Lammets blick

Lammets blick

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 december 2019
Första söndagen i advent: Ett nådens år

Jag såg i högra han­den på ho­nom som satt på tro­nen en bokrul­le med skrift på både fram­si­dan och bak­si­dan och förseg­lad med sju si­gill. Och jag såg en väldig äng­el som ro­pa­de ut med hög röst: ”Vem är värdig att öpp­na boken och bry­ta si­gil­len?” Men ing­en i him­len el­ler på jor­den el­ler un­der jor­den kun­de öpp­na boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det in­te fanns någon som var värdig att öpp­na boken och se i den. Men en av de älds­te sa­de till mig: ”Gråt in­te. Se, han har seg­rat, le­jo­net av Ju­da stam, skot­tet från Da­vids rot. Han kan öpp­na boken med dess sju si­gill.”
(Uppenbarelseboken 5:1–5)

Apokalyps…

Bibeltexten som vi just läste var hämtad från en bibelbok som ibland kallas Apokalypsen. Det där ordet, ”apokalyps”, används ibland även i dagligt tal – och då som synonym för en stor, omvälvande totalkatastrof.

I och för sig är det så att en ganska stor mängd av Apokalypsen (eller som vi oftast brukar kalla den boken: Johannes Uppenbarelse eller Uppenbarelseboken) innehåller, liksom många andra skrifter i den litterära genre som kallas just apokalyptik (och som var en ganska vanlig genre bland judar och kristna vid den här tiden), beskrivningar av katastrofer – och även förutsägelser om hela världens eller åtminstone den då kända civilisationens undergång.

Men själva ordet apokalyps (det är ett grekiskt ord) betyder egentligen inte katastrof. Det betyder avslöjande eller avtäckande – som när ens ögon är övertäckta med en slöja eller en ögonbindel, och så lyfts den bort och helt plötsligt kan man se klart; eller åtminstone se på ett annat sätt än när ens ögon var beslöjade.

Ramberättelsen i Uppenbarelseboken är att författaren, Johannes, befinner sig på ön Patmos, och den vanligaste tolkningen är att han har deporterats dit som politisk fånge då hans trosutövning uppfattats som en kritik och ett hot mot den romerska staten. Och så en dag där på Patmos – troligen en söndag – kommer Johannes i hänryckning – ett slags extas eller transtillstånd – och får en vision eller ett slags dröm. Det är själva ramberättelsen. Uppenbarelseboken för övrigt utgörs av Johannes återgivning av själva drömmen eller visionen.

Det mesta av den apokalyptiska litteraturen (inklusive Johannes uppenbarelse) skrevs i något svårt och kritiskt sammanhang, till exempel i en förföljesituation. Den skrevs alltså i en tid eller ett sammanhang där man kunde uppleva att allt som finns att hålla sig till, allt som finns att luta sig mot, höll på att rasa samman. Hela ens tillvaro rämnar och man känner sig helt värnlös och oskyddad. I Johannes uppenbarelse finns det inget förringande av problemen; inget försök att skönmåla. Hoten och farorna och utmaningarna är stora, enorma, nästintill oöverstigliga.

Men samtidigt vill Johannes med sin apokalyptiska bok visa att det finns en ännu större verklighet än den begränsade del av tillvaron som han och hans adressater just nu kan uppleva och ta in. Och det är något av detta större perspektiv – denna vidare verklighet – Johannes vill avslöja för dem. Så att de inte alldeles ska tappa vare sig modet eller sansen. Eller för all del: tron.

Så kanske jag inte är helt fel ute om jag påstår att det Johannes vill säga med sin Uppenbarelsebok till de församlingar han skrev den till (församlingar i vilka det fanns medlemmar som kanske redan hade fått smaka på fruktansvärd tortyr för sin tros och övertygelses skull; några hade kanske till och med avlidit genom att lida martyrdöden under de mest vidriga plågor)…. Kanske är jag inte helt fel ute om jag påstår att det Johannes vill säga med sin Uppenbarelsebok till dessa församlingar är: Håll nu huvudet kallt. Håll blicken klar. Och håll hjärtat varmt.

Och kanske är jag inte helt fel ute om jag påstår att det är ett budskap också till kyrkan i vår egen tid, ja också denna adventssöndag den 1 december 2019: Håll huvudet kallt. Håll blicken klar Och håll hjärtat varmt.

Jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.

Den där bokrullen som Johannes ser i sin dröm, kan man säga symboliserar historiens gång – ett slags karta eller vägbeskrivning över hela tillvaron. Och det Johannes försöker fånga upp med den här bilden av den stängda och förseglade bokrullen är just den där känslan som vi väl alla kan känna ibland – både på det rent personliga eller privata planet, men också i det större sammanhanget, nationellt eller globalt: Känslan av att ingen riktigt har kontroll; avsaknaden av ett ledarskap eller åtminstone en karta att orientera sig efter.

Och det är då det är så lätt att låta rädslan ta överhanden, och att förföras av de kortsiktiga och alltför enkla så kallade lösningarna. Ofta kan det då handla om ”lösningar” som utgår från en problemformulering som kan kokas ner till något kortfattat och inte så komplicerat, som t.ex. att allt var bättre förr (vad som nu menas med ”förr” – det verkar inte vara så noga). Eller att alla problem beror på invandringen.

Men också i en sådan tid vill jag påstå att budskapet till kyrkan är: Håll nu huvudet kallt. Håll blicken klar. Och håll hjärtat varmt – det hjärta med vilket vi är skyldiga att älska Herren, vår Gud över allt annat, och som är en kärlek till Gud som ska få sitt tydligaste och mest konkreta uttryck inte i att vi förfasas över att ett detaljhandelsföretag säljer prydnadskyrkor utan kors på, eller att ett läskföretag säljer vintermust som alternativ till den väldigt kristna julmusten, utan i att vi älskar vår medmänniska som oss själva.

