Judasmysteriet – en palmsöndagspredikan

17 apr Judasmysteriet – en palmsöndagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 17 april 2011
Palmsöndagen: Vägen till korset

Psaltaren 118:19–29
Öpp­na för mig rättfärdig­he­tens por­tar! Jag vill gå in och tac­ka Her­ren. Här är Her­rens port, här får hans trog­na gå in. Jag tac­kar dig för att du hörde min bön och blev min rädd­ning.

Ste­nen som hus­byg­gar­na ra­ta­de har bli­vit en hörnsten. Det­ta är Her­rens eget verk, det står för våra ögon som ett un­der. Det­ta är da­gen då Her­ren grep in. Låt oss jub­la och va­ra gla­da! Her­re, hjälp oss! Her­re, ge framgång! Välsig­nad den som kom­mer i Her­rens namn! Vi välsig­nar er från Her­rens hus. Her­ren är Gud. Han gav oss ljus. Ord­na er till pro­ces­sion, med kvis­tar i händer­na, ända till al­ta­rets horn! Du är min Gud, jag vill tac­ka dig. Min Gud, jag vill höja ditt lov. Tac­ka Her­ren, ty han är god, evigt va­rar hans nåd.

Johannesevangeliet 12:1–16
Sex da­gar före påsken kom Je­sus till Be­ta­nia, där La­sa­ros bod­de, han som Je­sus ha­de uppväckt från de döda. Man ord­na­de där en måltid för ho­nom; Mar­ta pas­sa­de upp, och La­sa­ros var en av dem som låg till bords med ho­nom. Ma­ria tog då en hel flas­ka dyr­bar äkta nar­dus­bal­sam och smor­de Je­su fötter och tor­ka­de dem se­dan med sitt hår, och hu­set fyll­des av dof­ten från den­na bal­sam. Men Ju­das Is­ka­ri­ot, en av lärjung­ar­na, den som skul­le förråda ho­nom, sa­de: ”Varför sålde man in­te ol­jan för tre­hund­ra de­na­rer och gav till de fat­ti­ga?” Det­ta sa­de han in­te för att han bryd­de sig om de fat­ti­ga ut­an för att han var en tjuv; han ha­de hand om kas­san och tog av det som la­des dit. Men Je­sus sa­de: ”Låt hen­ne va­ra, hon har spa­rat sin bal­sam till min be­grav­nings­dag. De fat­ti­ga har ni all­tid bland er, men mig har ni in­te all­tid.”

En stor mängd ju­dar fick re­da på att Je­sus var där, och de kom dit in­te ba­ra för hans skull ut­an också för att få se La­sa­ros, som han ha­de uppväckt från de döda. Överste­präster­na bestämde sig då för att döda La­sa­ros också, ef­tersom så många ju­dar för hans skull gick ifrån dem och trod­de på Je­sus.

Nästa dag, när de många som ha­de kom­mit till högti­den fick höra att Je­sus var på väg till Je­ru­sa­lem, tog de palm­kvis­tar och gick ut för att möta ho­nom. Och de ro­pa­de: ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” Je­sus fick tag i en åsna och sat­te sig på den, som det står skri­vet: ”Fruk­ta in­te, dot­ter Si­on. Se, din ko­nung kom­mer, sit­tan­de på en ungåsna.” (Lärjung­ar­na förstod först in­te det­ta, men när Je­sus ha­de förhärli­gats kom de ihåg att som det stod skri­vet om ho­nom, så ha­de man gjort med ho­nom.)

Har du varit med om att fira judisk påskmåltid någon gång, eller hört talas om hur en sådan firas? Påsken – som i kristen tradition firas till minne av hur Jesus dog och uppstod igen – firas ju i den mosaiska traditionen till minne av befrielsen från slaveriet och uttåget ur Egypten.

I Andra Moseboken berättas det att israeliterna hade levt under fruktansvärda förhållanden i Egypten som slavar men att till slut hade den Gud som kallar sig ”Jag är” gripit in och befriat sitt folk från det omänskliga slaveriet och ordnat så att de kunde fly från Egypten. Men vägen till denna befrielse hade inte varit spikrak. Trots stora påtryckningar hade farao gång på gång vägrat att släppa israeliterna fria. Därför lät Gud egyptierna drabbas av tio svåra plågor, innan farao gav med sig och israeliterna äntligen blev fria.

Den natt då befrielsen äntligen kom instiftades påskmåltiden. Och varje år samlas än idag judar kring denna måltid. Vare sig man räknar sig själv som religiös eller inte återberättar man där tillsammans historien om befrielsen från Egypten.

