Håller Gud? – en predikan om Guds namn

Håller Gud? – en predikan om Guds namn

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan, den 12 juni 2022
Heliga Trefaldighets dag eller missionsdagen: Gud – Fader, Son och Ande

 

Andra Moseboken 3:1–15
En gång när Mo­se vak­ta­de fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Mid­jan, drev han dem till and­ra si­dan öknen och kom till Guds berg, Ho­reb. Där vi­sa­de sig Her­rens äng­el för ho­nom i en eldslåga, som slog upp ur en törn­bus­ke. När Mo­se såg att bus­ken stod i låga ut­an att brin­na upp tänk­te han: ”Vil­ken märk­lig syn! Jag måste gå dit och se varför bus­ken in­te brin­ner upp.” Då Her­ren såg att han gick för att se ef­ter ro­pa­de Gud till ho­nom ur törn­bus­ken: ”Mo­se! Mo­se!” Han sva­ra­de: ”Ja, här är jag.” Her­ren sa­de: ”Kom in­te närma­re! Ta av dig di­na skor, du står på he­lig mark.” Och han fort­sat­te: ”Jag är din fa­ders Gud, Ab­ra­hams Gud, Isaks Gud och Ja­kobs Gud.” Då skyl­de Mo­se sitt an­sik­te. Han våga­de in­te se på Gud.

Her­ren sa­de: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egyp­ten. Jag har hört de­ras kla­go­rop över si­na slav­dri­va­re – ja, jag vet vad de får li­da. Därför har jag sti­git ner för att be­fria dem från egyp­ter­na och föra dem från Egyp­ten till ett land som är rikt och vid­sträckt och som flödar av mjölk och ho­nung, det land där det nu bor ka­naa­ne­er, het­ti­ter, amo­re­er, pe­ris­se­er, hi­ve­er och je­vu­se­er. Nu har is­ra­e­li­ter­nas kla­go­rop nått mig, och jag har själv sett hur egyp­ter­na plågar och förtryc­ker dem. Så gå nu: jag sänder dig till fa­rao, och du skall föra mitt folk, is­ra­e­li­ter­na, ut ur Egyp­ten.” Mo­se invände: ”Hur skul­le en sådan som jag kun­na gå till fa­rao och föra is­ra­e­li­ter­na ut ur Egyp­ten?” Gud sva­ra­de: ”Jag skall va­ra med dig, och det­ta är teck­net som skall vi­sa att det är jag som har sänt dig: när du har fört fol­ket ut ur Egyp­ten skall ni hålla gudstjänst på det­ta berg.” Då sa­de Mo­se till Gud: ”Om jag nu kom­mer till is­ra­e­li­ter­na och säger att de­ras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar ef­ter hans namn, vad skall jag då sva­ra?” Gud sa­de: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som he­ter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fort­sat­te: ”Säg is­ra­e­li­ter­na att Her­ren, de­ras fäders Gud, Ab­ra­hams Gud, Isaks Gud och Ja­kobs Gud, har sänt dig till dem. Det­ta skall va­ra mitt namn för all fram­tid; med det nam­net skall jag åkal­las från släkte till släkte.

 

Matteusevangeliet 28:16–20
De el­va lärjung­ar­na be­gav sig till Ga­li­leen, till det berg dit Je­sus ha­de be­fallt dem att gå. När de fick se ho­nom där föll de ner och hyl­la­de ho­nom, men några tviv­la­de. Då gick Je­sus fram till dem och ta­la­de till dem: ”Åt mig har getts all makt i him­len och på jor­den. Gå därför ut och gör al­la folk till lärjung­ar: döp dem i Fa­derns och So­nens och den he­li­ga An­dens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er al­la da­gar till ti­dens slut.”

 

”Jag är den jag är.” Så hade ju Moses förfäders gud presenterat sig för honom där vid foten av berget Horeb (som enligt andra traditioner i bibeln kallas Sinai). ”Säg till dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”

Och kanske hade det heliga gudsnamnet ”Jag är” redan från början betydelsen att denna gud är så att säga tillräcklig i sig själv; att till skillnad från de andra folkens gudar behövde inte eller kunde inte israeliternas gud jämföras med, eller liknas vid, eller likställas med något annat eller någon annan än sig själv.

Om de andra folkens gudar kunde definieras som till exempel bergens gud, eller havets gud, eller åskans gud, så kunde denna gud inte definieras, avgränsas eller jämföras med något annat på det sättet. Alla epitet, etiketter, beskrivningar och anknytningar var och förblev otillräckliga för att beskriva eller definiera denna gud.

Visserligen vimlar det av bilder och jämförelser i de hebreiska skrifterna av Israels Gud. Det heter till exempel i bibeln att Israels Gud ”Jag är” är en klippa; eller en sköld; eller en sol; eller en herde; eller en fader; eller en fruktan; eller en borg; eller en lovsång eller en…

Men kanske uppfattade israeliterna ändå redan från början att själva Gudsnamnet ”Jag är” i sig innebär att ingen av dessa bilder eller jämförelser ger en helt korrekt eller rättvis bild av denna gud; att jämförelserna inte håller hela vägen ut – att egentligen ingenting som vi känner till eller har kunskap om kan jämföras med denna gud som alltid är något mer, något annorlunda, något bortom varje tankeförmåga. Att denna gud inte kan jämföras med något annat än sig själv. Jag är den jag är. Det yttersta Varat. Och man gör därför klokt i att inte göra sig en bild eller beläte av denna gud.

