Jesus förändrar allt

Jesus förändrar allt

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 januari 2018
Tredje söndagen efter trettondedagen: Jesus skapar tro

Det kom ett mail till kyrkan i veckan – ett mejl med anledning av att vår kyrka i måndags stod värd för Equmeniakyrkans, Kristna Fredsrörelsens och Sveriges kristna råds prisutdelning av Martin Luther King-priset. Årets pristuttagare var Fatemeh Khavari, tonåringen som tagit initiv till ”Ung i Sverige” och som organiserade sittstrejken i kampen för unga ensamkommande som hotas med utvisning till Afghanistan.

Hej
Undrar hur ni tänker när ni delar ut pris till en sådan människa….
En människa som står i tv och säger att hon ska ta över Sverige och bli stadsminister ?
Ni hjälper till att islamisera vårat vackra land och kommer förmodligen inte fatta ens när muslimerna har bränt ner varenda kyrka i landet.
Vad är det för fel på er som stöttar dessa?
Ni är ju av största mått bara vidriga landsförrädare
Fy faan och hoppas ni blir av med ÄNNU fler medlemmar nu så får ni klappa igen varenda kyrka i landet ( innan dom blir skändade och nerbrunna.
Usch skäms.

Nej, du mejlskrivare, vi tänker inte skämmas! Lika lite som Paulus (i dagens episteltext) vägrade skämmas för evangeliet, tänker vi skämmas. Däremot skulle jag vilja föreslå dig, kära mejlskrivare, att gå en grundkurs i kristen tro. Och förstå mig rätt nu. Jag är den första att skriva under på att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan kristendomen och de andra religionerna eller livsåskådningarna, och den skillnaden heter Jesus Kristus. Men som jag läser ditt mejl handlar det du skriver väldigt lite om Jesus, däremot präglas det du skriver väldigt mycket av rädsla för ”den andra”, ”främlingen, ”den som inte är som oss” – eller snarare den du försöker göra till ”den andra”, ”främlingen”, den som inte är som oss .

Jag känner förstås inte mejlskrivarens bevekelsegrunder, men om det är skulle vara så (fast jag är inte helt säker på den saken) att den här personen vill försvara och slå vakt om kristendomen, så går det liksom inte göra det med medel eller tankebanor som går stick i stäv med kristendomen för då slår man liksom ihjäl just den tro man påstår sig försvara.

Jag vill påstå att hotet mot kristen tro i vår tid – liksom i alla tider – inte kommer från människor av annan tro, utan när man (kanske i något slags vilja att slå vakt om den, förvanskar kristendomen till något den inte är. Och kristendomen är inte nationalistisk, den säger inte att vi ska tänka på oss själva i första hand, och den bär framför allt inte falskt vittnesbörd om sin nästa.

Allt det där har självklart genom historiens lopp framförts med kristna förtecken eller presenterats som kristna idéer, men det skär så totalt mot den bild som evangelisterna och apostlarna presenterar av Jesus och Jesu budskap i Nya testamentet.

När Jerusalems tempel invigdes ca 1000 år f.Kr. bad kung Salomo (som det står i dagens gammaltestamentliga läsning i Första Kungaboken) att Israels Gud skulle bönhöra varje människa – också den som var en ”främling” och inte tillhörde Israels folk, men som vände sig till Israels Guds tempel i Jerusalem i bön. Och i dagens evangelieläsning från Matteusevangeliet läser vi hur Jesus gör just detta: Jesus bönhör en främling, en officer i den romerska armén, alltså en representant för ockupationsmakten som hade vänt sig till Jesus med sin bön. Officeren tillhörde samma armé och samma ockupationsmakt som några år senare skändade Guds tempel och utplånade Guds stad Jerusalem. Så snacka om att Jesus kunde kallas landsförrädare när han prisade officerens tro!

Men här finns en annan kraft, som det berättas om i dagens epistel, Romarbrevet 1:16-17. Det är en kraft mäktigare och större än aldrig så många nationalistiska tankar. Och denna aktiva, verksamma kraft är evangeliet: Evangeliet är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Med ”grek” menar Paulus helt enkelt var och en som inte tillhör förbundsfolket Israel, så evangeliet är alltså en Guds kraft som räddar var och en som tror, oavsett härkomst eller bakgrund eller nationalitet.

