Ett slags andlig synundersökning

Ett slags andlig synundersökning

Bibelstudium av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 juli 2018
Åttonde söndagen efter trefaldighet: Andlig klarsyn

Sanningens väg har jag valt,
dina lagar har jag för ögonen.
Jag håller mig till dina lagbud,
svik mig inte, o Herre.
Jag löper den väg dina bud visar,
ty du har vidgat min insikt.
Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje.
(Psaltaren 119:30–35)

Det var ju ett fasligt tjat om falska profeter i de bibeltexter vi har läst här idag! Överallt verkar de finnas: illasinnade människor som vill få en på avvägar. Överallt och hela tiden gäller det att se upp.

Det finns en del kristna som hela livet går omkring och är på sin vakt. Allt och alla är farliga; allt och alla är villolärare; endast några ytterst få är sant troende och värda att lyssna på – och inte ens alla dem kan en vara riktigt säker på. Men även om det inte är så att vi hela tiden behöver gå runt och vara misstänksamma mot allt och alla, så kanske ändå de här bibeltexterna kan ha något att säga också till oss här idag.

Vi läste alltså en text från Gamla testamentet från Mikas bok; och så läste vi från Nya testamentet ur Första Johannesbrevet; och evangelieläsningen var hämtad från Matteusevangeliet – från den del som brukar kallas Jesu bergspredikan. Texter hämtade från tre olika sammanhang; tre olika tider; och kanske det då även handlar om tre olika sorters falska profeter.

Så vi börjar med Mika:

Så säger Herren om profeterna
som leder mitt folk vilse:
De lovar fred och lycka
bara de får något att tugga
men förklarar krig mot alla
som inte stoppar något i gapet på dem.
Därför:
Natt över er – och inga syner!
Mörker – och inga spådomar!
Solen skall gå ner för profeterna,
dagen bli svart omkring dem.
Siarna får stå med skam,
spåmännen blygas,
alla måste dölja skägget,
ty Gud svarar inte.
Men mig har Herrens ande fyllt med kraft,
med rättfärdighet och mod:
jag kan visa Jakob hans brott,
visa Israel hans synd.
(Mika 3:5–8)

Mika levde i Juda på 700-talet f.Kr. Det är periodvis en tid då många yttre militära hot mullrar utanför gränserna, men ledarskapet i Jerusalem, kungen och de kungen hade runtomkring sig, lever som om de inte hade några som helst skyldigheter. Mika påpekar gång på gång de skriande orättvisorna. Ja, han går till och med så långt att han hävdar att de bygger sin huvudstad, Guds heliga stad Jerusalem, inte med stenar och murbruk, utan med ondska och mord (Mika 3:10). För det är så ledarskapet i Jerusalem beter sig. De aktar inga andras liv än sina egna. Allt och alla går att köpa. De stjäl från de fattiga. De våldtar, hotar och dödar allt efter behag. Och de statsanställda siarna och profeterna hejar på. Bara dessa så kallade profeter får sin lön är de beredda att säga precis vad som helst som kungen vill höra. Och de säger saker i stil med att eftersom Judas kungahus är utsett av Gud så kan kungen och hans hov bete sig precis hur de vill; de har liksom alltid ändå Gud på sin sida.

Men så tar då Mika till orda – trots att han kanske inte är en av staten utnämnd profet, och trots att man försöker förbjuda honom att tala. Men han tar till orda i alla fall. Och Mika är en typisk profet i den gammaltestamentliga traditionen.

Kanske kan vi ta efter och inspireras av Mika och de andra gammaltestamentliga profeterna. Fast om vi vågar göra det ska vi knappast räkna med att vi kommer att få ta emot en massa applåder och hejarop. För det verkar det vara så att när allt verkar vara frid och fröjd – det är som Mika och andra enligt bibeln sanna profeterna lyfter fram orättvisorna, gudlösheten, oegentligheterna i ljuset. Och det är när allt verkar vara hopplöst mörker, fångenskap och elände som sådana som Mika och de profeter som är som Mika börjar talar om hopp och nya möjligheter och en fantastisk framtid som Gud har i beredskap.

