Den orene frälsaren – en predikan om att vistas under samma tak som Jesus

Den orene frälsaren – en predikan om att vistas under samma tak som Jesus

Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 24 januari 2021
Tredje söndagen efter trettondedagen: Jesus skapar tro

 

Matteusevangeliet 8:5–13
När han gick in i Ka­far­naum kom en of­fi­cer fram till ho­nom och bad om hjälp: ”Her­re, min tjäna­re lig­ger förla­mad där hem­ma och har svåra plågor.” Je­sus sa­de: ”Skall då jag kom­ma och bo­ta ho­nom?” Of­fi­ce­ren sva­ra­de: ”Her­re, jag är in­te värd att du går in un­der mitt tak. Men säg ba­ra ett ord, så blir poj­ken frisk. Jag är själv en som står un­der befäl, och jag har sol­da­ter un­der mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den and­re: Kom, så kom­mer han, och säger jag till min tjäna­re: Gör det här, så gör han det.” Je­sus blev förvånad och sa­de till dem som följ­de ho­nom: ”San­ner­li­gen, in­te hos någon i Is­ra­el har jag fun­nit en så stark tro. Jag säger er att många skall kom­ma från öster och väster och lig­ga till bords med Ab­ra­ham och Isak och Ja­kob i him­mel­ri­ket. Men ri­kets eg­na barn skall kas­tas ut i mörk­ret ut­anför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till of­fi­ce­ren sa­de Je­sus: ”Gå. Du trod­de och det skall ske.” Och i det ögon­blic­ket blev poj­ken frisk.

 

”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” I en del kyrkor ingår de orden som ett fast moment i nattvardsliturgin. Precis före utdelandet håller prästen upp nattvardsbrödet och säger:

Se Guds lamm, som borttager världens synder.
Saliga de som blivit kallade till Lammets bröllopsmåltid.

Varpå församlingen ber:

Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak,
men säg bara ett ord, så blir min själ helad.

Hur kom det sig att officeren i Matteusevangeliets berättelse inte var ”värdig” att låta Jesus gå in under hans tak? Jo, det berodde på att officeren inte tillhörde Guds egen­doms­folk Israel. Officeren var ”hedning”, dvs. icke-jude. Därmed var han, enligt den tidens synsätt, behäftad med något som kallades ”orenhet”, och i respekt för Jesus ville han inte för­sätta Jesus i ett liknande orent tillstånd som han själv. Det fanns nämligen, tänkte man, en överhängande risk att en jude som vistades i en hednings (dvs. icke-judes) närhet, själv ådrog sig samma orenhet som hedningen.

Men vad menades då med orenhet? I bibeln är orenhet i första hand ett kultiskt begrepp. Det är kopplat till tempelgudstjänsten. Den som var oren var ute­stängd från gudstjänsten, och förblev det ända tills hen hade genomgått vissa reningsceremonier som tog bort orenheten.

Synd och brott gjorde en människa oren. Men det gjorde även vissa högst naturliga (och oundvikliga) företeelser, särskilt sådana som hade med livets ingång och utgång att göra, som fö­del­se och död, eller sädestömning och menstruation. Inget av detta var förstås någon synd, men behäftade likväl människan med orenhet.

Ingen människa kunde undgå att ibland bli kultiskt oren – och förväntade sig det inte heller. Perioder av orenhet var helt enkelt en del av det mänskliga livet såsom Gud hade inrättat det.  Men däremot försökte många judar hålla sig borta från sådant som gick att undvika. Detta var framför allt vik­tigt för präster och leviter, som ju hade ansvaret att hålla i gång den ständigt på­gående gudstjänsten i Jerusalems tempel.

Men även andra grupper än prästerna försökte i möjligaste mån undvika orenhet. Till exempel fariseerna. Dessa hyste nämligen uppfattningen att egentligen var alla israeliter på sätt och vis präster. Även om det bara var män av Levis stam som fick utföra of­fren i Jerusalems tempel (som för övrigt var den enda platsen där offer över huvud taget fick utföras), var ändå, menade fariseerna, alla israeliter kallade att, vilken stam de än tillhörde och var de än befann sig, utforma sina liv som en gudstjänst.

Av vad vi kan utläsa av Nya testamentets evangelier verkar fa­rise­ernas tolkning av Skriften och den judiska tron vara den tolkning som också Jesu tolk­ning var mest lik. Dock verkar Jesus ha varit mindre rädd för att dra på sig orenhet än vad fa­ri­seerna var. Det finns mängder av exempel i ev­an­ge­lier­na där Jesus faktiskt för­sätter sig själv i ett orent tillstånd – och följaktligen måste genomgå de föreskrivna reningsceremonierna för åter bli ren och kunna delta i såväl det sociala livet som i tem­pelgudstjänsten.

Men Jesus verkar alltså ha ansett att det var värt att dra på sig denna orenhet – för andras frälsnings skull, för andras välkomnande in i Guds rikes skull.

I dagens evangelieberättelse gick Jesus visserligen inte in under den hedniske (och alltså orene) officerarens tak. Men att Jesus avstod från att göra det just den gången, verkar ju mer ha varit för att Jesus ville respektera officerens respekt för den israelitiska religionen.

I andra fall verkar Jesus inte ha varit särskild orolig för att gå in under vare sig den ena eller andra ”orena” personens tak, och så själv dra på sig orenhet. Så berättar till exempel Matteus evangelistkollega Lukas att Jesus sa till Sackaios, som av de flesta ansågs vara oren till följd av sitt yrke som tullindrivare:

Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.
(Lukasevangeliet 19:5)

Och så fick Jesus stå ut med att inte bara behäftas emellanåt med kultisk orenhet. Nej, Jesus fick dessutom stå ut med att dra på sig såväl den breda allmänhetens som fariseernas och de skriftlärdas negativa kritik, när de mumlade förargat och sa om honom:

Den mannen umgås med syndare och äter med dem. […] Han har tagit in hos en syndare.
(Lukasevangeliet 15:2; 19:7)  

Och i Laodikeiabrevet i Uppenbarelseboken säger Jesus att han också står utanför vår dörr och bultar. Han säger:

Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.
(Uppenbarelseboken 3:20)

Ja, ”om någon…”, alltså vem som helst som hör hans röst och öppnar dörren skall han gå in till. Där, alltså hos dig, hos mig, hos vem som helst som öppnar dörren för Jesus, vill han hålla förfest, och genom sin egen närvaro göra våra hjärtan och våra liv till ett Herrens tempel.

Där, i oss och hos oss, vill Jesus ge en försmak av himmelrikets bankett, det himmelska gästabudet för både Israel och folken, festen i Guds rike med såväl Abraham, Isak och Jakob som med ”många från öster och väster”. Ja, redan här och nu vill Jesus ge dig, mig, oss en föraning av den stora glädjemåltiden i det nya Jerusalem, den stad över vilken ingenting mindre än Guds egen härlighet skall vara en skärm, ett tak och ett skydd (Jesaja 4:5–6).

Och något mer ”värdigt” tak än det är ju faktiskt svårt att tänka sig.