10 apr Den 12 april (fredag i femte fasteveckan) ”Upprättelse och hämnd”
Den 12 april (fredag i femte fasteveckan)
Upprättelse och hämnd
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Utöver de fyra sånger om Herrens tjänare som veckans tidigare andakter har handlat om, räknar vissa forskare även dagens bibeltext som en sådan sång.
Bibeltexten återkommer på ett ställe i Nya testamentets evangelier, nämligen i Lukasevangeliet, och där är det Jesus som citerar detta bibelställe om den smorde profeten:
Jesus kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom.
Så håller Jesus en mycket kort predikan. Hela predikan lyder så här:
I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.
Jesu minipredikan väcker en hel del frågor hos de övriga gudstjänstdeltagarna. Frågorna övergår i diskussion, och diskussionen övergår i tumult, och gudstjänsten slutar i kalabalik.
Men det där tänkte jag att vi lämnar just nu, och tittar lite på vad Jesus egentligen läste från Jesajaboken. Och vad han inte läste. I Jesajaboken stod det ju att den smorde profeten skulle ”förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud.”
Men när evangelisten Lukas citerar vad Jesus läser tar han bara med det där med ett nådens år. Sedan rullar Jesus ihop bokrullen och lämnar tillbaka den. Så vad hände med hämndens dag?
Nu kan vi ju inte veta exakt om Jesus verkligen slutade läsa just där som Lukas slutar citatet. Lukas skriver att man gav Jesus profeten Jesajas bok, och när han öppnade den fann Jesus det ställe där det står skrivet: ”Herrens ande är över mig…” Och det kan ju i och för sig betyda att Lukas bara vill tala om ungefär vilket bibelställe det handlade om, och att Jesus i själva verket läste ett betydligt längre stycke än de verser som Lukas citerar; att Lukas bara citerar de inledande orden av läsningen som kanske var mycket längre. Men oavsett det går det inte att komma ifrån känslan av att Lukas medvetet satte punkt efter frasen ”ett nådens år inför Herren” och alltså väljer att inte ta med det där om hämndens dag.
I Jesajaboken hänger annars de där två fraserna ihop: ”Ett nådens år inför Herren, en hämndens dag från vår Gud.” De bildar något som är mycket vanligt i hebreisk poesi, nämligen ett slags tankerim som kallas parallellism. En parallellsim betyder ungefär att först säger man en sak, och sedan säger man ungefär samma sak igen fast med andra ord. I stort sett all poesi i Bibeln förekommer det sådana tankerim. ”Ett nådens år från Herren,” och ”en hämndens dag från vår Gud.” betydde alltså i den ursprungliga texten ungefär samma sak.
Så vad var då detta ”nådens år från Herren”? Ska vi vara noggranna med texten, står det egentligen ”ett Herrens gynsamma år”, eller ”ett Herrens välbehagliga år”? Vad var det för ett välbehagligt år? Då får vi leta oss ännu längre bak i Gamla testamentet – till lagarna i Tredje Moseboken. Där finns det anvisningar om det så kallade ”friåret” eller ”jubelåret”.
Vart femtionde år skulle israeliterna ”utropa frihet åt alla invånare i landet. … Var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt.” Skulderna skulle avskrivas. De som av olika anledningar hade tagits i tvångsarbete – kanske som ett sätt att betala av en skuld – skulle få återvända hem till sina familjer. Egendomar skulle återgå till sina ursprungliga ägare. Friåret stod för upprättelse och hemkomst.
Det är denna bild från lagen om friåret som profeten anknyter till när han säger att han förkunnar det välbehagliga året från Herren – som en bild för frihet, upprättelse och hemkomst. Profeten använder bilden av friåret för att beskriva något som redan var på gång: den stora hemkomsten och den stora upprättelsen i profetens samtid, dvs. judarnas återkomst från fångenskapen i Babylonien. Folket skulle äntligen få återvända hem från exilen!
