En predikan om att lämna något för något bättre

En predikan om att lämna något för något bättre

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 9 februari 2020
Septuagesima: Nåd och tjänst 

Dagens bibeltexter:
Salomos vishet 11:22–26; Psaltaren 25:4–11; Filipperbrevet 3:7–14; Matteusevangeliet 19:27-30

 

Att lämna något – ibland till och med att lämna något gott och bra – för att få rum med något ännu bättre… I flera av bibeltexterna vi har tagit del av idag fick vi höra om några som lämnar något för att få utrymme att ta emot något bättre. Vi hörde om det i den tjugofemte psaltarpsalmen; vi hörde om det i episteln från Filipperbrevet; vi hörde om det i evangelieläsningen ur Matteusevangeliet:

Att lämna eller ge upp något, för att kunna ta emot något större och bättre och vackrare.

***

I psaltarpsalmen var det ju till och med Gud som skulle lämna något. Psalmisten bad att Gud skulle lämna tankarna på de synder psalmisten hade begått i sin ungdom – inte bara att Gud skulle förlåta psalmistens ungdomssynder (vilket ju i sig inte är så ”bara”), utan helt och hållet glömma dem.

Och det bättre som psalmisten längtar att få ta emot är Guds vackraste tanke om hen: att Gud ska komma ihåg sin nåd och godhet och tänka på psalmisten i sin trofasthet. Vad vackert det är att få tro att någon tänker på en i trofasthet! Vad vackert att någon ständigt bär en i sin tanke och sitt medvetande, och att denna då bara tänker gott, gott, gott om en – utan minsta svek, utan minsta onda avsikt, bara i ren och skär trofasthet.

Jo, visst är det så att vi människor har ansvar för våra handlingar, och vi ska ju i så lång utsträckning försöka att rätta till sådant som vi har gjort fel. Men det eviga ältandet över ens egna tidigare begångna felsteg är något annat. Det finns ju situationer och tillfällen då man orsakat problem och lidanden som faktiskt inte går att rätta till. Det kan till exempel handla om missdåd som ligger så långt bak i tiden att de som man på ena eller andra sättet gjorde illa inte ens längre är i livet. Skadan skedde, men det går inte göra något åt det längre – hur mycket man än ligger om nätterna och ältar minnet av det som hände.

Kanske det är något sådant psalmförfattaren har i tankarna när hen ber Gud att glömma ungdomssynderna. Och om inte ens Gud anser det värt att fortsätta hålla tankarna på tidigare begångna synder och överträdelser vid liv, då kanske vi inte behöver känna ansvaret att göra det i Guds ställe, utan också vi får lämna dem.

Vi får släppa de där tankarna som bara håller oss bundna, för att istället förlita oss på Guds nåd och trofasthet – och i den förlitan få vandra fria på den väg Gud visar oss; vandra vår livsväg i tjänst för Gud och medmänniskan.

***

Så om det som lämnas i psaltarpsalmen var de ältande, tärande tankarna på tidigare begångna felsteg, vad är det lärjungarna i evangelieläsningen hade lämnat? Petrus sade: ”Vi har ju lämnat allt…”, och Jesus förtydligar för oss vad detta ”allt” innebar: ”hus, bröder, systrar, far, mor, barn, åkrar…” Ja, verkligen allt!

Vi behöver inte nödvändigtvis försöka släta över den här bibeltextens radikalitet, men däremot – och jag har nog sagt det här förut – kan det vara bra att känna till något om det historiska sammanhanget i vilket Matteusevangeliet skrevs och användes. Liknande radikala uttalanden finns ju även i de andra evangelierna, och där är ju den historiska bakgrunden annorlunda. Men om vi nu håller oss till Matteusevangeliet: det kan ha tillkommit någonstans i gränstrakterna mellan nuvarande Israel och Syrien; alltså i gränstrakterna mellan judiskt och hedniskt (dvs. icke-judiskt) kulturområde.

Den församling boken är skriven till består till största delen av judar. Men deras bekännelse till Jesus som Guds utlovade Messias har gjort dem till icke önskvärda personer i sitt ursprungliga sammanhang. Ja flera av dem har blivit icke önskvärda personer till och med i sina egna familjer. De hör inte hemma bland hedningarna, för de ser sig ju som judar och inte som hedningar, men i sina tidigare familjer och gemenskaper är de alltså inte heller längre välkomna.

