Den 9 december (måndag i andra adventsveckan): ”Bana väg – till och med genom ett tak om det behövs”

Den 9 december (måndag i andra adventsveckan): ”Bana väg – till och med genom ett tak om det behövs”

Den 9 december (måndag i andra adventsveckan)
Bana väg – till och med genom ett tak om det behövs

 

Jesaja 35:1–10
Öknen och öde­mar­ken skall jub­la, det förtor­ka­de lan­det glädjas och blom­ma. Som en äng med lil­jor skall öknen blom­ma, den skall glädjas och fröjda sig. Li­ba­nons glans skall skän­kas den, Kar­­mels och Sha­rons härlig­het, och fol­ket får skåda Her­­rens glans, vår Guds härlig­het. Ge styr­ka åt kraftlösa ar­mar, stad­ga åt skälvan­de knän! Säg till de för­skräm­da: ”Fat­ta mod, var in­te rädda! Se, er Gud är här, hämn­­den kom­mer, Guds ve­­dergäll­ning. Han kom­mer själv för att rädda er.” Då skall de blin­das ögon öpp­nas och de dövas öron höra. Då skall den la­me hop­pa som en hjort och den stum­me bris­ta ut i ju­bel. Vat­ten bry­ter fram i öknen, bäckar i öde­­mar­ken. Förbränt land skall bli till sjö, törs­­tan­de mark till källsprång. Där nu scha­­ka­ler­na lig­ger och vi­lar skall säv och pa­pyrus­gräs växa. Där skall gå en ba­nad väg, den skall kal­las den he­li­ga vägen. Ing­en oren får be­­­träda den. Där finns inga le­­jon, där kom­mer inga rov­djur. Men de åter­lösta vand­rar där, de som Her­ren fri­köpt vänder åter. De kom­­mer till Si­on med ju­bel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suc­kan flyr.

Ur Psaltaren 41
Lycklig den som tar sig an den svage, honom skall Herren rädda på olyckans dag. Her­ren be­varar honom och ger honom liv, han prisas lycklig i landet. Du låter inte fiender sluka ho­nom. Herren stöder honom när han ligger sjuk. På sjuk­bäd­den gör du honom frisk. Jag sade: ”Herre, visa mig nåd, gör mig frisk, jag har syn­dat mot dig.” Du, Herre, visa mig nåd, hjälp mig upp. Jag är utan skuld, därför stö­der du mig, du låter mig alltid vara dig nära. Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Lukasevangeliet 5:17–26
En dag höll Jesus på att un­der­vi­sa, och där satt fa­ri­se­er och laglära­re, som ha­de kom­­mit från varen­da by i Ga­li­leen och Ju­deen och från Je­ru­sa­lem. Och han ha­de Her­­rens kraft så att han kun­de bo­ta. Då kom det några bäran­de på en bår med en man som var för­la­mad, och de försökte kom­ma in med ho­nom och sätta ner ho­­nom framför Je­sus. Då de in­te kun­de ta sig in med ho­nom i träng­seln gick de upp på ta­ket, tog bort teg­­let och fi­ra­de ner ho­nom på hans bår mitt framför Je­sus. När han såg de­ras tro sa­de han: ”Min vän, du har fått förlåtel­se för di­na syn­­­der.” Då tänk­te de skriftlärda och fa­ri­se­er­na: ”Vad är det för en häda­re! Vem kan förlåta syn­der ut­om Gud?” Men Je­sus för­stod vad de ha­de för tan­kar och sa­­de till dem: ”Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vil­ket är lättast, att säga: Du har fått för­låtel­se för di­na syn­der, el­ler att säga: Stig upp och gå? Men för att ni skall ve­ta att Människo­so­nen har makt här på jor­den att förlåta syn­der, säger jag dig” – och nu ta­la­de han till den la­me – ”stig upp, ta din bår och gå hem.” Ge­nast res­­te han sig, mitt för ögo­nen på dem, tog båren han ha­de le­gat på och gick hem, allt me­dan han pri­sa­de Gud. Al­la slogs av häpnad och pri­sa­de Gud, och de fyll­des av fruk­tan och sa­de: ”Det är otro­ligt, det vi har sett i dag.”