Och denna stora, omvälvande händelse i Israels historia beskriver profeten som ”ett gynnsamt år från Herren, en hämndens dag från vår Gud.” Och ”hämnd” betyder nog här egentligen inte något annat än ”upprättelse”. Kanske hade uttrycket ”hämndens dag” blivit ett stelnat uttryck redan på profetens tid så att det helt enkelt egentligen bara var ett annat sätt att säga ”upprättelsens tid” – vare sig en sådan tid innebar att hämnd utkrävdes eller inte.
Men visst, det är klart: Det som är gynnsamt och välbehagligt för de upprättade och hemkomna innebär ju ofta ett mindre gynnsamt läge för dem som tidigare har kunnat dra nytta av tvångsarbetena; för dem som har tjänat kosing på de belånade ägorna. När några som tidigare varit förtryckta blir upprättade och får tillbaka sina liv, innebär det ju ofta i praktiken en mindre gynnsam tillvaro för andra; för dem som har skott sig; för dem som har tjänat på att andras förtryck. Det är kanske många gånger upprättelsens konsekvens eller baksida – beroende på hur man ser det, men det är ju något annat än att säga att ”upprättelse” förutsätter ”hämnd”; det är ju något annat att säga än att ”hämnd” alltid måste utkrävas för att verklig upprättelse ska ske. Men på profetens tid hade kanske uttrycket ”hämndens dag” helt enkelt blivit ett stelnat uttryck som alltså egentligen bara betydde ”tid för upprättelse”.
När Jesus befann sig i synagogan hemma i Nasaret och läste den där flera hundra år gamla texten från Jesajaboken befann han sig i en veritabel krutdurk. Det kokade i landet som ju var ockuperat av Rom. Minsta gnista kunde lätt starta en explosion. Jesus får själv känna av det, för när han inte uppfyller åhörarnas alla krav och förväntningar driver de ut honom ur synagogan, ut ur staden och i sitt raseri driver de upp honom på ett berg där de är nära att störta ner honom.
Kanske visste Jesus vad som låg i luften. Kanske var det därför han faktiskt avslutade läsningen före orden om hämndens dag. För att de orden så lätt kunde missförstås. För att de så lätt kunde ge en så snedvriden bild av vad för slags Kristus han var. Det grekiska ordet Kristus, liksom det hebreiska ordet Messias betyder ju just ”smord”. Kanske han var medveten om att hämnd så sällan nöjer sig vid upprättelsen utan bara vill ha mer och mer och mer – tills den helt slukar oss – och vi aldrig blir vare sig fria eller upprättade utan bara besatta och förslavade av tanken på hämnd.
Det kan säkert finnas tillfälle då hämnd på något sätt är en nödvändig sida av upprättelsen. Att alltid och i alla sammanhang säga att det är fel med hämnd kan i sig vara en form av förtryck – särskilt om ett sådant uttalande kommer från de redan privilegierade och besuttna. Tanken på och bönen om hämnd finns faktiskt även på sina håll också i Nya testamentet. Och samtidigt: alltför ofta leder ju hämnd inte alls till upprättelse, utan till nya förtryck.
Jesu vägran att gå in i hämndspelet fick som konsekvens att han faktiskt blev smord till att dö. Men jag tror samtidigt att vi får en alldeles för snäv bild av evangeliet och Jesu uppdrag om det enda vi säger är att Jesu mission var att dö. Jesu uppdrag var att förkunna glädjebud åt de förtryckta och ge de förkrossade bot. Men hans vägran att gå in i hämndspelet bidrog ändå till att han till slut själv blev överlämnad till den romerska ockupationsmakten och uppspikad på ett av alla deras vidriga kors. Därför att han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”.
Så vad för slags Kristus var Jesus? Jo, en Kristus som smord av Guds Ande kämpade trons kamp för oss – utan några andra vapen än kärlek.
Fundera vidare
Vad tänker du om hämnd?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Att kunna ”frambära glädjebud till de betryckta”.
För samhället och världen: För dem som bor i söndertrasade samhällen och ”förstörda städer”, om snabb och bra återuppbyggnad.
För mig själv och mina nära: Om ”glädje”.