Bland annat om det där med att kalla folk ”Huggormsyngel”

Bland annat om det där med att kalla folk ”Huggormsyngel”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 december 2019
Tredje söndagen i advent: ”Bana väg för Herren”

Stri­der la­gen mot Guds löften? Nej, in­te alls. Om vi ha­de fått en lag som kun­de skänka liv ha­de rättfärdig­he­ten verk­li­gen be­rott av la­gen. Men nu har skrif­ten lagt allt un­der syn­den, och då kan löftet till dem som tror upp­fyl­las ba­ra ge­nom tron på Je­sus Kristus. In­nan tron kom hölls vi un­der upp­sikt, med la­gen över oss, tills tron skul­le up­pen­ba­ras. Så har alltså la­gen va­rit vår över­va­ka­re tills Kristus kom, för att vi skul­le göras rättfärdi­ga ge­nom tron. Men nu när tron är här har vi in­te läng­re någon över­va­ka­re. Al­la är ni nämli­gen ge­nom tron Guds söner, i Kristus Je­sus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ing­en läng­re ju­de el­ler grek, slav el­ler fri, man el­ler kvin­na. Al­la är ni ett i Kristus Je­sus. Men om ni tillhör Kristus är ni också av­kom­ling­ar till Ab­ra­ham och arv­ta­ga­re en­ligt löftet.
(Galaterbrevet 3:21-29)

Un­der fem­ton­de året av kej­sar Ti­be­ri­us re­ge­ring, när Pon­ti­us Pi­la­tus var ståthålla­re i Ju­deen, He­ro­des tet­rark i Ga­li­leen, hans bror Fi­lip­pos i Itu­reen och Tracho­ni­tis och Ly­sa­ni­as i Ab­i­le­ne, och när Han­nas och Ka­ja­fas var överste­präster, kom Guds ord till Sa­ka­ri­as son Jo­han­nes i öknen. Han be­gav sig till trak­ten kring Jor­dan och förkun­na­de öve­rallt syn­der­nas förlåtel­se ge­nom omvändel­se och dop, som det står skri­vet i boken med pro­fe­ten Je­sa­jas ord: En röst ro­par i öknen: Ba­na väg för Her­ren, gör hans sti­gar ra­ka. Var­je klyf­ta skall fyl­las, var­je berg och höjd skall sänkas. Kro­ki­ga sti­gar skall rätas och ste­ni­ga vägar jämnas. Och al­la människor skall se Guds fräls­ning. När folk kom ut i sto­ra ska­ror för att döpas av ho­nom sa­de han till dem: ”Huggorm­syng­el, vem har sagt er att ni kan slip­pa un­dan den kom­man­de vre­den? Bär då sådan frukt som hör till omvändel­sen. Och börja in­te säga er: Vi har Ab­ra­ham till fa­der. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Ab­ra­ham ur des­sa ste­nar. Re­dan är yx­an satt till ro­ten på träden. Var­je träd som in­te bär god frukt skall hug­gas bort och kas­tas i el­den.” Fol­ket fråga­de ho­nom: ”Vad skall vi då göra?” Han sva­ra­de: ”Den som har två skjor­tor skall de­la med sig åt den som ing­en har, och den som har bröd skall göra på sam­ma sätt.” Även tullin­dri­va­re kom dit för att bli döpta och fråga­de ho­nom: ”Mästa­re, vad skall vi göra?” Han sva­ra­de: ”Driv in­te in mer än vad som är fast­ställt.” Och när det kom sol­da­ter och fråga­de ho­nom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sa­de han till dem: ”Pres­sa in­te av någon peng­ar med våld el­ler hot, ut­an nöj er med er sold.” Fol­ket var fyllt av förväntan, och al­la fråga­de sig om in­te Jo­han­nes kun­de va­ra Mes­si­as.
(Lukasevangeliet 3:1-15)

 

Det är möjligt att jag har fel, men jag är ganska övertygad om att ingen – eller åtminstone väldigt få av oss som är här idag – någonsin har hört en predikan där predikanten inleder sitt tal med att kalla sina åhörare ”huggormsyngel”.

Jag är tämligen säker på att min pastorskollega Eva aldrig har inlett en predikan så, och jag tror faktiskt inte att jag själv någonsin har gjort det. Och även om man aldrig ska säga aldrig kommer jag antagligen aldrig göra det heller. Det är inte bara ganska ohyfsat att kalla folk för huggormsyngel. Det går dessutom helt på tvärs med talekonstens grundregel nummer ett, som ända från antikens dagar har varit att ett tals första del ska syfta till att skapa en relation mellan talare och åhörare; göra publiken välvilligt inställd till talaren, innan hen framför det hen vill säga. Och då vet inte jag om hälsningsordet Huggormsyngel verkligen är rätt väg att gå. Eller jag vet väl snarare att det är helt fel väg att gå, om man nu vill få folk att lyssna på vad man tycker att man har att säga.

