04 nov Gåtan – en betraktelse i allhelgonatid
Betraktelse av Stefan Albinsson vid minnesgudstjänst i Norrmalmskyrkan den 2 november 2019
Alla själars dag: Vårt evighetshopp
Job 17:15–19
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?
Första Korinthierbrevet 15:35–49
Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sina. Ja, alla stjärnor har olika glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
Johannesevangeliet 6:37–40
Jesus sade: ”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
Och där satt nu den oändligt olycksdrabbade och plågade Job på sin askhög: på spillrorna av sina tidigare så lyckliga minnen – lyckligheter som nu var förbrända och pulvriserade till stoft och aska.
Bredvid honom satt hans kamrater. De hade sökt upp Job för att trösta honom och erbjuda honom ledning i hans svåra belägenhet. Men Job lät sig inte tröstas; han köpte inte deras tillrättalagda och enkla, färdiga svar på lidandets gåta.
Vännerna försöker skynda på processen, och blir alltmer otåliga och irriterade på att inget verkar bita på Job. Det är som om han inte vill ha hjälp. Men Job låter inte skynda sig. Han behöver ännu en tid få vara kvar i sorgen och i smärtan över allt som har ryckts ifrån honom i livet. Och i sin sorg och förtvivlan utbrister han:
Min tid är till ända, mina planer omintetgjorda, alla mina önskningar. Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset. Finns det något hopp? Dödsriket blir mitt hem, jag bäddar åt mig i mörkret, jag kallar graven ”min far” och maskarna ”mor” och ”syster”. Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?
(Job 17:11–16)
I sin enorma smärta och bottenlösa sorg gör Job till och med parodi på den Heliga Skrift, som den 139 psaltarpsalmen, där psalmisten säger till Gud:
Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.
(Psaltaren 139:11–12)
Det är ju ett bibelord som många av oss har funnit mycket tröst i, och finner tröst i. Men Job kan inte ta till sig ens detta ord, för just nu är det inte Jobs upplevelse att det finns något ljus i mörkret. Just nu är hans smärta och sorg för stor för honom. Så han säger: ”
Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset, men finns det något hopp? Går hopp och lycka med mig till dödsriket?”
Job går till och med så långt att han på ett ställe hävdar att världen är utlämnad åt en brottsling! (Job 9:24)
Det är ju väldigt magstarkt att kalla Gud för brottsling. Men Gud verkar hålla även för en sådan anklagelse, för längre fram i Jobsboken säger Gud att Job har talat sant om Gud, till skillnad från vad Jobs vänner hade gjort (Job 42:7). Det behöver i och för sig inte betyda att det var sant att Gud är en brottsling, men däremot att Job hade varit ärlig; att Job inte hade låtsas vara mer from och rättrogen än vad han var.
Job lät inte nöja sig med vännernas förenklade och färdigpaketerade, formella svar, bara för att det skulle se bra ut och alla skulle bli nöjda. Job spelar inte frommare än han är eller vad han orkar vara när tillvaron för honom framstår så oerhört smärtsam och orättvis. Men denna totala ärlighet från Jobs sida hindrar å andra sidan inte att han senare inte desto mindre blir helt överväldigad av Gud, när Gud själv sedan kommer Job till mötes.
”Går hoppet med mig till dödsriket?” hade Job frågat. ”Ja” är väl det svar Paulus ger i uppståndelsens kapitel, Första Korinthierbrevet 15. Hoppet går till och med oss till dödsriket. Hoppet överger oss inte ens i dödsriket, är väl vad Paulus vill få fram i uppståndelsens kapitel.
Och så försöker Paulus sätta ord på hoppet om uppståndelsen och det nya livet. Lite senare i samma kapitel kallar Paulus detta hopp för ett mysterium eller en hemlighet. Men trots att han säger att det är ett mysterium, försöker Paulus fånga detta mysterium, denna hemlighet, i ord och bilder.
Han skriver om frön och sädeskorn och om himlakroppar och om fysik och andlighet, men man kan nästan föreställa sig att Paulus till slut inser att vilka ord eller bilder han än tar till, så är och förblir uppståndelsehoppet ett mysterium som inte kan fångas eller beskrivas i ord.
Så när Paulus har försökt ett tag att hitta ord och förklaringar – och han försöker verkligen ett bra tag – så slutar han ganska plötsligt och brister i stället ut i lovsång:
Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus!
(Första Korinthierbrevet 15:17)
För kanske är det så att Guds svar på lidandets och dödens gåta inte är så mycket ett svar, utan en ännu större gåta.
Kanske är det så att Guds svar på lidandets och dödens mysterium är trons, hoppets och kärlekens mysterium, och störst av dem är kärleken. Och varken liv eller död besitter makt att skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.