11 sep Den gyllene regeln – en predikan över en jättesvår bibeltext
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 10 september 2017
Trettonde söndagen i trefaldighet: Medmänniskan
Matteusevangeliet 7:12
Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”
Det finns texter i Bibeln som jag tycker är riktigt svåra – och de kan vara svåra på lite olika sätt.
En del texter är svåra på så sätt att man faktiskt inte kan fatta vad det står i texten – det är liksom ord staplade på varandra i meningar som knappt hänger ihop. Och det kan ju i sin tur bero på att texten någon gång i historien har råkat bli skadad så att vi av den anledningen inte kan få ihop någon riktigt bra mening av det hela. Kanske någon trött, gammal munk, som hade till uppgift att kopiera texten, råkade missa något ord eller kanske kastade om några bokstäver av misstag.
Eller så kan svårigheten bero på att texten förutsätter att läsaren är införstådd med de omständigheter och sammanhang som var glasklara och självklara för de människor som levde när texten blev till, men att vi som läser texten några tusen år senare helt enkelt inte alls har tillgång till de referenserna. Vi känner liksom inte till de där sakerna som var självklarheter vid tiden för textens tillkomst.
Säg att människor om typ två tusen år skulle hitta en serieruta från vår tid, och att själva punchlinen förutsätter att man har sett den senaste reklamfilmen från ICA. Inte en kotte om tvåtusen år skulle väl ens veta att det på vår tid ens fanns något som hette ICA-reklam. Så den serierutan skulle ju liksom bli helt obegriplig.
Men dessutom finns det texter i Bibeln som väl inte är så svåra på det sättet att vi inte begriper vad det står, utan för att budskapet som texten förmedlar känns väldigt magstarkt.
Ibland hör jag – och det har du säkert också hört – att de mest besvärliga av den sortens bibeltexter – alltså sådana texter som känns väldigt magstarka – finns framför allt i Gamla testamentet. Men ärligt talat – jag måste ju erkänna att jag skulle kunna räkna upp en lång rad med sådana besvärande bibeltexter även från Nya testamentet. Vi kanske inte läser de texterna så ofta, och de flesta av dessa besvärande texter är märkbart förbigångna i evangelieboken (dvs. den bibelläsningsplan som vi brukar följa och hålla oss till i våra gudstjänster).
Men jag kan väl inte vara den enda läsaren av Nya testamentet som någon period i livet har drabbats av mer eller mindre ångest över det textavsnitt i Nya testamentets Hebreerbrev där det står att för människor som en gång har varit troende och fått del av den helige Ande, men som sedan har övergett tron, är det omöjligt att komma tillbaka på nytt, ”eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje” (Heb 6:4–6).
Och jag kan väl inte vara den enda som har reagerat över det ställe i det nytestamentliga Judasbrevet där det står att det finns människor för vilka man skall känna avsky till och med för deras av kroppen nersölade kläder (Jud 23).
Eller jag kan väl inte vara den enda som har blivit fundersam över det avsnitt i Första Johannesbrevet i Nya testamentet där det heter att vi visserligen ska be för människor som begår synder – men bara så länge det inte är fråga om att de begått dödssynd, för det är ändå ingen idé att be för sådana människor (1 Joh 5:16–17).
Och det här – för att nu bara ta några exempel i den nytestamentliga högen – tar emot hos oss, eller i alla fall hos mig, därför att de känns väldigt svårt att få ihop de här texterna med vad vi väl menar är en kristen människosyn, eller på vår tro på en nåderik och kärleksfull Gud.
Som sagt, det här är ju inga bibeltexter som vi brukar läsa i kyrkan, och de finns inte med i evangelieboken. Men ändå har vi ju dessa texter i vårt högt älskade, kristna Nya testamente, och varje människa som någon gång har gett sig på projektet att läsa igenom Nya testamentet har ju stött på dem. Men det är som om vi i kyrkan behandlar dessa texter, som alltså finns där i Nya testamentet, lite som flodhästen i vardagsrummet. Vi vet alla dessa texter finns där – men vi hoppas att ingen annan ska märka det, och så talar vi inte om dem. Men kanske borde vi tala mer även om de riktigt svåra texterna i vår Bibel.
Nu tror jag att hur svåra och motbjudande de här texterna än kan kännas, kan åtminstone flera av dem förstås utifrån sin historiska och litterära kontext. Åtminstone flera av dessa texter kan förklaras, utifrån det sammanhang de tillkom i.