Samtidigt kan man undra om israeliterna verkligen var lagda åt ett sådant filosofiskt håll så att de resonerade och funderade på ”Gud som det yttersta och självtillräckliga Varat”. Eller om de inte i första hand snarare var ganska praktiskt lagda.

När Mose står där inför den brinnande busken, som på något sätt representerade Guds närvaro, var kanske inte den första och mest angelägna frågan för honom den metafysiska frågan om Guds väsen; frågan om Guds ”vara”.

Den stora frågan för Mose var väl snarare om den som påstod sig vara just den gud som hans förfäder hade dyrkat – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – och som hade lovat dessa förfäder så stora ting… Den viktiga frågan för Mose var väl om denna gud fortfarande var något att ha; om denna gud fortfarande var något att räkna med. Den guden hade ju avgett så enormt stora löften om hjälp och välsignelser till Moses och israeliternas förfäder. Men vad var alla dessa gamla löften egentligen värda nu när israeliterna plågades så svårt under träldom och slaveri i Egypten?

En sådan gud kunde ju vara hur mycket ”det yttersta Varat” som helst. Men vad hade man för hjälp av att Gud var det yttersta Varat, vad hade man för hjälp av det i det dagliga livet?

Vad hade man för hjälp av det när magen skrek av hunger när man gick till sängs om kvällen och man visste att den antagligen skulle få skrika sig igenom hela nästa förbannade dag också?

Vad hade man för hjälp av att Gud var det yttersta Varat när de egyptiska säkerhetsstyrkorna bröt sig in i ens hem och tog ens nyfödda barn för att kasta till Nilflodens krokodiler?

Vad hade man för hjälp av att Gud var det yttersta Varat när slavdrivarnas piskor slog ens rygg sönder och samman till en enda blodig och varig massa?

Mer angeläget än att den som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken var i något slags metafysisk, filosofisk djupsinnig mening fullt tillräcklig i sig själv och det yttersta Varat, var ju om denna gud är med en också när ens liv är ett rent helvete?

Och kanske är det just det namnet som Gud uppenbarar för Mose där borta i Sinais land: Jag är… med dig!

Jag är … med dig! Jag tar kampen tillsammans med dig. Jag är på din sida och jag strider för dig.  

I berättelsen om israeliternas befrielse från fångenskapen i Egypten får ju sedan Mose och israeliterna (och läsarna) mängder av bevis på att Gud är med – som i alla de under och tecken Mose och Aron utför inför farao. För att inte tala om själva uttåget – att de israelitiska slavarna efter mycket om och men till slut ändå får lämna Egypten och träldomstiden där.

Men det som i den här berättelsen kanske är det största tecknet på att denna gud verkligen är det denna gud säger sig vara… det kanske största tecknet i denna berättelse på att det verkligen är denna gud, vars namn är ”Jag är”, och som har gett Mose missionen att befria israeliterna, är att Mose ska få komma tillbaka till den här platsen. Men då ska Mose inte vara ensam, utan tillsammans med ett helt folk. Det största tecknet är en gudstjänstgemenskap:

Jag skall va­ra med dig, och det­ta är teck­net som skall vi­sa att det är jag som har sänt dig: när du har fört fol­ket ut ur Egyp­ten skall ni hålla gudstjänst på det­ta berg.

Ni… inte bara Mose, inte bara några kringflackande, vinddrivna individer, inte bara några ganska löst sammansatta hebreiska stammar, utan ni – som ett gemensamt folk i en gemensam gudstjänst.

Så lovar denna gud alltså redan här i berättelsen samhörighet och gemenskap.

Gud lovar gemenskap med sig själv: att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud nu och för alltid också skall vara Moses och israeliternas Gud. Men Gud lovar också gemenskap människor emellan: ett folk, sammansmält i en och samma gudstjänst, i en och samma tillbedjan av den gud som heter ”Jag är… med er”.

I den kristna teologin kan ju Gud själv rentav beskrivas som gemenskap: Gud – Fadern, Sonen och heliga Anden. Och i en av den kristna kyrkans gamla trosbekännelser förklaras detta med att Gud är ”en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, utan att vi varken sammanblandar personerna eller söndrar det gudomliga väsendet” (Athansianska trosbekännelsen).

Det är väl en av de speciella grejerna med kristendomen: tron på en Gud som är gemenskap.

Att det bara finns en Gud, det finns det ju flera religioner som hävdar. Eller att det finns många gudar, det finns det ju även ännu fler religioner som hävdar. Men att det bara finns en Gud, men att denna Gud i sig är en gemenskap, det är ju ganska speciellt.

Och helt ofattbart!

