”Lite för bra?” (Predikan på söndagen efter jul)

”Lite för bra?” (Predikan på söndagen efter jul)

 

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 december 2019
Söndagen efter jul: Guds barn

En gren skall växa ur Jishajs av­hugg­na stam, ett skott skall skju­ta upp ur hans rot. Han är fylld av Her­rens an­de, vis­he­tens och in­sik­tens an­de, klok­he­tens och kraf­tens an­de, kun­ska­pens och guds­fruk­tans an­de. Han dömer in­te ef­ter ske­net, ski­par in­te rätt ef­ter ryk­ten. Rätt­vist dömer han de sva­ga, med oväld ski­par han rätt åt de fat­ti­ga i lan­det. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de on­das liv blåses ut av hans tal. Rätt­vi­san är hans bälte, tro­he­ten bär han kring li­vet. Då skall var­gen bo med lam­met, pan­tern lig­ga vid kil­ling­ens si­da. Kalv och le­jon går i bet och en li­ten poj­ke val­lar dem. Kon och björnen be­tar till­sam­mans, de­ras ung­ar lig­ger si­da vid si­da. Le­jo­net äter hö som ox­en. Spädbar­net le­ker vid or­mens håla, ett barn stic­ker han­den i kobrans bo. Ing­en­stans på mitt he­li­ga berg skall ske något ont el­ler vrångt, ty kun­skap om Her­ren skall upp­fyl­la lan­det, lik­som ha­vet är fyllt av vat­ten.
(Jesaja 11:1–9)
Lärjung­ar­na kom fram till Je­sus och fråga­de: ”Vem är störst i him­mel­ri­ket?” Han kal­la­de till sig ett barn och ställ­de det framför dem och sa­de: ”San­ner­li­gen, om ni in­te omvänder er och blir som bar­nen kom­mer ni ald­rig in i him­mel­ri­ket. De som gör sig själva små som det här bar­net är störst i him­mel­ri­ket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.”
(Matteusevangeliet 18:1–5)

 

Det är för bra för att vara sant!

Eller vad tänker du om det där med vargen och lammet som ska bo tillsammans? Eller lejonet som ska äta hö som oxen? Blir du förlägen? Blir det för barnsligt och naivt; för overkligt; lite för mycket fantasy?

Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo.

Visst låter det lite för bra för att kunna ta riktigt på allvar?

En förklaring till det här naiva, barnsliga – för att inte säga överdrivna – språket är nog den litterära genren. Det profeten berättar om är att en ny kung av Davids ätt skulle inta tronen. Och då var det så att kröningshymner inte direkt var kända för sitt återhållsamma språk.

Nej, vid en ny konungs trontillträde hörde det till att beskriva det hela som om paradiset hade återuppstått på jorden. Det kan vi se i Psaltarens kröningspsalmer i Gamla testamentet. Men det här sättet att uttrycka sig var inte unikt för Juda eller Israel. Det var allmängods i hela den antika Orienten. Att det sedan verkligen skulle bli ett paradis på riktigt med den nya regenten, var det kanske egentligen ingen som förväntade sig. Men det hörde liksom till att uttrycka sig på det sättet vid sådana tillfällen.

Och det är verkligen paradisspråk vi har att göra med i dagens text ur profeten Jesajas bok. Och återigen är det ett bildspråk som inte var unikt bara för israeliterna. I till exempel den sumeriska skapelsemyten (som för övrigt innehåller flera paralleller till Gamla testamentets berättelser, berättas det om att i paradiset att ”lejonet dödade inte; vargen tog inga lamm; där fanns ingen hund som dödade någon killing…”

Och när en ny kung blev uppsatt på tronen var det alltså inte ovanligt att anknyta till de gamla paradismyterna.

Med en ny kung inleddes en ny era. Med en ny kung föddes världen liksom på nytt. I alla fall så länge som kröningsfesten varade. För de flesta människor fortsatte förstås vardagsslitet vara lika hårt och bistert oavsett vilken stolle som härskade över dem. Naturligtvis fortsatte vargen att riva herdens får ute på fälten hur mycket än skalderna lovsjöng den nya regenten i det kungliga palatset. Och lejonet fortsatte att smyga omkring i skogarna och sluka sina offer. Och kobran var minst lika giftig som den alltid hade varit. Och skatterna och krigstjänsten var minst lika betungande. Och orättvisorna lika skriande.

Så på så vis hör liksom det där som kanske känns för bra för att vara sant helt enkelt till den litterära genren som profeten använder sig av.

Men ändå menar den här profeten att något nytt verkligen är på väg. Den gamla kungliga ättelinjen var egentligen redan bruten, men profeten menar ändå att något nytt är på väg – även om han klär det i samma gamla konventionella rojalistiska hyllningsord som så sällan brukade betyda något på riktigt eller i praktiken!