De sanna profeterna (åtminstone de som i bibeln presenteras som sanna profeter) verkar alltså nästan alltid vara på tvärs. I den rådande debatten och i den allmänna diskursen för de alltid in något perspektiv som de flesta andra inte ser eller vill låtsas om. Det är en oerhört otacksam uppgift. Men kanske ofta nödvändig. Och kanske borde kyrkan, församlingen, vi kristna, ha ett liknande profetiskt uppdrag idag: att i tider av framgång ge ord åt det som faktiskt inte är bra; som inte är okey. Och i tider av misstro, hopplöshet och förtvivlan gestalta hoppet; möjligheterna; nåden…

Om det i Mikatexten handlade om de stora perspektiven, om ett helt samhälle och om storpolitiken, handlar Första Johannesbrevet om det lilla sammanhanget; det väldigt lilla sammanhanget: en liten församling. Och så säger författaren något vi kanske inte hade väntat oss, nämligen att i denna lilla församling håller det på att nästla sig in det falska profeter som det gäller att se upp med:

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.
(Första Johannesbrevet 4:1–6)

Nu är det tyvärr för oss så att vi egentligen vet väldigt lite om det sammanhang som Första Johannesbrevet förutsätter. Så det här får bli ganska så mycket gissningar.

För det första vet vi inte vem som har skrivit brevet, men kanske tillhör författaren den församling han skriver till; är kanske en av församlingens ”äldste” (presbyter). Och själva församlingen verkar ha varit en liten grupp kristna som levde i en väldig tät gemenskap där man betraktade varandra som sina syskon – ett slags storfamilj. Och eftersom de nu verkar leva så nära varandra i den här lilla församlingen blir det ju nästan ännu mer chockerande att en av församlingens äldste säger att det finns risk för att det finns falska profeter bland dem; ja till och med antikrister.

Så vad var det då som gjorde att de där personerna kunde kallas falska profeter och till och med antikrister? (Följande tolkning bygger på Birger Olsson, Johannesbreven – kommentar till Nya testamentet 19. EFS-förlaget 2008.) Författaren skriver:

Varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.

Jaha, solklart! Nu är det tyvärr inte helt solklart, för den här versen är lite svår att översätta och tolka, ja, det är faktiskt inte ens helt solklart exakt vilka ord som stod i originalet, för texten har förmedlats genom historiens lopp i lite olika versioner.

Men på ett ungefär (och som ett möjligt tolkningsförslag):

Vad menas med att erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt? Längre fram i kyrkans historia blev det här en viktig vers för att betona att Jesus är både sann Gud och sann människa. Det fanns nämligen de i den kristna kyrkan som inte trodde att Jesus var sann Gud, men det fanns också de i kyrkan som inte trodde att Jesus var sann och verklig människa, utan att han liksom bara var människa på låtsas. Men det är ju inte säkert att det var de funderingar som just den här lilla församlingen kanske bara 30 år efter Kristi liv på jorden hade. Alltså om Jesus var både sann Gud och sann människa och hur man i så fall skulle få ihop det.

Nej, kanske handlade frågan i just den här lilla församlingsgruppen helt enkelt om Jesus verkligen var Messias. Det är ju det som det grekiska ordet Kristus betyder. Det är en översättning av det hebreiska ordet Messias, dvs. den befriarkonung som Gud hade lovat att ge Israel. Så hade ju förstås församlingen trott: att Jesus var Messias, Israels befriarkonung. Det var liksom det som hade gjort dem till en församling: att de hade börjat tro att Jesus var den Messias, den befriarkonung som Gud hade lovat Israel. Men nu hade det börjat dyka upp folk i församlingen som sa att Jesus omöjligen kunde vara Messias.

