Ite missa est – en presentation av Herrens måltid

29 mar Ite missa est – en presentation av Herrens måltid

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 mars 2018
Skärtorsdagen: Det nya förbundet

 

Lukasevangeliet 22:7–23
Så kom det osy­ra­de brödets dag, då påsklam­men skul­le slak­tas. Och Je­sus sände i väg Petrus och Jo­han­nes och sa­de: ”Gå och gör i ord­ning påskmålti­den åt oss.” De fråga­de var de skul­le göra det. Han sva­ra­de: ”När ni kom­mer in i sta­den möter ni en man som bär på en vat­ten­kru­ka. Följ ef­ter ho­nom till det hus som han går in i och säg till den som äger hu­set: Mästa­ren frågar var sa­len är där han kan äta påskmålti­den med si­na lärjung­ar. Då vi­sar han er till ett stort rum i övervåning­en som står färdigt. Där skall ni göra i ord­ning målti­den.” De gick och fann att allt var som han ha­de sagt, och de ord­na­de för påskmålti­den.

När stun­den var in­ne la­de han sig till bords till­sam­mans med apost­lar­na. Han sa­de till dem: ”Hur har jag in­te läng­tat ef­ter att få äta den­na påskmåltid med er in­nan mitt li­dan­de börjar. Jag säger er: jag kom­mer in­te att äta den igen förrän den får sin full­kom­ning i Guds ri­ke.” Man räck­te ho­nom en bäga­re, och han tac­ka­de Gud och sa­de: ”Ta det­ta och de­la det mel­lan er. Jag säger er: från den­na stund skall jag in­te dric­ka av det som vin­stoc­ken ger förrän Guds ri­ke har kom­mit.” Se­dan tog han ett bröd, tac­ka­de Gud, bröt det och gav åt dem och sa­de: ”Det­ta är min kropp som blir off­rad för er. Gör det­ta till min­ne av mig.” Ef­ter målti­den tog han på sam­ma sätt bäga­ren och sa­de: ”Den­na bäga­re är det nya förbun­det ge­nom mitt blod, som blir ut­gju­tet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bor­det till­sam­mans med mig. Människo­so­nen går den väg som är bestämd, men ve den människa ge­nom vil­ken han blir förrådd!” Då börja­de de fråga varand­ra vem av dem det var som skul­le göra det­ta.

 

I kväll firar vi att Jesus instiftade det nya förbundets måltid – nattvarden. Kärt barn har många namn, och i kyrkan är nattvarden ett väldigt kärt barn. I alla fall har den här måltiden eller gudstjänsthandlingen under årtusendena begåvats med många namn.

Jag tänkte att vi den här stunden skulle stanna till vid några av dessa namn och fundera lite på vad de säger om nattvarden.

 

Brödsbrytelse
I Nya testamentet beskrivs nattvarden oftast kort och gott med att de kristna samlades och bröt bröd. När de kristna samlades läste de bibeln, bad och bröt brödet – inte bara första söndagen i månaden, utan antagligen varje gång de träffades. Egentligen är det en helt vanligt förekommande judisk måltidssed att bryta bröd. För de Jesustroende blev detta ett kännetecken och en identitesmarkör att de vid sina måltider hade ett enda bröd som de bröt i så många delar så att alla kunde äta och bli mätta. Det blev ett tecken på att de hörde samman –med Jesus, men därför också med varandra. De fick vara till för varandra.

Det finns en fin berättelse i Lukasevangeliet som handlar om att när Jesus hade dött var det två av Jesu många lärjungar som i sorg och besvikelse hade lämnat Jerusalem. De hade sett hur Jesus hade utlämnats till myndigheterna, hånats, piskats, spikats upp på ett kors, dött och begravts. Nu ville de lämna eländet bakom sig. Det hade ju ändå inte blivit som de hade tänkt sig, utan alla deras förhoppningar hade kommit på skam och slutat i fiasko.