Men det lustiga med Johannes döparens predikan är att han må ha varit en urusel retoriker och värdelös kommunikatör, men hans tal hade ändå den effekten på åhörarna att (om vi nu ska tro evangelisten Lukas, som i och för sig till skillnad från Johannes döparen är en otroligt skicklig retoriker och historieberättare) att de fylldes av förväntan. Ja de blev alldeles begeistrade – så till den milda grad att de rentav började undra om inte Johannes var Messias, den frälsarkonung de hade väntat på och längtat efter så länge, så länge, och som de gamla profeterna hade sagt skulle komma till Israels folk för att befria dem från mörker och dödsskugga när tiden var inne.

I dag brinner ju tre ljus i adventsljusstaken, och jag tänkte få skicka med tre tankar som du kan få fundera vidare kring sedan. Och för minnets skull skulle vi ju kunna hänga upp de tre tankarna på vart och ett av de tre brinnande ljusen. Och då kan det här med Johannes döparens förskräckliga retorik få leda in till den första tanken som du själv sedan kan få fundera över om det kan stämma: nämligen att det finns något ganska befriande i Johannes taskiga retorik; det finns något befriande i detta för alla andra som också fått kallelsen att förkunna Guds rike. Och den kallelsen har ju varje kristen fått.

Det finns något befriande i att Guds levande ord kan tränga fram till människor och nå deras hjärtan även om ordets budbärare inte alltid är på topp. Guds ord övertygar nämligen inte i första hand med vältalighet, utan bevisas med Ande och kraft. Och den andliga kraften är ju inte vår, utan Guds.

Helt klart ska vi ju alla försöka göra vårt bästa, och ge en så rättvis bild av Jesus och himmelriket som möjligt, genom att bemöta våra medmänniskor och behandla hela Guds skapelse med vördnad, respekt, lyhördhet och kärlek. Men dagens predikans första tanke kan få vara att Gud faktiskt har möjlighet och förmåga att använda oss var och en i sin tjänst; låta oss stå i himmelrikets tjänst och förmedla Guds ord om frälsning, även de dagar då vi själva inte är på topp; de dagar vi inte förmår visa oss från vår bästa sida.

Om Gud till och med kunde använda en så oborstad, ociviliserad och vresig figur som Johannes döparen – och förmå människor genom hans mediokra och taggiga predikan att väckas till förundran och förväntan, ja då fixar nog Gud att verka genom var och en av oss också.

Den andra tanken jag vill föreslå för fortsatt reflektion är var Gudsrikesvägen egentligen byggs, eller r den byggs och hur den byggs. Folket frågade ju Johannes vad de skulle göra för att kunna utveckla och bära den frukt som hör omvändelsen till.

Eftersom det handlar om Gud; eftersom det handlar om att bana väg för Herren och göra sig redo för att ta emot Messias, kanske vi skulle kunna tro att de skulle avsätta mer tid för bön och bibelläsning; bli flitigare att gå på gudstjänst och att förlägga mer av sin tid i tempel och synagoga. Eller kanske att göra som Johannes själv hade gjort – bli munk och eremit och leva i avskildhet på någon enslig plats i vildmarken långt bortom all ära och redlighet.

Och nu tror jag inte att vare sig Johannes döparen eller evangelisten Lukas, som berättat det här för oss, ens en sekund skulle misstycka till mer bedjande, bibelläsande eller flitigare gudstjänstdeltagande. Och inte heller tror jag att de skulle ha något emot retreater eller att en och annan sökte celibatets nådegåva eller blev munk eller nunna. Men när folket frågar Johannes vad de ska göra för att bära omvändelsens frukt är det inte sådant Johannes nämner.

Istället pratar han om deras olika vardagssituationer; att de ska se på sina vardagsliv och sitt vanliga kneg som den tid och det rum där just de ska kultivera omvändelsens frukt. De ska inte säga upp sig från sina jobb, eller ge upp de sociala relationer de finns i för att sedan kanske kunna bära omvändelsens frukt någon helt annanstans. Istället ska de utföra sina arbetsuppgifter och leva sina vardagsliv så att det ger rättvisa åt Gudsrikets principer. Det kan innebära att de kunde behöva göra vissa justeringar och bryta med vissa ovanor och dåliga mönster. Men om vi tror att det i första hand handlar om att de från och med nu skulle börja springa runt på kontoret och ropa Jesus stup i kvarten eller att smuggla in lappar med bibelord i kollegernas lunchlådor, så får vi nog läsa om dagens text en gång till.

