Kärlekens magnetfält – en långfredagspredikan

22 apr Kärlekens magnetfält – en långfredagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 april 2011
Långfredagen: Korset

Johannesevangeliet 19:17–37
Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kal­las Skal­len, på hebre­is­ka Gol­go­ta. Där korsfäste de ho­nom till­sam­mans med två and­ra, en på var si­da med Je­sus i mit­ten. Pi­la­tus ha­de också låtit skri­va ett an­slag som sat­tes upp på kor­set, och där stod: Je­sus från Na­sa­ret, ju­dar­nas ko­nung. Det­ta lästes av många ju­dar, ef­tersom plat­sen där Je­sus korsfästes låg strax ut­anför sta­den, och tex­ten var på hebre­is­ka, la­tin och gre­kis­ka. Men ju­dar­nas överste­präster sa­de till Pi­la­tus: ”Skriv in­te: Ju­dar­nas ko­nung, ut­an vad han själv har sagt: Jag är ju­dar­nas ko­nung.” Pi­la­tus sva­ra­de: ”Vad jag har skri­vit, det har jag skri­vit.”

Sol­da­ter­na som ha­de korsfäst Je­sus tog hans kläder och de­la­de upp dem i fy­ra de­lar, en på var­je sol­dat. De tog också lång­skjor­tan, men den ha­de inga sömmar ut­an var vävd i ett en­da styc­ke. De sa­de därför till varand­ra: ”Vi skär in­te sönder den ut­an kas­tar lott om vem som skall ha den.” Ty skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: De de­la­de upp mi­na kläder mel­lan sig och kas­ta­de lott om min klädnad.

Det var vad sol­da­ter­na gjor­de. Men vid Je­su kors stod hans mor och hen­nes sys­ter, Ma­ria som var gift med Klo­pas och Ma­ria från Mag­da­la. När Je­sus såg sin mor och bred­vid hen­ne den lärjunge som han äls­ka­de sa­de han till sin mor: ”Kvin­na, där är din son.” Se­dan sa­de han till lärjung­en: ”Där är din mor.” Från den stun­den ha­de hon sitt hem hos lärjung­en. Je­sus viss­te att nu var allt full­bor­dat, och för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las sa­de han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De sat­te därför en svamp som dop­pats i det su­ra vi­net på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Je­sus ha­de fått det su­ra vi­net sa­de han: ”Det är full­bor­dat.” Och han böjde ner hu­vu­det och överlämna­de sin an­de.

Ef­tersom det var förbe­re­del­se­dag och krop­par­na in­te fick hänga kvar på kor­set un­der sab­ba­ten – det var en stor sab­bat – bad ju­dar­na Pi­la­tus att de korsfästas ben­pi­por skul­le kros­sas och krop­par­na tas bort. Sol­da­ter­na kom därför och kros­sa­de be­nen på dem som var korsfästa till­sam­mans med Je­sus, först på den ene och se­dan på den and­re. Men när de kom till Je­sus och såg att han re­dan var död kros­sa­de de in­te hans ben, ut­an en av sol­da­ter­na stack upp si­dan på ho­nom med sin lans, och då kom det ut blod och vat­ten. Den som såg det har vitt­nat om det för att också ni skall tro; hans vitt­nesbörd är sant, och han vet att han ta­lar san­ning. Det­ta sked­de för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: Ing­et ben skall kros­sas på ho­nom. Och på ett an­nat ställe he­ter det: De skall se på ho­nom som de har ge­nom­bor­rat.

Man kan berätta om en händelse på många olika sätt. Beroende på omständigheter, personlighet, preferenser och intressen kan olika detaljer i en och samma händelse bli viktiga för oss. Så är det också med den händelse som är så avgörande och central i den kristna tron – Jesu lidande och död på Golgota.

