För himmelrikets bästa – en predikan på valdagen (och alla andra dagar)

För himmelrikets bästa – en predikan på valdagen (och alla andra dagar)

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 11 september 2022
Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan

 

Psaltaren 103:1–6
Lova Herren, min själv, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det doa han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn. Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.

 

Romarbrevet 13:8-10
Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i orden: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

 

Matteusevangeliet 5:38-48
Jesus sade: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelska faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomligt.”


 

Var och en som någon gång har läst i en bibel lär ganska snabbt ha upptäckt att det finns en hel del bibeltexter som är svåra.

En del texter är svåra rent språkligt. Språkliga svårigheter kan ibland finnas redan i den hebreiska eller grekiska grundtexten. ”Vad betyder egentligen den här frasen? Hur översätter man den här versen till svenska – hur översätter man den till begriplig svenska?” Ibland har översättarna tvingats att gissa. Det finns till och med en handfull meningar i vår senaste bibelöversättning där översättarna har gett upp. De har lämnat dessa ställen oöversatta med motiveringen att grundtexten antagligen har blivit skadad. Den är i alla fall helt obegriplig.

Så finns det texter i bibeln som är svåra för att de förutsätter en världsbild som  är väsens­skild från vår, eller utgår från en helt annan historieuppfattning än vi gör. Skillnaden mellan å ena sidan ”myt”, och å andra sidan vad som ”faktiskt hände” verkar inte alltid ha varit så noga att upprätthålla på bibelns tid som det är i vår egen tid.

Texterna kan också kännas svåra att ta till sig för att bibelns författare ofta disponerar sitt material på ett annat sätt än vad fallet är med annan litteratur som vi är mer vana att läsa. De kan till exempel ägna spaltmeter åt att beskriva översteprästen Arons ämbetsdräkt in i minsta söm, men hur såg karln egentligen ut, det berättas det nästan ingenting om!

Och så finns det texter i bibeln som blir svåra för den läsare som är ovan med en del ord och uttryck som ännu var allmängods i vårt land för bara ett par generationer sedan, men som för många i vår tid och vår generation inte säger särskilt mycket, eller kanske ingenting alls: nåd, synd, frälsning, salighet…

Författaren Torgny Lindgren skriver i novellsamlingen Merabs skönhet om ”stororden”. Han berättar om människor i Västerbotten som var uppfödda på bibeln, psalmboken, katekesen och predikningarna i missionshuset. För dessa människor väckte stororden både bävan och fascination. För dem vibrerade stororden av mening och livstolkning. Men för många som idag slår upp en bibel är dessa ord inga storord, utan snarare barriärer som gör bibeltexterna än mer svårtillgängliga och främmande.

Men så finns det texter i bibeln som är svåra på ett helt annat sätt. De är svåra på grund av sin enkelhet och tydlighet. Jag tänker mig att det kan vara så med de texter vi har läst i gudstjänsten idag. Även i dessa bibelsammanhang finns också de här andra svårigheterna: de språkliga översättningsnötterna, den annorlunda världs- och samhällssynen, och även ett och annat storord har väl slunkit med. Men kanske är det ändå framför allt de här texternas enkelhet, tydlighet och rättframhet som gör dem svåra:

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Dessa ord är svåra just för att de är så enkla och tydliga, och för att det väl egentligen inte råder någon större tvekan om vad de vill säga.

De här texterna målar upp en spännande och lockande vision om en värld som fylls med mer godhet och fullkomlighet. Få människor skulle tacka nej till det: en värld där godheten och kärleken får växa till och bre ut sig alltmer. Men det som kan kännas svårt med dessa texter är det enkla faktum att om vi vill se godhet och upprättelse i världen, bör vi också själva vara beredda att bidra med just godhet och upprättelse; inte bidra med mer ondska, fler kränkningar eller mer mänskligt lidande, utan med mer godhet, mer upprättelse, mer kärlek – också till den som inte är kärlek värd. Texterna blir svåra för oss, åtminstone för mig, för att de tvingar mig att ta en allvarlig funderare på om jag verkligen vill bidra till en bättre och godare värld.

En värld där godheten och kärleken får växa till… Moselagens regel ”Öga för öga, tand för tand” (Andra Moseboken 21:24) var en god början. Den begränsade vredens utlopp. Den förhindrade den stegrande våldsspiralen och vendettorna utan slut. ”Öga för öga, tand för tand” innebar att vedergällningen inte fick vara hårdare eller större än själva kränkningen. Men nu säger Jesus att det är ännu bättre att avstå från hämnden helt och hållet. Och att besvara ondskan, inte med ytterligare ondska, utan med godhet. Mitt öga får ju faktiskt inte synen tillbaka bara för att jag slår ut ögat på min fiende, utan det enda det som händer är att ytterligare en människa får sitt öga sönderslaget.

Men föreställ dig i stället vår värld som en plats där godheten och kärleken får växa till. Moselagens ord om att älska sin medmänniska som sig själv (Tredje Moseboken 19:18) var en god början. Men risken finns att man hamnar i en diskussion om vilka människor som egentligen är värda att betraktas som ens medmänniskor. Risken finns att man låter sig anse vissa människor vara mer medmänniskor än andra, eller att man tänker sig att en del inte är ens medmänniskor. Och i det långa loppet: att vissa människor inte är att betrakta som människor över huvud taget.

