Det förskräckande glädjebudet – en påskdagspredikan

Det förskräckande glädjebudet – en påskdagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 4 april 2021
Påskdagen: Kristus är uppstånden

 

Markusevangeliet 16:1–14
När sab­ba­ten var över köpte Ma­ria från Mag­da­la och Ma­ria, Ja­kobs mor, och Sa­lo­me välluk­tan­de kryd­dor för att gå och smörja ho­nom. Ti­digt på mor­go­nen ef­ter sab­ba­ten kom de till gra­ven när so­len gick upp. Och de sa­de till varand­ra: ”Vem skall rul­la un­dan ste­nen från gra­ven åt oss?” Men så fick de se att ste­nen var bort­rul­lad, den var myc­ket stor. De gick in i gra­ven och såg en ung man i lång vit dräkt sit­ta där till höger, och de blev förskräck­ta. Men han sa­de till dem: ”Var in­te förskräck­ta. Ni söker ef­ter Je­sus från Na­sa­ret, han som blev korsfäst. Han har upp­stått, han är in­te här. Se, här är plat­sen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de and­ra lärjung­ar­na: ’Han går före er till Ga­li­leen. Där skall ni få se ho­nom, som han har sagt er.’” Då lämna­de de gra­ven och sprang däri­från, dar­ran­de och ut­om sig. Och de sa­de ingen­ting till någon, för de var rädda.

 [När Je­sus ha­de upp­stått på mor­go­nen ef­ter sab­ba­ten vi­sa­de han sig först för Ma­ria från Mag­da­la, från vil­ken han ha­de dri­vit ut sju de­mo­ner. Hon gav sig i väg och berätta­de det för dem som va­rit till­sam­mans med ho­nom och som nu sörj­de och grät. När de fick höra att han lev­de och att hon ha­de sett ho­nom trod­de de in­te på det.

Däref­ter vi­sa­de han sig i an­nan skep­nad för två av dem me­dan de var på väg ut på lan­det. Också de gick bort och berätta­de det för de and­ra, men in­te hel­ler de blev trod­da.

Se­dan vi­sa­de han sig också för de el­va me­dan de låg till bords, och han före­brådde dem de­ras otro och hals­star­rig­het, då de in­te ha­de trott på dem som sett ho­nom upp­stånden.]

 

”De sade ingenting till någon, för de var rädda.” Så slutar Markusevangeliet enligt alla de äldsta handskrifterna som finns bevarade av den boken.

Markusevangeliet inleds med meningen: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son.” Och visst kan det då väcka viss förvåning att Markus avslutar sin bok med orden: ”De var rädda.” Faktum är att den svenska översättningen har tonat ner deras känslotillstånd, för enligt den grekiska originaltexten var de snarare vettskrämda.

Markusevangeliet börjar med en frimodig proklamation, ett starkt och klart utrop, men det slutar i förskrämd och förlägen tystnad. Markusevangeliet börjar med en röst som ropar i öknen: ”Bana väg för Herren”. Men det slutar alltså med att Maria, Maria och Salome lämnar den tomma graven och inte säger någonting till någon, eftersom de var helt lamslagna av rädsla.

Men när vi nu just precis lyssnade till läsningen av påskevangeliet, slutade ju inte läsningen med Marias, Marias och Salomes tystnad i rädsla och förskräckelse. Vi hörde ju även hur Maria från Magdala själv fick se den Uppståndne med egna ögon, och hur hon sedan sökte upp de andra lärjungarna och berättade för dem om detta, visserligen utan att bli trodd, men att Jesus själv sedan visade sig livs levande också för dem.

Och hade vi läst ytterligare några rader, hade vi fått berättat för oss att den Uppståndne undervisade sina lärjungar om frälsningen genom tro och dop, och att han bemyndigade dem med auktoritet över ondskans skadliga och livsförstörande makter, och hur han upptogs till himlen efter att ha anförtrott dem uppdraget att förkunna evangeliet för allt skapat (alltså förkunna det glädjebud som en gång hade börjat med rösten som ropade i öknen: ”Bana väg för Herren!”)