Det kanske kan irritera oss, men den senaste forskningen på området avslöjar att vi faktiskt inte vet hur ett ”kors” egentligen såg ut, eller ens vad ett ”kors” var för något, eller vad som exakt menas med ”korsfästelse” – mer än att det innebar ett ohyggligt lidande för den som utsattes för det. De före­ställ­ningar som de flesta av oss har av en korsfästelse har till stor del förmedlats till oss genom den kristna bildkonsten. Och där ser ju ett kors oftast ut just så som vi har vant oss att tänka oss ett kors – som det vi har här i kyrkan – och som har blivit symbolen eller bildtecknet för kristen tro.

En bild som föreställer Jesus uppspikad på ett sådant kors kallas krucifix. I konsthistorien brukar man skilja mellan gotiska krucifix och romanska krucifix. På ett gotiskt krucifix hänger Jesus ut­märglad på korset och vrider sig i plågor. Sådana avbildningar blev vanliga under medeltiden och speglar i mångt och mycket de känslor som rådde i ett Europa som plågades av krig, uppror och misär – och inte minst av digerdöden som drog fram så skoningslöst och skördade offer bland hög och låg. Bara i Sverige lär var tredje person ha dött i pesten. Det lidande som avbildas på de gotiska kru­cifixen var något som de flesta människor kunde ta till sig och identifiera sig med, som det står i Je­sajabokens femtiotredje kapitel: ”En plågad man, van vid sjukdom … Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led” (Jesaja 53:3, 4).

Äldre än det gotiska krucifixet är det romanska. På ett romanskt krucifix hänger Kristus stark och mäktig. ”Hänger och hänger” förresten… Visserligen har han spikar i händer och fötter, men det ser egentligen mer ut som om han står upp i fullt majestät, med korset som fond. Armarna är stadigt ut­sträckta, och blicken är fast och klar. På huvudet bär han en kungakrona. Lider han? I så fall är det inget som avslöjas vare sig med kroppshållningen eller ansiktsuttrycket. Det här är Christus Victor – Kristus Segraren. Det romanska krucifixet uttryckte de tidiga kristnas fascination och glädje över den kristna trons segertåg i världen; att den kristna tron vann över he­dendom och vidskepelse.

Om vi vill hårdra det är evangelieförfattaren Johannes skildring av korsfästelsen mer likt ett sådant ro­manskt krucifix än ett gotiskt.

De äldsta evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, beskriver hur en sönderpryglad, utstött och hånad människa lider och våndas på korset – övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Det är den ohyggliga bilden av människan i hennes totala förnedring. Men i den skildring som vi läste idag, ur Johannesevangeliet, framställs korset inte så mycket som ett pino- eller avrätt­ningsredskap utan nästan som en tron. Jo, även Johannes berättar att Jesus blir gisslad och förned­rad och får en törnekrans nedtryckt på huvudet. Men själva korsfästelsen kallar Johannes för Jesu upp­höjelse. Här är Jesus den upphöjde, flankerad av sina medkorsfästa, som en kung som flankeras av sin honnörsvakt eller sina adjutanter.

”Jag är törstig” säger Jesus från sin upphöjda position. Men enligt Johannes är det inte för att till­freds­ställa sina egna, basala behov som Jesus säger ”Jag är törstig”, nej, utan för att de gamla heliga skrifterna skall följas och uppfyllas. Hos Johannes framstår den korsfäste Jesus som en klok och rätt­färdig kung som även i rikets mest ödesmättade och kritiska ögonblick bevarar sitt lugn och värnar om rikets lagar in i det sista; en kung som lägger sina egna personliga bekymmer åt sidan för att kunna fungera som en garant för att ordningen upprätthålls även när så mycket verkar vackla. Innan han dör drar kungen dessutom upp riktlinjer för medborgarnas inbördes förhållanden för att försäkra sig om att riket ska bestå intakt även efter hans bortgång.