Men profeten menar alltså att något helt nytt verkligen är på väg! Den kungliga ättelinjen av Davids hus hade nämligen redan brutits (eller skulle i alla fall snart brytas; texten är ganska svårdaterad). Det kungliga trädet var nedhugget. Kung Davids hus hade slagits i spillror. Men profeten lovar att ett nytt skott en dag ska växa upp ur den uttorkade stubben.

Vem profeten själv tänkte att detta skott ur Jesses rot och stam egentligen var, lär vi aldrig få veta. Men vad vi vet är att flera hundra år senare tog ett gäng utstötta, misstänkliggjorda människor, som ställts utanför samhället, till sig dessa gamla profetord och tillämpade dem på en snickarson från Nasaret i Galileen, som hade slutat sina dagar avklädd all värdighet uppspikad på ett kors.

Dessa utstötta personer ansåg att denne föraktade galilé var det utlovade skottet ur Jishajs avhuggna stam; kungen av Davids hus; fylld av Guds Ande. De flesta andra människor delade naturligtvis inte den uppfattningen.

Och skulle folk dessutom få höra vad denne Jesus hade menat var verklig storhet skulle de ha väl ha ansett att Jesu efterföljare var om möjligt ännu galnare än de redan ansåg att de var. Jesu lärjungar hade ju nämligen en gång frågat Jesus om vem som är störst i himmelriket. Och Jesus hade kallat till sig ett barn och ställt det framför dem.

Lärjungarna hade frågat Jesus vem som är störst i himmelriket – alltså det rike som Jesus gjorde anspråk på att företräda, att proklamera, att inbjuda till; det rike som Jesus såg som sitt största och egentligen enda ärende.

När de flesta människor tänkte på himmelriket eller Guds rike vid den här tiden, tänkte de antagligen på den dag då landets hatade ockupanter hade rensats ut en gång för alla; nationen var självständig och regerades återigen av Davids kungahus. Himmelriket var delvis ett andligt, religiöst begrepp. Det var ju det rike som styrdes ”av himlen” (dvs. av Gud). Men det var för de flesta minst lika mycket ett politiskt begrepp.

Frågan: ”Vem är störst i himmelriket” betyder alltså: ”Vem kommer först?” Vems intressen ska stå i främsta rummet när vi ber om och strävar efter den samhällsordning som vi innerst inne längtar efter och vill se förverkligas? Vilka ska vi först och främst ta hänsyn till i alla våra beslut och förehavanden för att uppnå det samhället?

Då kallade Jesus till sig ett barn och ställde det framför dem. Ett barn – eftersom ett barn på Jesu tid var helt beroende av andras välvilja. Ett barn – eftersom ett barn på Jesu tid inte hade några som helst rättigheter. Ett barn hade över huvud taget inget att säga till om; ingen som helst talan.

Men Jesus nöjer sig inte med vackra ord om att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Jesus utmanar sina lärjungar att själva bli som barn. Och jag tror inte att Jesus menade att lärjungarna skulle bli barnsliga eller ansvarslösa eller naiva. Nej, jag tänker mig att det betyder att lärjungarna skulle så tänka sig in i barnets situation – att så helt identifiera sig med dessa marginaliserade som vara utan talan – att det liksom inte längre var rimligt att inte sätta dessa i något annat rum än det främsta.

Jesus kallade till sig ett barn. Kanske hade Jesus även kallat fram ett barn idag – tillsammans med andra människor som satts på undantag, som tystats ned, som marginaliserats eller stigmatiserats, som möts av tystnad eller oförståelse av invanda fördomar; nedtystade av samhällets konventioner; nedtystade av religionens uttolkare; och med största sannolikhet nedtystade också i vår egen församlings historia.

Fundera en liten stund på vilka de människorna i så fall skulle kunna vara? …

Kanske tillhör du själv redan en sådan grupp av nedtystade. Eller kanske har du bidragit till att tysta ned dem. Eller kanske både och…

Kanske Jesus hade ställt fram alla grupper av människor som försetts med munkavle och sagt att lärjungarna skulle identifiera sig med dessa – att se att varje sådan marginaliserad grupps kamp också är Jesu lärjungars kamp, och vägledande för lärjungarnas alla val och förehavanden – vägledande för lärjungarnas inbördes liv i församlingen, och vägledande för lärjungarnas tjänst i vardagen.

Vargen och lammet hade väl inte börja beta tillsammans ens då, om det nu skulle vara det vi hade hoppats på. Paradiset skulle inte uppstå som i de gamla myterna ens då. Men himmelriket kanske ändå skulle få fäste mitt ibland oss – det rike som inte nödvändigtvis är tama lejon och snälla pantrar, utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden (Romarbrevet 14:17).