Men så finns det även bibeltexter som är besvärliga på ett annat sätt. Och problemet med de texterna är inte det att de är obegripliga. Vi förstår mycket väl vad som står i dessa texter. De är så tydliga som en text någonsin kan bli. Och det är inte heller det att dessa texter verkar gå i stick i stäv med kristen människosyn; eller att de verkar gå emot tanken på en nåderik och kärleksfull Gud, eller att de verkar förutsätta ett helt annat historiskt sammanhang än vårt eget. Snarare tvärtom – det är texter som liksom sammanfattar vad kristen människosyn är eller borde vara; och det är texter som verkar vara precis lika aktuella och giltiga i vår egen tid som när de tillkom.
Och en av dessa de allra svåraste texterna i Bibeln är den lilla text från Jesu bergspredikan som utgör dagens evangelieläsning. Det är den text som har fått namnet Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”
Här säger alltså Jesus att om man skulle koka ner hela bibeln (vilket ju på Jesu tid var detsamma som ”Lagen och profeterna”, alltså det som vi kallar för Gamla testamentet, och som var den enda bibel Jesus och de första kristna kände till, läste och vördade) till en enda mening, då skulle den meningen lyda: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Och den meningen är ju så lättförståelig och klar som en mening liksom bara kan bli.
Men just därför blir den så svår. Den blir svår därför att den utesluter alla ”om” och ”men”.
Jesus säger inte: ”Om människorna är vänligt inställda mot er, då ska ni göra allt vad de vill.”
Jesus säger inte: ”Om ni tror att dessa människor kommer att tacka er, då ska ni göra allt detta för dem, men annars kan ni låta bli.”
Och Jesus säger inte: ”Om människorna är beredda att ställa upp för er, då ska ni i er tur vara beredda att göra allt som ni vill att de ska göra för er.”
Nej, han säger alltså helt frankt: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Det är så solklart som det någonsin kan bli.
Detta är den attityd och det förhållningssätt som Jesus enligt bergspredikan i Matteusevangeliet säger att Jesu lärjungar alltid ska ha till sina medmänniskor; till alla människor såväl nära som långt borta; till alla – såväl närstående som främlingar: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Just så jobbig är Jesus mot sina lärjungar. Just detta förväntar sig Jesus enligt bergspredikan av sina lärjungar.
Ibland sägs det att den gyllene regeln egentligen är förtäckt arrogans och översitteri; att den är en ursäkt för att få pracka på andra det man själv gillar, och att försätta någon i tacksamhetsskuld för något som den personen egentligen inte uppskattar eller som den personen egentligen tycker är besvärligt.
För att ta ett fånigt exempel: Säg att någon skulle ha behov av att få sin bostad ommålad. Du älskar guldfärgade väggar med rosa elefanter, så du säger att du kommer över imorgon och målar om den här personens lägenhet med just guldfärg och rosa elefantapplikationer. Men nu är det kanske så att personen egentligen hade föredragit en lite mer nedtonad färg på sina väggar, och när allt kommer till kritan har hen egentligen inte någon vidare lust att du ska komma hem till hen och utföra arbetet över huvud taget, utan skulle hellre vilja göra det själv; alternativt anlita en målarfirma och hen är beredd att hosta upp slantarna för det.
Ja, det här var ett jättefånigt exempel. Men egentligen är det lika fånigt när vi kanske i något slags iver att efterleva den gyllene regelns princip också på andra sätt förväxlar denna regel med något slags missriktat curlingverksamhet. Och när vi försöker omsätta den kristna etiken utan att ta hänsyn till något som är ett av de mest grundläggande behoven hos – skulle jag tro – de allra flesta människor, nämligen varje människas vilja att få bevara sin integritet och att få bli respekterad som subjekt i sitt eget liv.
No Man is an Island konstaterade poeten John Donne så klokt och sant redan på 1600-talet. ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela … jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta vem klockan klämtar, den klämtar för dig.” Alltså: vi blir till och vi finns till genom varandra. Så av den anledningen både behöver vi och kan inte annat än att lägga oss i vararandra – i någon mån.
Men likväl finns det – skulle jag tro – hos de allra flesta människor en vilja att få bli respekterad för den man innerst inne är. Och även den viljan behöver vi ju förstås inkludera i den gyllene regeln.
