Hon tänker inte ge upp

Hon tänker inte ge upp

Predikan av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 25 februari 2018
Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron

Från Gennesaret drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.
(Matt 15:21-28)

För många år sen besökte jag Israel, och på vår rundresa kom vi bl a till Betlehem. På en husvägg i de palestinska kvarteren stod skrivet med stora bokstäver: ”Hur ska jag kunna fira jul när de tagit min son.” Orden på väggen handlade om en mammas kamp för sin son. Bortrövad, fängslad och kanske torterad i en tid av ständiga politiska konflikter, med gränsdragningar och utanförskap. Här fanns mammor som ropat sig så hesa att det bara återstod att låta stenarna på husväggen ropa.

För tvåtusen år sen är det en annan kvinna som låter höra sin röst. Jesus hade dragit sig undan till ett område strax utanför landsgränsen, till det som nu är Libanon. Ingen stor resa, men tillräcklig för att få vara i fred och vila ett tag. En kananeisk kvinna från trakten har en dotter som plågas svårt av en demon. När Jesus passerar går hon fram till honom. Hon orkar fortfarande ropa, och hon ber om hjälp. Vi vet inte mycket om dotterns tillstånd, men vi får möta en mamma som kämpar för sin dotter. Och så länge dottern inte mår bra, tänker hon inte ge upp.

Det är inte så vanligt att tala om demoner i vår kultur. Ingmar Bergman gjorde det, och han stavade dem med ”ä”. De stod för allt som gjorde livet svårt för honom, som gav honom ångest och som stod i vägen som hinder på ett eller annat sätt. Prestationsångesten som påverkade magen svårt. Det plötsligt uppblossande raseriet som drabbade människor runt honom. Och rädslan som fanns där varje morgon. Vi skulle kanske kalla det rädslor eller fobier. Men den som drabbas av riktigt grav form av tvångstankar vet hur det är att styras av en makt som inte låter sig kuvas hur som helst.

Under mina år som pastor har jag mött många mammor som kämpar för sina barn. Mammor som stångar sina huvuden mot regelverk och byråkrati för att få den hjälp deras barn behöver. Som slåss för rätten att låta barnen gå i en skola som passar just deras behov. Eller till rätt behandling för en tonåring som hamnat på glid med droger och kriminalitet. Och inte minst för rätten till stöd i sin föräldraroll när kraften och uppfinningsrikedomen sinat. Självklart har jag mött många pappor också, fantastiska pappor som kunnat ”gå genom eld” för sina barns skull.

Kvinnan i bibeltexten brottas med Gud, precis som Jakob i GT-texten. Hennes kamp med Gud bar frukt. Inte som bevis på stark tro, utan snarare som seger för den kämpande trons uthållighet. Det händer något med båda, som det ju oftast gör när människor möts. Två främlingar från helt olika livssituationer som hade kunnat passera varandra obemärkt. Men när de stannar upp berör de varandra. Kvinnan var trött och förtvivlad, och sökte desperat hjälp. Jesus var också trött och i behov av avskildhet. Visst blir vi förvånade över hans svar till henne. Det fanns en uppfattning om att hans uppdrag hade gränser, att han bara var sänd till det judiska folket. Och lärjungarna avslöjar en annan gränsdragning: Som kvinna borde hon vara tyst och veta sin plats. Dessutom tillhör hon hedningarna, ett folk de inte hade samröre med. Inte behövde han prata med henne.

Men på samma sätt som Jakob inte gav upp med mindre än att Gud välsignade honom, lämnar inte kvinnan Jesus med mindre än att hon får hjälp. Och om Jakob var den som går märkt från mötet med Gud, är det Jesus som nu går märkt från mötet med kvinnan. I det mötet förflyttas gränserna, och som i flera berättelser i evangelierna händer det som Gud redan tänkt ut och till och med förberett: Andra människors ord och handlingar öppnar dörrar för Jesus som han får gå igenom. Och Gud visar att han är alla människors Gud, med omsorg om hela livet.

