Den kastrerade utlänningen – en predikan om medmänsklighet

Den kastrerade utlänningen – en predikan om medmänsklighet

Predikan av Stefan Albinsson i andakt i Norrmalmskyrkan den 6 september 2020
Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan

 

Jeremia 38:7–11
Nu­bi­ern Eved-Me­lek, en hov­man som be­fann sig i kung­a­pa­lat­set, fick höra att de ha­de kas­tat Je­re­mia i brun­nen. Kung­en satt då i Ben­ja­min­por­ten, och Eved-Me­lek lämna­de kung­a­pa­lat­set för att gå och ta­la med kung­en: ”Min her­re och ko­nung, det som des­sa män har gjort mot pro­fe­ten Je­re­mia är ett svårt brott. De har kas­tat ho­nom i brun­nen, och där kom­mer han att svälta ihjäl. Det finns ju in­te läng­re något bröd i sta­den.”

Kung­en gav då nu­bi­ern Eved-Me­lek den­na be­fall­ning: ”Ta med dig tre män häri­från och dra upp pro­fe­ten Je­re­mia ur brun­nen in­nan han dör.” Eved-Me­lek tog med sig männen till klädkam­ma­ren i kung­a­pa­lat­sets förråd. Där hämta­de de tra­sor av gam­la ut­slit­na kläder och fi­ra­de ner dem till Je­re­mia i brun­nen med rep.

 

Som en berättelse om medmänsklighet i praktiken läste vi det här avsnittet ur profeten Jeremias bok. Textavsnittet är egentligen en del av en ganska lång berättelse. Eller berättelsen är väl egentligen inte så lång, men den innehåller ganska många turer och vändningar. Men om jag återger sammanhanget i bara några korta drag:

Berättelsen utspelas i Judas huvudstad Jerusalem. Jerusalem hade fram till helt nyligen varit omringat av en armé från stormakten Babylonien. Levnadsförhållandena för Jerusalemsborna var under denna belägring helt fruktansvärda, instängda som de var i sin egen stad. Nästan all mat höll på att ta slut, och många tvingades svälta. Medan babyloniernas belägring av staden pågick lyckades dock Judas kung söka bistånd från Egypten, och Egypten skickade då trupper för att hjälpa Jerusalem mot den babyloniska armén. Ryktet om att de egyptiska trupperna var på väg fick babylonierna att tillfälligt häva sin belägring av staden och dra sig undan.

Men inne i staden predikar profeten Jeremia för Jerusalemborna och säger att babylonierna snart kommer att återvända. Jeremia säger att det är meningslöst att förlita sig på hjälp från Egypten och att babylonierna inom en snar framtid ändå kommer att inta och utplåna staden. Enda räddningen, enda sättet att undvika den totala katastrofen och ödeläggelsen, är att kapitulera inför babylonierna.

Det Jeremia säger gör honom inte direkt mindre impopulär än vad han redan var. Det kanske vi kan förstå. Människorna i staden hade fått uppleva alla de fruktansvärda svårigheter och plågor som en belägring innebär för de instängda: brist på mat, brist på vatten, ohälsa och grasserande sjukdom grasserar på grund av sanitära olägenheter och orenligheter av både det ena och det andra slaget…

När så babylonierna drar sig tillbaka och Jerusalemborna börjar ana ett slut på eländet, ja då trampar Jeremia på Jerusalembornas lilla, lilla hopp som åter hade börjat spira. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att, vilket många av stadens invånare gjorde, börja misstänka att Jeremia stod i maskopi med främmande makt, att han var lierad med fienden Babylonien.

Om du och jag hade varit Jerusalembo under dessa rådande omständigheter… Ja, jag kan förstås inte tala för dig, men om jag hade varit Jerusalembo under dessa rådande omständigheter, hade jag antagligen inte heller gillat Jeremia. Jag hade antagligen, precis som det stora flertalet, ansett att Jeremia var en fara för nationen, ett hot mot vår stad, vårt samhälle och vår välfärd, och för mitt och min familjs liv.

För att göra en lång historia kort blir några i staden så upprörda och förgrymmade på Jeremia att de slänger ner honom i en brunn. I brunnen fanns inget vatten, bara gyttja, och Jeremia sjönk ner i gyttjan.

Så där befinner sig nu Jeremia, i en av stadens vid den här tiden alla utsinade, vattenlösa brunnar, nersjunken i dess gyttja.

För Jeremiabokens författare är Jeremia förstås en rättfärdig profet som står upp för sanningen. Och i kristen tradition har berättelsen av Jeremia i brunnen blivit en profetisk bild för hur Kristi nedstigande i grav och dödsrike.

Men låt oss nu bara för en liten stund sätta oss in i Jerusalembornas situation: utmärglade, utsvultna, trasiga, bedrövade – och när de äntligen kan skymta en liten gnutta hopp om förändring, blir de hånade av Jeremia. Så att det nu sitter en galen nationsförrädare nerslängd i gyttjan i botten av en brunn någonstans i den förfallna staden, var nog för de allra flesta Jerusalembor deras absolut minsta bekymmer i deras jakt på mat, och i deras kamp för överlevnad.

