Konsten att be för Sodom

Konsten att be för Sodom

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 6 maj 2018
Bönsöndagen: Bönen

Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.” Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.” Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.” Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.” Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.”
(Första Moseboken 18:26–32)

Herren Gud och Abraham stod och blickade ut över staden Sodom nere på slätten. Och i de berättelser om Abraham som traderats och slutligen fick en skriftlig form i Första Moseboken hade staden Sodom blivit sinnebilden av ett samhälle i total ondska och förfall.

Hur det verkligen var rent historiskt kan vi ju inte veta, men i Abrahamscykeln i Första Moseboken osar Sodom och alla dess invånare av ondska – med undantag för en ganska nyinflyttad familj: Abrahams brorson Lot och dennes hushåll. Men i övrigt är Sodom helt inpyrt av hat och ondska. Som ett bevis på detta heter det i berättelsen att en gång när ett par himmelska budbärare besökte staden för att hälsa på hos Lot, samlades sodomeerna utanför Lots port och krävde att denne skulle lämna ut de himmelska gästerna åt dem, så att de kunde våldta dem.

I vilket fall som helst – Sodom blir liksom en symbol för en stad, ett samhälle eller en plats där inget ljus, ingen kärlek, inte någon och ingenting aktas eller respekteras. Om det verkligen finns sådana platser eller sammanhang – så totalt tömda på allt vad omtanke och medkänsla heter – kan vi ju diskutera, men det är väl något i den stilen som Sodom representerar. Och Gud har i berättelsen därför bestämt att Sodom ska utplånas.

Då träder Abraham in och börjar be för staden: ”Kanske där ändå finns något gott, om så bara femtio personer som inte har gett sig till ondskan?” Och Gud säger att om det så bara finns femtio rättfärdiga personer i Sodom så ska Gud för deras skull inte utplåna staden.

Och redan det gör att Abraham vågar tro att Gud lyssnar på Abrahams böner, och så vågar Abraham bli allt djärvare i sin bön: ”Gud, fyrtiofem … fyrtio … trettio … tjugo … Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio? Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden för de tios skull.”

Men det fanns inte ens tio rättfärdiga människor i Sodom. Det fanns inte ens tio personer som inte var helt uppfyllda av ondska och brott. Så Lot och hans familj får på de himmelska budbärarnas inrådan fly från staden innan den förgås i ett regn av eld och svavel.

Den här berättelsen väcker naturligtvis en massa frågor. Vill jag verkligen tro på en Gud som är beredd att utplåna en hel stad? Och går det verkligen att köpslå med Gud på det här sättet? Ja, massa frågor som jag tänker att vi just nu får lämna därhän. I dag är det bönsöndagen och jag tänker att den här berättelsen – trots all sin märklighet – ändå kan hjälpa oss att fundera på bön. Och kanske kan berättelsen – trots alla frågetecken vi kan ha kring den vad gäller Gudsbild och ondska och en massa sådana saker – ändå inspirera oss till två saker vad gäller bön.

Och då tänker jag att i den ena saken är Abraham ett föredöme och ett gott exempel vad gäller bön. Och det är i samma sak som Jesus försökte undervisa sina lärjungar om med berättelsen om änkan och domaren i bönsöndagens evangelieläsning (Lukasevangeliet 18:1–8). Nämligen: Att inte ge upp. Eller att bönen kan vara en kraft och en hjälp att när alla möjligheter verkar vara stängda; när det inte längre finns några synliga utvägar eller lösningar, då kan bönen vara ett sätt att hjälpa oss att tänka utanför boxen. Bönen blir ett sätt att betrakta det från ett perspektiv helt olösliga problemet från ett annat håll – och då kanske faktiskt få syn på en lösning.

Är det inte det Abraham gör i sitt samtal med Gud om Sodom? Sodomeernas ondska är total. Det kan alltså inte finnas någon hjälp för Sodom. De har ryckt bort det enda skydd som finns och istället vänt sig in i total ondska och står därmed bortom all räddning. Men i bönen får Abraham möjlighet att formulera nya tankar; han får testa att se på problemet från ett annat håll: ”OK, Sodom som helhet är kanske den totala ondskan, men där kanske ändå finns åtminstone några rättfärdiga?”

Så det tänker jag är den ena saken som den här berättelsen kan hjälpa oss att få upp ögonen för när det gäller bönen: ”Att alltid be och inte ge upp” (Lukasevangeliet 18:1), eller kanske snarare att när allt egentligen talar för att man borde ge upp, kan bönen vara en kraft till att se att det kanske trots allt finns en utväg.

Men den andra saken är något som Abraham tyvärr inte gör, men som jag ändå tror är en viktig del i bönen. Abraham ber och ber – och han blir ju som sagt allt djärvare i sina böner – men tänk om Abraham hade sett att han själv kunde vara en del av bönesvaret!

I den sista bönen han ber säger han till Gud: ”men kanske finns där tio?” Men nu fanns det inte ens tio. De enda som möjligen kunde räknas till de rättfärdiga var Lot och Lots hustru och deras två döttrar. Men tänk om Abraham helt sonika hade tagit sitt pick och pack och tillsammans med Sara, Hagar och Ismael flyttat in i denna ondskans stad. Då hade ju andelen rättfärdighet i staden faktiskt ökat en aning. Och i vilket fall som helst: Skulle Gud ens kunna tänka tanken att förgöra en stad i vilken hans älskade Abraham befann sig? Abraham som dessutom skulle bli alla folks (och alla folk måste väl även inbegripa sodomeerna) välsignelse?

Jesus sade en gång att om Sodom hade fått se de underverk som Jesus utförde skulle staden stå kvar än idag (Matteusevangeliet 11:23). Men hur skulle sodomeerna kunna se Herrens underverk om det inte finns någon hos dem som kan visa dem? Och vilka skulle kunna visa Herrens underverk av liv, upprättelse och nya chanser om inte de som utger sig för att vara Herrens lärjungar – eller Guds vän och förtrogne, som Abraham?

Så jag tänker mig alltså att berättelsen om Abrahams förbön för Sodom skulle kunna få oss att fortsätta fundera på åtminstone två saker kring bönen. Och det ena är helt enkelt att ta för vana att be – i tid och otid – och kanske framför allt när vi har kört fast och inte ser någon som helst lösning på problemet; att bönen kanske kan vara ett sätt att få syn på helt nya infallsvinklar och sätt att angripa svårigheten på. Och kanske, kanske kan vi, ju mer vi övar oss på att be, också bli allt djärvare i våra böner.

Och det andra – som är helt annat än enkelt: När bönen är färdigbedd och jag har sagt mitt ”i Jesu namn. Amen”, får jag fundera på om det kanske inte rentav är meningen att jag själv skulle kunna vara åtminstone en del av svaret på bönen.

Inte alltid – verkligen inte alltid – men någon gång kanske är det just jag som behöver vara den som tar ljuset in i ondskan.

Inte alltid – verkligen inte alltid – men någon gång kanske är det just jag som behöver ta mitt pick och pack och bosätta mig mitt i Sodom.

…bosätta mig där – i Jesu namn. Amen.