”I min faders…” – en predikan om att vilja sitt ”måste”

”I min faders…” – en predikan om att vilja sitt ”måste”

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 januari 2021
Söndagen efter nyår: Guds hus

 

Lukasevangeliet 2:42–52
När Je­sus var tolv år gam­mal gick han och hans föräldrar upp till Jerusalem som se­den var vid högti­den. Då fes­ten var över och de skul­le hem igen, stan­na­de poj­ken Je­sus kvar i Je­ru­sa­lem ut­an att föräld­rar­na viss­te om det. De gick en dags­led i tron att han var med i ressäll­ska­pet och fråga­de se­dan ef­ter ho­nom bland släkting­ar och be­kan­ta. När de in­te hit­ta­de ho­nom vände de till­ba­ka till Je­ru­sa­lem och le­ta­de ef­ter ho­nom där. Ef­ter tre da­gar fann de ho­nom i temp­let, där han satt mitt bland lärar­na och lyss­na­de och ställ­de frågor. Al­la som hörde ho­nom häpna­de över hans förstånd och de svar han gav. Föräld­rar­na blev bestörta när de såg ho­nom, och hans mor sa­de till ho­nom: ”Barn, hur kun­de du göra så mot oss? Din far och jag har le­tat ef­ter dig och va­rit myc­ket oro­li­ga.” Han sva­ra­de: ”Varför skul­le ni le­ta ef­ter mig? Viss­te ni in­te att jag måste va­ra hos min fa­der?” Men de förstod in­te vad han me­na­de med si­na ord. Se­dan följ­de han med dem ner till Na­sa­ret, och han lyd­de dem i allt. Hans mor be­va­ra­de allt det­ta i sitt hjärta. Och Je­sus blev äld­re och vi­sa­re och vann Guds och människors välbe­hag.


 

I berättelsen vi just har hört finns det ett litet grekiskt ord som förekommer gång på gång på gång i evangelisten Lukas berättelser om Jesus och de första kristna. Det här lilla ordet betyder ungefär ”det är tvunget” eller ”det är nödvändigt”. På grekiska heter det deï.

Någon har räknat ut att det där lilla ordet deî, som alltså betyder ”det är nödvändigt”, används hela 18 gånger i Lukasevangeliet och dessutom inte mindre än 22 gånger i Lukasevangeliets uppföljare Apostlagärningarna.

Och första gången ordet förekommer i Lukas båda böcker är i berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. I den berättelsen introducerar alltså Lukas ett slags tema som sedan går igen genom hela Lukas långa dubbelverk om Jesus och de första kristna. Och det sker alltså när Jesus säger till sina föräldrar: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste [eller: att det är nödvändigt för mig att] vara hos min fader?””

Eller egentligen står det: ”Visste ni inte att jag måste vara i min faders?

I min faders vadå?, undrade kanske Maria och Josef. Och undrade inte just de det, har i alla fall bibelläsare undrat det i alla tider.

”…i min faders hus”  har många bibelöversättare fyllt i texten med. Och det kan ju vara en del av förklaringen. Alltså: om Jesus hade försvunnit från föräldrarna fanns det egentligen bara en plats i hela Jerusalem de hade behövt leta på. Nämligen i Herrens, Israels Guds, tempel.

Men kanske syftar Jesus här inte så mycket på själva platsen som på vad han ägnar sig åt. Det är alltså som om han säger till Josef och Maria: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min faders angelägenheter. Visste ni inte att jag måste vara i det som handlar om min fader?”

Och i så fall, om det är det Jesus menar med sitt svar till sina föräldrar, i så fall rör hans svar mer om vad han gör än vilken geografisk plats han råkar befinna sig på. Hans utforskande efter Guds vilja och mening.

