Det (kanske) livsnödvändiga steget

Det (kanske) livsnödvändiga steget

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 januari 2020
Tredje söndagen efter trettondedagen: ”Jesus skapar tro”

Dagens bibeltexter:
Andra Kungaboken 5:1–4, 9–15; Psaltaren 36:6–10; Andra Korinthierbrevet 1:3–7; Johannesevangeliet 4:46–54

Jag tror att alla, eller åtminstone de flesta av oss, har åtminstone någon erfarenhet av att ha kommit till en sådan punkt i livet där något måste hända; man måste göra något; ta ett steg i en ny riktning – annars dör man.

Ja, man kanske inte dör rent fysiskt, men själsligt tynar man bort. Om allt bara fortsätter som förut blir livet mest bara en radda av dagar fram till slutstationen – döden. En radda av dagar som man genomlever, eller kanske genomlider, men inte så mycket mer. Allt vad färg, glädje eller guldkant på tillvaron heter är helt borta. Nog kan man gaska upp sig ibland och kanske rentav korta stunder känna glädje; något slags meningsfullhet – men på det stora hela känner man sig inträngd, inlåst och allt annat än genuin och äkta.

Så man kanske ser och är ganska medveten om vad för slags förändring som skulle behöva till. Det är ju inte alltid det ens är på det sättet. Ibland famlar man ju även på den punkten – man vet inte ens själv vad man vill. Men ibland är det kanske så att man ser och är medveten om vad för slags förändring som skulle behöva till för att livet ska börja kännas meningsfullt och kanske rentav roligt igen.

Ja, så man kanske ser vad som skulle behöva komma till; man kanske ser vad man skulle behöva göra; man kanske ser vad det är för ett steg man skulle behöva ta – men man tar ändå inte det där steget.

Man tar ändå inte det där steget, eftersom det känns så oerhört läskigt, eller för att någonting håller en tillbaka. Och man kanske säger till sig själv: ”Har jag klarat mig så här länge att ha det på detta sätt, klarar jag det väl ett tag till.”

Och det gör man ju. Även om själen fortsätter att krympa och liksom tyna bort, så nog klarar man att ha det på det här sättet ytterligare ett tag.

Och kanske det där steget man skulle behöva ta egentligen inte är ett så otroligt stort kliv. Men något håller en ändå tillbaka, för man vet ju trots allt vad man har, men inte vad man får. Och så blir det där steget så otroligt laddat. Det blir nästintill omöjligt att ta. I alla fall just nu. ”Jag kanske kan ta det imorgon, eller nästa vecka, eller någon gång – kanske. Då, när det är läge.”

Men så går tiden, veckorna, månaderna, åren… för det blir liksom aldrig ”läge”, utan det enda som händer är att tanken på det där steget blir alltmer skrämmande. Vad skulle hända om man tog det där nödvändiga steget? Kanske hela ens tillvaro skulle rasa samman; allt vad trygghet och lugn eller vad det nu kan vara som håller en tillbaka, skulle kanske slås i spillror…

Ni kanske inte alls känner igen det här som jag beskriver, men några gör det säkert. Och var det inte lite så här det var för Naaman – den syriske kungens befälhavare som led av spetälska, eller lepra? Det är vad jag förstått inte i sig själv en dödlig sjukdom, men nog så besvärlig. Nu vet vi visserligen inte om det som i bibeln kallas spetälska är exakt det som idag diagnostiseras som lepra, men någon form av svårartad hudåkomma var det helt klart fråga om: kraftiga hudförändringar som bland annat kan vanställa ansiktet, och även sätta sig på nervsystemet med muskelförlamning, känselförlust som följd, och man får lätt sår på kroppen – svåra sår som kan bli infekterade.

Och i många kulturer (så var det i Israel på bibelns tid, och kanske var det så även i Syrien) så innebar spetälska, förutom det fysiska lidandet, också en social stigmatisering. Men som sagt, lepra är inte – vad jag vet – en dödlig sjukdom, så på det sättet kan man ju leva med den, men den är likväl nog så besvärlig och begränsande.

Och nu fanns det ju ett steg som Naaman kunde ta till att leva ett annat liv; ett friare liv. Och det var ju egentligen inte något särskilt komplicerat eller svårt steg att ta – inte utåt sett i alla fall. Han skulle, enligt bibelns berättelse, bara doppa sig sju gånger i Jordanfloden. Utåt sett var inte steget särskilt svårt att ta, men för Naaman blev det nästintill omöjligt.