Men allt det där är ett senare tillägg till Markusevangeliet. Någon eller några kristna måste någon gång ha tyckt att det var lite väl märkligt att låta Markus berättelse sluta i rädsla och tystnad. Så de satte samman en avslutning av boken med hjälp av texter och berättelser från de andra evangelierna. Det finns några olika sådana avslutande tillägg bevarade, och de har lite olika betoning och längd, men det är det här ganska långa tillägget, som vi hörde en bit av idag, som har kommit att vinna hävd, och som därför har tagits med i vår svenska översättning av Markusevangeliet – om än satt inom klammer. Men såsom Markusevangeliet återges i de allra äldsta bevarade handskrifterna slutar det alltså med orden: ”De sade ingenting till någon, för de var rädda.”

Det finns lite olika alternativa förklaringar till varför boken slutar så. En sådan förklaring är att Markus hade för avsikt att skriva lite till, men aldrig fick tillfälle att avsluta sin bok. En annan förklaring är att han faktiskt skrev en passande avslutning, men att den på ett eller annat sätt gick förlorad för eftervärlden. Eller så var det så att Markus mycket medvetet slutade sin bok just så här: ”De sade ingenting till någon, för de var rädda.”

Och kanske kan det vara värt att ändå stanna upp just där, vid orden: ”De sade ingenting till någon, för de var rädda.” Kanske en del av oss rentav kan finna tröst i den meningen. För det finns något djupt mänskligt i Marias, Marias och Salomes reaktion över den tomma graven och den vitklädde mannens budskap om att Jesus har uppstått.

Inte ens dessa lärjungar, som Maria, Maria och Salome, som hade följt med Jesus dagligen under en ganska lång tid, som hade hört honom predika, som hade sett honom utföra mirakler, och som även vid upprepade tillfällen hade hört honom säga att han skulle lida, dö och sedan uppstå på tredje dagen…

Inte ens dessa lärjungar, som nu hade kommit för att begråta sin Mästare vid hans gravi djupaste, otröstliga sorg och förtvivlan eftersom den som de hade hoppats på, ja, den de hade älskat och valt att följa, hade slitits ifrån dem, torterats, dödats och begravts…

O vad de måste ha önskat att allt det hemska som hade hänt på långfredagen aldrig hade hänt! Ja, de önskade antagligen ingenting hellre än att det fanns någon som kunde backa bandet…

Men inte ens dessa, som, om några, hade kunnat vara förberedda på att glädjebudskapet hade börjat uppfyllas, att vägen för Herren hade börjat röjas, kunde ta in detta glädjebudskap, utan blev tysta och lamslagna i ren förskräckelse.

Och jag tänker mig att de blev förskräckta för att vad de denna morgon ställdes inför, var en helt genomgripande omdaning av allt som de, såväl som vi, har fått lära oss ta för givet. Och det vi har lärt oss att ta för givet är att trots livets små och stora glädjeämnen, vinner förr eller senare ändå dödens makter.

Vi har lärt oss ta det för givet, både genom hur vår tillvaro faktiskt är beskaffad och genom våra och andras samlade erfarenheter. Genom allt sådant har vi lärt oss att ta för givet att när allt kommer omkring är det inte livet som är världens egentliga herre, utan döden och förgängelsen. Vi har vant oss vid att det är så, eftersom det är ju det vi nästen alltid ser är fallet. Och det är lika svårt för oss att verkligen på allvar kunna ta in hur det skulle kunna vara på något annat sätt än just så: att livets verkliga härskare är döden.

Vi har antagligen lika svårt att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt som vi har att föreställa oss en kvadratisk cirkel. Och fastän detta skulle vara det mest ljuvliga och underbara (detta att livet gör slut på döden, i stället för som alltid annars, att döden gör slut på livet), är det så totalt verklighetsfrämmande i förhållande till den verklighet vi annars vant oss att inrätta våra liv efter. Vi kan bekänna det med vår mun, vi kan försöka leva efter något slags ”uppståndelsens princip”, men ändå fattar vi egentligen antagligen inte, eftersom det ju handlar om början på en helt ny skapelse, med helt nya förutsättningar och andra dimensioner än de vi förstår eller tar för givna.