 

Studium och reflektion

”Det är otroligt, det vi har sett idag!” Men vad var det egent­li­gen de hade sett som var så otroligt? Och hade de sett samma sak? Alla använde de samma ord, men me­nade de samma sak med sina ord? Kanske inte. Lukas talar om för oss att Jesus hade förmågan att förstå vad människorna tänkte ”i sina hjärtan”. Den förmågan har inte jag så det här får bli gissningar.

Kanske vissa av dem mest var förundrade över att några hade fått för sig att bryta upp ta­ket. Även om det inte är något man ser varje dag kan det ju ändå knappast anses va­ra ett mirakel, så det kanske kan verka löjligt om det var just den saken som skul­le etsa sig fast i deras minne och uppta deras uppmärksamhet, när det ju hände så mycket mer upp­se­en­de­väckan­de saker senare – som att en lam person plötsligt började gå.

Men det är ju faktiskt just det här inte särskilt mirakulösa eller övernaturliga till­ta­get som också Jesus ser – och i detta ser han: tro! Aven om det för vännerna just nu bara handlade om en sådan till synes enkel sak som att hjälpa en kompis.

Men Jesus ser hos de här vännerna en tro i betydelsen att när alla dörrar är bok­stav­ligt stängda, eller åtminstone igentäppta med en massa människor som står i vä­gen och hindrar en och som gör att man inte kommer fram dit man hoppas och vill; när alla självklara vägar är stängda; när allt man möter är tysta, av­vi­san­de rygg­tavlor, vägrar man ändå ge upp. utan söker en möj­lig­het; en öppning där ingen öpp­ning verkar finnas; en lösning – hur galen den än kan verka vara.

De här vännernas tilltag var kanske framfusigt, komiskt eller rentav farligt – men Jesus valde att se deras handlande som en troshandling. Vännerna var helt be­stäm­da på att de skulle ta sin lame kompis hela vägen fram till Jesu helande händer – kos­ta vad det kosta vill. Ja, de satte ju rentav sin heder och sitt anseende på spel och de tog risken att kanske aldrig mer kunna våga visa sig hemma i Kafarnaum i dagsljus något mer.

Nåväl, kanske var det detta, att de där vännerna till den lame mannen gjorde hål i ta­ket, som några tänkte på när de utbrast: ”Det är otroligt!” Men det andra bar med sig i sitt minne när de senare vandrade hem från det folkfyllda huset var kan­ske inte det, utan snarare det som sedan hände med den lame mannen – det som verkar vara berättelsens klimax; det som synes vara berättelsens höjdpunkt; men som ju egentligen inte är det: Att den lame reste sig upp på sina ben, tog sin bädd och gick ut från det trånga huset i allas åsyn.

Sedan kan vi ju fundera på om de i detta mirakel just såg bara ett mirakel, eller om de såg det som jag gissar – och många med mig – att Lukas menar att de borde se, nämligen att den här enastående händelsen egentligen bara var ett tecken, en fingervisning, som pekade på något oerhört mycket större än bara ett mi­rakel. Nämligen att Guds rike var nära.

Profeterna hade för Guds folk, som då levde i exil och fångenskap, berättat om en ny, fri framtid; en beskrivning framställd i bilder; och dessa bilder från profeterna kom lite senare att tolkas som en bild för Guds rikes ankomst:

Då skall de blindas ögon öppnas och dövas öron höra, den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. … Gud kommer själv för att rädda er. (Jesaja 35)

Så när Jesus fick den lame att ställa sig på sina ben ville Jesus antagligen något mer än att bara bjuda på ett trolleritrick eller mirakel som folk sedan kunde prata hän­fört om hemma vid middagsbordet. Med denna symbolhandling förkunnade Jesus i handling budskapet om att himmelriket var nära – budskapet om att Gud själv har brutit in i folkets tillvaro och värld; budskapet att Gud är i färd med att åter­ta herraväldet i världen; att återta herraväldet från tillvarons alla för­därvs­mak­ter. Kort och gott: budskapet att Guds rike är nära; ja att Guds rike är, för den som vill se, redan här. Och det är i Jesus från Nasaret som detta Guds herravälde, denna Guds regering, förkroppsligas i världen. Men frågan är om människorna som stod packade i huset såg det.

