”Döden och livet” – en bibelmeditation

”Döden och livet” – en bibelmeditation

Bibelmeditation av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 6 oktober 2019
Sextonde söndagen efter trefaldighet: Döden och livet

Uppenbarelseboken 2:8–11
Skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Så säger han, den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.

Hur ska vi egentligen förhålla oss till en sådan här text i bibeln? ”Döden och livet” är dagens gudstjänsttema, och jag tänkte att vi ska göra en kort meditation i mötet mellan det temat och några meningar i dagens episteltext från Uppenbarelseboken.

Men innan vi gör det måste jag säga något om en sak som är ytterst problematisk med den här texten. Jag tänker att det skulle vara oansvarigt, och rentav oetiskt att läsa det här bibelavsnittet i gudstjänsten utan att åtminstone på något sätt ha benämnt den här saken. Det är uttrycket ”Satans synagoga”; avståndstagandet i texten från ”dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga.”

För oavsett hur det var när sändebrevet till Smyrnaförsamlingen skrevs, så är textens verkningshistoria – alltså hur texten har lästs och brukats genom historien – textens verkningshistoria är mycket hög grad antisemitisk. I så gott som tvåtusen år har det här uttrycket ”Satans synagoga” använts för att svartmåla, håna, kränka och bruka våld – och även dödligt våld – mot judar.

Det är möjligt att detta textavsnitt var antisemitiskt redan när det tecknades ner. Nu tror inte jag det, utan jag lutar mig mot den uppfattningen att Uppenbarelseboken dels är skriven av en jude och att de församlingar boken är skriven till, däribland församlingen i Smyrna, bestod till största delen av judar.

Ett sådant avståndstagande – ett sådant ”slag” uppåt – är kanske förklarligt när det rör sig om en minoritets beskrivning av majoriteten, de förföljdas beskrivning av förföljarna. Men när minoriteten har blivit majoritet, vilket ju skedde ganska snart efter att den här texten tillkommit; när de förföljda själva har blivit förföljare; när de maktlösa har blivit makthavare,  men ändå behåller samma språkbruk om ”de andra”, då blir texten farlig.

Det här är ett viktigt ämne för kyrkan att ständigt fundera och reflektera över. Och vi behöver, både vi som är predikanter, men även över huvud taget vi alla som på ena eller andra sättet uttrycker någon form av religiös praktik, vara vaksamma över. Vi behöver hela tiden ha ett kritiskt förhållningssätt till både vår tradition och våra gemensamma texter och praktiker och hur vi uttrycker oss. Om vi ska vara en trovärdig kyrka som försöker både leva och förmedla evangelium (alltså ett gott budskap), får vi aldrig – hur besvärligt det än är –tappa bort den kritiska självreflektionen.

Så nu har jag i alla fall benämnt det. Men nu skulle jag vilja inbjuda dig (trots att dagens bibeltext som helhet är en ganska problematisk text) till en liten stunds bibelmeditation vid några meningar i texten.

Så sätt dig gärna till rätta, på ett sätt som känns någorlunda bekvämt för dig. Kanske med båda fötterna stadigt vilande mot golvet. Händerna vilande mot låren. Känn hur axlarna får fall ner, känn tyngden mot sätet och golvet, ta ett djupt andetag – och andas ut… Ta ett djupt andetag – och andas ut. Så får du bara vara. Här. Nu. … Kanske tankarna flyger och far. Låt de göra det. Du är ändå här och nu.

Jesus säger att han är ”den förste och den siste, den som var död och har fått liv igen.” Och nu – här – får du söka spår av påskundret också i ditt eget liv. Du får söka spår av påskundret i din egen vardag, i din egen tillvaro, i ditt liv trots alla dess tillkortakommanden, brister, brustna förhoppningar, kanske trötthet, svaghet, smärta, stress…

Finns där – i ditt liv inte så som du önskade att det var, utan så som det faktiskt är – ändå spår eller märken eller aningar av påskens mysterium; av det som var dött men som har fått liv igen?

Finns där, någonstans eller på något sätt, i det som har varit eller brukar vara torrt (som livlös och knastertorr, död jord), ett flöde eller kanske bara en liten, liten försiktigt trevande rännil av liv och kraft?

Ja, kanske är det bara en rännil av liv och kraft, knappt märkbar för den som inte är inställd på att söka efter just det. Men om du nu skulle söka efter en sådan rännil av liv i din egen tillvaro….

