25 sep Ingen räkmacka – en predikan om att söka Gud när livet är som det är
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 24 september 2017
Femtonde söndagen efter trefaldighet: Ett är nödvändigt
Femte Moseboken 4:29–31
Mose sade: Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.
Har du flyt i livet? Seglar du fram på en räkmacka? Blir precis allt som du har tänkt dig, och du kan inte ens stava till ordet besvikelser? Slår alla dina drömmar in? Berättar dina tjusiga Facebooksuppdateringar och Snapchatbilder hela den lyckade sanningen om dig och det liv du lever, hur du mår och vad du har för dig?
Jaså inte?
Bra, för då ökar chansen att budskapet i dagens bibelundervisning handlar om just dig!
En av de bibeltexter vi har läst i kyrkan här idag började ganska abrupt:
Mose sade: Men där skall du söka Herren, din Gud…
Vad då ”men”? Och vad då ”där”? Och förresten: Vem är det Mose säger ska söka Herren, sin Gud – och faktiskt inte bara söka sina Gud, utan även finna Gud ”om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ”?
När jag gick i skolan (och det var så länge sedan så Mose fortfarande gick i kortbyxor) fick jag lära mig att man inte ska börja en mening med ”och” eller ”men”. Det är en regel som jag snart kom att bryta ganska ofta med. Och här har vi nu till och med en för kyrkan föreslagen bibelläsning som (åtminstone så som den föreligger i vår svenska bibelöversättning) börjar just med ett ”men”.
Och jag tror att det är helt i sin ordning att den börjar så. För är det inte så för de flesta av oss att vi så ofta får börja med ett ”men”? Vi vaknade i morse, och kanske förundrades över att solen gick upp den här morgonen också. Vi kanske rentav tackade vår Herre för att han i sin stora nåd och försyn har skänkt oss ännu en dag som vi får leva och finnas till.
Men kanske en och annan av oss samtidigt vaknade upp i morse med ett ”men”: Det där som skaver; det där som på något sätt gör att livet faktiskt inte känns helt perfekt; det där som liksom rör sig inom en med en känsla av olust och kanske rentav oro; det där som gör att vi kan säga: ”Om det bara inte vore så att…”, eller ”Om jag bara kunde slippa…”
Det är fantastiskt att ha fått en ny dag med nya möjligheter och ny nåd till skänks från ovan, men så finns samtidigt det där som jag behöver möta eller ta tag i och som gör att jag egentligen bara vill vända mig i sängen, dra täcket över mig och somna om…
Och jag tänker mig att det är det är detta ”men” som inledde dagens gammaltestamentliga läsning från Femte Moseboken:
Mose sade: Men…
Jag drar sammanhanget till Femte Moseboken helt kort: Israeliterna hade flytt från slaveriet i Egypten. Efter en mycket lång vandring har de så äntligen kommit fram till gränsen till Kanaans förlovade land. De befinner sig nu på Moabs hedar, och där håller israeliternas ledare Mose ett långt tal för dem. I sitt långa tal berättar Mose för israeliterna hur Gud har befriat dem; hur Gud har varit med dem under vandringen; och att Gud gett dem sitt ord. Mose påminner israeliterna om alla bud och förordningar Gud har gett dem och som de nu ska hålla när de träder in i det nya landet.
Men så säger Mose också att om de bryter mot förbundet med Gud kommer de att återigen föras bort i fångenskap till främmande land – ett främmande land som inte flyter av mjölk och honung. Det blir en tillvaro i exil och diaspora, främlingskap och utanförskap. Det blir en tid och en tillvaro där de inte riktigt känner sig hemma. Mycket kommer att funka för dem också där – men perfekt är det inte.
Och det är denna exil; det är denna tid där Guds underbara löften inte verkar gälla helt och fullt; det är den tid då livet visserligen går vidare, men inget är riktigt som man drömde eller hoppades eller ville, utan allt är liksom lite provisoriskt; det är allt detta som är detta ”men” i bibeltexten.
Mose sade: Men där skall du söka Herren, din Gud…
Alltså: Moses och Israels Gud är inte en Gud bara för de perfekta dagarna. Gud är inte en Gud som är begränsad till endast en sorts förutsättningar. Annars är egentligen det en sak som är ganska tydlig i just Femte Moseboken. Enligt Femte Moseboken fanns det bara en plats där man helt och hållet och på riktigt kunde möta Gud. Det fanns bara en enda plats på jorden där man fick fira gudstjänst inför Gud på riktigt enligt konstens alla regler, och det var i templet i Jerusalem.
