Jesu sju ord på korset (predikan)

Jesu sju ord på korset (predikan)

Bönemeditation av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 19 april 1919
Långfredagen: Korset

 

Läsning: Johannesevangeliet 19:17-37 (Jesu korsfästelse och död)

 

Herre, jag minns poetens ord: ”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror…”(Dag Hammarskjöld). Allting har sin tid, och jag tänker mig att det är stillhetens tid just nu. Nu står vi inför ditt kors, och vi öppnar dörren till bönens kammare.

Mina tankar vandrar till dina sju ord på korset.

”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Mt 27:46) Så ropade du. Jag undrar om en människa är mer förtvivlad än den som är övergiven. Du är totalt övergiven. Lärjungarna, dina följeslagare och vänner finns inte vid din sida. Dina ord är fyllda av förtvivlan. Det finns ingenting som förskönar, ingenting som slätar ut. Kanske känner vi till och med igen oss? Det som också är så starkt förknippat med skam. Vem vill tillhöra de övergivnas skara? Kanske har vi inom oss ett barn som ställdes utanför. Känslan av svek. Erfarenheterna kan multipliceras. Är det möjligt att du kan känna igen dig i vårt utanförskap? Kan du känna igen dig i det övergivna barnet på skolgården? Kan du känna igen dig i den övergivna mamman i lägenheten hon aldrig hinner städa? Kan du känna igen dig i den övergivne mannen som just förlorat sitt arbete? När man är övergiven av människor är det lätt att man känner sig övergiven också av Gud. I det som är mörkt är det svårt att se spår av Gud. Vi glömmer att skugga förutsätter ljus.

Men mitt i din förtvivlan förvånar du oss när du visar omsorg om din mor och din vän lärjungen Johannes. Livet brast inte bara för dig utan också för dem. Den ena förlorade en älskad son och den andre en älskad vän. ”Kvinna, där är din son” säger du. Och till Johannes: ”Där är din mor.” (Jh 19:26-27) Till och med vid ditt eget dödsögonblick för du oss närmare varandra. Hjälper oss att se att det finns ett större samband mellan oss än vi tidigare kunnat se. När livet brister och det inte blir som vi tänkt, hittar du nya vägar att lindra sorgen och ta bort ensamheten. Du överraskar när du återigen visar att omsorgen om oss människor är starkare än de gränser som låser oss till ensamhet. Du överraskar ännu mer när du bevisar att omsorgen är större än din rädsla för döden.

Jag är törstig” (Jh 19:28) sa du. I de orden hör jag hela världens törst. Du ropar samma ord som de utmärglade barnen i världens fattiga länder ropar. Din törst gick inte att släcka då. Samma smärta känner vi när vi förtvivlade inser att vi inte förmår släcka de törstande barnens strupar. Återigen påminns vi om din mänsklighet. Vi vet vad törst är. Men vi som bor i väst behöver inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har fört törsten till en annan nivå. Många längtar efter ett duggregn som kan vattna själen och göra den frisk igen. Det finns ytterligare en dimension till vår törst. Det är den längtan som för oss till dig och som Anden sänt till våra hjärtan.

Vi lever mitt i världen. Lidande och död omger oss och fyller oss. Du levde också mitt i världen. Och nu hänger du på korset, där de har spikat fast dig. Törnekronan måste plåga ditt huvud. Nog måste din själ vara ett hav av sorg och hopplöshet. De som har tillfogat dig allt det här står nära korset. Men de hjälper dig inte. Ingen nåd finns. Och du säger: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Lk 23:34) Var i din söndertrasade själ finns den plats där ett sånt ord ryms?

De korsfäste dig mellan två rövare. Ibland tänker jag på dem, som nu. De var olika varandra. Den ene ruvade på stor ilska. Som om han inte riktigt visste vad han skulle göra av allt det onda. Han riktade sin vrede mot dig istället – kanske trodde han att det skulle lindra? Ha förbarmande med oss människor! Den andre var modigare. Han vände sig också till dig men hade ingen vrede att ge dig. Bara en bön: ”Tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Och du sa: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” (Lk 23:43) Jag undrar vad du sa till den andre. En poet vågade gissa: ”Sannerligen, idag ska jag vara med dig i helvetet” (Ylva Eggehorn).

Ett ögonblick på korset var Gud långt borta. Ett ögonblick får vi ana att förtvivlan svämmade över och vanmakten tog plats. Men så säger du: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Lk 23:46) Så talar bara den som känner Gud och vet att hans liv vilar i Guds händer. Dina ord andas förtröstan och du inbjuder oss att lita på Gud, också vi. Du vet att du ska dö och hela du andas hopp. Om vi håller din hand – ger du oss då av ditt hopp?

”Det är fullbordat.” (Jh 19:30) Det blev dina sista ord på korset. Men det är inte ord från den som har besegrats, utan från den som har segrat. Korset gav dig sår. Men du förväntade dig aldrig att gå genom elden för oss utan att själv bli svedd.