En predikan om känslan av att stå liksom ”vid sidan om”

En predikan om känslan av att stå liksom ”vid sidan om”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 12 januari 2020
Första söndagen efter trettondedagen: ”Jesu dop”

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes.  När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.  Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
(Markusevangeliet 1:9–11)

Det finns perioder i livet (så är det för mig, kanske är det så för dig också) då jag upplever att jag liksom är ställd lite vid sidan om allt och alla; att jag så att säga inte riktigt är med.

Det finns ju olika slags ensamheter. Till exempel finns det tillfällen då man känner sig helt ensam och övergiven. Men det är inte riktigt den sortens ensamhet jag tänker på just nu. Nej, den där känslan av att liksom befinna sig lite vid sidan om som jag tänker på just nu, den kan även sätta in, eller framför allt sätta in, då jag rent faktiskt inte är själv!

Den kan uppstå just när jag är bland vänner, eller med släkt och familj, eller i någon annan grupp där jag har en tillhörighet; där jag så att säga på något sätt egentligen är hemma, eller borde känna mig hemma: i sammanhang och grupper där jag liksom har en given plats. Ändå kan den känslan sätta in – känslan av att liksom stå vid sidan om; att känna sig udda; inte vara som de andra… Så kan det vara för mig, och kanske ganska många av oss här har eller har haft sådana perioder, eller ofta känner så.

Parkera gärna den tanken någon minut; jag kommer tillbaka till den om en stund. Men först ska jag bara säga:

Matteus, Markus, Lukas och Johannes… De fyra evangelisterna har ju gett oss varsina evangelier; varsina berättelser om Jesu liv och gärningar. Eller ”varsina och varsina”… Johannes kör väl sitt eget race ganska rakt igenom, men Matteus och Lukas har båda två lånat ganska friskt av Markus – så friskt att långa stycken har de bara kopierat vad Markus skrivit rakt av så till den milda grad, så att om det hade varit en inlämningsuppgift i skolan att skriva en berättelse om Jesus, hade Matteus och Lukas fått underkänt pga plagiat.

Men samtidigt har Matteus och Markus gjort det på ett så finurligt sätt, att det blir ganska så olika berättelser – lite beroende på vad de väljer att ta med och vad de väljer att hoppa över; i vilken ordning de berättar om händelserna och hur de kompletterar Markus text med annat textmaterial.

På så sätt har vi i Bibeln fyra trots allt ganska olika framställningar av Jesu liv – så pass olika att man ibland kan undra om det verkligen är samma Jesus de berättar om. Det är det förstås, får vi tro, men jag tycker att det är ganska vackert och bra att vi har de här fyra framställningarna, för på så vis kan Jesu budskap (för att inte säga: Jesus själv) nå fram till olika människor.

För även om vi människor många gånger är fruktansvärt lika varandra, har vi ändå olika personligheter; olika intressen; befinner oss i lika livssituationer. Vi blir glada och lyckliga över olika saker; vi blir oroliga, arga, ledsna och upprörda över olika saker. Vi gillar olika saker och vi tycker illa om olika saker.

Idag har vi här i gudstjänsten läst om Jesu dop enligt Markus evangelium. Hur ser den bild av Jesus ut som Markus tecknar i sitt evangelium? Vad är det just Markus tar fasta på när han berättar om Jesus; vem är den Jesus som döps i Markusevangeliet?

Jo Jesus, så som det berättas om honom i Markusevangeliet, skulle antagligen känna igen sig ganska väl i det som jag sa här i början av predikan: Det där att liksom stå lite vid sidan om; att inte riktigt vara med; ensamheten, isoleringen eller utanförskapet som man kan känna också fast att man är omgiven också av människor som betyder mycket för en och som man tycker om – och som antagligen också tycker om en tillbaka.

Det var inte det att Jesus inte hade en familj som brydde sig om honom. Det hade han – föräldrar och syskon och säkert gott om kusiner och morbröder och fastrar och säkert ännu fler i det storfamiljsliv som hörde den här tiden till.

Det var inte det att Jesus inte hade vänner och följare. Det hade han: tolv apostlar och en stor skara lärjungar.

Det var inte det att Jesus inte hade några riktigt nära vänner. Det hade han: Petrus, Jakob och Johannes – riktigt nära vänner som han även kunde dela djupare saker med; sådant som man kanske inte berättar för andra i ens bekantskapskrets eller familj.

Och ändå – detta att ha en grupptillhörighet; att ha en familj som bryr sig; att ha vänner – även riktigt nära vänner – och ändå vara så att säga lite vid sidan om…

Det är ungefär som att i och för sig vara omgiven av nära och kära, men att det liksom finns en vägg av glas mellan en själv och de andra. Ja: ”av glas”, för de andra kanske inte ens uppfattar den där väggen, och själv är det inte heller så lätt att tydligt sätta fingret på eller peka ut exakt var eller vad väggen är.

