Den allt annat än sentimentala julen – ett bibelstudium på annandag jul

Den allt annat än sentimentala julen – ett bibelstudium på annandag jul

Bibelstudium av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 december 2021
Annandag jul (den helige Stefanos dag): ”Martyrerna”

Alltsedan den första hälften av 300-talet har den 25 december firats som Kristi födelses högtid, men antagligen redan några år innan den högtiden helt hade etablerats, hade den 26 december firats varje år till minne av martyren Stefanos, eller som han kom att kallas här i Norden: Sankt Staffan.

Stefanos, den första medlemmen i urkyrkan som hade fått sätta livet till för sin tro på Jesus. Stefanos som hade fått vittna om Jesus inte bara med sitt liv och sina ord, utan också med sin död. Ordet martyr, eller på grekiska martyros¸betyder helt enkelt: ”vittne”.

Men en kan ju tycka att när väl julen slog igenom som högtiden för Jesu födelse så borde kyrkan väl ha slopat Stefanosdagen, eller åtminstone flyttat den till något annat datum på behörigt avstånd, så att inte det här med martyrskap, våld, lidande och död skulle störa julfriden. Men de tidiga kristna omhuldade inte julbudskapet med det romantiska, eller rentav sentimentala, skimmer som det fick med tiden. Julens berättelse om barnet i krubban var en del av evangeliets anstötlighet.

Annandagens evangelieläsning står i Lukasevangeliets tolfte kapitel. Och i den här korta texten så talar Jesus om sin ankomst, den ankomst till jorden som vi alltså firade i går. Och Jesus berättar här varför han kommit till jorden:

Lukasevangeliet 12:49–53
Jesus sade: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”

I två böcker i Nya testamentet kan vi läsa om den första julen, alltså om Jesu födelse: i Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet.

Lukasevangeliets julberättelse är den version av födelseberättelsen som vi brukar kalla för ”julevangeliet” och som börjar med de välkända orden:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

Det är i Lukas julberättelse som vi hör om hur Maria lindade sitt nyfödda barn och lade det i en krubba eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. Det är i Lukas julberättelse vi hör om herdarna ute på marken som fick se Herrens ängel. Det är i Lukas julberättelse vi hör änglasången:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Lukas julberättelse brukar uppfattas som den ljusare av de två julberättelserna i Nya testamentet – betydligt ljusare än Matteusevangeliets framställning. Det är Matteus som berättar om kung Herodes mordlystnad, om barnamorden i Betlehem och om hur Maria, Josef och Jesus tvingades leva som flyktingar i Egypten.

Men Lukas julevangelium (som alltså brukar anses vara den ljusare av de två berättelserna) blir romantisk och söt bara om den plockas ut ur sitt sammanhang, och om vi tillsätter berättelsen sötma; en sötma som den faktiskt inte har i sig själv. Den är snarare – minst lika mycket som Matteus historia – en berättelse om utanförskap och kamp, om livets bräcklighet och världens orätttvisor.

Lukas julevangelium ingår i en lång berättelse som är fylld av just detta: utanförskap och kamp, livets bräcklighet och världens orättvisor. Och en underliggande fråga som klingar genom hela Lukasevangeliet, och som även fortsätter i Lukas andra bok, Apostlagärningarna, är:

”Ser du, du som läser eller lyssnar till dessa böcker, ser du att tiden är inne för Guds besök?”

Den frågan klingar i avsnittet om herdarna och änglarna i julnatten på fälten utanför Betlehem, när Herrens ängel förkunnar:

”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”, och när den himmelska armén sjunger: ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred bland dem han har utvalt.”

Men frågan ”Ser du att tiden är inne för Guds besök?” klingar också längre fram i Lukas berättelse, när den då vuxne Jesus och hans lärjungar är på väg upp till Jerusalem, och lärjungaskaran sjunger:

”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn, fred i himlen och ära i höjden.”

Ja, lade du märke till att lärjungarna inte sjöng som änglarna gjorde, om fred på jorden, utan i lärjungaskarans sång är freden fortfarande ännu kvar i himlen.

Och Jesus gråter över alltsammans och säger till Jerusalem:

”Om du hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig … Du förstod inte att tiden var inne för Guds besök.”

Frågan ”Ser du att tiden är inne för Guds besök?”, som författaren Lukas underförstått ställer till sina läsare genom hela sin två böcker långa berättelse om Jesus och de första kristna, tonar också i t.ex. Lukas berättelse om Sackaios.

