Den nya berättelsen

Den nya berättelsen

LjusPredikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 4 maj 2014
Tredje söndagen i påsktiden: ”Den gode herden”

(Här kan du läsa dagens bibeltexter om den gode herden.)

”Det var vinter.” Kanske känns inte just de orden så aktuella att stanna till vid just nu när vi redan är en bit in i maj och sommaren förhoppningsvis står för dörren. Men är det ändå inte just det vi kan säga om en stor del av världens belägenhet just nu – att det är vinter? Oförsonlighetens vinter. Oviljans vinter – oviljan eller oförmågan hos världens politiska ledare att tänka bort anseende, prestige, nationalism och egen vinning; oviljan eller oförmågan att lägga allt detta åt sidan för att istället sträva efter en stabil och hållbar fred för alla och allt.

I dagens episteltext finns några uppmaningar från Första Petrusbrevet. Dessa uppmaningar var ju riktade till den kristna kyrkans pastorer, men det kanske inte skulle vara helt fel om de hörsammades av alla ledare i världen: att leda och vaka över dem som kommit på ens lott så som Gud vill, dvs. inte av vinningslystnad, inte som herrar, utan som föredömen.

Men – skriver evangelisten Johannes – ”det var vinter.” Och det är vinter i världen. Men då som nu tänds trots allt ljus i vintermörkret. För Johannes berättar i dagens evangelium att det inte bara var vinter, utan även chanukká – tempelinvigningsfesten som firas till minne av hur Gud hade kommit sitt folk till hjälp under en av de svåraste och bistraste tiderna i Israels historia. Då, när allt hopp såg ut att ha blåsts ut, hade hoppets låga ändå inte kunnat utsläckas helt.

Bakgrunden till chanukka finns i den befrielsekamp som det berättas om i Mackabeerböckerna och som utspelade sig i perioden mellan Gamla och Nya testamentet. I den judiska skriftsamlingen Talmud berättas det att när judarna äntligen hade lyckats göra sig fria från förtryck och utstuderad religionsförföljelse och äntligen fått möjlighet att återinviga Guds tempel som förtryckarna hade vanhelgat, visade det sig att den heliga oljan som skulle användas till helgedomens lampor hade förstörts. Det fanns bara en liten gnutta helig olja kvar – och den skulle bara kunna räcka till att hålla lamporna tända en enda dag. Men undret sker och den lilla skvätten olja räcker i hela nio dagar tills man hunnit framställa ny. Och till minne av detta mirakel tänder man under chanukka ljus i en särskild ljusstake – som en påminnelse om att då, när allt hopp såg ut att ha blåsts ut, hade hoppets låga ändå inte kunnat utsläckas helt.

Nu vet vi inte exakt hur chanukka firades på Nya testamentets tid, men kanske läste man i synagogorna – precis som man gör nuförtiden – från Fjärde Moseboken om när Guds tälthelgedom invigdes under ökenvandringen av Aron och Mose under israeliternas ökenvandring till det utlovade landet (Fjärde Moseboken 7:1–89). Texten avslutas med att Mose går in i helgedomen för att tala med Gud.

Ingen annan hade fått umgås med Gud på ett sådant sätt som Mose. Ingen hade fått vara inför Gud på detta sätt. Ingen hade haft en så djup och nära gemenskap med Gud. Men kanske är det till denna läsning som Jesus anknyter när han nu talar om sig själv och säger: ”Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.”

Något som är större än allt annat – här och nu! Något som är större än allt annat – mitt ibland oss! Här – i världens vinter – är det dags för en ny berättelse om något eller någon som är större än allt annat. En gång hade man sagt: ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten.” Profeten Jeremia förkunnade i sin tur att en dag ska man få anledning att säga: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet.” Och nu formas ännu en ny berättelse, för Herren lever än.

Herren lever och bjuder oss att bli delaktiga i hans uppståndelseliv. Jesus sade: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.”

Evigt liv innebär då inte i första hand en oändlig räcka dagar – i så fall har ju även demonerna evigt liv, och de har ju så lagom kul. Men evigt liv är först och främst ett liv i den Evige, ett liv i Gud, ett liv i mening och sanning.

Det låter stort och bombastiskt. Men kanske evighetens liv ändå inte alltid visar sig på de stora arenorna eller i de mäktiga salongerna, utan i det lilla. Kanske är det där de viktiga förändringarna kan ske; kanske är det där som freden kan börja byggas; kanske är det där som hoppets låga kan hållas brinnande, och kanske är det därifrån den kan spridas. Som den oansenligt lilla skvätten lampolja vilken mot alla odds visade sig kunna bära på en envis varaktighet; den oansenligt lilla skvätten olja som blev till ett sakrament som förmedlade Guds nåd och omsorg; den oansenligt lilla skvätten olja som visade sig vara tillräckligt för ett gudomligt mirakel.

Evangelisten Matteus berättar om något som Jesus sa under sin sista måltid tillsammans med sina lärjungar på kvällen innan han blev förrådd och överlämnad till myndigheterna för att dömas till döden. Vid den måltiden sa han till lärjungarna:

I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: ”Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras.” Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen. (Matteusevangeliet 26:32)

Herden dräptes. Fårahjorden skingrades. Det var natt. Nu hade mörkret makten. Det var vinter i världen. Men tidigt en morgon får några hopplösa, skingrade, sörjande som sökt sig till den dräpta herdens grav ta emot denna hälsning:

Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.” (Matteusevangeliet 28:5–7)

Och när de lämnade den tomma graven kom Jesus själv till dem och sade:

Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig. (Matteusevangeliet 28:10)

Vad var Galileen för de första lärjungarna? För oss är kanske Galileen i första hand en turistresa till de platserna som det berättas om i Nya testamentet. Platser vi besöker och fotograferar och förundras över att dessa platser liksom överhuvudtaget ens existerar i verkligheten: Saligprisningarnas berg, Gennesarets sjö, Kafarnaum, Bebådelsekyrkan i Nasaret… Men för de första lärjungarna var det inte i första hand märkvärdiga platser som var Galileen. För dem var Galileen helt enkelt hemma. Det var där de var födda. Det var där de hade växt upp. Det var där de hade arbetat i sitt anletes svett. Galileen var allt det högst ordinära, vanliga. Det var de välkända gatorna och välbekanta kvarteren. Det var de vanliga arbetsplatserna. Det var släktingarna och grannarna. Det var byrådet och marknaden.

Kort sagt: Galileen var inga märkvärdigheter. Det var deras helt vanliga liv. Och i just det skulle de få se den återuppståndne Kristus.

 

/Stefan Albinsson

 

(Kopplingen mellan Tora-läsningen vid chanukka från Fjärde Moseboken kapitel 7 och Jesu ord vid tempelinvigningsfesten i Johannesevangeliet kapitel 10 föreslås bl.a. av René Kieffer, Johannesevangeliet 1–10, s. 251.)