Varför kunde han inte vara Messias? Ja, kanske finns svaret i den där lilla frasen som i vår svenska översättning är översatt med: ”mänsklig gestalt.”: ”Varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud.” Vi skulle nämligen också kunna översätta den:

Varje ande som erkänner att Jesus är Kristus – alltså Messias – kommen i kött är från Gud.

Vad då ”kött”? Jo i och för sig detta att Messias kom i mänsklig gestalt; att han var en människa – men just det stämde ju även med de sedvanliga förväntningarna; att Messias skulle vara en människa.

Men ordet ”kött” pekar på att Messias Jesus var en svag människa, ja en som till och med dog – och till råga på allt blev dödad på det mest förnedrande sätt man kan tänka sig: Inte med svärdet i hand i ärorik strid mot Israels fiender, utan på ett kors – som vilken simpel tjuv och rövare som helst. Så Jesus kunde omöjligen vara Messias!

Och så försökte man forma en kristendom utan Jesus – en kristendom utan Kristus, eller i alla fall med en annan Kristus än en korsfäst Kristus.

Det låter kanske konstigt. Men den risken finns kanske överallt i kyrkan, också idag, också hos oss. Har vi plats i vår tro, i vår verksamhet, i vår mission, för en befriare som visade sig vara så svag att han egentligen bara borde vara värd vårt förakt? Vågar vi tala, ge plats för, gestalta en sådan Kristus – som vårt enda ärende i världen som kyrka?

Och så från bergspredikan i Matteusevangeliet:

Jesus sade: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.”

Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. 

(Matteusevangeliet 7:15–21)

”Akta er för de falska profeterna … Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.” En kan ju undra hur de orden går ihop med det som Paulus skriver i Romarbrevet 10:

Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. … Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.
(Romarbrevet 10:9-10, 13)

Det finns bibelforskare som menar att det inte är menat att gå ihop, utan att orden i bergspredikan om att inte alla som säger ”Herre, herre” till Jesus skall komma in i himmelriket utan bara de som gör Guds vilja, står där i bergspredikan just som en direkt kritik mot det som Paulus undervisade; att bekännelsen ”Jesus är Herre” är det enda som behövs för att bli frälst; munnens bekännelse och hjärtats tro. Paulus skulle alltså enligt Matteusevangeliets bergspredikan i så fall vara en falsk profet.

Fast om vi ska vara rättvisa mot Paulus (och det tycker jag faktiskt att vi ska vara), skriver han faktiskt bara några rader senare efter att han har skrivit det där med att bekännelsen Jesus är Herre ger frälsning, att alla som tror och bekänner så ska låta sig genomgå en förnyelse av sina tankar och sinnen så att de kan avgöra vad som är Guds vilja: ”det som är gott, behagar Gud och är fullkomligt” (Romarbrevet 12:2).

Så Paulus är ju faktiskt inne på samma spår som det vi läste från Jesu bergspredikan: att det sanna erkännandet av Jesus som Herre handlar om att göra Guds vilja.

Men däremot kan det ju ha funnits andra i den framväxande kristna rörelsen som hade hört Paulus predika eller som hade läst hans texter, och som därav hade dragit den felaktiga slutsatsen att bara du säger att Jesus är Herre kan du göra och leva och bete dig hur som helst. Det spelar ingen roll för det räcker ju med att säga Jesus är Herre för att bli frälst. Men då blir trosbekännelsen reducerad till en trollformel; och vår religion förvanskad till magi.

Men kristen tro är inte – vare sig enligt Matteusevangeliet eller Paulus eller någon annanstans heller i Nya testamentet – magi. Kristen tro i Nya testamentet handlar inte om att styra vare sitt öde eller det gudomliga i tillvaron med några enkla knep, utan att lägga sitt liv i Jesu händer. Och att erkänna Jesus som Herre.