Gång på gång i evangelierna återkommer Jesus till maningen om omvändelse. Och visst: det är en omvändelse till Gud – absolut – det är en maning att vända sig bort från människors konstruerade regler för att istället vända tillbaka till Guds bud, men sammanvävt med den om­vän­del­sen ligger också en maning att anta ett nytt förhållningssätt i attityd och förhållningssätt till ens medmänniskor.

Och kanske, kanske fanns det där, bland alla människorna som hade stått och trängt i det där huset i Kafarnaum och som utropade: ”Det är otroligt, det vi har sett i dag”, några som också såg det som inte syntes – och som väl är det som är den här berättelsens egentliga höjdpunkt, nämligen: Det stora och vackra och helt un­derbara att någon får sina synder förlåtna.

Nej, den lame var inte lam för att han hade begått synd – självklart inte – men även en lam person kan faktiskt vara en syndare. När Jesus vänder sig till den la­ma personen som kommer nerdinglande på en bår mitt framför näsan på Jesus och landar vid Jesu fötter ser Jesus inte till förstone en stackars lam människa, nej Jesus ser rätt och slätt: en människa.

Ja, Jesus ser en individ som har ett liv att förvalta. Sedan har det livet, precis som alla våras liv, just sina förutsättningar, omständigheter och kanske begränsningar, men det är likväl ett liv att ta ansvar för.

Bara för att den där mannen inte kunde bruka sina ben, och bara för att samhället och den rådande kulturen hade satt honom på undantag, var han ändå inte un­dan­ta­gen livskallelsen att älska Gud med hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv (Luk 10:25–28). Därför ligger det ett slags bemyndigande i Jesu ord till den lame man­nen när Jesus antyder att mannen har syndat.

Andra kanske skulle tycka att den här mannens liv var hopplöst och meningslöst och att han inte var mycket att räkna med. Men Jesus ser istället att den här per­so­nen – lam eller inte – har ett val precis som alla andra att leva så att hen inte mis­sar själva målet med sitt liv. Och Jesus verkar mena att mannen faktiskt hade mis­sat målet, och det hade inget med mannens fysiska handikapp att göra. Man­nen var på väg att missa målet med sitt liv, så Jesus ger honom möjligheten att för­söka igen. Och den möjligheten heter: Syndernas förlåtelse – att få glömma sjabb­let som har varit; att inte behöva vara bunden av det som har varit, utan att istäl­let få blicka framåt – mot livets mål: Gud, Guds rike och Guds rättfärdighet.

Det första Jesus säger till den här personen, till detta Abrahams bortkomna barn, till denna av Gud utvalda och kallade människa, är alltså inte: ”Stig upp, ta din bår och gå hem.” Nej, det första och främsta Jesus säger till honom är: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Alltså: ”Hur än dina omständigheter ser ut; vilka begränsningar som livets om­stän­di­gheter än har gett dig; säger jag att du från just den här punkten – i just de om­ständigheter som nu råder – har du en ny chans och möjlighet att leva inriktad mot livets källa, mening och mål.”

I en sådan nystart finns kraft till att flytta berg – vare sig man kan flytta sina ben eller inte. En sådan förändring i en människas inre är kanske inte något som syns – det verkar kanske utåt sett inte särskilt uppseendeväckande, men kanske är det ändå det största av allt.

 

Fundera vidare

Vad har du sett av Guds rike idag?

 

Be med bibeltexten

  • För samhället och världen: Om mod åt de förskrämda.
  • För församlingen och kyrkan i hela världen: I arbetet att hjälpa människor fram till Jesus.
  • För mig själv och mina nära: Att sorg och suckan flyr.