07 okt ”If inconvenient…” – en predikan om omställning
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 7 oktober 2012
vid temahelgen Omställningsgatan – samling för global och lokal rättvisa och hållbar omställning
Lukasevangeliet 3:9–14
Johannes döparen sade: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.”
Come at once if convenient – if inconvenient come all the same. ”Kom genast hit om det är lägligt –om det är olägligt, kom i alla fall.” Privatdetektiven Sherlock Holmes hade just stött på ett nytt intressant fall, och han skickade därför bud efter sin medhjälpare Dr. Watson med dessa ord att komma. (”The Adventure of the Creeping Man” i Arthur Conan Doyle: The Case-Book of Sherlock Holmes.)
Jag tänker mig att kallelsen från Sherlock Holmes till Dr. Watson kan stämma in på det som vi har ägnat den här helgen åt: Vi behöver ställa om vårt levnadssätt. Och det är hög tid att vi gör det nu – vare sig vi tycker att det är bekvämt eller inte; vare sig det passar för oss eller inte. Vi behöver ställa om vår energiförbrukning och vår matproduktion och vår ekonomi för en rimligare värld för alla och allt liv.
Jag träffade en person häromveckan som var positivt förvånad över att en kyrka kunde ägna sig åt sådana frågor. Jag tänker mig att det är mer förvånande när kyrkan inte gör det. I bibliskt språkbruk finns ju rentav ordet ”omvändelse” och handlar om en omställning av vilja, tanke och handling. I Bibeln innebär omvändelse en helomvändning till Gud. Men då kan det ju vara värt att fundera över vem eller vad Gud är. Och om det är så – som vi sjunger i en psalm – att Gud är ”livets källa”, då handlar det ju om en omvändelse till den som också är myrans Gud och måsens Gud och min medmänniskas Gud.
Johannes döparen konkretiserade en del av omvändelseprogrammet. I Bibeln berättas det att folket frågade Johannes: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”
Det första rådet döparen gav var alltså inte: ”Börja med att smälla upp ännu en storskalig sweatshop-fabrik som kan producera billiga skjortor som ni kan kränga till dem som behöver”, utan: ”Börja med att ta en titt i era egna garderober.” Vad finns det där som redan nu kan användas i livets tjänst?” Det första rådet han gav var inte: ”Pressa jorden ännu mer så att ni som redan har ett överflöd av mat får ännu mer,” utan: ”Börja med att titta i ert eget skafferi.” Hur kan det som jag redan har där komma livet till del?
Förenklat? Ja! Men det är kanske är ett första steg, och något som redan den kan göra som inte kan ett enda dyft om permakultur eller kreditsystem eller orättfärdiga politiska system.
Johannes döparen hade basunerat ut: ”Redan är yxan satt till roten på trädet.” Då skulle man ju kunna tänka att det liksom inte ens var någon idé och att loppet redan var kört. Eller så är man dum nog och tror att det visst är idé; att vi ännu har möjligheter att forma en rimligare värld för alla och allt liv – om vi ställer om, och ställer rätt.
Härom söndagen var en av gudstjänstens bibeltexter historien om Daniel i lejongropen (Daniel kapitel 6). Det är en sagolikt fantasifull historia om Daniel, en judisk ädling som deporterades till Babel i samband med den babyloniska invasionen av Juda land. På grund av sin vishet och klokhet vinner Daniel snart kungens gunst. Han stiger snabbt i graderna i det nya landet och är snart en av kungens främsta rådgivare. De andra ämbetsmännen blir förstås avundsjuka på Daniel och försöker hitta någon skandal som han kan tänkas ha varit inblandad att använda för att få honom på fall. Men de hittar ingen skandal, utom hans religion. Ämbetsmännen går till kungen och lyckas smickra in sig hos honom. De föreslår att kungen ska stifta en lag om att den som en viss månad tillber någon annan gud eller människa än kungen ska kastas till lejonen.