Alltså: ”Allt vad ni vill att människor skall göra för er – bland annat att de skall respektera er för dem ni är och att de skall respektera era gränser för vad ni vill eller inte vill bli utsatta för – det skall ni också göra för dem.”
Nu är det visserligen sant att den gyllene regeln finns uttryckt i många religioner och etiska system. Men i Nya testamentet – och där står den på två ställen (dels i Matteusevangeliets bergspredikan; dels i ett likartat sammanhang i Lukasevangeliet) är det fråga om ren och skär församlingsundervisning.
I Nya testamentet är den gyllene regeln given till Jesu lärjungar. Den är given till dem som säger att de vill följa Jesus.
Det är ju visserligen gott och lovande att samma regel även förekommer i de andra religionerna, men när det kommer till hur den ska omsättas i praktiken är det ganska så ointressant egentligen om samma regel även finns i icke-kristna kontexter.
För låt säga att den gyllene regeln inte skulle finnas i de andra religionerna (nu gör den ju det, men låt säga att den inte skulle finnas där), så följer inte med det att Jesu lärjungar skulle slippa den gyllene regeln.
Även om inga andra religioner eller filosofiska system skulle känna till den gyllene regeln, så skulle den lik förbannat – eller kanske lik välsignat – vara en grundbult i kristen etik. Det är ju liksom en av poängerna med den gyllene regeln: Den handlar ju om att vi ska behandla andra, inte så som de andra behandlar oss, utan som vi skulle vilja att de behandlade oss.
Ibland har jag hört – i debatter om muslimer ska få bygga moskéer i Sverige – att det är tveksamt eftersom de kristnas möjlighet att få praktisera och uttrycka sin kristna tro i länder med muslimsk majoritet, eller i länder med muslimsk lagstiftning, är ganska så begränsad.
Nu är det tack och lov inte kyrkan som utfärdar byggnadslov i det här landet, så det är ju inte församlingens sak att bestämma vilka hus som ska byggas eller inte, men när jag hör det där argumentet (”muslimer bör inte få här, för kristna får ju inte där”) tänker jag att det rimmar ganska illa med det som Jesus enligt Matteus och Lukas säger till sina lärjungar när han ger dem den gyllene regeln.
För om jag tycker att det är viktigt att jag ska få åtnjuta religionsfrihet och få möjlighet att få uttrycka min tro (och åtminstone i den baptistiska versionen av kristendomen har ju rätten till religionsfrihet varit något av ett fundament), och om det är min vilja att andra ska låta mig få möjlighet att praktisera och uttrycka min tro, då ska jag ju även låta andra få förutsättningar att uttrycka sin tro – även om dessa andra inte vill låta mig få uttrycka min tro.
Ja, jag sa ju att gyllene regeln är en svår och besvärlig text!
Jag vet inte vilka bevekelsegrunder de andra religionerna och filosofiska systemen har för sina varianter av den gyllene regeln, men jag tror mig ana vad som är grunden för Jesu undervisning till sina lärjungar: nämligen Jesus själv och hans försoningsverk – han som gjorde allt, precis allt, till och med gav sitt liv, för oss, för att försona oss med Livets källa Gud.
Och på den grunden – Jesu Kristi försonande kärlek – är den gyllene regeln, så som den getts till den kristna församlingen i evangeliet, inte något att leva upp till för att bevisa något eller för att andra ska tycka att vi är duktiga. Den är bara helt enkelt ett sätt att uttrycka vår tro på vår Herre; vår bekännelse till vårt livs Herde och mästare som vill oss väl och som har gjort allt för oss.
Och de små, korta nådefulla ögonblicken, som vi med Guds hjälp lyckas att (i åtminstone någon liten ofärdig mån) omsätta den gyllene regeln i praktiken, består egentligen inte i någonting annat än att vi helt enkelt håller fram en (om än ganska så suddig och repig) spegelskärva. Det är en spegelskärva, i vilken Herrens oändligt goda vilja mot oss reflekterar sitt ljus.
Vi gör alltså egentligen ingenting mer märkvärdigt eller storartat än att vi håller upp den där lilla spegelskärvan, så att ljuset från Herrens goda och helt omotiverade kärleksvilja mot oss kan återspeglas också över våra medmänniskor – till Guds ära.