Så de här båda lärjungarna bröt upp från Jerusalem för att återvända hem till sin gamla by igen. På vägen slår en främling följe med dem och börjar prata med dem. Och han berättar så intressant och fängslande så när lärjungarna kommer fram till byn ber de honom att stanna hos dem över natten. Där dukar de upp lite kvällsmat och slår sig till bords.

Främlingen tar ett bröd, läser den sedvanliga judiska tackbönen:

Baruch atah Adonai, Eloheinu melech ha-olam.
Ha-motzi lechem min ha-aretz.

”Välsignad är du Herre, världsalltets konung,
som låter bröd framstå ur jorden.”

Och så bryter han brödet. Och först då, när han bryter brödet, går det upp för lärjungarna vem främlingen egentligen är: Jesus!

Så när de första kristna fortsatte att samlas för att bryta bröd så var det dels en påminnelse om att de tillhörde Jesus, och att de ville göra som han: bryta brödet så att det räcker åt dem alla.

 

Eukaristi
Faktum är att den där tackbönen som Jesus, precis som alla andra judar, bad före måltiden har gett upphov till det kanske allra vanligaste namnet på nattvarden: Eukaristi, som betyder just tacksägelse.

Och den tacksägelsebönen lever kvar i olika former i många nattvardsliturgier än idag. I början av nattvardsbönen som börjar att vi vänder oss till Gud Fader och tackar för vad han har gjort för oss i skapelsen och frälsningen. Som i den nattvardsbön vi kommer att be här ikväll:

Vi tackar dig, helige Fader, allsmäktige evige Gud
genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Ty vägen till dig öppnades för oss,
då du insatte honom
till att bli överstepräst inför dig för evigt.
Han instiftade det nya förbundets gudstjänst
och frambar sig själv till frälsning för hela världen.

Och kanske är det just tacksägelse (eukaristi) som är grundtonen i varje nattvardsfirande och som – om vi vill – kan få vara grundtonen i den gemenskap som nattvardsgemenskapen gestaltar – en gemenskap av lärjungar till Jesus: tacksamhet och glädje. Som Lukas skrev om de första kristna: ”De bröt brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje”.

Förhoppningsvis är det just en uppriktig och inte en påklistrad och konstgjord tacksamhetens glädje där vi bara ler och ser glada ut för att det ser bra ut. Nej, eukaristin handlar om en djupare tacksamhet som kan få bära oss trots alla våra omständigheter och tillfälligheter: tacksamheten att vi är utvalda av Gud i hans kärleksfulla plan om hans Son; en plan om vår utkorelse i Kristus redan före världens skapelse, och att precis allt som egentligen betyder något: livet, jord och himmel, tron, hoppet och kärleken är Guds oförtjänta gåvor till oss.

När vi i tacksamhet bryter brödet inför Gud och med varandra får vi öva oss i det som även kan få gälla även när vi befinner oss utanför kyrkväggarna: Att vi får ge som gåva vad vi har fått som gåva.

 

Herrens bord/Herrens måltid
På ett par ställen i Nya testamentet kallas nattvarden för Herrens bord. Det är i en diskussion i Paulus första brev till de kristna i staden Korinth. Pauls kan ha hämtat termen Herrens bord från Gamla testamentet, närmare bestämt från profeten Malakis bok.

I Malakis bok anklagar Gud tempelprästerna för att fuska med gudstjänsten. Istället för att bära fram de offer som lagen bestämde – och det skulle vara av det allra bästa – tycker de att det är både onödigt och besvärligt och offrade istället av det sämre:

Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot. Men ni vanhelgar det när ni menar att Herrens bord är orent och att hans mat är värd förakt. Ni säger: ”Vilket besvär!” och fnyser bara, säger Herren Sebaot. Ni kommer med stulna, halta och sjuka djur och frambär dem som offer [underförstått: och behåller det bästa för er själva istället].
(Malaki 1:11–13)