Visst kan man säkert förklara Johannes sätt att beskriva korsfästelsen som ett utslag av en hel radda förträngningsmekanismer. Att det som verkligen hände där ute på huvudskalleplatsen var så ofatt­bart djävulskt att Johannes inte förmår att ta in det, utan omvandlar det till något helt annat än vad det egentligen var fråga om. Men personligen tänker jag mig att Johannes berättar om den ohygg­liga korsfästelsen i ljuset av en annan berättelse, nämligen den berättelse som vi vackert får vänta till på söndag med att berätta: Den om den nya gryningen i en vårblomstrande lustgård.

När Johannes skriver har det gått en tid sedan den vidriga avrättningen. Det har även gått en tid se­dan den nya dagen grytt över den tomma graven i trädgården. När Johannes skriver sin berättelse lever han i en gemenskap. Det är en gemenskap av människor från alla håll och kanter; en gan­ska osannolik samling människor som antagligen aldrig skulle ha funnit varandra om det inte hade varit så att de hade dragits ihop av Guds kärlek. När Jesus i Johannesevangeliet hade talat om sin förestående död, hade han sagt: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Johannesevangeliet 12:32) – den korsfäste Jesus som ett kärlekens magnetfält, som drar människor till sig, oavsett deras klass, kön eller etniska tillhörighet, och av dem skapar en ny ge­mens­kap.

När Johannes skriver sitt evangelium lever han sedan länge i denna gemen­skap. Och i den gemenskapen, och tillsammans med denna gemenskap får Johannes tid odch hjälp att re­flektera; tid och hjälp att reflektera över det som har hänt och låta det få en mening. I denna ge­menskap och till­sammans med denna gemenskap kan det meningslösa ges en mening.

De andra evangelierna berättar om hur den korsfäste Jesus var övergiven av alla: övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Men i Johannes skildring finns redan på långfredagen embryot till en kyrka; en församling; den nya gemenskapen som förenar människor från alla möj­liga och omöjliga håll. Och den upphöjde kung Jesus säger till dem att de ska se varandra. Han drar dem till sig och ställer fram dem inför varandra; hjälper dem att upptäcka varandra.

En av dem som står där kallas ”den lärjunge som Jesus älskade”. Enligt en gammal tradition har man menat att det är författaren själv – Johannes. Men lärjungen nämns aldrig vid namn, utan kallas bara ”den lärjunge Jesus älskade”. Kanske har Johannes en tanke med det: ”Den lärjunge Jesus äls­kade” kan vara vem som helst av oss! Vem som helst av oss kan vara Jesu älskade lärjunge; vem som helst som låter sig dras in i Guds kärleks magnetfält kring den korsfäste Jesus – Guds kärleks magnetfält kring herren som gav sitt liv för sina vänner (Johannesevangeliet 15:12–14), och som enligt Paulus även är den som gav sitt liv för dem som varit Guds fiender och försonar dem (Romarbrevet 5:6–10).

Johannes berättar hur människorna av denna Gudakärlek dras till den korsfäste… och till varandra! Det upp­står en gemenskap där kärleken till varandra tar sig konkreta uttryck när de öppnar sina hem för var­andra, såsom Jesus själv hade öppnat sitt hem för dem (Johannesevangeliet 1:38-39).

För Johannes är Golgota (liksom för de andra evangelieförfattarna) helt visst en avrättningsplats, men det är samtidigt en plats där kärlekens Herre håller hov, som kung i ett rike av ett helt annat slag än det imperium som Pilatus representerade. För den befallning som utgår från den korsfäste kungen är: ”Älska varandra.”

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra.
(Johannesevangeliet 13:34)

Och denna upphöjde kung upphöjer undersåtarna till sina jämlikar. Han säger: ”Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Och detta befaller jag er: Att ni skall älska varandra” (Johannesevangeliet 15:15, 14, 17)

Och när människorna, som står där inför den korsfäste, har upptäckt varandra, när de ha tagit till sig varandra i Guds kärlek och öppnat sig för varandra, då säger Jesus: ”Det är fullbordat”.