10 maj Kosmos – en predikan om en ordning tömd på liv
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 10 maj 2020
Femte söndagen i påsktiden: Att växa i tro
Johannesevangeliet 17:9–17
Jesus sade: ”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”
Så här i tiden mellan påskdagen och Kristi himmelsfärds dag kan vi med hjälp av en gnutta fantasi få leva oss in i de första lärjungarnas möten med den uppståndne Herren. Vi kan få leva oss in i hur Jesus efter att han hade uppstått från döden vid upprepade tillfällen visade sig för lärjungarna under en period på fyrtio dagar. För hur igenbommade och tillåsta dörrarna till lärjungarnas rum än var, kom den uppståndne Herren ändå in till dem. Han slog sig ner vid deras bord, åt med dem och undervisade dem.
Under den kyrkoårsperioden vi just nu befinner oss i, påsktiden, är ganska många av de bibeltexter vi läser i kyrkans andakter och gudstjänster hämtade från ett och samma textsammanhang från Johannesevangeliet. Det är ett textsammanhang som brukar kallas ”Jesu avskedstal.
Till sin yttre form är avskedstalet egentligen utformat som en blandning av ett samtal och en predikan som Jesus höll för sina lärjungar vid den sista måltiden före sin död. Och Jesus berättar där för sina lärjungar om hur lärjungarna ska kunna fortsätta att fungera som en trosgemenskap också när han inte längre kommer att kunna visa sig för dem på ett synligt sätt.
I Johannesevangeliets berättelse rycks ju Jesus bort bara några timmar senare efter att han hållit sitt avskedstal, då Jesus blir arresterad och fängslad och dömd till döden och avrättad. Men så som själva talet är utformat i Johannesevangeliet, finns det i detta tal flera på varandra lagda lager, och i ett av dessa lager av det här talet är det snarare den redan återuppståndne och förhärligade Kristus som här undervisar sina lärjungar och efterföljare, eller församlingen, kyrkan. Jesus berättar för dem om hur de ska kunna fungera och växa i tro när han inte längre är synligt närvarande ibland dem.
I avskedstalet undervisar Jesus sina lärjungar om gemenskap, enhet och tro. Det är i avskedstalet som Jesus ger sina lärjungar det nya budet: ”Älska varandra.” Och det är i avskedstalet som Jesus lovar lärjungarna att de ska få ta emot Hjälparen, den heliga Anden, som Fadern ska sända dem i Jesu namn. Och i avskedstalet ber även Jesus för sina lärjungar. Jesus ber en ganska lång bön som åtminstone sedan 400-talet har brukat kallas Jesu överprästerliga förbön. Och den bibeltext vi har tagit del av i dag, var hämtad från just den bönen i avskedstalet.
Jesu överprästerliga förbön är en ganska ”snirklig” bön, och det är inte helt lätt att hänga med i alla turer. Men jag tänkte att vi den här stunden ska stanna till vid bara något som Jesus säger i den här bönen, och som kanske kan verka extra märkligt. Och det är när han säger: ”Jag ber inte för världen, utan för dem som du, Fader, har gett mig.” Är inte det konstigt?
Varför ber Jesus inte för världen? Gillar Jesus inte världen? Tidigare i Johannesevangeliet har ju Jesus sagt att Gud älskar världen: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son”, säger Jesus i Johannesevangeliets tredje kapitel.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.
(Johannesevangeliet 3:16)
Men nu säger Jesus: ”Gud, jag ber för de lärjungar du har gett mig, men jag ber inte för världen.” Det låter som en väldigt snål bön.
”Världen” – det grekiska ord som står i grundtexten är kosmos. Det grekiska ordet kosmos betyder egentligen ”ordning”, och det är i grunden ett positivt ord på grekiska. Motsatsordet till kosmos är cháos, ”tomhet”, ”o-ordning”, ”kaos”.
Kosmos, ”världen”, är det ord som i Nya testamentet används ganska ofta för att uttrycka det som i Gamla testamentet beskrivs som ”himlarna och jorden”. Vi kanske skulle säga ”universum” eller ”världsalltet” eller ”skapelsen”.