Detta för oss helt ofattbara, helt annorlunda och för oss egentligen helt obeskrivliga, framträder bland annat i Nya testamentets evangelieförfattares olika beskrivningar av hur den Uppståndne visade sig för lärjungarna. Gång på gång slår evangelieförfattarna fast att det verkligen var en kroppslig, fysisk uppståndelse. Men samtidigt kan den Uppståndne gå genom stängda dörrar och fasta väggar, vilket en kropp per definition ju helt enkelt inte kan utan att upphöra att vara åtminstone det som vi i dagligt tal menar med kropp.

Och ändå ropar vi på påskdagen att Kristus sannerligen är uppstånden. Och det är kanske lite fånigt att vi gör det, för antagligen är det inte någon enda av oss som fattar ett dyft av vad det i sanning egentligen innebär. Och antagligen skulle vi precis som Maria, Maria och Salomo bli livrädda och inte kunna få fram ett ljud, om det skulle visa sig att det vi har hoppats på och velat tro och som vi bekänner som kristna (nämligen att livet visar sig göra slut på döden i stället för tvärtom), är ju den enda sorts tillvaro som vi egentligen känner till och är vana vid en tillvaro där döden förr eller senare alltid vinner över livet.

Markus evangelistkollega Lukas skriver i sitt evangelium att när Maria och de andra som hade sett den tomma graven, hade hört budskapet om att Herren hade uppstått och sedan gick och talade om detta för apostlarna, så tyckte apostlarna att det som sades bara var struntprat och rent nonsens (Lukasevangeliet 24:9–11). Och apostlarna hade ju faktiskt rätt. Det är struntprat, eftersom det egentligen inte finns något för oss att hänga upp denna helt annorlunda sanning på – inget i vår erfarenhet, inget i vår föreställningsförmåga, och därför inte heller i vårt språk.

Vi kan försöka jämföra uppståndelsen till exempel med hur larven genom att förvandlas till puppa sedan uppstår som fjäril, vilken liksom alltså fortfarande på ett sätt är samma individ som larven, men ändå något helt annat. Men den jämförelsen räcker inte hela vägen, för där finns ändå något slags logisk kontinuitet. Och förr eller senare kommer ju ändå även fjärilen att dö, eftersom den, precis som allt annat vi känner till, lyder under förgängelsen.

Men jag skulle vilja testa en tanke! Och den tanken är så här: Tänk om det som fyllde Maria, Maria och Salome med sådan bävan där vid den tomma graven på påskdagsmorgonen, inte bara var det att Jesus hade uppstått (som om inte det skulle vara vidunderligt stort i sig)! Men tänk om det som också fyllde dem med bävan, var att de fick se vilken befriande och upprättande kraft som Jesu seger över död och mörker kan vara i en människas liv.

Markus skriver att när Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome kom fram till graven såg de att stenen var bortrullad. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev mycket förskräckta, men han sade till dem: ”Var inte förskräckta.”

Kanske den enda självklara tolkningen är att Markus menar att den unge mannen var en ängel. I Matteusevangeliets version av påskevangeliet är det helt klart att det var en ängel. I Matteusevangeliet råder det ingen tvekan om att det var en ängel från himlen (Matteusevangeliet 28:2–6). Och kanske tänkte sig även Markus att det var en ängel, men Markus använder faktiskt inte det ordet. Han skriver att det var ”en ung man som” satt där inne i den öppna graven. Och Markus har faktiskt berättat om en ung man tidigare i sin bok. Och den unge mannen var verkligen ingen ängel.