Jag tänkte att vi nu skulle titta lite närmare på Romarbrevet 1:17. Den versen brukar ju nämligen anses vara något av ett huvudstycke i undervisningen om kristen tro. Det här var en bibelvers som munken Martin Luther kämpade med. Det vände sig i honom när han läste den. Han förstod den inte och han rentav hatade det som stod där – ända tills han läste versen på ett nytt sätt och äntligen tyckte sig förstå den. Och han utbrast: ”Jag kände mig född på nytt. Paradisets portar slogs upp för mig, och jag gick in.”

Jag vet inte om det kommer att kännas som att paradisets portar slår upp för dig, men vi kan väl ändå försöka ge den här bibelversen en chans. Så nu blir det lite pillande med en text, eller som vi kanske hellre ska säga: bibelstudium!

I evangeliet uppenbaras en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

 

I evangeliet…
Nuförtiden är det ju mest i kyrkan vi talar om evangelium, och vi tänker att det är ett jättekristet ord. Men ordet betyder ju egentligen bara ”gott budskap” eller ”goda nyheter”, och det var från början ett vanligt förekommande ord.

När en budbärare (en angelos, vilket är samma ord som finns kvar i det svenska ordet ”ängel”) kom tillbaka till en stad för att berätta för invånarna att stadens kung hade vunnit ett stort slag, eller när en budbärare kom för att berätta att grannstaden hade slutit fred med dem, eller när en budbärare framförde en nyhet om någon viktig händelse i kejsarens liv, då kallades en sådan nyhet för just evangelium, ”gott budskap”.

Men när Paulus använder ordet evangelium, så menar han evangelium om Jesus Kristus, Guds goda budskap om Jesus Kristus.

Och just detta budskap är inte bara ord eller en god nyhet vilken som helst. Guds evangelium, det goda budskapet om Jesus Kristus, är en verksam kraft.

Det är Guds egen kraft som skapar räddning för var och en som tror. Först och främst juden förstås, eftersom det var Israel som först fick detta budskap om att Jesus är Israels Messias, Kristus, befriarkonung, men – och det här är det nya – den här gudomliga frälsningskraften, evangeliet, riktar sig till alla oavsett härkomst.

Ja, det är det nya, och det som gör att Paulus i ett annat brev (Galaterbrevet 1:6–9) till och med kan hävda att någon som menar något annat (någon som skulle vilja begränsa den här frälsningskraftens räddning till att bara gälla ett visst folk eller en viss nation) står för ett helt annat ”evangelium” än det kristna evangeliet.

I Galaterbrevet slungar Paulus rent utav en förbannelse över var och en som förkunnar ett sådant annat budskap, om det budskapet så till och med skulle komma från en ängel från himlen.

viktigt är detta för Paulus. Så här tolkar han kristendomen: Guds frälsningskraft som verkar genom tron på Kristus gäller alla oavsett härkomst eller nationalitet eller bakgrund eller tidigare historia. Allt annat skulle vara ett annat evangelium än evangeliet om Jesus Kristus.

Och vad är det då som gör evangeliet till en verksam frälsningskraft? Jo, det här goda budskapet avslöjar eller uppenbarar nämligen något om Gud:

 

En rättfärdighet från Gud
Evangeliet (dvs. det goda budskapet om Jesus Kristus) uppenbarar eller avslöjar en rättfärdighet från Gud, eller som det egentligen står: ”Guds rättfärdighet”.

Och vad betyder det då? Ja, nu är det så att den där frasen – ”Guds rättfärdighet” är kanske Nya testamentets mest omdiskuterade fras. Men på ett ungefär pekar det på vad för slags Gud Gud är.

Rättfärdigheten är en egenskap hos Gud. Och Guds rättfärdighet handlar om att Gud aktivt handlar och ingriper i världen för att åstadkomma frälsning eller räddning eller välstånd. Och Gud gör det genom sitt skapande, och genom hur Gud upprätthåller och verkar i den värld som Gud har skapat, och också genom att döma i sin skapelse.

Guds rättfärdighet innebär alltså att Gud utverkar frälsning eller räddning eller välstånd genom att skapa världen, upprätthålla världen, delta i världen och slutligen döma världen.

I Bibeln har ju Gud många egenskaper. T.ex. står det på flera ställen i Bibeln att Gud är ”helig”, vilket betyder att Gud står över allt annat och är helt annorlunda än allt annat.