Och han hade så många ursäkter för sig själv för varför han inte skulle ta det här steget. Så om vi inte hade läst den här berättelsen till slut och fått höra att Naaman till sist ändå tog det där steget att doppa sig i Jordanfloden, skulle vi ju kunna få för oss att det aldrig blev något av det hela, utan att Naaman skulle få fortsätta att leva instängd i sin spetälska – ett liv som funkade. Dvs. han skulle antagligen inte dö, så det funkade väl, men kanske inte så mycket mer än så.

Och missförstå mig rätt nu. Det finns hos alla människor sådant som skaver; sådant som gör ont; sådant som begränsar oss, men som vi måste leva med. Det kan vara förluster av det ena eller andra slaget; det kan vara fysiska begränsningar, eller kanske ekonomiska eller sociala begränsningar; det kan vara… Ja, vi har alla sånt om vilket vi kanske kan säga: ”Om bara inte…”  Men nu är det ju så här, och det kan vi inte göra så mycket åt mer än att försöka leva med det. För så är det att vara människa.

Men i andra fall och på vissa områden i ens liv – och så ju var det ju faktiskt för Naaman – så finns det en möjlighet till förändring till ett mer fullödigt liv. Inte ett perfekt liv, men ändå ett mer fullödigt liv. Det fanns en möjlighet till förändring; det fanns ett steg att ta. Men Naaman hade tusen och en ursäkter för att inte ta det steget.

Nu hade ju Naaman i och för sig lyckan att vara omgiven av kamrater som kunde stötta honom och hjälpa honom att ta steget; människor som alltså inte skulle överge honom om och när steget var taget, utan stå kvar hos honom. Och det var dessa kamrater, Naamans följeslagare, som med lagom mycket push som gjorde att han kunde bita huvud av skam och faktiskt fara ner och doppa sig sju gånger i Jordan.

Och tänk – Naaman överlevde denna smälek! Naaman dog inte av att han tog det där steget. Tvärtom.

Som sagt, Naaman hade turen eller lyckan att vara omgiven av goda och förtroendefulla kamrater som kunde stötta honom och hjälpa honom att ta steget. Och det tror jag, att om den möjligheten finns, att när man står inför ett sådant steg (vad det nu än handlar om), är det bra om man har någon eller några personer – vänner som man vet (eller åtminstone tror) finns kvar hos en också efter att man tagit steget, och som man kan lita på. ”Levnadsföljeslagare” – som finns kvar hos en till och med om det skulle visa sig att steget man tog faktiskt var helt uppåt väggarna, och som i så fall stöttar en att komma upp på spår igen.

Men tyvärr är det ju inte alltid så att de personerna finns, eller man ser dem i alla fall inte.

I dagens epistel tecknar aposteln Paulus en bild av hur den kristna församlingen skulle kunna fungera som en grupp av sådana kamrater – ett slags omsorgsfullt nätverk där man delar både varandras lidanden och svårigheter, men också trösten genom Kristus: Kristus, som själv är den främste och trognaste följeslagaren vi någonsin kan ha i våra liv.

Paulus tecknar alltså en bild av hur den kristna församlingen skulle kunna fungera som en gemenskap av sådana Kristuslika följeslagare, till tröst och tro och mod för varandra. Och det är ju en bild av kyrkan (eller som det heter i trosbekännelsen: ”de heligas samfund/gemenskap”) när kyrkan är som bäst. Men det är väl vid det här laget inte direkt någon hemlighet att kyrkan/församlingen inte alltid är ”som bäst”, utan den ömsesidiga omsorgen många gånger har förvanskats till social kontroll. Och samtidigt får vi erkänna det stora: att Jesus Kristus – den främste och trognaste av alla följeslagare, vännen i nöden, väl beprövad – har förmåga och vilja att också använda sin bristfälliga kyrka – ja, till och med sin kyrka! – till att befria och förlösa människor till liv.

Och så kan du nu om du vill ta en liten stund att fundera på… Ja, självklart kan du fundera på om det finns något sådant steg som du behöver ta… Men – just nu skulle du också kunna fundera på om det finns någon i din närhet som du anar eller vet står och funderar eller väger mot ett sådant steg; och om du kan vara den kamraten, det stödet, den följeslagaren som står med den personen – oavsett om personen tar steget eller inte. Finns det någon sådan person i din närhet som du tänker på just nu?