Herren utmanar prästerna att testa vad som skulle hända om ni skulle komma med sådant till ståthållaren? Tror de verkligen att han skulle acceptera det? Men mot Herren – hela världens härskare – verkar de tro att det går för sig. (Malaki 1:8–9)

Men Paulus spinner i sitt brev till de kristna i Korinth även vidare på det här med Herrens bord och säger att man inte kan äta både vid demonernas bord (dvs. ta del i avgudadyrkarnas gudstjänster) och vid Herrens bord. Varför inte? Jo, för att man har ”gemenskap” med det bord och med de offergåvor man äter – man blir så säga själv en del av detta.

Och det är i det sammanhanget som Paulus skriver de ord som vi upprepar vid varje nattvardsfirande:

Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?  Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.
(Första Korinthierbrevet 10:16–17)

Här handlar det alltså om attityd och vem man vill tillhöra, vad man vill ha gemenskap med: avgudarna eller med den levande Herren.

Men, tillägger Paulus, egentligen finns det ju inga avgudar, dvs. avgudarna är ju bara påhittade! Det finns bara en sann Gud och allting på hela jorden tillhör alltså den enda Guden. Så egentligen spelar det ingen roll om man skulle äta mat som folk säger är offrade åt andra gudar. Den maten kan inte vara offrade åt några andra gudar eftersom det helt enkelt inte finns några andra gudar än den ende Guden.

Och det måste ha varit ganska skönt för de kristna i Korinth att få att höra detta, för på den här tiden var i stort sett all mat som fanns att köpa offermat. Åtminstone var nästan allt kött sådant som hade använts i offerkulten. Om man skulle handla kött gick man i Korinth inte till Hemköp utan till närmaste avgudatempel.

Så å ena sidan säger Paulus: Ni kan absolut äta sådan mat som har offrats i avgudatemplen och ändå vara goda kristna, eftersom det ju inte finns några avgudar på riktigt, men – och det här är viktigt – det kan finnas de ibland er i församlingen som inte har den insikten. Det kan finnas de som tänker att det där köttet som säljs i avgudatemplen verkligen tillhör andra gudar och andra herrar än Herren Jesus, och som skulle få fruktansvärt dåligt samvete om de råkade få i sig sådan mat – så dåligt samvete att de skulle börja tvivla på sin frälsning och kanske tro att de inte är värdiga längre att tillhöra Jesus.

Så för deras skull: Avstå från det där köttet som säljs i avgudatemplen (vilket i praktiken innebar att avstå från kött helt och hållet eftersom det i stort sett inte fanns något annat kött att tillgå än det som såldes i avgudatemplen) och håll er till maten vid Herrens bord istället. Gör så för de andras skull, gör så för dina trossyskons skull, dina medkristnas skull.

Att vi i nattvarden får gemenskap med Kristi blod betyder väl ungefär att det Jesus gjorde på korset när han dog för världens synder, det har vi gemenskap med, dvs. Jesu död på korset gäller oss. Vi får räkna hans död bort från synden som vår egen död bort från synden. Han tog straffet för våra synder på sig. Vi är delaktiga i frälsningen och det nya livet som Jesus vann på korset. Vi ingår i den pakt eller det nya förbund av Ande och Liv som Gud har tecknat och beseglat med Jesu dyrbara blod.

Men Paulus säger ju både att vi har gemenskap med Jesu blod (dvs. att vi har gjorts delaktiga i Jesu offerdöd på korset) och att den delaktigheten tar sig konkret uttryck i att vi också har gemenskap med Kristi kropp, som är hans kyrka eller församling.

Det betyder ungefär att vi i Jesu namn är delaktiga i varandras liv. Vi hör ihop. Vi angår varandra.

På den här punkten (dvs. att Herrens måltid inte bara handlar om min egen helt privata relation till Jesus, utan min relation till den kristna gemenskapen) är Paulus knivskarp. Han skriver på ett ställe i samma brev att församlingens gudstjänster i staden Korinth snarare var skadliga än uppbyggliga och att det de höll på med i församlingen när de samlades för att bryta bröd knappast ens kunde kallas Herrens måltid.