Så vad är det då för falska profeter som det varnas för i bergspredikan? Man skulle ju enligt Jesus kunna avgöra på frukten om det är en sann eller falsk profet. Jaha, vad kan det vara för frukt då? Framgång kanske?

Tveksamt, verkar det som. För de falska profeterna i bergspredikan föreslår själv en massa saker hos dem som det verkar tycka är just god frukt: De har profeterat i Jesu namn. De har utfört exorcismer i Jesu namn. De har gjort mirakler och underverk i Jesu namn. (Matteusevangeliet 7:22)

Inget av det är ju egentligen dåligt, men det är inte det i sig som är den goda frukten.

Här i slutet av bergspredikan, som dagens evangelieläsning är hämtad från, talar alltså Jesus om de falska profeterna; de som bär usel frukt och inte kommer in i himmelriket. Men precis predikans början talar han om de sanna profeterna ,och att var och en som är som de sanna profeterna kan förvänta sig en stor lön i himlen. Jesus vänder sig nämligen direkt till var och en som vill lyssna på honom och säger så här:

Saliga är ni man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.
(Matteusevangeliet 5:11–12)  

Och Jesus tänker då antagligen på Mika och de andra profeterna i Gamla testamentet som hade den otacksamma uppgiften att när allt verkar vara frid och fröjd, då lyfta fram orättvisorna, gudlösheten, oegentligheterna. Och det när allt verkar vara hopplöst mörker, fångenskap och elände, just då ge ord åt hoppet och de nya möjligheterna och Guds framtid.

Båda budskapen kan få människor att bli arga och upprörda, för det är inte det som man vill höra för stunden, även om det är det som man egentligen skulle behöva höra.

Så sådana är kanske de sanna profeterna – de har väl egentligen inte något emot att få lite framgång i det de gör och verkar inom, Men de tar inte vare sig framgången eller avsaknad av framgång som tecken på att de är på rätt väg. De gör det de ska göra och de säger det de ska säga ändå.

Så vad är det de sanna profeterna gör och säger enligt Jesu bergspredikan? Jo, de sanna profeterna nämns faktiskt ytterligare en gång till i bergspredikan. Och då står det så här:

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
(Matteusevangeliet 7:12)

Vilken utmaning för oss – både som enskilda kristna; och som församling. För tänk om det är detta som är att vara sant profetisk! Tänk om det är just detta som är den goda frukten: att ”allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem” – och att göra det vare sig den goda handlingen tacksamt tas emot och återgäldas eller inte.

Och då är vi faktiskt tillbaka hos Mika. För när han ska sammanfatta sitt profetiska budskap, då säger han så här:

Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
(Mika 6:8)

Så att istället för att gå och oroa oss för en massa falska profeter bakom varje hörn, får vi hjälpa varandra att hålla oss på den raka stig som Mika visar – det enda Herren begär av oss, att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till vår Gud.

Nu har väl såväl dessvärre såväl kristna som andra alltid bråkat om vad som egentligen är det rätta och vad det innebär att vara trogen Gud, men något det åtminstone inte verkar vara (åtminstone enligt Mika) så är det att sko sig på andras bekostnad.

”Lev i kärlek” – vare sig det verkar ge en framgång eller inte. Kanske är det helt enkelt det som är det rätta; kanske är det just det som är att vara trogen sin Gud: att leva i kärlek. Det borde det ju vara om nu Gud är kärlek (Första Johannesbrevet 4:16).

Så får vi försöka hjälpa varandra, och stötta varandra, och lyfta varandra, så att vi kan se och vandra kärleksvägen, inte bara med tungt sinnelag, utan – som det hette i dagens psaltarpsalm:

Den stigen går jag med glädje.
(Psaltaren 119:35)

För med glädje får man kanske visserligen inte alltid framgång, men har man ju åtminstone roligt – och det är ju inte helt fel det heller. Eller hur?