Bröd, kropp, gemenskap

Bröd, kropp, gemenskap

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkans vid konfirmationsgudstjänst den 17 september 2017

Fjortonde söndagen i trefaldighet: ”Enheten i Kristus”

I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
(Första Korinthierbrevet 1:10–13)

Att få vara med… Finns det något skönare och bättre än att få vara med i en gemenskap? Finns det något bättre än att få hänga med roliga och intressanta och kanske snygga personer; att få vara en i gänget? Jag tror att det där är en längtan och ett behov som finns djupt i varenda människa. Sedan kan det förstås vara så att olika människor även har olika behov av att även få dra sig undan och vara för sig själv, men att få tillhöra en grupp med människor som man tycker om eller som man beundrar eller som man helt enkelt vill vara tillsammans med, det är verkligen inte fel.

Det fanns en gång en liten grupp människor som brukade träffas minst en gång i veckan. Kanske var de inte så jättemånga – ska vi säga kanske 30, 40, 50 personer – men de brukade träffas och äta tillsammans hemma hos någon i gruppen som hade ett tillräckligt stort hus för att alla skulle få plats.

Nu var det väl så att flera av dem egentligen kanske inte hade så jättemycket gemensamt med de andra i gruppen. De var i lite olika åldrar, de hade olika bakgrund – en del var kanske födda i det här landet; andra var invandrare. Några hade hög utbildning; andra var analfabeter. Några var ganska så rika; andra var genomfattiga.

Så egentligen hade personerna som var med i gruppen inte så mycket gemensamt med varandra – förutom en enda sak: De trodde på Jesus. Och det var egentligen enda anledningen till att de träffades och häll ihop för att läsa Bibeln, be till Gud, sjunga lovsånger och äta mat tillsammans. De trodde på Jesus; de trodde att Jesus var den som Gud hade sänt till världen; och att Jesus var deras och egentligen hela världens Herre, mening och mål.

Det här hände i den grekiska staden Korinth, och den lilla gruppen jag berättat om var alltså den kristna församlingen i Korinth. Den hade bildats några år tidigare av aposteln Paulus när han hade varit där och predikat om Jesus. Men även om det var genom Paulus predikan som dessa människor hade hittat varandra menade Paulus att det egentligen inte var någon mindre än Gud själv som hade fört samman de här människorna till en grupp; en församling – till gemenskap med Guds Son Jesus Kristus (Första Korinthierbrevet 1:2). För det var ju liksom egentligen bara Jesus de hade gemensamt.

Men oj vad de hade Jesus gemensamt! Paulus skriver ganska mycket om det i de brev han skickade till församlingen i Korinth. Han skriver till dem att Jesus Kristus är ett bröd – ett enda bröd som de har tillsammans och som de alla får äta av. Och han skriver att Jesus Kristus är en levande kropp – en enda kropp där någon i gruppen är en hand och någon annan en fot, någon är ett öra och någon annan ett öga; en levande kropp där alla delarna är olika – och behövs och som just därför hör ihop, därför att de där olikheterna behövs (Första Korinthierbrevet 10:16–17).

Paulus skriver:

Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? … Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom … Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.
(Första Korinthierbrevet 12:15 –17, 21, 27)

Men, nu hade det hänt att den första ”å vad mysigt det är att vara tillsammans”-hajpen hade gått över, och de hade börjat upptäcka att de inte var så lika varandra. De hade börjat upptäcka varandras olikheter. Det var ju egentligen inte något konstigt med det, men de hade även börjat irritera sig på varandras olikheter. Och så hade de börjat deklarera inför varandra vilka de hade mest gemensamt med:

”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”. Och någon hade till och med drämt till med ”Jag hör till Kristus”, och det lät ju förstås väldigt fromt och fint att säga att man hör till Kristus, men antagligen menade den personen: Jag – till skillnad från ni andra – tillhör Kristus, för ni andra varken tänker eller beter er som jag gör, så ni andra tillhör inte Kristus på riktigt.

Det är ganska naturligt och okonstigt att det finns människor som vi trivs mer med än med andra; som vi uppskattar att vara mer att vara tillsammans med än andra, och som vi passar bättre ihop med än med andra. Det är inte alls särskilt konstigt. Men den kristna församlingen är något mer än bara ”å vad mysigt vi har i vår lilla grupp”. Den kristna församlingen finns till av en anledning som är mer och djupare än att vi ska ha trevligt ihop.

Den kristna församlingen finns eftersom det också finns en hel hungrig värld som behöver få äta sig mätt på Livets och kärlekens bröd – och det verkar som att den kristna gemenskapen skulle vara den grupp som serverade världen detta bröd – eller kanske rentav själva skulle vara den gemenskap som är detta Livets och kärlekens mättande bröd.

Den kristna församlingen finns eftersom det finns en hel värld som behöver få lära känna Guds kärlek – och den kristna församlingen skulle liksom vara det levande och synliga beviset på den kärleken.

Den kristna församlingen finns eftersom det finns en hel värld som behöver förenas i kärlek och frid – och den kristna församlingen skulle liksom vara den föreningen.

Och det fina i kråksången är att till det får helt vanliga och inte särskilt märkvärdiga människor som du och jag vara med och bidra – när vi är tillsammans som, inte i första hand vår församling, utan Guds församling.

Kanske är det just det som skiljer den kristna församlingen eller kyrkan från nästan alla andra grupper, gemenskaper, gäng eller sammanslutningar. Kyrkan är den grupp av människor där vi – för all del – får vara till för varandra, men inte bara det, utan också gruppen där vi är till för andra – ja vi får vara till för hela världens skull; för att hela världen genom denna gemenskap ska hitta tillbaka hem till Gud som är Kärleken med stort k och Livet med stort L, och Gemenskapen med stort G. (Jfr dagens evangelieläsning: Johannesevangeliet 17:18–23.)

Det låter kanske jättekonstigt att just vi som är kyrkan skulle vara allt detta, men därför är det väl heller inte för intet som den kristna församlingen, eller kyrkan, i Bibeln tillsammans med Jesus själv kallas för en del av Guds mysterium (Efesierbrevet 3:9–10; 5:32; Kolosserbrevet 1:26–27).

Och det är ju inte det sämsta, eller hur: att få vara en del av Guds eget mysterium!

Låt oss be:
Herre Jesus Kristus, du räckte ut dina händer på korset för att rädda alla människor, låt vad vi gör i dag behaga dig och bli en del av ditt verk att återlösa världen. Du som lever och råder i evighet. Amen. (Bön ur Kyrkans dagliga bön)