Jesu utanförskap går som en röd tråd genom hela Markusevangeliet. Inte någonstans i hela boken kommer Jesu närmaste vänner och lärjungar helt underfund om vem han är. Det finns en hemlighet kring Jesus som han liksom aldrig lyckas få sina närmaste lärjungar att förstå och greppa.

Det skulle ju kunna få oss tro att Jesus inte lyckas med någonting i Markusevangeliet, men så är det inte. Han lyckas med en hel massa saker – han driver ut demoner så det står härliga till; han predikar så folk blir helt hänförda; han botar sjuka och han uppväcker döda. Och en gång blir han till och med helt förvandlad i bländande ljus inför sina tre allra närmaste vänners ögon. Så, nej: Jesus är verkligen ingen misslyckad person. Men det finns en ensamhet hos honom ändå.

När uppstod den här ensamheten, det här utanförskapet, den här annorlundaheten hos Jesus? Kanske är det just här – vid Jesu dop.

Samtliga Nya testamentets fyra evangelister berättar ju om Jesu dop, och samtliga berättar de också om hur Guds Ande då sänkte sig ner över Jesus och vilade över honom. Markus berättar om det så här:

När Jesus steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.

Enligt Markus är det alltså Jesus som ser detta. Vi får väl anta att folket runtomkring såg en fågel flaxa omkring där vid Jordanflodens strand över Jesu huvud, men det verkar bara vara Jesus själv som ser, tolkar eller förstår det som Guds heliga Ande, som kom ner från himlen för att utrusta Jesus för hans särskilda mission i världen.

Det hördes ju visserligen även en himmelsk röst som sade: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Men med tanke på inte ens lärjungarna en enda gång i hela Markusevangeliet fattar att Jesus var Guds Son, är väl frågan vad folk där vi flodstranden egentligen hörde. Den himmelska röstens budskap var ju enligt Markus direkt riktat till Jesus, så kanske var det enligt Markus bara Jesus som hörde att det ens var en röst, eller som åtminstone uppfattade att rösten hade ett budskap att förmedla; ett budskap att förmedla just till honom.

Men om nu Jesus visste att han var bekräftad av Gud Fader själv som Guds älskade Son och bärare av Anden; om Jesus var så fylld av Andens kraft att han kunde möta och besegra all sköns demoner och elände, vad hade han att klaga på? Och kan han då verkligen ha förstått vad det är att vara ensam?

Nu tror jag inte att Jesus direkt klagade. Visserligen fräser Jesus en gång till, i en av sina kanske mindre ljusa stunder, mot sina lärjungar och utbrister: ”Hur länge skall jag stå ut mer er?” Så lite klagade han kanske ändå. Men det kan ju faktiskt vara så att just det som ger oss vår unika styrka; just det som är så viktigt för oss, så värdefullt för oss; just det som så att säga gör oss till just de unika personligheter vi är – att det är just det som gör att vi stundtals kan försättas i den där ensamheten; den där känslan av att stå lite vid sidan om; känna åtminstone ett visst mått av utanförskap.

Jag vill tro att när Jesus lät sig sänkas ner av Johannes där i Jordanflodens vatten (denna gränsflod mellan öknenvandringens och flyktingskapets rotlöshet, och det förlovade landet där samhällsgemenskaper byggs och formas i byar, städer och mänskliga nätverk), var det ett sätt för honom att visa att han – Jesus Kristus, Guds älskade Son och Guds Andes bärare –också vill sänka sig ner i oss.

Enligt Nya testamentets undervisning och den kristna kyrkans gemensamma tro är det ju vi som döps in i Kristus och inlemmas i hans mystiska kropp av gemenskap som är kyrkan. Och det vill jag tro är visst och sant.

Men jag vill tro att också det omvända är sant: en Kristus som låter sig döpas in i oss; som vill låta sig sänkas ner i våra djupaste djup; vår ensammaste ensamhet – och då också ner i det slags ensamhet jag har försökt att tala om idag: den sortens ensamhet som gör att vi ibland kan uppleva att vi inte helt passar in ens när vi är bland människor vi på något sätt verkligen hör ihop med och till och med tycker om att vara med.

Nej, vi passar kanske aldrig helt in. Ingen människa passar helt in, eftersom vi, även om vi har så otroligt mycket gemensamt, också är – var och en – unika.

Jag vill tro på en Kristus som sänker sig ner i oss, också till botten av den ensamheten – inte nödvändigtvis för att avlägsna den och sen blir allt happy, happy. Nej, inte nödvändigtvis för att avlägsna den, men för att förädla den – eller för att använda ett fromt ord: helga den; hjälpa oss att leva med den; uthärda den och kanske rentav få kraft av den – genom att Kristus där, i vårt djup, och i samma rytm som våra hjärtslag och andetag, viskar i oss, om och om igen:

Jag är här; jag är här; jag är här…