Mogen frukt – en predikan om att öva sig i tillit

15 maj Mogen frukt – en predikan om att öva sig i tillit

Predikan av Stefan i Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 maj 2022
Femte söndagen i påsktiden: Att växa i tro

Hosea 14:5–9
Herrens ord kom till Hosea: Jag skall bo­ta dem från de­ras trolöshet, jag skall äls­ka dem av hjärtat, min vre­de har vänt sig från dem. Jag skall bli som dagg för Is­ra­el, och han skall blomst­ra som en lil­ja, slå rot som en pop­pel och skju­ta nya skott. Hans prakt skall va­ra som oliv­trädets, hans doft som Li­ba­nons. De skall åter få bo i hans skug­ga, de skall fro­das som en trädgård och blomst­ra som en vin­stock. Han skall bli rykt­bar som Li­ba­nons vin. Vad har Efraim mer med av­gu­dar­na att skaf­fa? Jag är den som ger svar och va­kar över ho­nom. Jag är som en gröns­kan­de cy­press. Från mig får du din frukt.

Första Johannesbrevet 3:18–24
Mi­na barn, låt oss in­te äls­ka med tom­ma ord ut­an med hand­ling och san­ning. Då förstår vi att vi är san­ning­ens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför ho­nom över­ty­ga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mi­na kära, om hjärtat in­te dömer oss kan vi stå frimo­di­ga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av ho­nom, ef­tersom vi håller hans bud och gör det som be­ha­gar ho­nom. Och det­ta är hans bud: att vi skall tro på hans son Je­su Kristi namn och äls­ka varand­ra så som han har be­fallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i ho­nom. Och att han förblir i oss vet vi av an­den som han har gett oss.

Johannesevangeliet 15:10–17
Jesus sade: ”Om ni håller mi­na bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min fa­ders bud och är kvar i hans kärlek.

Det­ta har jag sagt er för att min glädje skall va­ra i er och er glädje bli full­kom­lig. Mitt bud är det­ta: att ni skall äls­ka varand­ra så som jag har äls­kat er. Ing­en har större kärlek än den som ger sitt liv för si­na vänner. Ni är mi­na vänner om ni gör vad jag be­fal­ler er. Jag kal­lar er in­te läng­re tjäna­re, ty en tjäna­re vet in­te vad hans her­re gör. Jag kal­lar er vänner, därför att jag har låtit er ve­ta allt vad jag har hört av min fa­der. Ni har in­te ut­valt mig, ut­an jag har ut­valt er och bestämt er till att gå ut i värl­den och bära frukt, frukt som består, och då skall Fa­dern ge er vad ni än ber ho­nom om i mitt namn. Det­ta be­fal­ler jag er: att ni skall äls­ka varand­ra.”

”Allt, som har liv, växer och utvecklas.” Så skrev pastor Lewi Pethrus i förordet till pingströrelsens sångbok Segertoner. Och den här gudstjänsten som vi firar just nu, den har ju temat ”Att växa i tro”. Så det känns ju som ett ganska givet tillfälle att få fundera på hur vår kristna tro lever, växer och utvecklas.

Hur växer och utvecklas din tro? Finns det sådant i ditt andliga liv som har blivit tydligare på senare tid, eller kanske från den dag du första gången började kalla dig kristen? Och finns det sådant som du förut tog för givet i din tro men som känns mindre självklart idag?

En levande tro som utvecklas måste kanske inte nöd­vän­digt­vis alltid och för alla innebära en högre och mer högljudd bekännelse. Någons tro växer kanske på höjden; någon annans tro kanske snarare växer på djupet. Jesus talade om att bära frukt, frukt som består. Om ens tro är stor eller liten är kanske inte huvudsaken. En levande, fruktbar tro är väl framför allt en tro som är relevant i det sammanhang där just du lever ditt liv.

Inte bara själva tron, utan även trons växt och utveckling är först och främst en gåva. I Gamla testamentet säger Gud på ett ställe genom sin profet Hosea: ”Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt.” Vän av ordning påpekar att cypresser inte ger frukt, men poängen med de här orden är nog snarare att säga att Gud är som ett alltid grönskande, livgivande träd. ”Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt.”

Budskapet som profeten förmedlar från Gud, är att trons växt är en gåva, och vi får ta emot den gåvan från Levande Gud.

Och så hörde vi här tidigare i gudstjänsten från Första Johannesbrevet att ” Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. […] Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.”

Budskapet som aposteln förmedlar från Gud, är alltså att trons växt är en gåva; ja vi får den heliga Andens växtkraft som en gåva.

Och vi har även just hört Jesu ord i evangeliet: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt.”

Budskapet som Kristus för fram i evangeliet, är att trons växt är en gåva; ja att han såg oss långt innan vi såg honom, och han har utsett oss till att bära frukt som består.

Trons växt är en gåva. Men hur kan vi vårda denna gåva i våra egna liv och hur kan vi vårda den tillsammans i den kristna gemenskapen, församlingen, kyrkan? I bibeltexten vi lyssnade till från Första Johannesbrevet presenterades två råd eller rentav två bud:

Och det­ta är hans bud: att vi skall tro på hans son Je­su Kristi namn och äls­ka varand­ra så som han har be­fallt oss.

Bara två bud. Det kan låta lite futtigt om man hade förväntat sig att det skulle finnas ett utförligt och detaljerat program att följa för att uppnå andlig mognad och växt. Är detta verkligen tillräckligt? Borde vi inte få en lång lista på saker vi skulle behöva göra för att växa i tro och nå andlig mognad? Ett antal tekniker eller övningar kanske, eller åtminstone en utförlig litteraturlista? Men här får vi bara två bud: Att vi ska tro på Guds son Jesu Kristi namn, vilket alltså helt enkelt betyder att vi ska tro på Jesus, och att vi ska älska varandra.

