”Låt oss börja med Zeus” – en predikan i midsommartid

”Låt oss börja med Zeus” – en predikan i midsommartid

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 juni 2022.
Gudstjänst i midsommartid: Skapelsen

 

Job 17:7–13
Fråga dju­ren, de kan lära dig,
him­lens fåglar kan ge dig svar.
Fråga mar­kens kryp, de kan lära dig,
ha­vets fis­kar kan upp­ly­sa dig.
Finns det någon av dem som in­te vet
att det­ta är Her­rens verk?
Han har al­la va­rel­sers liv i sin hand,
var­je människas an­de.

Apostlagärningarna 17:22–31
Pa­u­lus steg fram inför are­o­pa­gen och sa­de: ”Athe­na­re, jag ser av allt att ni är myc­ket no­ga med re­li­giösa ting. När jag har gått om­kring och sett på era gu­da­bil­der har jag nämli­gen också upptäckt ett al­ta­re med in­skrif­ten: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyr­kar ut­an att känna till, det är vad jag förkun­nar för er. Gud som har ska­pat värl­den och allt den rym­mer, han som är her­re över him­mel och jord, bor in­te i tem­pel som är bygg­da av människo­hand. In­te hel­ler låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger al­la liv och an­da och allt. Av en en­da människa har han ska­pat al­la folk. Han har låtit dem bo över he­la jor­dens yta, och han har fast­ställt bestämda ti­der för dem och de gränser in­om vil­ka de skall bo. Det har han gjort för att de skul­le söka Gud och kanske kun­na tre­va sig fram till ho­nom – han är ju in­te långt bor­ta från någon en­da av oss. Ty i ho­nom är det vi le­ver, rör oss och är till, som också några av era eg­na skal­der har sagt: Vi har vårt ur­sprung i ho­nom. När vi nu har vårt ur­sprung i Gud, då får vi in­te föreställa oss det gu­dom­li­ga som något av guld el­ler sil­ver el­ler sten, som något en människa har for­mat ef­ter si­na idéer och med sin konstfärdig­het. En lång tid har Gud haft över­se­en­de med okun­nig­he­ten, men nu ålägger han människor­na, al­la och öve­rallt, att omvända sig. Ty han har fast­ställt en dag då han skall döma värl­den med rättfärdig­het ge­nom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han be­kräftat för al­la människor ge­nom att låta ho­nom upp­stå från de döda.”

Matteusevangeliet 6:25–31
Jesus sade: ”Be­kym­ra er in­te för mat och dryck att le­va av el­ler för kläder att sätta på krop­pen. Är in­te li­vet mer än födan och krop­pen mer än kläder­na? Se på him­lens fåglar, de sår in­te, skördar in­te och sam­lar in­te i la­dor, men er him­mels­ke fa­der föder dem. Är in­te ni värda myc­ket mer än de? Vem av er kan med si­na be­kym­mer lägga en en­da aln till sin livslängd? Och varför be­kym­rar ni er för kläder? Se på äng­ens lil­jor, hur de växer. De ar­be­tar in­te och spin­ner in­te. Men jag säger er: in­te ens Sa­lo­mo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger såda­na kläder åt gräset på äng­en, som i dag finns till och i mor­gon stop­pas i ug­nen, skall han då in­te ha kläder åt er, ni trossva­ga?”

 

Det hör kanske inte till vanligheterna att en kristen predikant citerar några rader ur en dikt om guden Zeus, men det är just vad jag tänker göra nu – en dikt av den grekiska poeten och andliga vishetsläraren Epimenides som var verksam på 600-talet f.Kr. Epimenides var från Kreta men han var arg och upprörd över sina landsmän. Kretensarna hade nämligen – kanske för att få till en bra turistattraktion som skulle locka folk att besöka ön – byggt ett gravmonument över ingen mindre än högguden Zeus.