I hela staden verkar det bara finns en enda människa som bekymrar sig om Jeremia i brunnen. Det är en hovman som heter Eved-Melek och som var nubier.

Vad det innebar att han var hovman, vilken position han hade i den kungliga hierarkin, om han hade en hög ställning eller var en ganska så enkel tjänsteman, vet vi tyvärr inte. Grundtextens ord för ”hovman” kan även översättas med ”eunuck” eller ”kastrat”.

Han var i vilket fall som helst nubier. Han var med andra ord invandrad eller inflyttad eller ditkommenderad eller på tillfällig visit i staden. Och han var alltså från Nubien, dvs. han kom ifrån någonstans i trakten av nuvarande Sudan.

Och av någon för oss okänd anledning engagerar sig den här nubiern Eved-Melek i Jeremias fall. Kanske trodde Eved-Melek att Jeremia var en Guds profet, kanske inte. Kanske trodde han att Jeremia var en rättfärdig person, kanske inte. Kanske tyckte Eved-Melek egentligen lika illa om Jeremia och det han stod för som alla andra i staden gjorde.

Men i så fall hade Eved-Melek lags sina aversioner och sin personliga avsmak åt sidan och kunde se att trots hur illa Jeremia än betedde sig, (ja Jeremia var kanske rentav verkligen en folkfiende), kunde Eved-Melek se att Jeremia likväl var en människa; en med-människa, som behövde hjälp för att överleva. Kanske hade Eved-Melek ingen som helst annan anledning till sin omsorg om Jeremia än ren och skär medmänsklighet.

Eved-Melek går till kungen för att få tillåtelse att dra upp Jeremia ur brunnen. Och vi kanske kan bli förvånad att kungen biföll Eved-Meleks begäran, men just den här kungen var egentligen en väldigt svag ledare, en marionettdocka som ständigt vände kappan efter vinden.

Hur som helst får Eved-Melek den begärda tillåtelsen av kungen, och dessutom tillstånd att ta med sig några personer som skulle hjälpa Eved-Melek att försöka få upp Jeremia ur brunnen.

Men tänk vilken risk Eved-Melek utsatte sig själv för genom att engagera sig i Jeremias belägenhet! I den stämning som rådde i Jerusalem där och då behövdes det nog inte mycket för att man skulle bli stämplad som samhällsfiende, någon att få rikta sin ilska och frustration emot. Det kunde nog egentligen räcka med bara skilja sig från normen det bara lilla minsta för att utses till syndabock och drabbas av folkets ilska.

Just där och då var det nog inte till Eved-Meleks fördel att han var en kastrerad invandrare från Sudan. (Ja, det hette ju inte Sudan på den tiden, men jag tror vi ändå fattar poängen.) Och att det är en sådan människa som dessutom visar omsorg mot en av hela staden samfällt förhatlig person. Hade internet funnits på den tiden hade nättrollen gått bananas över Eved-Melek.

Bibelns, och inte minst Gamla testamentets berättelser, är ju ofta ganska kortfattade i sina beskrivningar, men här blir texten nästan rörande detaljrik när den berättar för oss om hur Eved-Melek och hans medhjälpare sökte efter något slags verktyg eller hjälpmedel för att kunna dra upp Jeremia med.

Vi får en bild av hur eländigt det var i staden, när de inte ens i den kungliga klädkammaren får tag på något annat än några utslitna trasor.

När Eved-Melek väl har fått upp Jeremia ur brunnen försvinner han från historien. Han utför en medmänsklig handling, och sedan får vi inte höra mer om honom. Eller jo förresten, lite längre fram nämner faktiskt Jeremia sin medmänsklige hjälpare. Och säger att när väl katastrofen drabbar staden ska Eved-Melek komma undan för att han hade förtröstat på Herren.

Men när Eved-Melek hade tänkt på Jeremia och hjälpt honom upp ur brunnen, gjorde han verkligen det för att han hoppades att han då själv skulle bli räddad undan den annalkande katastrofen? Eller gjorde han det helt enkelt bara för att om han själv hade befunnit sig i brunnen hade han velat att någon hade dragit upp honom – vem som helst: vän eller fiende, bekant eller okänd, någon, vem som helst.

Vi ska ta en stund av tystnad och eftertanke; en stunds tystnad som du förstås får ägna dig åt precis vad du vill och behöver – kanske bara vara.

Men om du vill och det passar för dig skulle du kunna tänka på om du någon gång själv har erfarit en sådan där brunn-situation; någon gång då du befunnit dig i knipa eller nere i djupet, och om du där bemötes eller fick hjälp av någons medmänsklighet.

Och kanske tacka Gud för att det trots allt också i vår tid finns en och annan Eved-Melek i världen.