Men gillar inte Jesus världsalltet? Ber inte Jesus för skapelsen? Enligt Johannesevangeliets inledning är ju världsalltet skapat av Gud, och Gud har skapat det i och genom sitt Ord, det levande skaparord som enligt samma Johannesevangelium är ingen mindre än Jesus själv. Johannes skriver i de allra första verserna av sitt evangelium:
I begynnelsen fanns Ordet. […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. […] Och Ordet blev människa och bodde bland oss.
(Johannesevangeliet 1:1, 3, 14)
Och då verkar det ju konstigt att när Jesus sedan ber, att han då uttryckligen skulle säga att han inte ber för skapelsen, som ju enligt Johannesevangeliet helt och hållet finns till och existerar just genom Jesus. Nej, det kan knappast vara så att Jesus menar att han inte ber för universum eller för människorna i världen.
Men så finns det i Bibeln, och inte minst i Johannesevangeliet, också en, vi skulle kunna kalla det för specialbetydelse av det här ordet ”kosmos”, ”världen”, ordningen. För i Bibeln används detta ord, förutom att användas om skapelsen i stort, ibland även för att beskriva världen (dvs. den ursprungligt goda och av Gud skapade ordningen) som bortvänd från Gud, världen som avlägsnad från levande Gud.
Världen är i den bemärkelsen fortfarande ett slags ”ordning”, men den har blivit en tom ordning, en kaotisk ordning, eftersom denna ordning inte längre är förankrad i sitt upphov och avsedda mål. Den har förlorat sin gudomliga förankring.
Världen i betydelsen ”en ordning som har blivit tömd på Gud, blivit tömd på liv” – jag gissar att vi alla har mött eller känt av, eller varit indragna i, eller påverkats av sådana slags ordningar eller system av ena eller andra slaget åtminstone någon gång under vår levnad. Sådana där ordningar eller system som så att säga börjat leva sitt eget liv och har blivit sig själv tillräckliga, ordningar som bevaras enkom för själva bevarandets skull.
Även sådana ordningar kan ju en gång ha tillkommit för ett gott syfte, eller för att skydda något som behöver skyddas. Men de har liksom sedan förstelnats och tömts på liv och innehåll. Dessa ordningar försvaras ofta med argument som: ”Men så här har vi alltid gjort”, eller ”Det hör till vår kultur”, eller ”Det här har ju alltid funkat förr så det finns väl ingen anledning att ändra på det nu.”
Men i alla sådana slags stelnade ”världsordningar” eller system finns det nästan alltid de som tjänar på att de bevaras, liksom det finns de som inte alls vinner på det, utan tvärtom. Så har genom historien bland annat kvinnor, oliktänkande, etniska minoriteter, hbtq-personer, you name it, fått sina liv, rättigheter och möjligheter kringskurna, medan andra då faktiskt har tjänat på att dessa ordningar har bevarats och upprätthållits.
I Johannesevangeliet representeras eller gestaltas den här sortens ordning eller system som Jesus ber Gud bevara sina lärjungar ifrån (det vill säga den ordning som i dagens bibeltext kallas kosmos) av personer som upprätthåller ordningen för så att säga enbart ordningens egen skull. Och resultatet av upprätthållandet av den ordningen blir död, för att inte säga undergång. I vissa fall kroppslig död, men i alla avseenden åtminstone själslig död och utarmning.
Världsordningen som representeras eller gestaltas av dessa personer, anses av dess upprätthållare och försvarare vara viktigare än enskilda människor och människoliv. Helt i enlighet med denna tomma ordning kan i Johannesevangeliet översteprästen Kajafas därför uttala sin dödsdom över Jesus med orden:
Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.
(Johannesevangeliet 11:50)
Alltså helt i enlighet med devisen att lite svinn får man räkna med. Det får man nämligen alltid räkna med när systemet blir viktigare än individen.
Det är helt i enlighet med den ordningen som de religiösa ger utlopp för i sitt förakt och översitteri, då dessa i Johannesevangeliets nionde kapitel slänger ut en blindfödd man och en blindfödd person som Jesus just hade botat. De snäser åt den tidigare blinde mannen:
Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!
(Johannesevangeliet 9:34)
Ja, det är ju en väldigt enkel, men dessvärre också väldigt effektiv förklaringsmodell att ta till: när någon inte kan infogas i den ordning man vill bevara eller upprätthålla, kan man alltid hävda att den personen föddes syndig alltigenom och därför inte värd att lyssna på. Så bokstavligt kör de religiösa ut den blindfödde mannen från rummet, men bildligt talat eliminerar de ju honom från sin ordnings snäva tankeramar.