Jesus säger att en uppdelning eller gradering av vilka som är mer eller mindre medmänniskor gör budet om kärleken nästintill uddlöst. Att bara älska sina nära och kära är väl antagligen bättre än att inte älska alls. Men om vi vill se kärleken och godheten vinna mark i världen, om vi vill se kärleken och godheten växa till och få ordentligt fäste i världen, kan vi inte bara stanna vid att älska våra nära och kära, och strunta i resten av mänskligheten.

Om vi menar allvar med att vi vill se kärleken segra i vår värld, behöver vi låta kärleken besegra oss. Så uppfattar i alla fall jag det som Jesus säger i dagens evangelium.

Nu har jag sagt att det svåra med de bibeltexter som vi har läst här i kyrkan i dag, är att de är så tydliga och lättförståeliga. Det som gör dem svåra är inte att de är obegripliga, utan att de tvärtom sätter fingret på något som jag egentligen innerst inne redan vet. De pekar på något som är så enkelt och självklart, nämligen att om jag menar allvar med att jag vill se kärlek och godhet vinna fäste i världen är det just kärlek och godhet jag måste bidra med, och avstå från hämnden som bara tillför världen än mer ondska och ytterligare kränkningar. Något annat vore att förneka det jag säger mig tro på och hoppas på.

Men vi kan samtidigt inte bortse från att Jesu ord även är svåra på ytterligare ett sätt. För det är dessvärre så att även Jesu ord i dagens evangelium också har använts för att förtrycka och kränka människor. Överhetens män och tolkningsföreträdare har med de här orden kunnat hålla sina undersåtar i schack och tvingat dem till fortsatt lydnad mil efter mil. Hustrumisshandlaren har kunnat hålla kvar sin hustru i sitt våld och fortsatt att slå sönder inte bara hennes ögon, ansikte och kropp, utan även hennes själ. Den rika västvärlden har kunnat fortsätta att suga ut de fattiga och lagt beslag på både deras skjorta och deras mantel.

Men i dagens evangelium är det inte överhetens män som talar. Det är inte hustrumisshandlaren. Det är inte den privilegierade västvärlden. Nej, de här orden uttalas av en revolutionär!

Förtryckaren anser sig ha lyckats när den förtryckta har förlorat all sin självkänsla och blivit tillintetgjord. Men Jesu ord handlar om att inte låta sig bli en slav under omständigheterna, utan att behålla makten över sitt liv – också när all makt har tagits ifrån en.

Kärleksrevolutionären Jesus beskriver hur förtryckarnas våldsmakt skulle kunna undermineras och vittra sönder underifrån när förtryckarnas självklara uppfattning om över- och underordning eller hög- och lågstatus inte längre tillåts vara den enda allenarådande sanningen. Jesus låter oss ana att när de som enligt den gängse maktordningen har tilldelats rollen att vara förtryckta vägrar spela med i detta spel, utan i stället tar helt egna, oväntade initiativ, sätts den rådande maktordningen ur balans och kollapsar.

Men däremot blir dagens evangelium allt annat än evangelium om vi använder dess ord till att uppmana den förtryckta att bara sitta still i båten och finna sig i sin situation, eller till att uppmuntra förtryckaren att fortsätta sitt förtryck.

Som enskilda kristna, och som kyrka, och tillsammans med alla människor av god vilja, får vi söka vägar för befrielse och upprättelse för varje människa som Gud låter sin sol gå upp över, så att den förtryckta vinner tillbaka sin människovärdighet, och förtryckaren befrias från sin omänsklighet.

Både den förtryckta och förtryckaren behöver bli helad från sitt trauma. Visst, det kräver ett stort mått av uppfinningsrikedom av oss; förtrycket har ju en förmåga att ständigt klä sig i nya skepnader. Arbetet för befrielse och upprättelse är inget vi klarar av en gång för alla i en predikan. Arbetet för befrielse, upprättelse (eller om vi tillåter oss att använda ett storord: ”frälsning”) rör både strukturella förhållanden och konkreta situationer, och kräver både strukturella förändringar och konkreta lösningar. Det kan vara svårt. Det är svårt. Arbetet kan rentav innebära att vi får nya och än farligare fiender på kuppen. Men det är ändå vår mission.

Arbetet för befrielse och upprättelse är också vår mission när vi i dag, på valdagen, gör bruk av vår demokratiska plikt och vårt privilegium att rösta i valen till kommun, region och riksdag.

Många som går och röstar i dag funderar självklart och helt naturligt på ”vad som vore bäst för mig”. De valbara politikerna vill få oss att rösta utifrån vad vi tror vore bäst för Sverige. Men Kristi evangelium uppmanar oss att, i allt vi företar oss, med Guds hjälp och efter bästa förmåga först och främst verka för himmelriket, att först och främst söka Guds rike och hans rättfärdighet (Matteusevangeliet 6:33). Vår mission är himmelriket, det vill säga Guds rättvisa och kärleksfulla ordning för allt och alla, för alla människor och för hela skapelsen. Så ock på valdagen, för ”hela mitt jag vill prisa Herrens heliga namn”.

Låt oss be:

Vår jord är bara ett stoftkorn i världsalltet. Det är vår uppgift att göra den till en planet där ingen skall behöva plågas av krig, hunger eller fruktan eller vara utestängd från andra i meningslöst främlingskap för sin härstamnings, hudfärgs eller världsåskådnings skull. Ge oss mod och förutseende att ta itu med detta redan nu, så att våra barn och barnbarn en gång med stolthet kan bära namnet människa. Amen.
(Förenta Nationernas bön)