De hör inte hemma någonstans. De har verkligen fått lämna allt. De har inga andra än varandra.

Så ur en synvinkel är det ju en ganska extrem situation. Men tyvärr är liknande situationer inte helt ovanliga ens i vår egen tid. Också i vår egen tid finns människor som av olika skäl blir övergivna av (eller som tvingas överge) till och med sin sociala eller ekonomiska bastrygghet för att de har nått till en punkt där de inte längre kan kompromissa med, eller bortse ifrån, vad de anser är rätt och riktigt, sant och genuint. Sedan är det väl så att i vår del av världen och i vår tid är det väl sällan som just bekännelsen till Jesus får sådana konsekvenser.

Det kan vi förstås vara glada och tacksamma för – och samtidigt kan en kanske fundera på att om ens tro på Jesus; om bekännelsen att Jesus är Herre aldrig på något sätt väcker anstöt hos någon, om det inte är så att vi då faktiskt har missat något i vår bekännelse.

I en gudstjänst som sändes i svt härom söndagen, predikade en pastor ett bibliskt budskap om flyktingar och invandrare. I sin predikan påminde han om att Abraham, trons fader, själv hade fått lämna sitt fädernesland; och att kyrkans Herre – Jesus – själv var ett flyktingbarn. Och han hänvisade till Jesu välkända liknelse om den barmhärtige samariern.

Vad fick då pastorn för reaktioner på sin predikan om (får man väl ändå säga) ganska fundamentala byggstenar i den kristna tron? Säkert fick han en hel del positiv respons, men på sin facebooksida har pastorn lagt upp några av de anonyma meddelanden han fick under veckan efter den tv-sända gudstjänsten:

”Brinn i helvetet”
”Du är en ful äcklig judefitta”
”Det är direkt antisvenskt att vara kristen.”
”Sjuka präst. Ditt fel om det flyter blod på gatorna.”

Nej, det är inte så att den här pastorn har behövt lämna hus, familj eller åkrar för Jesu skull. Han har inte behövt ge upp vare sig sin sociala eller ekonomiska trygghet för Jesu skull. Men nog är det ändå en indikation på att också idag, också i vårt öppna, demokratiska och förhållandevis trygga samhälle,  kan det sticka i ögonen på folk när någon bekänner Jesus som sin och hela världens Herre – alltså den Jesus som var föraktad och övergiven av alla; den Jesus som själv var ett flykting­barn; den Jesus som blev bortförd från läger­ge­men­skapen för att avrättas på ett kors.

I dagens evangelietext pekar Jesus på att historien en gång trots allt ska ge dessa hans medföraktade och medövergivna rätt när han säger att det är just dessa som tillsammans med honom som en gång ska döma – och att de då ska döma efter den i världens ögon helt uppochnervända principen att många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.

Förhoppningsvis kan vi läsa den här bibeltexten utan några triumfatoriska eller självgoda undertoner. Evangeliet är inte att det en gång ska visa sig att det var alla som kallar sig kristna som råkat satsa på rätt religion och därför ska få medalj av Gud. Evangeliet är inte ens att det är de som kallar sig kristna som en gång ska visa sig ha rätt.

Jesu evangelium om Guds rike är att det är de som ställts längst bak i världens matkö utan någon chans att det ska finnas något kvar åt dem när de väl kommer fram till bespisningsdisken; ja, att de som blir bortsorterade, de som blir trampade på, de som förnedras – att de skall bli först.

Och att tro på ett sådant evangelium, och leva ett sådant evangelium, ja, det kan (som världen ser ut) inte utesluta att det kan finnas tillfällen då det kan kosta en allt. Det kan finnas tillfällen då det gör en till en svikare, en landsförrädare, eller att man kanske rentav stryks från gästlistan till släktkalaset.

***

Men om berättelsen om lärjungarna som hade fått lämna hem, familj och åkrar för Jesu skull är radikal, är det kanske ändå en västanfläkt jämfört med det som möter oss hos aposteln Paulus i dagens epistel från Filipperbrevet. Här kastas vi in i den första riktigt allvarliga krisen i den tidiga kyrkan; den första riktigt stora konflikten.