Varför då? Använde de fel sorts bröd och fel sorts vin?
Nej.

Bad de fel sorts böner?
Nej.

Men de verkade inte ha fattat att det handlade om Kristi kropp – och då tänker Paulus antagligen inte på att nattvardsbrödet är Kristi kropp, utan att de är Kristi kropp; att de hör ihop och därför måste se till att maten räcker åt dem alla, istället för att, som det nu gick till, de rika (som hade möjlighet att gå tidigare från jobbet och samlas före de andra) åt upp all mat så att det inte fanns någon kvar när de fattiga väl hade möjlighet att ta sig till församlingens sammankomst.

Paulus går till och med så långt att han säger att deras ovärdiga sätt att fira nattvard på har lett till att många i församlingen är sjuka och att några rentav har dött. Inte för att det skulle finnas någon särskild magisk kraft, utan av den enkla anledningen att får man ingen mat så blir man sjuk – och svälter till sist ihjäl.

Vi får tänka på att i församlingen i Korinth fanns det säkert en hel del rika människor, men det stora flertalet var antagligen fattiga slavar och församlingens måltider var kanske enda möjligheten för dessa att få i sig lite mer näringsrik kost. Och jag tänker mig att när Paulus skriver:

Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricker bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han dricker en dom över sig.
(Första Korinthierbrevet 11:28–29)

Jag tänker mig att när Paulus skriver så är den fråga som man ska pröva sig själv med är: ”Är jag beredd att äta och dricka på ett sådant sätt så att det också räcker åt alla de andra? För nu gäller det ju inte bara mig, nu gäller det Kristi kropp – alltså hela gemenskapen – hela Kristi församling.”

 

Kommunion
Ett namn på själva detta ätande och drickande i nattvarden är kommunion, vilket helt enkelt betyder ”gemenskap”. Det är gemenskapen med Jesus Kristus, men just därför är det är också gemenskapen med alla andra vid Herrens bord – eller som det också heter med alla andra ”kommunikanter”.

 

Mässa
Kärt barn har som sagt många namn, och jag ska bara nämna ett namn till på nattvarden: Mässa.

Ordet mässa har med ”sändning” att göra och kommer egentligen från avslutningsorden i de kristnas sammankomster. När det var dags att bryta taffeln; när det var dags att gå ifrån bordet och gå tillbaka till sina vardagssysslor igen, sade församlingsföreståndaren till församlingen: ”Gå, det är hemförlovning!” eller ”Gå, det är dags att sändas härifrån!”, vilket på latin blir: Ite, missa est.

När vi kallar nattvardsfirandet för mässa så är det kanske det vi kan få påminnas om: att vi samlas i kyrkans måltidsgemenskap helt enkelt för att sändas härifrån – i Jesu namn. Allt det som vi får minnas och återuppleva varje gång vi samlas för att bryta brödet (att Guds Ord steg ned från himlen och blev människa bland människor, levde, undervisade, helade, led, dog, uppstod, gav oss helig Ande och lovade att komma tillbaka i härlighet) har inte i första hand skett för att vi ska fira gudstjänst i kyrkan, utan vi firar gudstjänst i kyrkans gemenskap för att bli sända i Jesu namn från mässan som Gudsrikets missionärer i våra olika vardagar.

För världen är i desperat behov av livets bröd (dvs. mat till kropp och själ, gemenskap, upprättelse, rättvisa, fred, frid, frälsning…) och vi som vid Herrens bord har fått del av Livets bröd har därmed också här fått öva upp ett mönster för hur världen ska mättas. Och det mönstret är att vi bryter av och delar med oss av det vi har till andra. Och så får vi göra fram till den dag då Herren kommer tillbaka och öppnar porten för oss till den stora nattvardssalen i Guds rike.