I sin dröm grät Johannes häftigt och bittert över att ingen verkar vara värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill; ingen verkar ha den yttersta kontrollen över tillvaron. Men så är det någon där i drömmen som tröstar honom och säger till honom:

Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.

Men när Johannes i sin dröm sedan får se vem det är som stiger fram och tar bokrullen, för att bryta dess sju insegel och läsa den, då är det inte något lejon Johannes ser, utan ett lamm.

Visserligen föreställer Johannes sig detta lamm kanske mer som en kraftfull bagge än som en liten lammunge. Men i jämförelse med det menageri som i Johannes uppenbarelse ondskans makter uppbådar av kolossala bestar och till och med en fruktansvärd, enorm drake, ter sig väl ett lamm – om det så än skulle vara en fullvuxen bagge – inte som någon större match för de mörka krafterna i tillvaron.

Dessutom säger Johannes att Lammet syntes ha blivit slaktat. Och jag tänker mig att i de sår som Lammet bär ryms varje sår som någon människa eller någon levande varelse lidit alltsedan skapelsens gryning och ända fram till den yttersta dagen:

Varje sår.

Varje skada.

Varje sorg.

Varje stridighet.

Varje oförrätt.

Varje våldtäkt.

Varje slag.

Varje förnedring.

Varje bitterhet.

Varje lidande.

Ingenting av all denna smärta är okänt eller bortglömt för den som Gud anser vara värdig att öppna bokrullen, utan det slaktade Lammet – denna vår med-lidare – bär alla dessa sår på sin egen kropp, när det går fram till tronen för att ta emot bokrullen, bryta dess sigill och läsa den.

Och så vet vi ju alla hur det kan vara när man drömmer: I drömmen kan man få bilder som, medan man ännu drömmer, känns helt naturliga, men som i verkligheten skulle se helt absurda ut. Och så tänker jag det är när Johannes senare beskriver Lammets utseende och säger att det hade sju ögon.

Inom talmystiken är talet sju fullkomlighetens tal. Och jag tänker mig att det Johannes bland annat vill få fram när han nämner Lammets sju ögon, är att den blick som den enda som är värdig att öppna bokrullen äger – blicken hos detta slaktade Lamm, som själv bär just de sår som vi också känt eller just nu känner eller kommer att känna – är den totala motsatsen till trångsyntheten.

I blicken hos den som ensam är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill finns inte en tillstymmelse till osynliggörande; i den blicken finns inte ett uns av kortsiktighet, eller av försnävade eller försnävande perspektiv.

Den som är värdig att ta emot bokrullen och läsa den äger förmågan att ta in precis alla situationer och alla omständigheter som gör att saker och ting blev som de blev eller är som de är. Lammets sju ögon genomskådar alla försköningar såväl som alla svartmålningar. Lammets blick låter sig inte förföras eller förledas av en enda fördom.

Och när Lammet (även kallat: Jesus) väl börjar bryta de sju sigillen som bokrullen är förseglad med, blir det faktiskt inte genast bättre i världen, vilket vi kanske hade förväntat oss. Nej, det blir rentav etter värre. Det blir etter värre, liksom det först kanske nästan alltid blir värre när tidigare förhärskande system och normer börjar ifrågasättas; när tidigare förtryckta börjar hävda sina rättigheter, och de reaktionära krafterna därför bjuder på motstånd.

Evangelisten Lukas berättar på ett ställe i bibeln att när Jesus en gång var på besök i sin barndoms synagoga i sin gamla hemstad Nasaret, räckte man Jesus en bokrulle för att han skulle läsa dagens text i gudstjänsten, och när han öppnar bokrullen, då är det följande ord han ser och läser:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Och när Jesus hade läst klart ur bokrullen sade han:

I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

Så långt verkade ju allt vara frid och fröjd och den härliga gudstjänststämningen på topp. Men när Jesus bara någon minut senare där i gudstjänsten börjar ifrågasätta deras inskränkthet; deras slutna nationalism; deras uppfattning att just de, och bara de, hade mer rätt till frihet och livets goda än alla andra folk; deras välfärdschauvinism – då blir det inte lika trevligt längre där i lokalen.

Människorna blir rejält provocerade, och sedan blir det etter värre, för ganska snabbt, och kanske utan att någon riktigt märkte hur det gick till, har alla som befann sig där på platsen anslutit sig till en enda enkel och okomplicerad åsikt om vad som är problemets orsak: nämligen Jesus, och en enda enkel och okomplicerad lösning på problemet: att få bort honom.

Så de rusar upp och driver ut Jesus från gudstjänstlokalen; ut ur staden och fram till en bergsbrant för att störta ner honom därifrån.

Men där vid branten, just där som det är som allra livsfarligast, just den kritiska punkten där bara en möjlig utgång verkar finnas: att bli nerstörtat för branten – då vänder sig Jesus om. Lukas skriver:

Han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Jesus gav alltså inte efter för den enfaldiga och populistiska åsikt som så snabbt hade blivit alla de andras sanning både om hur problemet skulle formuleras och hur det skulle lösas, utan han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg – denne Jesus, denne Guds smorde, Messias, den som är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill – med huvudet kallt, blicken klar och hjärtat varmt.

Så fröjda dig! Det är advent – tid att bereda väg för Messias och låta honom träda in och besätta också våra tankar, vår blick och vårt hjärta med sin Ande.