Den judiska påskmåltiden följer en viss ordning. Och när man ska berätta om de tio plågorna som drabbade egypterna gör man en speciellt sak. Man säger:

Vi kan inte glädjas fullt ut åt Israels befrielse, när vi vet att den köptes till priset av egyptiernas död. Därför får vår andra glädjebägare inte vara full: vi spiller några droppar av glädjens vin som tecken på vår sorg över egyptierna.

Och så droppar alla bordsgästerna en droppe vin på sin tallrik ur vinglaset för varje plåga: Blod, paddor, mygg, flugor, pest, bölder, hagel, gräshoppor, mörker, de förstföddas död.

Det kan ju tyckas att några ynka droppar varken gör till eller från. Men ändå visar handlingen på något stort. Tänk, till och med där och då under påsknatten – den viktigaste och heligaste av alla nätter i det judiska året när man samlas för att fira den absolut största händelsen i Israels historia – finns det rum för ifrågasättande. Till och med då bereds rum för frågetecken. ”Vi kan inte glädjas fullt ut.” Det finns nämligen saker som vi kan behöva sätta frågetecken vid även i denna, goda berättelse. ”Vår glädjebägare får inte vara full”.

Berättelsen om befrielsen från Egypten – hur fantastisk och mäktig den än är – är inte mer tillslipad och tillrättalagd än att gåtan fortfarande finns kvar. Ingen behöver låtsas att alla frågetecken är uträtade.

Även i den kristna berättelsen om befrielse finns det frågetecknen. Men hur gör vi med dem? Tycker vi att vi måste låtsas som om de inte finns där; att de allihop för länge sedan redan har blivit uträtade till ståtliga, prydliga utropstecken? Eller vågar vi se frågetecknen?

Vi påminns om dem i dagens evangelieläsning. Förutom att vi där läser om hur Jesus hyllas som kung och befriare, läser vi också om den där sorgliga figuren Judas – förrädaren. Hade ändå inte berättelsen om Jesu död och uppståndelse varit mycket finare om vi inte hade behövt höra om förrädaren? Måste det finnas en tjuv med för att det goda ska framstå så mycket tydligare? Krävde Jesu offerdöd även andras offer?

Tanken känns förbjuden och främmande. Den tar emot. Så vill vi ju inte tro att det är. Men vi kommer inte runt Judas. Han är oförklarlig. Han dyker upp, ställer till det och gör den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse något mer komplicerad och svårsmält.

Förrädaren Judas och tragiken kring honom hör till det som det skulle vara skönt att bara kunna få plocka bort och slippa höra om. Judas är och förblir en olöst gåta för oss. Och olösta gåtor stör och skapar osäkerhet. De tvingar oss till en störande insikt: hur bra vi än ordnar bitarna får vi inte ihop pusslet eftersom det troligen måste till fler – för oss oåtkomliga – pusselbitar för att bilden ska bli hel.

Det är bitar som vi inte har. De tvingar oss till insikten att vi kanske aldrig under vår livstid kommer att hitta de bitarna – varken alla bitarna till mysteriet med Jesu död och uppståndelse eller bitarna till våra egna livs mysterier. Sådant stör. ”Vi kan inte glädjas fullt ut … därför får vår glädjebägare inte vara full.” Men vi vill ju att glädjebägaren ska vara full. Livet skulle vara så mycket enklare om det var… enklare!

På en punkt i sin berättelse verkar det som om evangelisten Johannes är mån om att det inte ska råda några som helst tvivel. Med nästintill överdriven tydlighet talar han om för sina läsare att Judas var en skurk. Utan den informationen skulle det faktiskt annars vara svårt att säga något annat än att Judas ger uttryck för en synnerligen rimlig åsikt. Under loppet av några minuter slösade Maria bort dyrbar balsam till värdet av en arbetares årsinkomst. Hade hon istället sålt denna balsam är det ju klart att det hade funnits många goda ändamål som hon hade kunnat skänka pengar till. Det borde väl Jesus, de fattigas konung, själv kunna se?

Men inte för en sekund vill Johannes låta oss höra på det sättet. Inte för en sekund tillåter Johannes oss att tro att Judas kanske skulle åtminstone ha lite rätt. Innan Judas ens har öppnat munnen har evangelisten berättat för oss att det är nu ingen annan än förrädaren – den värsta skurken av alla – som öppnar munnen. Och när Judas har sagt sitt talar Johannes om att Judas inte alls brydde sig om de fattiga utan tvärtom var en tjuv som inte alls brydde sig om de fattiga.