Det är helt i enlighet med den ordningen som översteprästerna börjar laborera med tanken att döda Jesu återuppväckte vän Lasaros eftersom så många för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus (Johannesevangeliet 12:10–11).
Och det är i enlighet med denna ordning som Judas säljer sin bästa vän. Och oavsett hur det nu var bevänt med den historiske personen Judas och vad den historiske Judas hade för bevekelsegrunder, så gör Johannesevangeliets Judas det bara för att han älskar pengar (Johannesevangeliet 12:4–6; 13:2).
Johannesevangeliets Judas brydde sig inte om de fattiga, utan var en tjuv. Han älskar pengarna, mer än han älskar sin vän; mer än han älskar eller värderar ett människoliv. Johannesevangeliets Judasgestalt kallas sålunda rentav för ”undergångens son”, vilket faktiskt på andra håll i Nya testamentet är en beteckning för antikrist, dvs. ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud” (Andra Thessalolinkerbrevet 2:3–5). För i en världsordning där Gud, livet, kärleken inte ges utrymme eller tillträde, fylls alla platser upp av själva systemet eller ”ordningen” istället.
Men som kontrast till denna vilsekomna världsordning lyfter Jesus i sin bön fram Guds namn. Jesus ber för sina lärjungar med orden:
Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Att känna någons namn är ett uttryck som används i Bibeln för att beskriva att man vet något viktigt om den personen – inte bara att man vet vad personen heter, utan att man känner den personen på ett djupare plan. När Jesus därför ber att hans lärjungar ska bli bevarade i Guds namn, ber Jesus att lärjungarna ska ställa sin tro och förtröstan inte till den stelnade världsordning eller system som har kommit ur kurs, utan till själva livskällan, alltså till Gud själv: ”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.”
Jesus säger alltså att han själv har fått Guds namn, ”Jag är” eller ”Jag är den jag är”, alltså inte bara ett nummer eller en kolumn i ett system, inte något som bara kan tryckas in i en tom, generell och ansiktslös ordning, utan någon som känner och är medveten om och står upp för sin egen identitet. ”Jag är den jag är.”
Det är en farlig och förfärande utsaga eftersom den hotar systemet, ordningen. Så det är kanske inte att undra på att ordningsmännen som kom för att arrestera Jesus, trots alla sina lyktor, facklor och vapen, föll ihop i rena förskräckelsen när de konfronterades med den sanningen, då Jesus gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” Och de svarade: ”Jesus från Nasaret.” Och han sade: ”Det är jag.” Och när Jesus sade Det är jag, vek de tillbaka och föll till marken. (Johannesevangeliet 18:3–6)
Men den som känner sig själv så väl, så att den personen helt och fullt och sant kan säga om sig själv: ”Jag är den jag är”, behöver kanske därför inte vakta så noga på sitt, utan är så passa trygg att hen kan leva öppen mot andra i utgivande kärlek. Och detta var den afton då Guds eviga skapelseord, som är och som var av begynnelsen, och genom vilken allt blivit till som finns till, ”steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig”, och sa till dem:
Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. […] Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.
(Johannesevangeliet 13:4–5, 15, 17. Egen kursiv.)
Så kanske är det så att när vi säger att vi längtar efter en starkare tro på Gud; eller att vi vill växa i vår tillit till levande Gud, svarar Jesus: ”Ja men absolut!” och sträcker fram tvättfatet och handduken till oss och säger: ”Här, varsågod, börja tvätta varandras fötter!”
Det är den kärlek som Jesus nu ber ska bevara lärjungarna från det onda, och det är den kärlek Jesus ber sin Fader ska slå rot i lärjungarna och få växa sig så stor att de själva blir Guds kärlek i världen.
Och därmed är faktiskt den bön som Jesus ber trots allt till sist också en bön för hela världen, för längre fram i denna bön (som dagens evangelieläsning endast är ett utdrag ur) ber Jesus för dem som förtröstar på honom med orden:
Jag ber att de skall bli ett, och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.
(Johannesevangeliet 17:21)