Så här skriver Epimenides – kanske, för dikten finns inte bevarad, mer än i brottstycken av sentida författare, så man har fått försöka rekonstruera den. Men på ett ungefär skriver han så här:

De utformade en grav åt dig Zeus, du helige och höge,
–  Kretensarna, dessa lögnare, alltid lata och odugliga.
Men du är inte död: Du finns och förblir för evigt,
ty i dig är det som vi lever och rör oss och är till.

Och när jag nu ändå är i gång och citerar gamla antika grekiska poeter, så passar jag även på att läsa några rader av den grekiska poeten Aratos som var verksam på 200-talet f.Kr. Så här börjar han sin långa lärodikt om stjärnbilderna:

Låt oss börja med Zeus.
Honom lämnar vi dödliga aldrig utan att nämna.
För uppfyllda av Zeus är alla gatorna och alla människornas marknadsplatser.
Uppfyllt av Zeus är havet och dess hamnar.
Vi är alltid beroende av Zeus,
för också vi har vårt ursprung i honom.

Nu kan man förstås undra hur lämpligt det är att läsa gamla grekiska dikter om guden Zeus i en kristen predikan. Det är verkligen en befogad undran. Men några rader av just de här dikterna ingår faktiskt i bibeln. I Apostlagärningarnas återgivning av Paulus tal inför areopagen i Athen.

”Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det som vi lever och rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.”

Lukas berättar i sin bok Apostlagärningarna att Paulus på en av sina missionsresor hade kommit till Athen. Där skulle han sammanstråla med två av sina medarbetare – Silas och Timotheos. Medan Paulus gick och väntade på dem gick han runt i staden, och Lukas berättar att Paulus blev upprörd i sitt innersta när han såg alla de avgudabilder som fyllde staden.

Paulus sökte upp stadens synagoga och sin vana trogen predikade han där om Jesus, och vi får anta att det var en klassisk Pauluspredikan. På sitt vanliga sätt anknöt han till Israels historia och Israels profeter och förklarade att allt som de läste om i Bibeln; allt de läste om i Israels heliga skrifter; handlade om och fick sin uppfyllelse i Jesu död och uppståndelse.

Men bland åhörarna i synagogan i Athen fanns det vid det här tillfället också några grekiska filosofer. Och de sa till varandra:

”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma? Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus hade nämligen talat om någon som hette Jesus och något som han kallade Anastasis (”uppståndelsen”) – och de grekiska åhörarna trodde att det var namnet på någon ny gud som den här judiske predikanten Paulus trodde på.

Så tog de här grekiska filosoferna med sig Paulus till en för honom ny och främmande arena. Till en plats utanför synagogans trygga miljö; nämligen areopagen, de tog alltså med Paulus till en plats och ett sammanhang där han inte hade så hiskeligt stor nytta av sina bibelkunskaper, eftersom de människor som nu han hade framför sig inte hade någon som helst relation till Bibeln. Och de sa till honom:

”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”

Och nu måste Paulus göra ett personligt val. Inombords hade han ju känt den där avskyn; upprördheten; avsmaken – inför athenarnas levnadssätt och inte minst inför deras religion och andlighet – alla avgudabilderna som fyllde staden.

Så nu måste Paulus göra ett personligt val: Att hålla fast vid denna avsky, ge näring åt detta förakt. Eller faktiskt bestämma sig för att allt detta som han hade sett på sina promenader i Athen; att allt detta trots allt— trots att han inte tyckte om det, trots att det hade fyllt honom med avsky, trots att han måste ha ansett att alla dessa tempel och altare och gudabilder var en hädelse mot den ende sanne Guden, att trots det bestämma sig för att detta trots allt ändå var ett sant och äkta uttryck för en genuin gudslängtan hos athenarna. Och det är det han bestämmer sig för.

Så Paulus steg fram inför areopagen och han tog som utgångspunkt för sitt tal just det som han själv kände sig så främmande inför – eller inte bara främmande – det hade ju upprört honom i hans innersta, och så börjar han sitt tal med orden:

”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.”