Och denna inriktning, detta måste, kommer sedan att prägla den bild av Jesus som evangelisten Lukas tecknar i sin berättelse om honom. Som t.ex. den gången då några kom till Jesus och berättade att kung Herodes hade satt ett pris på hans huvud. De vädjade att han skulle hålla sig undan; att han skulle avbryta eller åtminstone pausa sin offentliga verksamhet och sin pilgrimsvandring mot Jerusalem:

Just då kom några fariseer och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Men Jesus svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på den tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, [eller: i dag och i morgon och i övermorgon är det nödvändigt att jag vandrar vidare] ty en profet får inte mista sitt liv någon annanstans i Jerusalem.”
(Lukasevangeliet 13:31–33)

En skulle annars kunna tro att en människa som drivs av ett så starkt och tydligt ”måste” som Jesus gör i Lukasevangeliet, skulle vandra genom livet som ett slags robot. Mekaniskt styrd och bunden. Men Jesus verkar ju istället vara förvånansvärt fri – både i den här berättelsen, när han inte låter sitt liv eller sin livsmission begränsas av ryktet om kung Herodes önskan att oskadliggöra honom, och i dagens evangelieläsning, när den ännu inte myndige, blott tolvårige Jesus (som alltså ännu inte ens genomgått sin bar mitzva och inträtt i vuxenlivet, när han satt bland lärarna i templet och lyssnade och ställde frågor.

Det är snarare mer så att Jesus verkar veta vad han vill vara för ett slags människa: han vill vara en som ständigt söker efter och lever i Guds vilja och mening.

Men visst, både du och jag kan säkert räkna upp hur många namn som helst på personer eller grupper som har underkastat sig ett ska-vi-kalla-det-för ett ”måste”, något slags obändig totalprincip som gör att de vandrar genom livet som mekaniska robotar, själlösa zombier – mer döda än levande och inte till särskilt stor glädje för vare sig själva eller för andra. Människor som är så enögt principfasta att allt som luktar liv, glädje och frihet blir för dem rentav större hot mot vad de försöka upprätthålla än vad till och med ryktet om kung Herodes vilja att döda Jesus var ett hot för honom. Det är fundamentalismens robotmänniskor. Sedan kan den fundamentalismen ha olika förtecken: religiösa, politiska, ideologiska…

Vad är det då som gör att Jesu ”måste” inte inte gör honom till en själlös zombie eller mekanisk robot, utan tvärtom till en fri och öppen människa? Jag tänker mig att en stor del av svaret ligger i hur Jesus uppfattade vad detta ”måste” var. Vad innebar detta att han hela tiden ”måste” leva i enlighet med Guds vilja och mening? Och det visar sig då i Lukasevangeliet att detta ”måste” egentligen bestod av inte ett, utan två principer; inte av ett, utan två bud.

Lukas berättar nämligen att det var en gång en laglärd som vil­le sätta Jesus på prov och som res­te sig och sa­de:

”Mästa­re, vad skall jag göra för att vin­na evigt liv?” Je­sus sa­de: ”Vad står det i la­gen? Hur ly­der or­den?” Han sva­ra­de: ”Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, av he­la ditt hjärta och med he­la din själ och med he­la din kraft och med he­la ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Je­sus sa­de: ”Det är rätt. Gör det, så får du le­va.”
(Lukasevangeliet 10:25–28)

Om Jesus bara hade hållit sig med budet om kärleken till Gud, utan tanke på vad den Gudskärleken skulle få för konsekvenser för hans omgivning, för andra människor, skulle hans religion kunna bli hård och kall. Sådan så kallad Gudskärlek är vår egen tid tyvärr ganska hemsökt av, eller hur? Alltför många har kunnat komma undan med att säga ”Jag gjorde bara som det står”, eller ”Jag lydde bara order”, för det finns ju många gudar som ger order också i vår tid.

Men, å andra sidan, om Jesus bara hade hållit sig med budet om kärleken till människor, hade han blivit en vindflöjel och en kappvändare som skulle vara antingen helt menlös eller helt odräglig i sin jakt efter att hela tiden vara alla till lags.

Kanske trons verkliga och frigörande dynamik uppstår när de båda buden om kärleken till Gud och kärleken till medmänniskor finns bredvid varandra i en ständigt pågående dialog med varandra. Vad betyder det att älska Gud över allt annat genom att älska mina medmänniskor som mig själv? Och vad betyder det att älska mina medmänniskor som mig själv genom att älska Gud över allt annat.

Svaret på den ekvationen kan knappast vara en gång för alla givet, utan förändras och får upptäckas på nytt, gång på gång i varje ny situation och varje nytt sammanhang. Så verkar det ju förresten ha varit till och med för Jesus, som med åldern blev allt visare och vann Guds och människors välbehag.