Det var i den natt i Getsemane trädgård då Jesus blev förrådd och gripen. Markus skriver att alla lärjungarna som hade varit tillsammans med Jesus där i trädgården övergav Jesus och flydde. Och så skriver Markus att en ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. De som hade kommit för att gripa Jesus tog då fast också den unge mannen, men han slet sig loss, lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken. (Markusevangeliet 14:50–52)

Inte så få bibelläsare har funderat på om den unge mannen i Getsemane trädgård kanske var författaren själv, Markus. Svårt att veta, vi har liksom inte så mycket att gå på. Men vad vi vet är att Markus här berättar om en ung man som hade haft ambitionen att vara en Jesu lärjunge, hade haft ambitionen att följa Jesus, men som när det började hetta till, valde att fly precis som alla de andra.

Vad vi också vet är att för en judisk man vid den här tiden fanns det knappast något mer skamligt än att visa sig naken offentligt. Den unge mannen överger inte bara sin ambition att följa Jesus, han överger också sin heder – all sin heder – och förnedrar sig själv å det grövsta genom att springa iväg naken. Enligt rådande norm och konvention var det svårt att tänka sig att en person skulle kunna förnedra sig själv mer än så.

Men vi vet också att Markus skriver att när Maria, Maria och Salome gick in i den öppna graven på påskdagsmorgonen, såg de där en ung man i lång vit dräkt sitta där. Och denne ber dem att gå till de andra som också hade flytt den där natten när Jesus blev förrådd och arresterad (alltså Petrus och de andra lärjungarna) och säga till dem att Jesus har uppstått och att de åter skulle få se honom.

Och vi skulle ju kunna pröva, åtminstone som en tanke, att den här unge mannen, nu klädd i lång vit dräkt, är samme unge man som naken hade sprungit iväg från Jesus. Samme unge man – men nu förnyad och upprättad genom den ofattbara, nydanande och totalförvandlande kraft som är Kristi uppståndelse från de döda. Den unge mannen i Getsemane trädgård, som när mörkret hade makten svek både sin Mästare och sin ambition att vara en Jesu lärjunge och valde att fly i skam och förnedring – men nu, genom Kristi uppståndelse: förnyad och förvandlad till glädjebudbärare, en ev-angelist!

Vi kommer antagligen aldrig någonsin få veta exakt hur Markusevangeliet slutade (om det verkligen slutade med att Maria, Maria och Salomo inte sade någonting till någon eftersom de var rädda, eller om Markus skrev en avslutning som gått förlorad). Och det är kanske bra att vi aldrig kommer att få veta det. För vi får skriva fortsättningen!

Den allra första raden i Markusevangeliet lyder:

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.
(Markusevangeliet 1:1)

Den raden går även att översätta:

Början på glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son.

Så kanske menar Markus med den raden att hela hans bok, att allt han berättar om i sin bok (från Johannes döparens framträdande i öken och ända fram till och med de underbara händelserna på påskdagsmorgonen) bara är början på glädjebudet om Jesus Kristus! Visserligen är det ju inte någon dålig början i så fall, men tänk ändå om det bara är början, och att nu får vi vara med och skriva fortsättningen.

Du och jag får med våra liv, med alla dess små och stora vardagsbestyr, vara med och skriva fortsättningen. Vi får – ända fram till denna världens slut – vara med och, bildligt talat, skriva vad som händer efter att vi har hört om Kristi uppståndelse.

En del av det vi skriver blir kanske ganska hyfsat, och annat kommer antagligen vid närmare granskning kännas ganska platt. I bland kommer kanske bläcket rinna ut och göra fula plumpar på livs-arket. Och vissa stycken kommer bara vara ett plagiat på den tidigare gamla, inlärda berättelsen om att när allt kommer omkring vinner nog döden ändå alltid till sist. Men låt oss i så fall se det som vi skriver med våra liv, som åtminstone ett försök till ett utkast till den stora och livsförvandlande berättelse som är glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son.

Och när vi en dag äntligen har satt punkt (åtminstone satt punkt för vårt bidrag till berättelsen), och vi i skenet av Guds kärleks ljus en gång får läsa igenom vad vi egentligen skrev, kanske det rentav kommer att visa sig att det ända som står där är: ”Kristus är sannerligen uppstånden!”