Kommer du ihåg Sackaios? Jerikos med all rätt föraktade tullindrivare, som hade lurat och skott sig på andra, men som hade mött Jesus, och hade fått göra upp med sitt gamla liv. Sackaios omvändelse orsakade splittring bland Jerikos medborgare, eftersom många av Jerikoborna helt förståeligt blev arga och upprörda över att Jesus besökte honom. De blev upprörda och irriterade på att Jesus hade tagit in hos denna vidriga person Sackaios, som så ofta hade lurat dem på deras pengar – denne Sackaios som i deras ögon var en för all tid fördömd syndare, för vilken ingen nåd borde få finnas.

Men Jesus hade svarat dem:

”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Och med det uttalandet av Jesus så ställer väl författaren Lukas frågan till oss om också vi kan se i vilka människors hus frälsningen har flyttat in.

Lukas skriver i början av sitt evangelium att när Herren kom ner till oss från höjden skulle han ”leda våra fötter in på fredens väg”. Men frågan är väl då om vi är beredda att låta oss ledas på den vägen, om det nu skulle visa sig att freden som denna väg leder till finns i den föraktade före detta fifflaren Sackaios hus. Vill vi verkligen låta oss ledas på den vägen om det skulle visa sig att det är just bland sådana människor som Sackaios som Guds utlovade fred på jorden finns, eller om vi anser oss för goda för det.

Eller i Lukas berättelse om när Jesus helade en krokryggig kvinna någonstans i en synagoga… Också det hade orsakat meningsskiljaktigheter, splittring, tumult eftersom Jesus hade utfört sin helandehandling på en sabbatsdag, alltså den dag i veckan då inget arbeta fick utföras. Och Jesus hade sagt till dem som hade blivit upprörda och som hade tagit avstånd:

”Här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?”

Ja, freden stöter på motstånd och orsakar splittring, eftersom vi är många som har väldigt klara uppfattningar om när och till vilka Gud får komma på besök; vilka människor som Herren borde räkna som Abrahams välsignade barn, om vilka Lukas skriver att ”Gud ska förbarma sig över till evig tid” genom att ”rycka dem rycka ur deras fienders hand så att de kan tjäna Gud utan fruktan”.

Vi är många som har väldigt klara uppfattningar om vilka på jorden som Gud borde utvälja till sin fred. Och vilka Gud inte borde det.

Och hela den här långa berättelsen som Lukas berättar i två långa böcker slutar utan något egentligt slut. Fredsbudskapet om Jesus har då äntligen nått världens huvudstad Rom. Det är alltså samma stad som kejsarens förordning om skattskrivning en gång hade utgått ifrån. Budskapet om Jesus och Guds besök i världen har alltså äntligen nått ända in i imperiets kärna, genom Paulus – en gång motståndare till Jesus och en av dem som ivrigast hade påhejat avrättningen av Stefanos, men som sedan själv hade fått möta Jesus och så hade anslutit sig just till de människor som han tidigare hade föraktat och sett ner på.

Fredsbudskapet om Jesus och Guds besök i världen har alltså äntligen nått till världens huvudstad Rom genom Paulus. Men innan författaren Lukas lägger ner pennan tvingas han erkänna att denna fredsbudbärare Paulus sitter i husarrest. Och även om de sista orden som Lukas skriver är att Paulus ”förkunnade Guds rike och undervisade med stor frimodighet och utan att bli hindrad”, så är det trots allt så att denna förkunnelse sker i fångenskap och alltså med de begränsningar som med nödvändighet följer med fångenskap.

Själva budskapet – Guds ord – bär inte bojor, men dess vittnen, har ofta gjort det.

Tiden var inne för Guds besök. Gud hade kommit på besök till och med till det världsligaste av det världsliga, nämligen multistaden Rom genom sin lilla apostel Paulus. Men var och en måste själv ta ställning till om en anser det vara värt besväret att söka upp det där huset någonstans i Roms kanske inte direkt finaste kvarter, där fredsbudbäraren sitter fången och instängd i sin husarrest, ständigt påpassad av Roms soldatmakt.

Och redan i inledningen av Lukas berättelse som alltså sträcker sig över två ganska mastiga böcker drar det och sliter. För redan i Lukasevangeliets allra första kapitel rör sig redan en bris av vad som snart kommer blåsa upp till full orkan. För där i Lukasevangeliets första kapitel, när Herrens ängel stiger ned i Jerusalems praktfulla tempel för att överlämna ett budskap till prästen Sakarias, möts inte änglabudbäraren av odelad entusiasm från Sakarias, utan av tveksamheter och invändningar.

Det blir istället hos en ung, omyndig flicka borta i avkroken Nasaret långt upp i det bonniga och inte särdeles sofistikerade Galileen, som det himmelska budskapet får fäste. Ingen sansad människa skulle väl ta sig tid att vare sig anförtro sig åt eller än mindre lyssna på en ung, omyndig flicka i Nasaret. Men Gud gör det!