Men kanske är det framför allt ofattbart för att vi (hur mycket relationsvarelser vi människor än är) endast har ett ganska vagt hum om vad en sann, genomäkta och genuin gemenskap skulle vara. Eller vad en sann, genomäkta och totalt genuin relation skulle vara. En sann gemenskap utan vare sig sammanblandning eller söndring. Säkert har vi alla åtminstone någon gång upplevt små korta ögonblick när något nästan är så, men ändå är det kanske bara en skuggbild; en liten, liten aning.

För gemenskap är ju ett ganska vanskligt ord. Det kan lätt bli urvattnat, som alla ord. Liksom även och kanske inte minst sådana ord som i grunden står för något positivt och eftersträvansvärt, kan även ordet gemenskap bli urvattnat. Jag hörde någon i något sammanhang som en gång sade att gemenskaper som hela tiden måste berätta och framhålla vilken fantastiskt fin gemenskap de har, sådana gemenskaper bör man se upp med – och det ligger nog något i det.

Antingen finns det en trygg och god gemenskap, och den behöver man då kanske inte orda så mycket om eftersom den är så påtaglig och självklar, och gör det inte det hjälper det inte hur mycket man än påstår att den finns.

Men samtidigt är det kanske ändå så att det är just mänsklig gemenskap, mänsklig samvaro, mänsklig närhet, som är det som tydligast kan berätta för oss om vad treenig Gud kan vara för något.

Bedårande soluppgångar, majestätiska berg och hisnande naturupplevelser i all ära. Allt sådant kan säkert berätta något för oss om Guds storhet och majestät. Men det är snarare en medmänniskas blick, beröring och uppmärksamhet som kan säga oss något om en Gud som är närvaro och gemenskap – den Gud som är med oss, den Gud som vill vara med oss, den Gud som, trots att Gud är tillräcklig i sig själv och som i sig själv redan är och alltid kommer att vara fullständig, ändå har valt att öppna sig för oss och bjuda in oss i sin gemenskap. Ja, in i den gemenskap som Gud själv är.

Det här låter stort och fint och tjusigt förstås; att vi får vara i den gemenskap som är Gud. Men då kommer den brännande frågan: Är Guds löfte om närvaro, Guds inbjudan till oss in i sin gemenskap, bara vackra ord? Är det bara fina principer som vi kan meditera lite över i kyrkan på söndagsförmiddagen, men inget som egentligen håller eller bär för en verklighet som så ofta och för så många av oss mest är kamp och oro? Håller och bär Gudsgemenskapen också då?

Spelar ”gemenskapen Gud” någon roll – på riktigt?

Den frågan kanske vi inte längre ska ställa så mycket till Gud som till dem som påstår sig vara Jesu lärjungar, alltså den kristna församlingen. Det är genom gemenskapen av Jesu lärjungar, församlingen, kyrkan, som det visar sig om ”gemenskapen Gud” är något att ha – på riktigt.

Jesus säger ju i dagens evangelietext att det var de som hade hörsammat hans kallelse och sökt upp honom efter hans förnedring, lidande, död och uppståndelse (dvs. hans lärjungar), som nu fick hans förtroende att så att säga förvalta det gudomliga Namnet i världen.

Det är just till dem, som påstår sig höra ihop med honom, som Jesus säger att ska gå ut i världen och liksom överskölja jordens alla folk i den gudomliga gemenskap vars namn är ”Jag är… med er”.

Det är alltså till sina lärjungar som Jesus säger att de ska överskölja alla som vill med den gemenskap som är Gud. Ja, Jesus sa till sina såväl troende som tvivlande lärjungar: ”Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar genom att doppa dem in i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn!” Det kristna dopet är det liturgiska uttrycket för detta, men församlingens mission att doppa alla folk i gemenskapen Gud handlar om betydligt mer än ”bara” en vacker rit vid ett enstaka tillfälle. Uppdraget att doppa/döpa står i den grekiska originaltexten i presens particip. Det är en ständigt pågående process.

Vilket förtroende Jesus ger till dem han sänder ut i världen på denna mission att överskölja alla folk i gemenskapen Gud! Vilket ansvar! Vilken välkomnande, öppen och frikostig gemenskap han förväntar sig av hans lärjungar i deras relation till jordens alla folk!

Och tänk så många gånger lärjungarna kommer att misslyckas i sitt uppdrag! Och har misslyckats. Tänk så många gånger de genom sina handlingar och ord och underlåtenheter inte har övertygat vare sig själva eller andra att Gud är en hållbar gemenskap.

Men då får vi försöka igen. Och igen.

”Jag är med er”, sa Jesus till sina lärjungar. Och nu är frågan till oss: Vad skulle hända om det Jesus sagt till oss också blir det som vi säger till folken, och framför allt till sådant kämpande folk som allt som oftast ställts utanför, förminskats, diskriminerats eller förslavats av all världens faraoner?

Ja tänk vad som skulle kunna hända om det Jesus sagt till oss också blir det som vi, i ord och handling och vårt sätt att vara, också säger till dem: ”Vi är med er. Vi kämpar med er och vi ger inte upp. Vi är med er. Alla dagar. Till tidens slut.”