Vad hade hänt om Judas själv hade vågat säga det som nu istället evangelisten Johannes något torrt och kategoriskt berättar för sina läsare: ”Judas var en tjuv”? Vad hade hänt om Judas själv hade vågat säga det? ”Hjälp mig. Jag fuskar bort mitt eget liv. Jag är en tjuv. Jag har förlorat förmågan att känna.”

Och vad hade hänt om Judas inte hade gömt sin egen vrede bakom de fattigas vrede? Vad hade hänt om han – istället för att bygga upp en from fasad – hade vågat ge ord för en ilska som faktiskt kunde vara befogad? Vad hade hänt om han hade sagt till Jesus och de andra i sällskapet: ”Hur kan ni vara så grymma mot mig så att ni låter mig få ta hand om kassan. Ni borde inse att jag faktiskt inte kan hantera detta ansvar!”

Om Judas hade tillåtit sig ett sådant utbrott, hade han då rentav kunnat få den hjälp och stöttning han faktiskt skulle ha behövt? Hade han då kunnat få hjälp att handskas med sina ekonomiska problem? Hade kanske till och med förräderiet kunnat förhindras?

Vi vet inte varför Judas inte vågade öppna sig i ärlighet inför de andra. Kanske var det så att inte ens de där heliga apostlarna Jesus hade runtomkring sig var kapabla att kunna handskas med sådana saker. Kan det – hemska tanke – ha varit på det viset att Judas kände att inte ens apostlagänget – dessa av Jesus utvalda människor – skulle ha klarat av att kunna handskas med den oro som uppstår inom en själv när någon annan börjar berätta saker om sig själv? För det är ju så att när sanningen om en annan människa går upp för en finns det risk att det väcker ganska så smärtsamma insikter också om en själv. Var lärjungagänget rädda för det, så de aldrig gav Judas chansen att berätta? Vi kan inte veta något om det förstås, och kanske är det onödigt att spekulera i det.

För kanske är det än viktigare för oss än dessa spekulationer att vi tar reda på varför vi beter oss som vi gör i olika sammanhang. Vad är det som gör att vi ibland tvingar på oss masker som så effektivt döljer revorna i våra ansikten och i våra hjärtan?

”Vi har en så härlig gemenskap i vår församling; i vårt gäng; i vår släkt”, hör vi ibland oss själva säga, och det vi säger är säkert mycket sant. Men säkert finns det på samma gång även i dessa älskade, fina gemenskaper beteenden, strukturer eller – om vi vill kalla dem så – ”makter” som tvingar in oss i vissa mönster; mönster som inte är bra för oss, utan hämmar och förkrymper oss. Håller våra gemenskaper för det vi gör eller de vi är, eller måste vi trixa till sanningen om våra liv för att vår fina gemenskap inte ska störas?

Vilka outtalade regler är det som gäller i de sammanhang vi själva rör oss? Finns det där plats för den kunskapen om varandra att det är högst troligt att ingen av oss har helt lyckade liv? Håller vänkretsen ändå? Håller församlingen ändå? Håller gänget ändå? Och om det händelsevis skulle vara så att den hållbarheten inte finns i de kretsar vi rör oss i – vad gör vi då? Omskriver våra liv? Vi har ju trots allt en sådan fin gemenskap. Det vore synd att förstöra den…

Nu hoppas jag att ingen tror att jag säger att vi ska tala vitt och brett om oss själv i alla sammanhang, för det är inte det jag säger. Visserligen heter det i en älskad psalm: ”Blott i det öppna har du en möjlighet” (Psalmer & Sånger 90), och det ligger något sant i det – men det är inte hela sanningen. Det är i alla fall inte hela sanningen alltid och jämnt. Det finns rum inom oss som absolut inte alls är till för vem som helst. Men däremot kan vi behöva förtrondeingivande, pålitliga människor i vår närhet som åtminstone hjälper oss själva att förstå hur vi bäst möblerar i de rummen – även om ingen annan får komma in dit. För det kan finnas rum inom oss som ingen annan får gå in i än den om vilken vi sjunger i enn av palmsöndagens psalmer: ”Du är väntad av alla.” (Psalmer & Sånger 499)

”Välsignad den som kommer i Herrens namn!” Det är den i vars namn vi får leva våra liv; i vars namn vi får lägga våra pussel utan fruktan, men i förtröstan på att han ser hela bilden som för oss ännu ter sig halvfärdig.