Under de låt säga första tjugo åren av den kristna kyrkans historia var det en självklar uppfattning bland de kristna att evangeliet om Jesus Kristus i första hand var till för Guds egendomsfolk Israel. Det var Israel som hade fått den heliga Skrift. Det var Israel som hade fått löftet om Kristus. Det var Israel som hade blivit lovad den heliga Anden. Den som var Jesustroende skulle alltså därför, som alla andra judar, följa Mose lag. Det fanns liksom ingen tvekan om den saken. Och det innebar därför förstås och självklart bland annat att en person med snopp skulle omskäras.

Men när alltfler icke-judar (alltså de som med bibelns språkbruk kallas ”hedningar”) kom att börja tro på Israels Gud som den ende sanne Guden, och började bekänna Jesus som Messias och Herre, och dessutom upplevde att de hade tagit emot den heliga Anden, blev det ganska tydligt att den tidigare helt självklara kyrkoordningen inte matchade mot människors tro, liv och erfarenheter av Guds Ande som blåser vart den vill.

Så efter ganska många om och men ändrades ordningen:  icke-judar skulle inte längre först omskäras för att kunna upptas i församlingen. Med andra ord: hedningarna behövde alltså inte längre först bli, så att säga, judar för att kunna bli kristna.

Den här ändringen av den gamla ordningen var inget som gjordes lättvindigt eller utan vånda, och det krävdes en ganska så rejäl omtolkning av såväl bibeln som den hävdvunna traditionen för att kunna sjösätta denna nya ordning. Och långt, långt, långt efter att det till och med hade fattats ett kyrkomötesbeslut om saken, såg många av de gammaltroende kristna med misstänksamhet på det här nya påfundet, och betraktade det som ett avsteg från den enda sanna tron.

En av de ivrigaste företrädarna för den nya ordningen var aposteln Paulus, och därför fick han också många fiender och motståndare även inom den kristna rörelsen. Men det som driver honom är detta att inte sätta upp hinder för människor att komma till Gud. Om Gud redan har välkomnat och tagit emot dessa människor, vem är då Paulus eller någon annan att hindra dessa från att få ha med Gud att göra?

Så genom hela sin tjänst som apostel slåss Paulus med näbbar och klor för att icke-judar som kommit till tro på Jesus inte ska behöva omskäras. Budskapet som hörs i alla Paulus brev är att det går att vara kristen på olika sätt. Det går att vara kristen på judiskt sätt, men det går också att vara kristen utan att vara jude.

En judisk kristen kan alltså ära Gud till exempel genom omskärelsen, hålla sabbaten och äta kosher – alltså allt som hölls högt och heligt och var fyllt med mening och skapade identitet för en jude. Men att tvinga någon för vilken allt sådant skulle vara främmande, vore att sätta upp ett hinder mellan den människan och Gud.

Det här blir så viktigt för Paulus att han i dagens episteltext är beredd att närapå sätta sin egen frälsning på spel för att inte stå iväg för andra människor och Gud: ”Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus”, dvs. den Kristus som ser bortom förhud eller inte förhud; som ser bortom sabbat eller inte sabbat; som ser bortom koshermat eller inte koshermat.

***

Jaha, men det var ju där och då, kan man tänka. Och det kan ju visserligen vara trevligt att få en historielektion om kyrkohistoriens första debatt, men vad har det med oss att göra?

Kanske har det ingenting alls med oss att göra. Eller så kan det ju vara så att det också för dig finns sådant i ditt sätt att vara kristen som du håller högt och heligt och känner att det fyllt med mening och skapar identitet – men som faktiskt utgör ett hinder för någon annan att få möjlighet att lära känna Gud.

Om du vill kan du gärna få ta med dig den frågan under veckan: Finns det sådant i din (eller i din församlings) utövning av kristen tro, som för dig visserligen är saker eller uttrycksformer som du håller högt och heligt; sådant som för dig är fyllt med mening och kanske till och med är identitetsskapande för ditt sätt att vara kristen på – men som kanske utgör ett hinder för andra människor att få syn på Gud – och Guds oändliga, gränslösa nåd?

…det vill säga nåden från den Gud om vilken det heter: ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat.” (Vish 11:24)