Och så den tredje och sista tanken jag vill föreslå som något att fortsätta att fundera kring: Evangeliet (det goda budskapet om Jesus) verkar ha kraft och förmåga att ta också det svåra och mörka och liksom vrida det till välsignelse och nya möjligheter. Den evangeliska kraften att ta sig an också det svåra och mörka och liksom vrida det till hopp och ljus, tänker jag vi kan se om vi jämför de bibelverser i dagens lästa bibeltexter som handlar om Abrahams barn. Och de verserna finns dels i dagens text från Lukasevangeliet, dels i dagens text från Galaterbrevet.

För många av oss är Abraham kanske mest en figur vi hörde berättas om i söndagsskolan och sedan inte så mycket mer. Men i Bibelns texter och i den bibliska föreställningsvärlden är Abraham en centralgestalt. Man skulle nästan kunna säga att den sammanhängande tråden genom hela Bibeln och då både i Gamla och Nya testamentet är berättelsen om hur Gud förverkligar och uppfyller de löften Gud en gång gav Abraham – han som var välsignad av Gud och kallades Guds vän.

Gud hade sagt till Abraham: ”Alla folk skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått.” Eller: ”Genom dig och dina ättlingar skall alla jordens folk bli välsignade.” Och detta löfte om Abrahams och hans ättlingars välsignelse hålls sedan levande i hela den bibliska berättelsen, och även in i Nya testamentet.

Men så har vi då Johannes döparen som sa till dem som kom för att bli döpta av honom: ”Vem har sagt att ni kan komma undan den stundande vreden. … Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.”

Vad Johannes förstås är ute efter är att peka på att folk lade så stor vikt på att de var Abrahams ättlingar och därmed ansåg sig liksom automatiskt ha tillgång till den abrahamitiska välsignelsen; att de automatiskt kunde tillräkna sig Abrahams rättfärdighet; att de helt oreflekterat kunde åtnjuta samma vänskap med Gud som Abraham hade haft; ja att de på grund av sin härkomst liksom hade rätt till eller helt enkelt kunde kräva Guds välsignelse – utan att detta på något sätt visade sig i deras livsföring.

Så Johannes fnyser åt dem och säger ironiskt: ”Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.”

Det är ju bildligt. Självklart menade Johannes knappast att stenarna där på marken skulle hoppa upp och förvandlas till Abrahams barn. Han menade ju bara att om de hävdar att de är Abrahams barn och därmed Guds vänner så får de sannerligen se till att visa det i sina liv också. Hur då? Jo genom att bära den frukt som hör omvändelsen till. Och just för tillfället såg det ganska så kört ut.

Men så sa jag ju att den här predikans tredje och sista tanke skulle vara att evangeliet – det goda budskapet om Jesus – verkar ha kraft och förmåga att ta också det svåra och mörka och liksom vrida det till välsignelse och nya möjligheter. Den evangeliska kraften förmår att ta sig an också det svåra och mörka och liksom vrida det till hopp och ljus.

För genom Kristus gör Gud nästan det som Johannes i sin ilska och vresighet hade slängt ut sig lite halvt i förbigående. Genom Kristus gör Gud nästan just det som Johannes hade sagt att Gud kunde göra, nämligen att uppväcka barn åt Abraham till och med ur stenar.

Men i Kristus blir den sanningen inte ett hot om dom och förkastelse, utan ett löfte om frälsning och gemenskap. I Kristus och i tron på honom förvandlas, om inte stenar, så människor som tidigare stod långt bort från allt vad löften om rättfärdighet och välsignelse heter till Abrahams barns. Paulus skriver: ”Alla är ni ett i Kristus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.”

I Jesu namn kan Gud förvandla det hårdaste och mest förhärdade stenhjärta till en fruktbar jord där omvändelsen kan växa och ge rik frukt – till välsignelse för oss och till välsignelse för andra.

Så idag kanske de tre adventsljusen kan få hjälpa oss att komma ihåg och fundera på vad det skulle kunna innebära för oss var och en:

  1. att vi får stå i himmelrikets tjänst och att Gud förmår att använda oss till förmedla hopp och frälsning till andra människor och hela skapelsen också de dagar då vi inte är på topp.
  2. att det är framför allt i våra vanliga vardagsliv som vi får vara med att bana väg för Herren.
  3. att även om vi skulle känna oss ovärdiga allt vad rättfärdighet och välsignelse heter, får vi i Jesu Kristi namn likväl leva välsignade och vara till välsignelse för andra.