menar med deras beslutsamhet.

Och samtidigt: denna otroliga öppenhet för nya perspektiv, som gjorde att Symeon utan att tveka eller darra det minsta på manschetten (eller han var nog ganska darrhänt ändå, både av ålder och av entusiasm och kanske inte heller utan ett visst mått av bävan när han stod med Guds Messias i famnen – för vem kan uthärda dagen då han kommer?) Men denna otroliga öppenhet för nya perspektiv som gjorde att Symeon utan minsta tvekan kunde säga: ”Det är just detta jag har väntat på i hela mitt liv! Nu har jag äntligen skådat frälsningen som du, Herre, har berett.”

Och jag tänker mig att om någon i den stunden hade kommit fram till Symeon och Hanna och frågat dem: ”Så Malaki profeterna hade alltså fel; har ni väntat på fel sak?” tror jag att de skulle ruska på sina huvuden med all sin ålders vishet och erfarenhet och kanske att de skulle svara: ”Nej, profeterna hade inte fel – och vi har inte väntat på fel sak. Det är just denna frälsning vi har väntat på hela tiden – sporrade av den heliga Anden som oavlåtligt har talat till oss genom de heliga skrifterna. Men nu när löftet har blivit synlig och konkret verklighet kan vi erkänna att vi måste ha läst med fel betoning.”

Och det finns så många spår här – som jag av tidsskäl nu bara får nämna och sedan just nu lämna, t.ex. att Symeon lär oss att det visst går att vara bibeltrogen utan att vara fundamentalist. Eller att det visst går att ta in nya perspektiv, insikter och förhållningssätt utan att man för den skull sviker sin tradition eller sitt sammanhang eller allt man tidigare har trott på och aktat som dyrt och heligt.

Men jag får lämna dessa spår nu. Det lär säkert bli tillfällen att komma tillbaka till dem. Jag tror nämligen att dessa spår är något av genomgående teman i Nya testamentet – om vi bara vågar se det.

Istället tänkte jag ställa några frågor för dig och mig att fundera på för oss själva. Det är tre frågor. Och det här är inte frågor som man självklart kommer på svaret på under bara några sekunder, så någon kanske vill fortsätta att fundera på de här frågorna efter gudstjänsten och under de kommande dagarna.

Och min första fråga är: Har du någon sådan där målbild, eller kanske vision, eller finns det något som du går och hoppas på och längtar efter? Och hur skulle du då för dig själv formulera den målbilden/förhoppningen/längtan?

Min andra fråga berör det här med beslutsamheten: Finns det saker du gör eller som du skulle kunna göra (eller det går för all del att vända på steken också och fråga: Om det finns saker eller situationer som du skulle behöva undvika – eller kanske redan nu undviker) för att, så att säga, kunna vara närvarande och redo där och då som denna din längtan eventuellt skulle uppfyllas eller infrias?

Och min tredje och sista fråga berör det här med öppenheten: Kan du nämna för dig själv personer eller något annat som skulle kunna hjälpa dig eller upplysa dig – när tiden är inne – så att du ser att du då faktiskt har nått fram till det du hoppats på; eller att visionen faktiskt börjat förverkligas – fast kanske inte på det sätt som du tänkte eller trodde att den skulle förverkligas?

Så låt oss våga vara förväntansfulla; ja till och med bevara sådan förväntan som andra kanske skulle tycka är barnslig. Ty…

Gud är hos oss,
ljus i natten,
för att hjälpa oss att våga.
(Psalmer & Sånger nr. 818)