Så, just i den här stunden, se med ditt inre öga ditt vardagsliv och sök igenom det efter en sådan rännil av liv och kraft – kanske bland de relationer du står i, eller bland dina sysslor och uppgifter, eller bland dina känslor. Sök igenom ditt vardagsliv och när du hittar en sådan där, om en aldrig så liten rännil av uppståndelse, liv och kraft, så stanna där. Slå dig ner vid flödet eller den lilla rännilen.

Kanske fick du syn på det på en gång; för andra av oss kan det ta lite längre tid, kanske för att vi inte är vana eller inställda på att söka den. Och kanske för att för en del av oss – när vi går in i meditation och reflektion sätter vår hjärnas hela stressmaskineri igång. Men om det är så: Var inte rädd. Han som är den förste och den siste är större än din stress och din oro och förmår att omsluta även det i sin nåd och barmhärtighet.

Och om eller när du nu har fått syn på det där friska flödet eller den där rännilen av liv där det förut var dött; det där friska livstecknet som rinner någonstans också i ditt vardagsliv, kanske i någon relation du står i med någon annan eller några andra människor; eller i någon syssla, eller vad det nu kan vara… så tillåt dig nu att stanna kvar just där en stund … Och låt din inre blick vila på det flödet som rinner där. …

Hur än ditt vardagsliv ser ut för övrigt, så har du här åtminstone ett om så aldrig litet tecken och hälsning på hur påskundret är verksamt också i ditt liv; i din vardag. Och har du inte fått syn på det, så tillåt dig att vila i den goda tanken att flödet ändå finns där djupt under allt; flödet av liv och kraft från den uppståndne som är den förste och den siste och som förmår att bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. …

Var kvar med ditt inres ögas blick vid det där flödet eller den där rännilen av liv som rinner någonstans också i ditt vardagsliv.

Tänk dig nu att Jesus själv slår sig ner där tillsammans hos dig, ni ser båda på den lilla rännilen av liv och kraft … och så säger Jesus: ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik.”

Om du nu försöker vara helt ärlig både mot Jesus och mot dig själv och dina känslor, när ni nu båda sitter och tittar på den lilla rännilen, vad känner du när Jesus säger så: ”Du är rik”? Blir du provocerad? Blir du upprymd? Känner du tro och tillförsikt? Känner du ingenting? När du och Jesus nu båda sitter här tillsammans och betraktar den lilla rännilen av liv och kraft som rinner där någonstans i ditt vardagsliv, och Jesus säger: ”Du är rik.” Vad känner du när Jesus säger så? …

Det flödet eller den lilla rännilen som ni tittar på av uppståndelseliv i ditt vardagsliv, kan det flödet berika även andra delar av ditt liv? Kan det flödet ledas till att bevattna även andra delar av din vardag? Kan det ledas till fler av dina relationer, dina sysslor och uppgifter, dina göranden och låtanden; din oro … Kan det bevattna också dem med liv och kraft; berika och bära?

När Jesus och du nu sitter där vid flödet och Jesus just har sagt ”Du är rik”, säger han också: ”Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.”

Vad finns det i din tillvaro som inte bara hotar din kropp, utan som hotar att utarma din själ? Vad finns det i din tillvaro; i din vardag, som får dig, eller som riskerar att göra dig till någon som du inte vill vara?  Tänk dig att du nu tar just det i din hand; just det i ditt vardagsliv som hotar att utarma din själ eller som riskerar att göra dig till någon som du inte vill vara.

Tänk dig att du nu tar just det i din hand. Kanske gör det ont. Kanske känns obehagligt att ens röra vid det. Kanske tvekar du att lyfta upp det, men just nu sitter Jesus hos dig och kanske vågar du därför ändå ta upp det där som hotar att utarma din själv; det där som riskerar att göra dig till någon som du inte vill vara. … Ta det i din hand och håll fram det till Jesus.

Och se hur Jesus är där hos dig lika stadig och trygg som tidigare; att Jesus inte ryggar undan; se hur Jesus – trots det du håller fram – ändå är full av nåd och sanning.

Och så böjer Jesus sig ner vid den lilla rännilen, den som rinner där någonstans också i ditt vardagsliv – flödet av liv och kraft och som har sin källa i Jesu egen uppståndelse.

Jesus böjer sig ner där, och formar sina korsmärkta händer till en skål och samlar upp något av detta vatten.

Och så vänder han sig till dig där du håller fram din hand med det som du kanske inte ens vågar nämna vid namn. Och så låter han vattnet droppa ner från de korsmärkta händerna över det du håller fram. Han låter vattnet droppa ner över det som vore det ett dop.

Och med den stadigaste och varmaste blick säger han: ”Den som segrar… Se, jag har segrat!”