Intet ont anande stiftar kungen en sådan lag, och sedan är det bara för ämbetsmännen att dra fram Daniel. Ämbetsmännen vet att kungen är bunden till sin egen lag och kungen är så illa tvungen att säga att Daniel ska kastas i lejongropen. Och med ordvändningar som långt senare skulle gå igen i en annan mycket känd berättelse i Bibeln drar man fram en sten som man tillsluter gropens öppning med och som kungen förseglar med sitt eget och sina stormäns sigill, ”så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak” (Daniel 6:17). En lag är ju en lag, och ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak. Men när man läser vidare upplyser författaren att något visst kunde ändras i Daniels sak. Och också gjorde det.
Nu kan man ju fundera på vad man ska göra med en sådan här sagolikt fantasifull historia. Mig inspirerar den – tillsammans med mycket annat – att våga tvivla på det absolut färdiga i alla våra absolut färdiga berättelser; de absolut färdiga berättelserna som vill få oss att tro att ”så här är det, så här har det alltid varit och så här måste det alltid förbli, och vem är du som tror att det skulle kunna vara på något annat sätt!” Ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak, eftersom en lag är en lag. Men tänk om det ännu finns något som skulle kunna ändras – inte bara i Daniels utan också – i vår sak, också där allt hopp verkar vara ute (jfr. Romarbrevet 4:18).
En liten sten som sätts i rullning, står det om i en annan av Danielbokens historier (Daniel kapitel 2). Det är en liten, liten sten, men när den väl satt i rullning, fått upp farten och träffar kolossens ömma punkt lyckas denna lilla enda sten punktera den kolossala, men ack så konstruerade bilden av vad och vilka makter som måste styra i den här världen. För det visade sig att trots det totala anspråk som kolossen ville få oss att underkasta oss, var den i själva verket rest på sköra lerfötter.
Här är ett exempel som kanske inte är helt pk i ett omställningssammanhang, men se det som en liknelse: Jag minns en bilsemester en gång med mina föräldrar. Det här utspelade sig på den tiden då människorna trodde att de behövde bensin för att förflytta sig. Bilen vi semestrade med var hyrd eller lånad, jag minns inte riktigt, mer än att bilen inte var vår egen. Nåväl, när vi hade åkt ett bra tag och bensinmätaren pekade alltmer neråt, började det bli hög tid att tanka. Så pappa (som körde) svängde in på en bensinmack, men han kunde inte för sitt liv få upp tanklocket. Och han blev så där som man ju kan bli när man blir så fokuserad på ett problem att man får ett tunnelseende. Han slet och drog i det där stackars tanklocket, men ingenting hände. Man tänker att det sätt som man har vant sig vid att lösa ett problem på är det enda sättet som finns, och funkar inte det så är problemet olösligt. Till slut sa han, märkbart irriterad: ”Nej! Vi får köra tills bensinen tar slut. Vi får köra så länge det går.” ”Jaha,” tänkte vi andra, och vad ska vi göra sen när bensinen tar slut mitt ute i skogen?” Och så skulle pappa precis till att starta. Då var det någon som hade ögonen tillräckligt på skaft för att hitta en spak inne i kupén; tryckte på den, och tanklocket gick upp.
Vi får köra så länge det går, för det finns inget annat sätt. Eller så ställer vi om, och tänker att det måste finnas andra sätt. För att de gamla sätten att angripa vårt problem på inte längre funkar. Även om yxan redan är satt vid världsträdets rot finns det ännu tid att formulera den där visionen tillsammans om en rimligare värld för allt och alla och tänka att det är dit vi ska. Vi kan stirra oss blinda på alla förseglade stenar, på alla imponerande och skräckingivande imperiekolosser, på alla lock som inte går upp, på alla till synes oöverstigliga problem, eller så hjälper vi varandra att formulera en vision om en rimligare värld för allt och alla, och låter oss drivas av vår längtan dit. Och jag tänker mig att till den visionen kan vi alla bidra – om än på olika sätt, med olika förmåga och med olika kraft.