Att säga ja till Jesus, att säga ja till Guds fred, är att söka upp denna omyndiga flicka och räkna hennes livsvillkor som sina egna – hon vars barn skulle bli till fall eller till upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid, ja också genom hennes egen själ skulle det gå ett svärd för att mångas innerstas tankar skulle komma i dagen, skriver Lukas.

Att säga ja till Guds fred, är att leta sig fram till den sortens människor bland vilka Gud valt sin fred på jorden att finnas – människor som t.ex. herdarna ute på Betlehems äng…

Herdar var en föraktad yrkesgrupp. Herdar var inte mycket högre aktade än tullindrivarna. För vem litade på en herde? Herdar hade rykte om sig att vara kriminella – herdepacket som höll till utanför stadens välartade gränser och murar. Det visste väl vilken anständig och normalt funtad människa som helst att herdar drygade ut sina inkomster med röveri och tjyveri. Dessa människor som levde sina liv utanför tullarna gjorde man väl i att ha så lite som möjligt att göra med.

Det finns alltså hakar i evangeliet om Guds fred på jorden. För det är just ena snygga fredsmottagare som i Lukas julberättelse vittnar för folk om vad de fått höra och se!

Herdarnas vittnesbörd i julnatten om änglarna och om frälsarkonungen i krubban ansågs nog av de flesta med sannolikhet inte vara mer tillförlitligt än de hysteriska kvinnornas budskap om den tomma graven på påskdagsmorgonen.

”Fred på jorden, bland dem Gud har utvalt…” Så går detta budskap om en fred på jorden för herdar och för andra missanpassade eller borträknade människor som nog ingen annan än Gud ens skulle kunna komma på tanken att utvälja… Detta fredsbudskap går helt på tvärs med imperiets fred, Pax Romana¸ den romerska freden. Guds fred på jorden med herdar och andra utanförställda går helt på tvärs med den fred som skapas och upprätthålls med skattskrivning och militarism och ordning och reda där alla vet hut och vet sin plats och nåde den som bryter med normen och rubbar status quo.

Så är alltså julens budskap om en ny och annorlunda fred på jorden som den himmelska armén på Guds uppdrag överlämnade till herdarna i julnatten, är ett splittringens budskap, för det ställer oss inför den inte helt bekväma frågan om vi kan tänka oss att bryta upp från vår egen säkerhet och riskera att bli kallade svikare eller rentav splittrare till och med av vår egen släkt när vi tar ställning för och slår följe med den sortens människor som Gud har utvalt för sin fred – som, till exempel:

En omyndig flicka i avkroken Nasaret.

Eller en grupp fördomsfullt föraktade herdar utanför stadens tullar.

Eller en före detta tullindrivande Sackaios som hade sjabblat bort sitt liv.

Eller en funktionshindrad krokryggig gammal tant som egentligen inte dög till någonting och som ingen i gudstjänsten någonsin hade gett någon som helst uppmärksamhet eller kanske ens sett att hon fanns.

Eller en Stefanos som vågade tala klarspråk och säga obekväma sanningar som ingen vill höra, och som därför fick plikta med sitt liv.

Eller en fängslad Paulus som av många (till och med i den kristna församlingen) ansågs vara både helt misslyckad som ledare och rentav en villolärare och som nu satt i husarrest någonstans i Roms sunkigare kvarter.

Eller… Ja, listan kan göras lång över vilka Gud verkar ha utvalt för sin fred på jorden. Frågan är väl bara om vi har så särdeles stor lust att själva stå med på just den listan.

Jesus sade: ”Tror ni att jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” Och just därför är det fred Jesus har kommit för att skapa. Men det är freden för de fredlösa; freden för dem som aldrig annars omnämns i de mäktigas fredsuppgörelser.

Det är hemmet för de hemlösa som varje kväll måste räkna med att det inte finns någon plats för dem inne i härbärget den här natten heller.

Det är hoppet för de hopplösa – både de som många anser var helt omöjliga att ha att göra med, och de som anses vara hopplöst ute.

Det är seger för de förlorade.

Det är Guds utväljelse av världens bortvalda.

Jesus sade: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden.” Ja, ”mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga” utan att förlita oss på något skydd av den romerska fredens våld och vapen, utan att istället Guds frid (alltså den för imperiet helt gåtfulla och obegripliga fred som inte kan försvaras med några andra vapen än ett nyfött barn som ligger lindat i en krubba) förmår ge våra hjärtan och våra tankar tillräckligt skydd i Kristus Jesus.