Och när Paulus bestämmer sig för att inte låta sig styras av sin avsky eller sitt förakt, utan faktiskt försöka tolka athenarnas uttryckssätt och sedvänjor – också deras religiösa sedvänjor – till deras fördel, hittar han också anknytningspunkter mellan dem och honom; mellan deras tro och hans egen tro. Paulus och athenarna har något gemensamt – de lever på samma jord, de lever under samma himmel, de lever i samma skapelse och både han och dem bär på en gudslängtan – en längtan som har nedlagts i dem alla av den som själv ger alla liv och anda och allt.

I Jobs bok i Gamla testamentet säger Job att vi ska fråga djuren, himlens fåglar, markens kryp och havets fiskar, och Jesus uppmanade sina lärjungar att se på himlens fåglar och ängens liljor för att de skulle lära sig om Gud och hans försyn och omsorg. Och Paulus uppmanade alltså sina åhörare i Athen att med öppna och fördomsfria sinnen lyssna till sina egna poeter och andliga författare. För både i naturen och kulturen finns den levande Gudens fingeravtryck, så att vi ska kunna söka och kanske komma fram till honom som inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det som vi alla lever och rör oss och är till.

Självklart trodde inte Paulus att Zeus och Herren Gud var samma. Självklart ansåg Paulus att alla andra gudar än Herren Gud var falska avgudar. Men det behövde för den skull inte betyda att allt i grekernas religion var falskt. Om Gud nu vill att alla människor ska nå fram till frälsningen måste Gud vara en mästare på att använda de medel som står till buds för att människor ska hitta fram – till och med deras religion.

Trygg i den övertygelsen kan Apostlagärningarnas Paulus därför använda några hedniska dikter om Zeus när han ska berätta för athenarna om den ende Guden – skaparen av himmel och jord.

”I honom är det som vi lever och rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” I detta kan athenarna och Paulus mötas: Att de är människor som lever i samma skapelse – och rentav lever i Skaparen. Och bara det är stort.

I vår egen tid – konflikternas och de hårda motsättningarnas tid – tror jag att, både vi tillsammans som församling och kyrka och som enskilda kristna i våra vardagsliv, har mycket att lära av Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel om Paulus tal inför areopagen. I de snabba omdömenas tid – i den hårda kritikens tid – när minsta lilla tweet snabbt fylls av hundratals kritiska kommentarer och mothugg, tror jag att vi har mycket att lära av Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel.

Vad skulle hända om vi försökte att stävja vår egen motvilja mot det som är oss främmande; och försöka tolka och förstå det som är oss främmande i ett fördelaktigt ljus? Vad skulle hända om vi övade oss i att se främlingens uttryckssätt som ett uttryck för samma genuina längtan efter sanning och mening som jag själv bär på; att vi är människor som lever i samma skapelse, beroende av samma Skapare som själv ger alla liv och anda och allt? Ja, vad skulle hända?

Nu ska vi samtidigt vara ärliga. Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel slutar nämligen ganska snopet. Paulus går långt; han gör ganska så stora eftergifter; han kliver ganska långt utanför sin israelitiska trygghetsbox, för att överbrygga klyftan mellan honom och athenarna. Men så kommer han till en punkt där athenarna inte är lika beredda att gå med Paulus. Det är precis i slutet av sitt tal – när Paulus berättar om Kristi uppståndelse från de döda.

Då berättar Lukas i Apostlagärningarna: ”När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade: ”Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång.” Men det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris och några till.”

Så resultatet blev väl ganska klent får vi ärligt säga. Och vi kan fråga oss: Var det värt det? Var det ändå värt att Paulus tog det här steget ut ur sin bekvämlighetsbox? Var det ändå värt att Paulus höjde sig över sin avsky och sin upprördhet över det som han upplevde så konstigt och fel och främmande hos athenarna? Var det ändå värt något att han försökte hitta och knyta an till det som var gemensamt mellan honom och athenarna?

Ja, vad säger du? Var det värt det? Och kan det vara värt det – också i vår egen tid och där och i de sammanhang som jag och du lever och rör oss och är till?