I bibelns står det även att Gud är ”evig”, vilket betyder att Gud inte är skapad utan står bortom tid och rum och alla de begränsningar som finns i det som är skapat.

Och att Gud är ”rättfärdig” betyder att Gud tar aktiv del i sin skapelse och att Gud genom att skapa, upprätthålla och döma världen ska leda skapelsen fram till frälsning – människor förstås, men hela skapelsen väntar på sin frälsning, alltså även den ickemänskliga delen av skapelsen.

Så ska vi försöka sammanfatta det här stora, vida begreppet ”Guds rättfärdighet” skulle vi kanske kunna säga: Att Gud är rättfärdig innebär att det går att lita på Gud.

Så ”rättfärdighet från Gud” eller som det alltså egentligen står ”Guds rättfärdighet” är först och främst en beskrivning av Gud.

Men sedan har bibelläsare funderat på om det inte också handlar om en rättfärdighet som kommer från Gud. Alltså, att förutom att evangeliet uppenbarar en egenskap hos Gud själv (nämligen att Gud, förutom att vara helig, evig, mäktig, för att nu bara nämna några egenskaper Bibeln tillskriver Gud, är Gud dessutom rättfärdig), kan även människor sägas vara rättfärdiga. Och det är inte så konstigt om man funderade på om det även kunde betyda det, eftersom det på flera ställen i Bibeln (både i Gamla och Nya testamentet) talas om rättfärdiga människor, eller om ett rättfärdigt folk.

Och då finns det två spår här; två tolkningar.

Den ena tolkningen är att evangeliet uppenbarar vad Gud förväntar sig, eller rentav kräver av oss. Evangeliet om Jesus Kristus, uppenbarar eller avslöjar att Gud förväntar sig att vi är rättfärdiga. Och det var det här som gjorde att Martin Luther kom att hata den här bibelversen. För vem fixar att vara som Gud liksom?

Gud vill att vi ska vara att lita på, på samma sätt som Gud själv är att lita på, men vi är ju inte att lita på!

OK, de flesta av oss kan vara justa och snälla – inte minst mot dem som är justa och snälla mot oss. Men vem, vilken människa, är så genomgod och rättvis och bra som Gud? Ingen!

Och då är det ju kört. Ingen av oss kan ha det rätt ställt med Gud om Gud förväntar sig samma rättfärdighet av oss som Gud själv har. Tack och adjö, varsågod att gå i fängelse utan att passera gå – ett fängelse som dessutom innebär evig skilsmässa från själva livskällan Gud.

Men – och det var ungefär det här som Luther upptäckte, och den upptäckt som blev så överväldigande för Luther att det kändes för honom som att bli född på nytt och att paradisets portar öppnades för honom så att han kunde gå in: I evangeliet uppenbaras en rättfärdig från Gud som en gåva till oss.

Gud själv ger oss, helt oförtjänt, av sin egen rättfärdighet (eller Eller Luther tänkte i och för sig snarare att Gud förklarar oss som rättfärdiga). Gud själv ordnar så att vi har det rätt ställt med Gud, och först så får vi det rätt ställt med oss själva och med den värld vi lever i, och våra namn blir skrivna i Livets bok.

Och hur går det till då? För om vi kollar på sådana som påstår att de tillhör Gud (ta till exempel flertalet kristna) så nog finns det gott om saker som det egentligen skulle gå att anklaga dem för. De verkar inte särskilt rättfärdiga alla gånger. Nej, men det är Gud som förklarar dem rättfärdiga.

Rättfärdigheten är inte någon egenskap de själva besitter, det är bara något de har därför att de finns i eller hos Gud som är rättfärdig.

Men hur går det till då? Jo, skriver Paulus, det sker ”genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.”

 

Den rättfärdige skall leva genom tron
Här citerar Paulus en bibelvers från en av Gamla testamentets profeter: Habackuk 2:4. Man har räknat ut att bland de brev som finns bevarade av Paulus i Nya testamentet citerar eller anspelar Paulus på den bibelversen inte mindre än 21 gånger så vi kan ju ana att Paulus tyckte att det var ganska så betydelsefull bibelvers.

Så här står det i vår nuvarande svenska översättning om vi skulle slå upp Habackuk 2:4:

Se, den falske far bort med vinden,
men troheten räddar den rättfärdiges liv.