Men här berättar alltså Mose om en tid då templet har blivit nedrivet och israeliterna har blivit bortdrivna från Jerusalem. Och då skulle man ju kunna tänka att då fanns det ju inga förutsättningar att söka Gud – och än mindre att möta Gud. Man skulle kunna tänka: ”Just nu har jag varken tid eller möjlighet eller förutsättningar att ägna mig åt Gud – och mitt liv är just nu så knepigt att Gud nog inte skulle vara intresserad av mig heller för den delen. Så det där får vänta tills livet fungerar bättre.”
Mose sade: Men där skall du söka Gud – ja, just där som förutsättningarna inte verkar finnas; just där, när livet är upp och ner eller åtminstone inte helt perfekt, utan skaver, och när du verkar tro att du befinner dig på en helt annan plats än var Gud är. Just där ska du söka Gud: mitt i detta ”men…”
Och så fortsätter Mose:
…och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med din själ.
Den där frasen ”av hela ditt hjärta och med hela din själ” är nästan ett slags mantra i Femte Moseboken. Mycket i Femte Moseboken är egentligen bara upprepningar av alla de bud som redan finns i andra och tredje Moseboken – men med ett helt avgörande tillägg. I Femte Moseboken står det nämligen, gång på gång, att det israeliterna gör, ska de göra med hela sitt hjärta. Och det är i Femte Moseboken som vi hittar det bibelord som Jesus säger är det viktigaste och största av allt som över huvud taget står i Bibeln:
Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.
(Femte Moseboken 6:4–5; Markusevangeliet 12:29–30)
Men då skulle man ju kunna tänka att här i exilen, där jag lever som främling; dvs.: nu i mitt liv där allt känns ganska så provisoriskt och förutsättningarna är ganska usla och det känns ganska så rörigt, hur ska jag då dessutom orka söka Gud över huvud taget, och dessutom söka Gud helhjärtat – det är ju omöjligt.
Nej, det är inte omöjligt – men du kanske behöver omformulera din föreställning om vem eller vad Gud. För antingen är Herren, din Gud, hela ditt livs Gud – så som det livet ser ut just nu utan några omskrivningar eller försköningar eller bortträngningar – eller så är det faktiskt inte en Gud värd namnet över huvud taget.
Judarnas exil i främlingslandet (den s.k. babyloniska fångenskapen) – det fanns ju egentligen inget positivt med den. Det fanns ju egentligen ingenting positivt med att allt som de tidigare hade haft hade gått i spillror: landet, den politiska självständigheten, kungariket, templet, gudstjänsten…
Allt detta hade försvunnit. Och jag tror inte att man ska försöka säga att det fanns någon mening med dessa förluster. För det bästa för folket i Juda hade förstås varit om de hade behållit detta och aldrig behövt deporteras i exil.
Men nu var det som det var. Nu befann de sig där de befann sig, och tillvaron var som den var. Och det intressanta är att detta ledde till en enorm uppfinningsrikedom. Det är till och med så att man skulle kunna säga att det ungefär nu och under de här omständigheterna som judendomen föds:
”OK, vi har inget tempel där vi kan fira en rätt och riktig gudstjänst – jaja då får det väl vara.”
Nej. För i avsaknaden av templet skapades en annan gudstjänstform: För man kunde ju trots allt träffas och be, och så uppstod synagogorna.
”OK, vi har inte längre tillgång till Davids tronsal eller till de heliga platserna i det förlovade landet – jaja då får det väl vara.”
Nej. För avsaknaden av allt detta drev fram en lust att skriva berättelser och reflektera över historien, och så formades Bibelns böcker.
Med andra ord: Det var just i dessa ogynnsamma, provisoriska omständigheter som det judiska folket kom att söka Gud på ett nytt sätt – utifrån de förutsättningar som fanns just där och då. Ja, det var just i dessa ogynnsamma, provisoriska omständigheter som det judiska folket kom att söka Gud på ett sätt faktiskt har haft betydelse för hur vi relaterar till Gud än i våra dagar. Det är inte detsamma som att säga att ”det var nog en mening med att det skulle bli så här”, men det är att säga att också i det ogynnsamma och provisoriska och stökiga och ibland rentav meningslösa får Gud vara vår mening.
”Ty”, sade Mose till israeliterna:
Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.
Underförstått: Du kanske glömmer det – ja, du kommer garanterat att glömma det gång på gång allteftersom livet förändras – men Gud glömmer det aldrig!
Och jag tror att den Guden säger också till oss var och en, och till oss som kristen gemenskap och kyrka: ”Här är jag, och nu föreslår jag att vi utifrån de givna förutsättningarna kör ihop ett tag till.”