För att uppnå andlig mognad ska vi tro på Jesus…”Tro” är ett mångfacetterat begrepp. Det kan betyda att man håller något för sant. Det handlar då om en intellektuell aktivitet, att man tror att något är sant i stället för falskt. Mycket av teologihistorien har handlat om att komma fram till rätta uppfattningar om olika delar av den kristna tron. Det går inte att komma ifrån att det här är en viktig aspekt av kristen tro, men problemet med en tro som bara handlar om vad som är sant eller falskt riskerar att bli en tro som kanske egentligen inte spelar så stor roll i mitt eget liv, såsom det livet faktiskt ter sig – och då menar jag ”ter sig” också alla de timmar i veckan som jag inte är på gudstjänst i kyrkan.

Ordet tro betyder försanthållande, men ordet tro betyder även tillit; förtröstan. Att tro på någon innebär att lita på den personen. Vad händer om vi framför allt fokuserar på den aspekten av tro, utan att för den skull helt strunta i sanningsfrågan eller själva trosläran – alltså vad ska man och vad ska man inte tro om man är kristen. Självklart ska vi inte sluta att jobba med också den sidan av tron, men vad händer om vi ändå lägger fokus på den andra betydelsen av tro?

Även demonerna verkar enligt Nya testamentet ha en helt korrekt tro vad gäller själva dogmatiken eller läran, men de har inte någon särskilt mogen tro ändå. Hör här vad en demon säger till Jesus på i Markusevangeliet och Lukasevangeliet:

Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.
(Markusevangeliet 1:24; Lukasevangeliet 4:34)

Demonen hade alltså inga som helst tvivel vad gäller den dogmatiska sidan av Jesustron, däremot vad gäller tron i betydelsen förtröstan: att lita på att Jesus vill en väl och inte vill göra slut på en. Nu var väl kanske demonens misströstan befogad eftersom den just var demon, men vi är inte demoner, vi är människor – älskade och skapade till Gudslikhet.

Så vad händer om vi lägger fokus på den här andra betydelsen av att tro på Jesus; alltså övar oss i att lita på att Jesus är vännen som älskar sina vänner så innerligt att han gett sitt liv för dem, och att vi får vara hans vänner? Kanske är det då som vår tro kan få ett mycket personligt drag, så att det verkligen blir min tro, din tro, för vi får då var och en ställa oss frågan vad det innebär för mig att lita på Jesus, i det liv som jag lever och i de problem jag ställs inför i min egen vardag.

Det andra budet var att älska varandra. Det budet hänger ihop med det första om att tro på Jesus. Det finns en bibelvers i Första Johannesbrevet som jag ofta kommer tillbaka till. En del av er har kanske till leda hört mig citera den:

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
(Första Johannesbrevet 4:10)

Guds kärlek som Gud har visat oss i Jesus Kristus kommer först. Vår kärlek är för den skull inte oviktig, den kan få vara vårt gensvar på Guds kär­lek till oss. ”Älska varandra.” De orden finns både i dagens epistel från Första Johannesbrevet och i dagens evangelietext ur Jesu avskedstal i Johannesevangeliet. ”Älska varandra.” De här orden handlar i de här texterna i första hand om för­sam­lingen. Hur ska Jesu lär­jungar förhålla sig till varandra? Jo, står det i de här bibeltexterna, de ska älska varandra.

Nu är det förstås så att de flesta kristna församlingar som finns idag inte ser ut som församlingarna på Nya testamentets tid. Förutsättningarna har förändrats. De flesta för­sam­lingar i urkyrkan var små, så små att man ganska lätt kunde känna alla i försam­lingen person­ligen. Man befann sig dessutom många gånger i en fientlig omvärld och församlingens medlemmar var därför hänvisade till varandra – inte sällan för hela sin överlevnads skull. Så ser det ju inte ut hos oss så det är ju inte säkert att det sätt som de första kristna behövde ge uttryck för sin kärlek till varandra är samma sätt som vårt.

Hur kan vi älska varandra i församlingen? Säkert på många sätt, men ett sätt tänker jag är att låta församlingen vara en övningsplats där ingen ska behöva vara rädd för att göra fel. Och en förutsättning för att det ska kunna bli en sådan trygg övningsplats där ingen ska behöva vara rädd för att göra fel, är att vi tydligt erkänner för varandra att vi alla gör fel titt som tätt. En grundtanke med den kristna kyr­kan är att församlingen är en samling människor som vet att de inte är perfekta men som tror, eller åtminstone försöker tro, att de är älskade ändå. Om den grundtanken håller, om det är så att församlingen består av en samling människor som vet att de inte är perfekta men tror att de är älskade ändå…

Om det är så, tänker jag mig att den kristna försam­lingen därmed borde vara den perfekta platsen för oss att öva oss i att älska och att öva oss i att vara älskade. Inte för att det ska stanna här inne. Det skulle nog snart bli ganska introvert och unket om vi försökte stänga inne kärleken bara inom kyrkans murar. Men för övningens skull. Och med den erfarenheten i ryggen från den trygga övningsplats som är församlingen (erfarenheten att vi inte dör bara för att vi ibland klantar till det eller råkar göra fel), ryggen kanske vi rentav vågar gå ut i världen och bära frukt – trons, hoppets och kärlekens frukt (Första Korinthierbrevet 13:13; Gal 5:22–23).

För om det är något som den här världen behöver så är det just tro (alltså tillit), hopp och kärlek.