Gud interagerar med oss och låter oss vara delaktiga i det skeende Gud tänkt ut. Han låter oss till och med brottas med bibeltexterna. I Hebreerbrevet står det att Guds ord är levande och verksamt. Det skär genom märg och ben och döljer hjärtats uppsåt. Det drabbar, helt enkelt. Ibland brukar jag tänka, att när jag tror att det är jag som läser Bibeln, är det i själva verket Bibeln som läser mig. Och allt som är levande växer. Guds ord växer när det slår rot i mitt inre. Och det händer något som förändrar mig. Jag märker att det berör mig och mitt liv. Men det utmanar också. Det berör inte bara mitt liv utan också min medmänniska.

Och det hjälper mig att se och upptäcka nya saker om Gud, inte bara som Gud ser ut vid första anblicken. Bibelordet manar: Stanna kvar lite till, så får du se att et finns nya dörrar att öppna. Följ med och se.

Med Jakob var det så att han redan hade fått sin välsignelse, som han hade lurat till sig från sin bror Esau. Nu var han på väg för att försonas med sin bror. Kände han vånda, en inre kamp, en skuld…? Hade han sina demoner som hemsökte honom i vargtimmen? Vid Jabboks vadställe möter Gud honom på nytt och ger värdigt motstånd. Och han går därifrån välsignad. På ett sätt bruten – han haltar – men med en ny låga i ögonen. Han vet att Gud är med honom. En viss sorts klarhet kan bara uppnås genom kamp.

Trons kamp handlar ofta om bön. Hur många gånger har vi inte burit människor i bön inför Gud. Vi har vänner och kanske familjemedlemmar som drabbats av tillvarons brustenhet i form av sjukdom eller livsleda. Kvinnan i bibeltexten kunde lika gärna vara en kvinna från Syrien, med krig som vardag, med barn att desperat leta mat till, i ett land där städerna och åkrarna flyter av blod.

Vad heter demonerna som torterar vår värld idag? Som ockuperar människor och förvanskar och förvränger ansiktsdragen tills vi inte längre känner igen det gudomliga som är finns i varje människa.

Ylva Eggehorn skriver i en psalm ”När livet inte blir som vi har tänkt oss, vad gör vi med vår bitterhet och skam? Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till.” Det är livets villkor hon formulerar. Att hoppas på hjälp men bli avvisad igen och igen. Att hoppas på fred men bli besviken om och om igen.

Det finns inget liv utan kamp. Men Jesus har brottats vid vår sida. Inte mot oss, utan mot det onda som vill förstöra och bryta ner vårt hopp. Så fortsätter psalmen: ”Om hoppets Gud får bära oss igenom kan trots allt något nytt få växa fram. Tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.”

Det fick kvinnan i texten uppleva när hennes dotter blev botad. Hon var modig, som gick över gränser för att skaffa hjälp. Har vi samma mod?

Att våga ropa till Gud även när han inte verkar svara. ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig.” ”Herre, Davids son, se min medmänniska.” Och lita på att Gud hör. Den vrede och vanmakt vi kan känna inför det svåra i livet är ingenting Gud blundar för. Utan att kvinnan behövde beskriva dotterns lidande visste Jesus precis vad hon behövde.

Ibland drabbas vi själva av likgiltighet. Det är bara för mycket. Vi orkar inte ta in lidandet. Då får vi be: Gud, ha förbarmande över vår likgiltighet. Hjälp oss att fortsätta ropa för de som lider.

Det handlar inte om att ha stark tro. Att brottas med Gud är inte bristande tro. Tvärtom. I bönen är det inte trons styrka det kommer an på, utan på kraften hos den vi ber till. Och vi ber till Gud i Jesu namn. Därför får vi be om att också vi får gå från mötet med Gud med vissheten om att under har skett. Kvinnan manar oss att inte sluta be. Herre, Davids son, förbarma dig över vår värld!