En mer ordagrann översättning av den hebreiska grundtexten skulle kunna vara:

…men den rättfärdige skall leva genom sin trofasthet.

Vem är då ”den rättfärdige” vars trohet räddar liv? Den vanliga förklaringen har varit att det är den som är kristen. Men, hur var det nu? De flesta av oss lever ju inte upp till Guds standard. Ingen av oss är ju att lita på så fullkomligt som Gud är att lita på.

Men evangeliet har trots allt uppenbarat en som är att lita på så som Gud är att lita på. Det verkar alltså som att Paulus menar att den rättfärdige som lever genom sin trohet eller trofasthet inta kan vara någon annan än Jesus.

Jesus var trogen Guds kallelse och plan ända till döden, och Gud bekräftade Jesu trohet genom att låta Jesus uppstå. Jesu trohet mot Gud – en trohet ända in i döden – räddade Jesus till livet.

 

Genom tro till tro
Om den här tolkningen stämmer (dvs. att Paulus menar att ”den rättfärdige” i Hab 2:4 är Jesus) då betyder det märkliga uttrycket”genom tro till tro” ungefär så här:

Det som Jesus har gjort när han genom att vara trogen Gud ända in i döden (”genom tro” eller genom troheten”), det leder till vår tro på Gud (”till tro”).

Och det fina i kråksången med det, tycker jag, är att tron inte är en prestation. Tron är inte något vi kan pressa fram. Tron är istället en gåva. Tron är en gåva som Jesus har vunnit åt oss genom att han var trogen Gud. Den är en gåva som ges oss; en gåva som håller också i mina tvivel, i min trolöshet, eller när jag helt enkelt inte kan tro eller prestera någon tro.

Tyngdpunkten flyttas från vad jag lyckas tro eller inte tro, till Jesus.

 

Summan av kardemumman
Det finns flera saker som de flesta av oss som är här idag inte är.

För det första: Vi tillhör ur Bibelns synvinkel inte rätt folk. Dvs. de flesta som är här idag tillhör inte Israels folk, och eftersom det egentligen bara var Israels folk som fick ta emot Guds löften, så har vi egentligen inte ens några löften att hoppas på.

För det andra: Vi är inte rättfärdiga (i oss själva). Dvs. vi lever inte på ett sådant sätt så att vi egentligen över huvud taget passar ihop med Gud. Vi är liksom inte att lita på. Alltså får vi egentligen inte ha med Gud att göra.

För det tredje: Vi har inte trohet eller tillit till Gud, så kort sagt: Vi tror inte på Gud, i den betydelsen att vi fullständigt litar på Gud – inte om vi jämför med Jesus i alla fall, som så totalt lade sitt liv i Guds händer också när allt bokstavligen höll på att gå åt helvete.

Allt talade ju emot att Gud var på Jesu sida när Jesus i skam och nakenhet spikades på korset. Men det var precis tvärtom: Jesu död var det yttersta tecknet på att Jesus litade på och var trogen mot Gud. Men till skillnad från Jesus litar vi helt enkelt inte på Gud, och om vi inte litar på Gud innebär det att vi egentligen anser Gud vara en opålitlig lögnare.

Alltså är det kört för oss.

Men så var det den där gudomliga kraften – evangeliet, det goda budskapet om Jesus Kristus som var och är trogen Gud i allt. Och det förändrar allt för oss.

Men det är bara det som förändrar allt för oss. Det är bara det vi har att hoppas på – inte vår härkomst; inte våra blodsband; inte vår nationalitet; inte våra kyrkobyggnader, inte ens att vi råkar vara födda in i eller har kommit att anamma en religion som heter kristendom, utan bara Jesus själv.

Och Jesus är inte ”bara” vår rättfärdighet, han är rentutav vår tro på Gud, också de stunder då vi inte ens kan stava till tro.

 

Så kanske går det att tolka Romarbrevet 1:17 ungefär så här:

I det goda budskapet om Jesus Kristus avslöjas Guds rättfärdighet (dvs. Guds egenskap att frälsa genom att Gud skapar, upprätthåller, engagerar sig i samt kommer att döma världen). Och budskapet är: ”Genom att Jesus var trogen Gud har det blivit möjligt för oss att tro, eftersom den rättfärdige (dvs. Jesus) vann Livet på grund av sin trohet mot Gud.